Vägar till vemod

Jag har försökte förstå det här med kulturvänstern

2012-01-23T18:16:00.000-08:00

Jag har försökt förstå vänsterkulturdebatten, men får ingen rätsida på det hela. Så jag skriver ned tankarna här. Det är lättare att se om man skriver.

Bengt Ohlsson verkar inte haft det så svårt häri livet. Ja, det är orättvist att säga det. Att beskylla någon för ett lättsamt liv är närmast oförskämt. Och nog har han säkert haft sin beskärda del av bekymmer. Men när man tittar på hans meritlista är det svårt att ta honom för ett samhällets olycksbarn. Han får lufta sina många åsikter i stora rikstäckande tidningar som DN och Amalia. Bengt Ohlsson är någon vi lyssnar på. När han började debatten gjorde han det på helsidor i Sveriges största morgontidning. Jag har svårt att se honom som marginaliserad, ja trots att han inte hyser vänstervärderingar. Författaryrket har jag fått beskrivit för mig som ett ensamjobb där först det är när man har ett färdigt verk som man behöver de andra och då vänder man sig till förlaget. Jag misstänker att Albert Bonniers förlag inte grälar på Ohlsson för att han är så dålig på att sjunga med i Arbetets söner. Så rent personligen borde Bengan kunna vara kulturutövare i Sverige utan att vara vänster. Den stora skaran av kulturarbetare tycks mig hellre syssla med sitt än att välja block. Att vara opolitisk är förmodligen det enklaste.

Ohlsson utgår nu från sina egna erfarenheter i sin artikel och dem kan ingen beröva honom. Har han utsatts för ideliga påhopp är det tragiskt. Stackars Ohlsson borde hitta bättre vänner. Kultursfären i gemen är förresten ett råtthål, det har jag läst i Myggor och Tigrar. Alla tycker illa om varandra, knullar och sedan skapar de något litet verk som egentligen bara är till för att berätta för dem som förstår att kulturmänniskorna har haft sex, eller tycker illa om någon. Bengt Ohlsson tycker illa om Malin Ullgren. Men i den där frågan undrar jag om det inte är som Wollter säger, att han hamnat i dåligt sällskap. Är det för socialistiskt på DN kanske han kan få skriva för SvD istället. Visst borde han accepteras för den han är, men ibland kan det vara bättre att skaffa sig nya vänner.

Det jag inte förstår riktigt är vad problemet är och vad kulturvänstern är.

Jag börjar med kulturvänstern. Att ordet kulturvänster finns men inte kulturhöger är relevant. Speciellt inom musiken. Vem minns inte slagdängor som Gå med i kommunistiska ungdomsförbundet, stärk det kommunistiska partiet eller Sången om Stalin? 40 år senare känns det onekligen smått kuriöst. Befria södern är långt borta. Uppenbart ser kulturvänstern annorlunda ut idag. Räcker det med att vara kulturarbetare och ha vissa vänsteråsikter för att vara kulturvänster, eller måste man uttrycka sina åsikter, eller måste man till och med uttrycka sina åsikter i sin kultur. Många kulturarbetare är väl ändå såna som ingen lyssnar särskilt mycket på. Musiklärare, instrumentalister och landsbygdskonstnärer. Många av dem är nog inte mer politiska än vad en svetsare är i sitt svetsande, en sjuksköterska eller snabbköpskassörska i sina värv. Jag ska inte fåna. Det var ju inte dem Bengan menade. Vi vet alla att man kan vara oboeist utan att vara vänster! (bara man inte vrider sig för mycket åt höger, för då hör inte flöjterna vad de själva spelar)

Jag börjar misstänka att det alls inte är musikvärlden som menas. På Svensktoppen ligger två som jag kan identifiera som vänster (Tre med Benny Anderssons orkester) Timbuktu och Jerry Williams. Ingen av dem sjunger någon särdeles politisk sång. Lars Winnerbäck & Miss Li är säkert också lite vänstervridna. Mikael Wiehe finns bland utmanarna, också han med en låt som inte är särskilt vänster. Å andra sidan finns där ingen som jag vet är höger. Samtidigt har jag fått intrycket av att framför allt Moderaterna hellre går till klubbmusiken för sina kampanjer och sådant hörs väl aldrig på P4. Nu är jag ingen musiker, men jag törs ändå säga att det går alldeles utmärkt att göra en karriär utan att bli politisk. Jessica Andersson har legat 90 veckor på Svensktoppen utan att behöva göra några vänsterpolitiska utspel. Det är få konstverk idag som är vänster på 70-talsviset. 1934 beslutade sovjetmakten att vänsterkulturen skulle vara sådan som upphöjde arbetet och förhärligade arbetaren, socialistisk realism blev den enda sanna kulturen. Någon sådan finns inte i dagens Sverige. Stilla flyter Don kommer minsann inte i några nyöversättningar! Klasskamp och offentlig sektor är inte de ämnen som är mest på tapeten i pjäser och böcker. I alla fall inte vad jag har sett. Och som

Slussen verkar viktig i sammanhanget. Och jag känner inte att jag bryr mig så mycket. Visst är det fint om vi har en trevlig och respektabel huvudstad. Men om man inte trivs med hur den byggs om går det ju bra att flytta. Det är förstås tråkigt om inte folk kan få bo där de vill, men en tragik som stora delar av landet har levt med i ganska lång tid nu. Jag vet inte riktigt hur Slussen blir en höger-vänsterfråga, om man nu inte tycker att alla åsikter som går på tvärs med en borgerlig kommunledning är vänster.
När inte ens stockholmsarkitekturens egen Prudentia (Rävjägarn) tycker frågan ligger nära hjärtat har jag svårt att engagera mig. Den verkar lite stockholmsfixerad den där kulturvänstern.

I Västerås ska de bygga en ridskola i närheten av ett fornminne. Kommunen är inte lika höger som i Stockholm, och hembygdsföreningen är emot. Osäker på hur det hela blir ideologiskt då.

Efter att ha försökt titta efter i Bengt Ohlssons krönika tror jag att kulturvänstern framför allt är ett visst fält (jag funderade över Bourdieus fält idag. För han använder fält som term. Men Olle Häger säger att fält inte finns, det vet varje hälsing att fält är något de har i idylliska skåneskildringar, i själva verket är det täkter. Men jag vet inte om det är överförbart till sociologin) av debattörer. De har makt genom att de ges utrymme i tidningarna, och genom den makten kan de höja andra kulturvänstermänniskors konstverk och på så vis korrumpera kulturvärlden, ja i alla fall en del av stockholms kulturvärld.

Många har känt sig manade att säga emot Ohlsson, eller bara berätta om sina minnen av kulturvänstern. Det kan, beroende på hur man ser det, visa att Ohlsson har rätt eller att han har fel. För lusten att tillrättavisa en oliktänkande är nog lika stor som lusten att tillrättavisa någon som helt enkelt tänkt alldeles galet. Ofta är det svårt att själv veta av vilken anledning man tillrättavisar egentligen.

När jag var tonåring brukade jag debattera politik på olika sajter. Det här var när internet var ungt och man inte behövde vara sig själv. Det var en idealisk tid att testa sina ståndpunkter. Ramlade man på en fråga som den tillfällige motståndaren tyckte var helt uppåt väggarna gav de alltid standardsvaret att då fick man väl starta ett parti och se hur långt man kom med ståndpunkten. Marianne Lindberg De Geer kommer med den sortens ståndpunkt här. Vill man ha högerkultur får en väl skapa det. Så länge publiken inte selektivt väljer vänster torde det gå.

Om vi inte har på tok för mycket kultur i vårt sociala rum lär problemet vara snarare att vi har för lite högerkultur än att vi har för mycket vänsterkultur (jag utgår ifrån att det inte är ett nollsummespel). För det är lättare att välja bort det som finns än att välja till det som inte finns. Och nog vore det lite fint med en högborgerlig subkultur, som bryter sig fram och söker luft, ordnar alternativfestivaler och biovisningar. Romaner som får Timbro att rysa av välbehag, då de på slingriga vägar hittar fram till en och annan. Framåtanda och entreprenörskap har ju alltid varit högernsparoll!

Om det nu är som i det möjliga problemet att vänstern dämmer upp. Då är det förstås svårare att skapa denna motrörelse. Men det var svårt för Boris Pasternak också, inte stoppade det honom. Det tidiga 1900-talets arbetareförfattare fick slåss i väldig motvind för sin sak. Men eftersom de tyckte att det de hade att säga var viktigt nog tog de den striden. Inte kan vårt PRAVDA vara så mäktigt ändå? Jag kan tänka mig att det kan vara svårt för en ung aspirerande intellektuell författare som inte vill skriva under på allt det omgivningen tycker men som saknar ett driv att gå en helt egen väg. Ensamheten kan vara svår. Kanske kan Bengt Ohlsson göra något konstruktivt för att vara dessa unga själar till hjälps?

Erik Helmerson säger:
"Men till den som tvivlar på att kulturlivet fortfarande lider av intellektuell inavel kan vi ställa ett par kontrollfrågor: När såg du senast en pjäs som rasade mot skattetrycket? Har du hört talas om en konstinstallation som sågar genusteorin?"

Problemet är alltså inaveln. Lite oklart är det om det finns en uppsjö pjäser som propagerade högt skattetryck och stor offentlig sektor. Låter som en ganska tråkig föreställning, men vad vet jag. Vad gäller genusteorin är det svårare. I sak är det dock enkelt. Saknas det en konstinstallation som sågar genusteorin, skapa en. Helmerson borde vara i en position där sådant är möjligt. Om han inte är konstnär själv kan man säkert dra ihop några andra.

Egentligen tacklar jag det här på fel sätt. Det vet jag ju att Ohlsson inte är den som kommer med skarpsinnig kritik. Han är väl snarare rapp och slagfärdig. Bara han vet vem han vill bråka med vet han vad han ska säga för att den ska bli upprörd. De som hör till hans gäng tycker såklart att detta var hysteriskt roligt, och ord i rättan tid. Speciellt det där med favoritbegreppen tror jag var spot on. Då kan man titta i krönikor i efterhand och skratta när man hittar någon som säger "makten". Benke ryggdunkar man nog mer än man sätter sig ned diskuterar med honom. Nog visste han att han skulle få en stor mängd människor som säger emot honom, det var väl det han ville. Spela pucken till Benke, ett noll till honom.

Själv tänker jag att det nog är en debatt som inte handlar om mig. Jag är tjänsteman och jag tror inte att det hela rör de senaste romanerna jag läste filmerna jag såg etc. Det handlar inte om kultursidorna i Bärgslagsbladet eller VLT (mina lokaltidningar). Vad som förefaller tragiskt är att de som verkligen förnekas tillträde, vars kultur behandlas med tystna, och som aldrig skriver några helsidor i DN inte är med i debatten, fast det kanske var dem den borde ha handlat om.

Dagar i storm och mörker

2011-12-28T03:16:00.000-08:00

På juldagsnatten svepte stormen in över Mellansverige. Genom Närke, Värmland, Dalarna, ut mot ostkusten kastade sig det rasande odjuret. Efter vad tidningarna skriver nådde den sitt klimax vid Norrlandskusten mellan Hälsingland och Ångermanland. Det skälvde i rutorna och knakade i kåkarna.

Skogarnas träd föll över varandra, ibland över bilar, hus och vägar. Järnvägen slogs fullkomligt ut och avsevärda problem uppstod i bilsamhället. Elnätet slets av och landet slocknade. Nu har vi inte haft ström på tre dagar. Jag har rest in till Hudiksvalls bibliotek, för att lindra abstinensen.

Stormar är på något vis sinnebilden av vår katastrof. Jag förmodar att det har med Europa att göra. Vi drabbas inte av jordbävningar i så stor skala, och översvämningar är såpass lokala. Stormar sveper fram. Det ligger något ödesmättat i dem, som får gudar och romantiska författare att få en särskild glans i ögat.

Bilderna är från Victor Sjöströms film Stormen, från 1928. Kvinnan heter Letty i filmen och spelas storögt av stumfilmsstjärnan Lillian Gish. På det stora hela en tragisk historia om hur Letty flyttar till sin bror i det stormhärjade Texas, men blir utslängd av broderns hustru och tvingas gifta sig med Lige. Ett förhållande som är kärlekslöst och där stackars Letty blir allt vansinnigare av att lämnas ensam i en liten stuga medan stormen ständigt ryter på utanför fönstret. Lige spelas förresten av en av våra största skådespelare för tiden: Lars Hanson.

Lars Hanson och Lillian Gish. Lige är på inga vis en elak karl, kanske lite enfaldig men annars prima.

Letty drivs sakta men säkert mot vansinne, men räddas i sista stunden av filmbolaget som tyckte det var lönsammare med lyckliga slut.

Nere vid stora vägen har de redan fått el. Det är uppåt skogen det ser kärvare ut. 3600 utan el i landskapet. Det är något nästan kusligt att gå runt ute i mörkret. Långt borta glimrar skenet från Näsviken, men i Övrebyn är allt släckt. Här och var flämtar små eldslågor tappert. Men de flesta gårdar står mörklagda. Dunklet är stort, ett regn tog med sig det mesta av snön bort. Stjärnorna skiner dock än. De gör så när man kommer utanför städerna. Och månen är en smal skära strax ovanför horisonten.

Om det lite längre bestående 1

2011-11-09T10:11:00.000-08:00

Wiehe 1977 och 2009.

Mikael Wiehe är med Så mycket bättre. Jag tycker om Mikael Wiehe, kanske mest för att han är så konstant, så konsekvent. Någon gång tidigt 70-tal hittade han en stil som han sedan höll sig till, lite akademisk vänster sådär. Under 40 år har han grånat, men knappt bytt frisyr. Han växer bara in mer och mer i sig själv. Han pratar på samma vis, låter som om han tänker efter när han berättar. Jag är inte alltid säker på att han har något förnuftigt att säga, men han har ett sätt att säga det på som får allt att låta som oerhörda visdomar.

För några veckor sedan såg jag Karin Thunberg som skrivit en bok om sitt 70-tal i Malmö. Hon var politiskt oengagerad och inte alls så mycket en del av någon ungdomsvåg. Hon knotade på och hade det ganska vardagligt, lät det som. En gång hade hon stått i kö strax bakom Wiehe. Hon berättade att det var en så märklig upplevelse att vara så nära honom fast de ändå var så fjärran. Hans värld var en helt annan, en värld av storpolitik, rock och en ball fest där allt var i rörelse. Hon var en svensson som tidigt gått in i karriären. Han hade mejlat henne om det där mötet, för han hade fått reda på att hon skrivit om det, och frågade varför hon inte knackat på hans axel och sagt hej. Han hade inte heller nu förstått hur fullkomligt främmande det skulle varit för henne.

Nu är det 10-tal och mycket är annorlunda.
Jag stod i samma kö som Blondinbella en gång. Måste ha varit en exklusiv upplevelse, eftersom hon enligt tidningen Kupé inte handlar själv, eftersom det är ett tidsslöseri, utan låter en personal shopper sköta jobbet. Hon har förresten inte heller tid att vara nervös längre. Jag gick inte heller fram till henne och sa hej.

Kupé kallar Löwengrip en framgångssaga. Tidningen Kupé är en tramsig tidning. Löwengrip har från en uppväxt i överklassmiljö tagit sig till en position där hon tjänar pengar och syns. Det är inte en framgångssaga; det är bara sakernas naturliga tillstånd. En framgångssaga är någon som trots svåra hinder och en lång väg tar sig dit den vill. Kamprad är en framgångssaga, folk som vinner i Paralympiks är framgångssagor. Löwengrip tycks över allt annat ha ett affärssinne. Hon kan bära sina svagheter som accessoarer, hon förvaltar sitt pund. Jag ska inte gnälla över henne för att hon tycker det är positivt att vara en egoist och sånt där. Det känns så gjort. Men jag vill ändå citera några

"Nu ser folk mig äntligen som en entreprenör. Inte som en ung, dum blondin. Det tar tid att vända ett varumärke."

"Det bästa är att jag här får betal för att synas. Och det i min egen tining. Vi hade auktion och det var fyra bolag som bjöd. Jag är glad att det var Telia som vann. De betalar hutlöst bra för annonsen."

"När hon ville skriva sin första bok tänkte hon: Vem har mest pengar och kan böcker bäst? Jo, Albert Bonniers förlag."

Jag tänker alltid att hon ser ut som Miss Piggy.
Men det är en ytlig och tarvlig kommentar.
Dessutom gillar jag Miss Piggy.

Kanske är det sådär tiden är. Vi står där på en armlängds avstånd ifrån, en bloggkommentar, en tweet bort, i matvaruaffärskön, ändå så fjärran. Tidningen Kupé skriver också om digitala självmord. Det är när man inte använder twitter eller facebook. Oklart hur det är med mejl. Eller digitalur. Tanken är väl lätt att relatera till, att bryta med hela nätverkargrejen. Problemet är att det bara blir ännu en gimmick. "Digitalt självmord" låter nästan somett varumärke, en copyskyddad grej, att sätta på hyllan bredvid Löwengrips Egoboost-tidning.

De flesta har ju faktiskt lyckats undvika facebook utan att behöva göra en grej utav det.
Jag tycker twitter är småtrevligt och facebook rätt användbart. Det flimrar och pratar framför mig, som en radio. Folk jag inte riktigt känner, eller är bekant med, pratar om sådant jag nog inte vet särskilt mycket om, ty jag vet ganska lite. Speciellt om konst. Det är förstås lite sorgligt att tänka på hur flyktigakonversationerna är. Någon ISO-standard för att bevara tweetar finns dessvärre inte. Och jag kan bli hastigt nedslagen då någon väljer att sluta prenummerera på mig. I några sekunder tänker jag att det var ju tråkigt, men begripligt. Sociala medier handlar mest om bekräftelse ändå. Blondinbella har 300 000 läsare säger hon. Och det har ju inte gjort henne till en sympatisk person, så det verkar inte vara något att sträva efter.

Men den ständiga förlusten gör mig nedslagen. Det här är förresten något av ett försök att få någon klarhet i vad jag har försökt tänka om. Förgängligheten har alla gånger sinapositivasidor, vi behöver den. Inte minst för att kunna uppskatta det vi har. Samtidigt fyller den mig med ängslan och saknad. Flyktigt fladdrar det snabba och digitala förbi. Och folk har sagt mig att livet är kort, man blundar en stund och rätt vad det är har det glidit en ur händerna. Då är det nästan bara konsten som tröstar. Ett verk från någon, död sedan länge. Men ett minne, ett spår, en väg in i en annan värld, har lämnats kvar. Karin Thunberg är en delvis annan nu, en röst man lyssnar på, någon som skriver böcker. Allt rör sig, det sa redan Brecht, eller om det var Gallileo.
Men som en sten i tidens virvlande vatten står Mikael Wiehe, till synes oförändrad.

Wiehes version av För att du är här var nog min favorit från Dahlgrens dag.

8/11-11

2011-11-08T12:40:00.000-08:00

Jag verkar ha blivit tystare.
Jag har haft semester. Det här är mitt favoritkafé i Köping, ty staden är en god fikastad. Det är för övrigt det enda foto jag tog under hela semestern. Jag har tröttnat på att ta fotografier. Många andra gör det, och bättre än jag. Jag har ingenting att visa. Där satt jag i alla fall igår och läste en bok av Karin Juel. Kärleken segrade till sist, och det var ju för tur.

Västerås, smärtar det mig att säga, är inte en lika bra fikastad. De flesta ställena känns oerhört hippa. Sådär så att man går dit och dricker latte med polarna, inte sitter för sig själv och läser romaner.

jag säger inte så mycket men tänker en hel del.

Saknaden av Sickan Carlsson

2011-11-02T13:23:00.001-07:00

När sommaren gick mot sin ände och september stod för dörren var jag ute i Gamla filmstaden i Solna på en temadag. Det var en trevlig dag med vimlande barn och ungvuxna i fina 30-talskläder. Romantiken för flydda decennier blommade som rosor i rabatterna. Jag hälsade på Ekmansällskapet och träffade Thor Modéen-sällskapet TOFS. Vi utbytte korta hälsningar, sade något om filmerna de sålde, beklagade Annalisa Ericsons död. Och Sif Ruuds. Nu är det nästan bara Sickan kvar, sa vi. Och det var ärligt ment. Det var fint att tänka sig att man var i samma värld, samma land, ja kanske till och med samma stad som Sickan Carlsson. På det sättet var världen lite vackrare, solen sken lite starkare. Nu har den mist lite av sitt sken och jorden har blivit det jag ibland, i mörka stunder tyckt att den verkade vara.

Jag blir nästan fånigt ledsen över detta.
Hon var gammal och tämligen tillbakadragen under hela mitt liv. Men ser man en sickanfilm från hennes tidiga karriär tror jag att en hittar varför det hela tycks mig så obegripligt. Med tiden blev hon en riktigt habil skådespelerska och det är nog sant som hon säger i sina memoarer att det var synd att hon aldrig riktigt fick chansen att spela några allvarligare roller. Samma komedianternas tragedi som för Åke och Tosse förresten. Hon skriver om hur gärna Åke Söderblom ville spela seriös teater, få chansen också till detta, men att vad han än spelade så blev det till komik. sena och onyktra kvällar kunde man få se honom recitera Shakespeare. Sickan skriver då något om att det var på samma gång farsartat komiskt och hjärteskärande tragiskt att se.

Man ska ändå inte glömma hur bra de var på det. Speciellt som unga utstrålar de en ren och oförfalskad livsglädje och geist. Och starkast av alla sken Sickan. Hon var en veritabel urkraft av glädje. Sprittande som en vulkan. Jag blir varm ända ner i magen när jag ser henne i de filmerna. Framåt slutet av 40-talet och början av 50-talet är hon fortfarande fast i ett fack men spelar med en mer förfinad elegans.

Jag är egentligen för blödig för att skriva sånt här.
För blödig för den här världen.
Försöker komma på något fint från 2011 men allt jag ser är död och förtvivlan. Det går som ett pärlband av förluster från Annalisas död, via Utöya, min egen mormor, Sif Ruud, Gaby Stenberg, Göthe Ericsson och nu Sickan Carlsson.

Jaktscener från Niederbayern (1969)

2011-10-19T19:47:00.000-07:00

En vacker film om inskränktheten i sydtyska byar.
Grisslakt och rädsla för allt som är avvikande.
Abram, filmens huvudperson, fångade jag inte. Han kommer tillbaka till sin hemby efter att ha varit någonstans, oklart var. I stan säger han själv. När han kommer tillbaka vägrar dessutom hans mor att välkomna honom och vill helst att han ska ge sig av. Ryktena flyger härsom tvärs. Snart kommer de fram till att han nog är homosexuell. Ack, ve och fasa!

Hannelore, den unga kvinnan som syns på bilderna (superbt spelad av Angela Winkler), är byns hora. Och då använder jag inte ordet för en kvinna som bara ligger med många, utan en som tar betalt för att göra det. Hon är också är ute i kylan, bortanför det socialt acceptabla. Hennes frist är att männen ju uppskattar hennes situation. Till råga på allt är hon gravid med vad hon tror är Abrams barn.

Modern förklarar förtvivlat att hon gjort allt hon kunnat för att få Abram normal. Hade hon inte slagit och sparkat honom för att uppfostra honom? Även lärare och det etablerade samhället vänder den ickeacceptable ryggen. Men det räcker inte så. Hans brott är så hemskt att det inte är nog med att han lämnar byn. Så när han bestämmer sig för att resa sin väg med bussen hindrar byborna honom. Han springer till skogs och byborna tillsammans med polisen sluter upp i en storartad och skrämmande jaktscen där de går skallgång genom skogen i jakt på förövaren.

Filmen är hemsk, cynisk och med en oerhört låg syn på människan. Alla är mer eller mindre elaka, bara de får makten att vara det. Den har nästan Pasolinis känsla för det låga i människan, även om det här inte är så sexuellt exponerat. Den där grisslakten däremot. Bilden på den äldre kvinnan är på Abrams mor när hon skär upp en tarm så att kroppsvätskorna sprutar.

Jag och E har pratat om det smutsiga och fula i tysk film i kontrast till fransk film som alltid tycks oresonligt vacker. Kanske är det så att den här sortens filmer blir som mest trovärdiga när de är gjorda i ett land som en gång skickade homosexuella i läger.

Traskar i Köping

2011-10-13T11:01:00.001-07:00

Nästan som Walking in Memphis.
Memphis har Elvis och Köping Per Granberg.
Hudiksvall har Elvis och Pär Johansson.

Byggnadsnämndens kontor.

Ett kafé som kaféer ska vara.

Här är min bristfälliga kamera och mina bristfälliga skills något av en nesa eftersom huset hade en mycket fin port och dessutom ett stenräcke till något som liknade en terrass. Det framgår inte riktigt av bilden dock.

Teatern. Det är IOGT:s teater. Det är likadant i Kolbäck, att nykterhetsrörelsen har ungdomsgården och biografen (Kolbäcks biograf visar film varje torsdag). Jag undrar om det kan ha att göra industrisamhället. Det är en stark industribygd Västra Mälardalen, och i 1800-talsproletariatets spår kom alkoholen. Kolbäck hade sin metall- och verkstadsindustri. Det är nog bygder som bär en historia om det moderna Sverige på det viset, starka folkrörelser, nykterhet, arbetarrörelse och sport. Kolbäck hade en gång ett duktigt ishockeylag en gång i tiden, Kolbäcks AIF, som sveks å det grymmaste av centralorten Hallstahammar.
Får mig att tänka på en sång av Lucas Stark.

Köping brann den torra sommaren 1889, året efter Sundsvall, Umeå och Lilla Edet (som brann samma midsommarafton). Malakias Andersson, ett barn blott, var den som orsakade det hela. En tragisk historia. Hans styvmoder tillät inte parveln att gå ned till hamnen och se på den brand som orsakats av ett tåg på genomfart. Så han samlade ihop lite brännbart material själv och tände på (det här har jag lärt mig på brandmuséet)

En gång när min bror fick gå till frisören och inte jag klippte jag min mjukdjurskatt.

Köping måste vid tillfället varit en tämligen rik bygd. Kanske inte så konstigt med dess industriella framgångar. Innerstaden är uppbyggd i sten, precis som Sundsvall. Det finns några gamla kvarter. Men stadsbilden är annars ytterst präglad av arkitekturen Theodor Dahls stenbyggnader.

I centrum ligger låga efterkrigshus. Solen skiner även på dem och de speglar sig lika väl som de gamla industribyggena i Köpingsån. Den leder ned till insjöhamnen och Mälaren. Där framme går den centrala gågatan där bankerna, Systemet och en livsmedelsbutik ligger. Där ligger också en liten affär där jag brukar köpa ostmackor när hungern glupar.

Hallstavägen

2011-10-13T10:14:00.000-07:00

Om man ska komma hem till mig en lördag har man det inte alltför lätt. Tågen går inte alls och knappt några bussar heller. Vad man då får göra är att fara med Hallstabussen och gå av just utanför stan, strax norr om stora vägen. Därifrån får man gå. Det är kanske fyra kilometer. Den första sträckan präglas av att vara just utkanten av kommunens centralort. Där finns det till och med en cykel-/gångbana att tröska fram på. Men lika sakta som säkert lämnar man bebyggelsen bakom sig. Först är det något mindre villaområde, sedan kommer europavägen och Statoil, som någon slags grindvakt mot mörkret. De har öppet till 24.

Men efter det finns nästan bara mörker. Hallstavägen är föga upplyst och det verkar mycket sällan vara någon hemma i de enstaka gårdar som ligger utslängda i landskapet. På de öppna ytorna kan man se Kolbäck glimma i fjärran. Men i de små skogsdungarna är det bara stjärnorna och jag. Kanske en bil som snabbt kastar sig förbi mig, så jag måste gå ned i diket av säkerhetsskäl.

Det är en ganska bänglig, ja slingrande väg, men fin och utan potthål.
Vi är inte i Norrland längre, August.

Vi söker dig med ett lätt och ledigt förhållande till snömos och klyschor

2011-10-12T14:54:00.000-07:00

"Eskilstuna Kommun utvecklas snabbt och jobbar mot visionen år 2020: Eskilstuna – den stolta Fristaden. Vi är modiga och utmanar, vi välkomnar olikheter och idéer och vi tar ansvar för en trygg och hållbar framtid. Till oss kommer du för att uppleva, inspireras och lära.

[...]

Utbudet är brett och varierat: här finns kulturinstitutioner av alla de slag, idrottsarenor, friluftsområden, badplatser och mycket mer.

[...]

Dina arbetsuppgifter kommer att bestå av uppdrag från förvaltningsledningen. Uppdragen är administrativa eller utredande. Du kommer att ha en samordnande roll i många olika arbetsgrupper där även sekreteraruppgifter ingår. Du är också ersättare för nämndsekreterare och registrator.

I den här rollen får du möjlighet att träffa många engagerade människor. Kontaktytorna är många, såväl internt som externt. Om du trivs med att vara spindeln i nätet så är det här ett uppdrag för dig!

[...]

Vi söker dig som är självgående och naturligt serviceinriktad. Du måste kunna arbeta självständigt och ta egna initiativ och beslut. Vidare är du trygg i dig själv och har förmågan att skapa ordning och reda. Det är också en stor fördel om du är flexibel och kan anpassa arbetsinsatsen när det är arbetstoppar etc. Du är positiv till både kvalificerade uppgifter och administrativa uppdrag av enklare slag. Vi söker en person som vill vara ett stöd till alla i en organisation. Du har lätt för att samarbeta samt koordinera och prioritera arbetsuppgifter.

Du har erfarenhet av administrativt- eller serviceinriktat arbete, gärna från en politiskt styrd organisation. Det är viktigt att du har goda kunskaper i och erfarenhet av olika IT-system. Du har också lätt för att uttrycka dig i tal och skrift."

Protest

2011-10-06T11:10:00.001-07:00

Protest
muttrar jag och köper skogaholmslimpa. Surdegsbröd är inte längre den hetaste av trender. SR:s Meny funderar om det går vidare med korvstoppning och Stil funderar om inte trenden att cykla kan vara som en motsvarighet till surdegarna. Man får hålla hårt i sina nöjen innan de blivit till en ”livsstil”. Livsstil är något av en fulkultur som finns i urbana miljöer. Kanske var det annorlunda. Det är möjligt att antroposoferna på 80-talet kallade det en livsstil. Jag kan inte ordets historia.

Livsstil har blivit som en legitim väg till fundamentalism. Under 2000-talet har veganerna blivit allt mer helylle. Ofta snälla personer som har ett svårt men spännande val bakom sig. Bilden är kanske inte längre den av rabiata djurrättsförespråkare som ägnar all sin fritid åt att släppa loss smådjur ur småburar. En sak som tycks alstra sällan skådad vrede i breda folklager. Häcklare och hånare, allmoge och vänner av ordning ville alla sticka kniven i dessa fiender. Men nu är tiden en annan. Det är så många andra som valt att äta suspekta dieter av oetiska skäl, av livsstilsanledningar. Vi mår i själva verket bäst om vi slutar äta vad vi tycker om. Det som är äckligt är förmodligen det nyttigast för oss. Fienden är där inte någon skrupulös pälsfarmare utan Livsmedelsverket. Denna förhatliga myndighet som tror på tallriksmodellen.

Det är förmodligen nyttigast för oss att träna med blöta strumpor, för det är ju mycket jobbigare. Kan bli en del av en nyttighetslivsstil.

Mac är inte ett företag utan en livsstil. Får en att vilja ha en griffeltavla.
Protest muttrar jag, och delar upp tallriken i trekanter med potatis, grönsaker och protein. Suddar ut något jag just skrivit, med hartassen.

Det finns en risk som ung människa att bli med i trender. Trender går som influensaepidemier utan vaccin. Multiresistenta farsoter smyger sig in överallt.

När man är äldre utvecklar man någon slags immunitet. Man går mer oförändrad genom tiden. Min mor kan baka surdegsbröd i rustika lerkärl utan att någon börjar tänka på hipsters. Tanter i skogen kan inte bli hipsters, knappast gubbar heller. Och det är en stor fördel för dem. Bravo! Det farliga för oss unga är självmedvetenheten. Ty självmedvetenheten är en farsot som dödar fjärilar i magen. Idag hade Aftonbladet en metod för att få bort pirr i benen på löpet. Om man sen bara fick en metod att släcka sina drömmar och förhoppningar så kanske man blir en riktig vuxen en vacker dag. But I digress.

Livsstil är sällan ett politiskt ställningstagande. Ibland har det med etik att göra, ibland med hälsa, ibland med stil. Men det är något man gör mycket för sig själv. Med loj tolerans köper man sin KRAV-lax och försöker undvika att döma de som köper den sista torsken, inte bara i butiken utan en stor del av havet.

Frågan är bara vad de söker. Det är beundransvärt att välja ett liv som är miljövänligt och hållbart i längden. Men hållbarhet innebär ju att vara långsiktig. Att nervöst flacka mellan trenderna är bara ett sätt att köa till kommersialismens marknadsfält. Skillnaden är kanske mest att stekarna vill åka berg-och-dalbana medan andra vill åka flumride (avdelningen långsökta liknelser). Den grupp som lever miljövänligast lär ju ändå vara de fattigaste, som inte har råd med utlandsresor och onödiga excesser. Långsiktigheten är den naturens vän som har så svårt att bli en trend.

Själv är jag inget föredöme på något vis. Kulorna rullar in och ut och jag är på alla vis en del av grottekvarnen som snabbt maler sönder allas vår gemensamma moder. Men då jag reser kollektivt utan att flyga så särdeles ofta, inte äter kött, sopsorterar och saknar husdjur så håller mitt ekologiska tassavtryck ändå formen. Jag har till och med en miljömobil, vars skal är tillverkat av petflaskor. Så jag har möjlighet att inta en moralisk höjdpunkt (moral highground). Dock tycker jag inte om att förhäva mig eller tro att jag är något särskilt.

Oviljan att delta i trender blir ju i själva verket också det ett sätt att leva. Jag minns hur jag nästan slutade använda min nyinförskaffade kavaj i besvikelsen när jag började gymnasiet och insåg att det den hösten var lite ballt med kavaj. Även det blir ju ett sätt att låta andra styra vilka plagg man har på sig. När det blir värsta grejen att plocka lingon och skriva dikter, ska man behöva sluta med det också? Eller tro på sig själv så mycket att man tror att just det förhållande mandrom har till lingon och poesi är så särpräglat att det ändå inte kommer bli en fluga.

Hos Polisen är herrmodet ändå att vara grov och snaggad, vilket jag, i all min yvighet, knappast lever upp till.

På Ring P1 säger en äldre kvinna att man ska tvätta händerna så lång tid som det tar att sjunga Blinka lilla stjärna. En lång tid om man tar med både ”fjärran lockar” och omkvädet av första biten. Kanske kan vara något för SoFo.

Protest, säger jag och väntar med att publicera texten. För om jag gjorde det samma dag som de sa det där på radion kanske jag skulle vara med i sista skriket på något vis. Det var ju det jag ville undvika.

Van Hellsing

2011-10-03T10:01:00.000-07:00

Wägner och samtiden

2011-09-27T13:26:00.000-07:00

På radion säger de att palestinierna visste att USA skulle lägga in sitt veto mot att bli medlemmar i FN, men att de blev ledsna över hur proisraeliskt presidentens tal var. De hade hoppats mer på Obama, förklarar reportern. Men det lackar mot val och i såna tider måste man vara lite extra proisraelisk som jänkare. Speciellt om man är liberal, då gäller det att inte mesa med palestinierna utan visa vem som är herre på Oljeberget.

Då tänker jag på en novell av gamla Wägner.
Den första kvinnan heter den och är en satir över det moderna Amerika med en tydlig sensmoral. Novellen är skriven strax efter första världskrigets slut och den handlar om kriget. Ingen vill ha krig, ändå är alla för det. Alla utom huvudpersonen, den första kvinnan i kongressen förresten. Joan heter hon och är vårt moraliska rättesnöre.

Presidenten kommer fram till henne och förklarar hur han tänkt om kriget. Han blev vald, främst av kvinnorna för sin hårdnackade pacifism. Med tårar i ögonen förklarar han att de måste stå upp för freden, annars vinner våldet. Och vann våldet skulle kvinnorna återigen förlora rösträtten och framtiden i staten, för då skulle bara makten att kuva räknas. Därför var det inte annat än rätt att de som var ädla ställde sig upp mot de grymma.

"Så samlade han sig på nytt: -- tro inte, sade han i litet hastigare tempo och betraktade Joan med ett litet vinnande leende, att kvinnorna eller pacifisterna är ur spelet för att vi börjar krig. Ni måste alla hjälpas åt att resa en oemotståndlig moralisk vilja i landet, så att segerns dag blir begagnad med större ädelmod och rättvisa än någonsin en segrare visat sen världens begynnelse.
Han sade detta med en glimt av fanatism. Det flammade till i hans grå ögon och för ett ögonblick vek den självbelåtna minen.
-- Vi ska föra krig som gentlemän och sluta fred som gentlemän, inte sant Maud, sade han nu åter leende och gav sin dotter, som otåligt avvaktade samtalets slut, en klapp på axeln."

Nå, Barrack gick inte ut i krig. Han har varit duktig och inte gått ut i några krig. Visst att han inte stängt Guantanamo och Afganistan verkar ju långt ifrån ro. Wägners 1920 är långt borta. Ändå kan jag se Barrack stå där med sentimental röst och försvara israelernas rätt. Nu är inte israelerna i krig på det sättet. Men att se enkom till en sida är inte en lösning på konflikten.

"Europa tror inte på sig själv längre. Och det tror inte längre på oss. Bakom allt vad vi gör och säger, ser man bara råa, cyniska bevekelsegrunder. Man tror vi är en samling hycklare med hårda hjärta. Man beundrar oss för att vi med så gott samvete kan begå grymma handlingar. Man beundrar oss för vår förmåga att att berusa oss med vackra fraser om söndagarna, som inte förpliktar till något om måndagarna. Den moraliska éclat, varmed vi gick in i kriget och ordnade om Europa efter de högsta principer, finner man oöverträffad som prestation.Om man motsäger dem, svarar de artigt, men intet man kan predika för dem kan häva deras tvivel på oss och på människan."

Jag undrar om inte Wägner kan säga samtiden något. Och om samtiden skulle säga Wägner något vore det väl "du ska inte tänka så mycket, grubbla inte". För så säger samtiden.
Kanske gick det här inte riktigt ihop. Jag tänkte inte så mycket före. Det var i alla fall en fin bild på Elin.

August läser Idun

2011-09-12T09:26:00.000-07:00

Godagoda

2011-09-09T08:52:00.000-07:00

Hasse & Tage – Goddag goddag
Läser man riktigt fort kanske man kan ha den som soundtrack. Eller så får man ha den på repeat tills man fullkomligt förlorar koncepterna.

Arbetsdomstolen har tagit beslut om att det var fel att avskeda en polis som bloggade om sitt jobb. Så det tänkte jag göra nu. Den som blev avskedad (av Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd) hade dessutom tydligen varit sexistisk och taskig på många andra vis. Något som jag hoppas på att undvika att vara. Viserligen kan jag tycka att jag är rätt dryg ibland. Men andra tycks ta det med ro. RPS tycker Arbetsdomstolen tog fel beslut med tanke på den skada polisen åsamkat Polisen. Något som visar att RPS ser allmänhetens bild av poliser som något annat än osympatiska sexister (kan tyckas vara något av en oxymoron, men bara åt ena hållet, jag ville mest säga att han verkar ha varit osympatisk i allmänhet och sexistisk i synnerhet), joviala jämlikhetskämpar kanske. HR-Chiefen säger att de ska göra sitt bästa för att ge stöd för att medarbetare ska sköta sig, eftersom det är svåra frågor. Det vet jag inte om jag håller med om. I själva verket är det busenkelt att inte utlämna folk, eller vara nedsättande på nätet. Har man att göra med delikata situationer där man träffar många som mår hemskt dåligt och har en erbarmerlig tillvaro, kanske man inte lägger ut orden om dem på sin blogg hur som helst. Det känns som lite dumt, och då menar jag dumt i både betydelsen korkat och elakt. Rikspolisen har tagit fram fram riktlinjer för hur de tycker man ska bete sig på internet.
På myndigheten där jag jobbar hälsar vi på varandra. Jag tror det till och med finns på papper. I vart fall fick vi höra det när vi hade introduktionsdag för nyanställda i våras (introduktionsdagar som tydligen inte skedde så ofta med tanke på att vissa arbetat flera år och ändå räknades som nyanställda, men det är ju bra för då känner jag att det är lite som i Norrland).

Eftersom jag är lika mycket socialantropolog som social neurotiker har jag lagt ner en hel del tankemöda på att genomskåda strukturerna för hur vi hälsar.

Då jag är en kännare av människan och en makalös hobbypsykolog insåg jag ganska snart att kvinnor som ler när de hälsar inte gör det för att de i själva verket vill ha en affär med en (med det sagt bör man kanske även nämna att en hel del kärleksaffärer lär pågå i byggnaden, och då menar jag inte själva samlagen, men dessa involverar nog snarare unga snärtiga konstaplar vackra som drömmar än lönnfeta byråkrater). Ofta betyder det dock att man är någon som känns igen. Vilket är trevligt

Kanske hälsar folk trevligare på de snyggaste poliserna och byråkraterna på samma vis som jag antar att de gör det för de roligare och dem som är bekantast. M;an skulle nog behöva följa efter folk och höra för att veta med säkerhet. Jag själv hälsar nog inte så mycket trevligare på de som hör till de vackrare. Inte för att jag inte är ytlig utanför att nästan alla mina hälsningar är om inte chockade så i alla fall överraskade över att det återigen är folk i min närhet. Det kommer alltid så oväntat. Plötsligt är människor här igen och jag vet aldrig riktigt varför.

Häromdagen ringde en välartad gosse på min dörr och sa att jag lämnat nycklarna i låset. Slarvigt av mig! Eftersom jag inte ville uppmuntra gossen att vara så förtvivlat välartad lät jag dem sitta i och låtsades som ingenting. Inte förrän han lämnat huset drog jag ur dem. En viktig läxa för livet är att det inte finns något att vinna på att vara präktig.

Tjena och god morgon låter trevligare än hej. Men man måste portionera ut sina tjena så det inte går inflation i dem. Tjena moss eller tjenare, tjenare är såklart det allra artigaste sättet att hälsa men passar sig inte riktigt inför folk som man är lite skrämd av. Min storebror brukar hälsa poliser med god dag konstapeln. Han har i sitt liv haft ett så typiskt förbrytarutseende att han betydligt oftare än jag blivit stoppad av polisen (han är än så länge ostraffad så förmodligen är han för smart för den svenska ordningsmakten eller så har han faktiskt inte gjort något särskilt allvarligt brott).

Att säga god dag konstapeln kan nog uppfattas som lite kyligt, när man ändå är arbetskamrater (och jag använder arbetskamrater tämligen felaktigt). Egentligen ska man inte lufta sånt här på internet. Att ens nämna att man arbetar tycks livsfarligt och kan leda till utestängning från arbetsmarknaden i år och dar. Säger man att arbetsplatsen är fånig, eller har fel kläder på sina bilder av sig själv, då kan man närmast se i ögonvrån hur sablarna dras ur sina slidor och någon osäkrar sin revolver. Men eftersom jag inte säger något om det på facebook tror jag att jag klarar mig ett litet tag till innan de kommer på mig och jag måsta emigrera till Turkiet.

Vissa hälsar långt borta i korridorerna. Det gör mig lite vilsen. Jag känner mig obekväm med att hojta fram ett hej på så många meters avstånd. Speciellt som det sitter folk och jobbar i kontoren på sidorna. Varför vissa känner att det är rimligt att hälsa redan när den andre blott syns som en prick vid horisonten vet jag inte. Tänkte nog inte heller fråga. Känsliga grejer det här. Kanske vill de förekomma mig och hälsa först, det är ju det trevliga. När jag sålde fika fick jag lära mig att det var viktigt att vara den som hälsar och därmed skapar kontakten. Men hos mig är det bortslösat att hälsa så långt borta eftersom jag oftast ändå väntar till att vara den andre som hälsar. Det är ett otrevligt drag jag har.

Kanske tycks detta överdrivet. Vi är ju ändå alla jämlikar och sitter i samma matsal och äter. Vi är fingrarna på lagens långa arm. Hand borde det nog vara för att liknelsen ska gå ihop. Men jag utforskar de eventuella humoristiska dimensionerna av långsökta liknelser. Den där var nog itne mer än mild till måttligt roande, om ens det. I alla fall så är det en sträng bostadssegregation här. Varje enhet är för sig och umgås med vissa enheter, men inte andra. Så någon slags strukturer finns ju. Själv har jag inte riktigt någon aning ifall det finns enheter som direkt ogillar varandra. Jag tror väl inte det. Men vuxna är så barnsliga ibland. Polishus är ju dessutom fulla av människor som egentligen vet bäst.

Familjevåld sitter i en korridor nära mitt kontor. Jag skriver ut på deras skrivare och känner mig därför lite mer tjenis med dem. Jag föreställer mig också att vi hälsar lite varmare på varandra. Familjevåld tycker jag dessutom är ett rätt bra arbetsområde för poliser, i alla fall den hyggligare modellen. Fast deras chef vill annektera våra kontor till sitt territorium så jag känner mig lite hotad. Dock vill jag försäkra att alla poliser gör sitt allra bästa och framför allt inte är självömkande över att ingen annan förstår hur svårt de egentligen har det.

Det ligger mycket av ens egen personlighet i hur man hälsar. En karl idag skyndade förbi mig och sa tjena-tjena vilket nog bara sa något om honom och inte om vårt förhållande till varandra. Vissa hälsar hej August, till mitt förtret. Ty ofta har jag då själv glömt vad de heter. Det blir ändå för långt att säga hej och sedan namnet som svar. Det känns nästan som man blir nedtryckt i det uppenbara underläge man hamnat i.

Ett annat problem är att presentera sig. Om det är en tjena-tjena-presentation säger jag ju bara förnamnet. Ska jag säga hela mitt namn måste jag hämta andan först eftersom det är så långt. Dessutom är risken rätt liten att det ska finnas någon större mängd augustar på myndigheten. Samtidigt kan det bli väl informellt.

Vår matsal är ytterligare komplicerad. Själv har jag löst det nästan fegt genom att äta med dem jag redan bekantat mig med. Jag tror jag knappt gjort någon ansats för att lära känna någon ny. Det hela faller sig rätt naturligt. De nya jag träffar är såna som kommer till de enheter som ligger oss ganska nära.Ibland sitter det dock folk och äter för sig själva och då känner jag alltid att man kanske borde gå och sätta sig med dem. För de kanske känner sig ensamma och utstötta. Och är man ensam och utstött önskar man sig förmodligen inget annat än att en lönnfet byråkrat kommer och äter med en, tänker jag mig.

Om jag förstått vår organisation rätt finns det tre nivåer. En bestående av oss byråkrater, jurister, registratorer, assistenter och den typen av folk. Dessa är väl de jag känner igen mest och som sitter ned vid samma bord och äter från och till. Sen finns det poliserna som sitter på kontor och gör mer eller mindre polisiärt arbete. Såna äter väl då och då med oss, men håller sig nog hellre för sig själva en aning. Ändå är det bekanta ansikten som jag många gånger i alla fall känner igen. Sen finns det den tredje sorten. Såna som sitter i bilar, dricker kaffe och svär över tillståndet i landet. Dessa är mer av en massa. Unga människor som ser lite ut som såna som var duktigast i idrotten i grundskolan och mycket ut som poliser. Hela den polisiära mångfaldssatsningen känns rätt sned eftersom poliserna ändå alltid ser ut som poliser. Vi har aldrig riktigt med varandra att göra. Så jag känner inte igen särdeles många. Dessutom heter de så vanliga namn, så där går jag bet ändå mer. Kanske borde jag ha någon som är mer av min homie. Någon som kan släppa iväg mig sådär som i Springsteens Highway Patrolman. Frågan är bara hur man då går till väga.

Min standardhälsning är ett käckt och brett häjj. Jag hoppas att det liksom ger mig en jordnära charm och visar att jag är från en annan del av landet än dessa gnälliga trakter. Det är bra också för att man med en lätt förskjutning av tonfallet kan gå från igenkännande till icke igenkännande. Det är lite som brittiske komikern Jeremy Hardy säger om att amerikaner hotar britternas sätt att svara på hur-mår-du-frågan med sin oprovocerade glättighet. Här har britterna tränat in ett säga typ "det knallar och går" med nyanser från allt mellan jag klarar nog inte nästa vecka till helt okay faktiskt. Ett system som gör att de frågande själva sedan kan välja hur perceptiva de vill vara för den andres egentliga mående. Detta kommer sedan de ohöljt lyckliga jänkarna och kör över med sin ohöljda lycka.

Om ingenting egentligen

2011-09-07T13:37:00.000-07:00

I DN häromhelgen såg jag att Nordanstig söker familjehem. Hade det varit någon annan kommun hade jag nog inte tänkt på det. Men Nordanstig är speciellt. Tragiskt och desperat på något vis. En slags extrem i norrlandsförskingringen. Jag tror att det har lite att göra med att det inte är orimligt att tänka sig att det skulle kunna gå ganska bra för Nordanstig, men det gör det inte. Det ligger inklämt mellan Hudiksvall och Sundsvall, har inte några städer utan bara byar som strider om att vara den tonbärande orten i kommunen. Så läget är ju på något vis ändå bra, naturen skön med hav och skog som möts. Det går att pendla till Sundsvall och Gävle. Ändå har jag aldrig läst en positiv nyheten om kommunen i hela mitt liv. De är t.ex. tjockast i länet, som är det tjockaste länet i landet.

Jag bor i Svealand. Även om det är en bit utanför stan så är jag en avbefolkare och därmed en del av något skamligt och djupt tragiskt. Det är en roll som offer och förövare i samma brottsliga härva.
Till helgen ska jag få gå på Cullbergbaletten.
Kanske är det vad jag kan önska av livet. Förmodligen. Jag har ett jobb som inte kväver mig med sin tristess (även om jag får lov att erkänna att länsman skrämmer mig. Bland de uniformerade bylingarna finns det kanske ett par som inte ger mig en spontan känsla av oro). Det är klart att nära och kära kunde finnas närmre. Hösten är fin.

och min längtan hem är större än jag tror.

Om determinismen

2011-08-29T12:58:00.000-07:00

Ibland upptäcker jag en ådra av determinism hos mig själv.
Det är när min romantik för det blasserade integrera med min uppgivenhet. Så är i alla fall min teori. Just idag alstrades tanken av ett blogginlägg från Therese Bohman.

Hon har sina poänger. Jag tycker hon får rätt över Andersson, även om jag gillar denne. Praxis brukar ju annars vara att tycka att folk som håller med en själv är synnerligen intelligenta personer, medan meningsmotståndare helt uppenbarligen är lite bakom flötet. Jag hyser inga tvivel om att såväl Andersson som Bohman har skarpare hjärnor än jag. Därmed vill jag inte racka ner på mig själv. Jag är förmodligen bättre på att känna igen Douglas-Håge-imitationer. En förmåga jag kunnat glädja en och annan med faktiskt.

Ganska ojämnt livets lotter falla, som Gerhard sjöng.
Idag lärde jag mig förresten vad Ernst Rolf sjunger i Det är kvinnan bakom allt:

"Gud ske tack,
att den sprack,
Fäderneslandstidningen.
Dess etik,
var unik,
fastän stor var spridningen.
Vem var det som på ett halster,
brände detta lömska alster,
i ett litet tidningskåseri?
Jo det är kvinnan bakom allt,
hon tar saken mera kallt.
När ingen man oss frälste,
från den onde,
gjorde hon det,
fru Vagabonde."

Förr insåg jag inte att det var Idun-pseudonymen vagabonde, konstnären Mollie Faustman, han namedroppade. Vilket är lite intressant, för var det inte Hampe, Faustmans son, som sedermera gjorde filmen Kvinnan Bakom Allt.

Men tillbaka till determinismen!

Kungligheter föds som alla andra in i en kontext, en situation i samhället som andra inte förunnas. Tvärt om vad Andersson tycker tror jag att kungligheter i allra högsta grad tränas så till den milda grad att man inte längre är den sämsta för jobbet när man väl beträder tronen. Till och med en så hopplös person som vår nuvarande kung klarar sig ofta hyggligt.

Det som skiljer kungahuset är inte att de bär med sig en ärvd samhällsställning av sina föräldrar, utan med vilken ärlighet det sker. Den känns väldigt gammaldags. Det är liksom en del av hela leken att alla vet om förväntningarna som finns.

Jag tror helt enkelt inte på Bohmans slump utan på det motsatta. Jag tror samhället är en närmast mekanisk organism.

Inte för att historien är deterministisk. Vi har ju vår fria vilja, alla gånger. Kruxet är kanske att vi inte har så mycket fantasi. De allra flesta lever ganska förutsägbara liv och får det ungefär som deras mellanstadielärare siat de skulle få det. Vi traskar på i samma spår, steg för steg nöts sulornas mönster ut och nivelleringen knackar på. Jag tror på motsatsen till kaosteorin. Har funderat på att göra en sån film, The Butterly Effects antites. Den kunde ha folk som reser runt i tiden och gör en massa grejer, får sina föräldrar att inte träffas och dödar Hitler. Den typen av saker. Och sedan återvänder de till sin tid och allt är sig ganska likt. Någon annan, med en annan mustasch, eller ingen alls, ledde Tredje Riket, morsan födde en med någon annan pappa. Ingenting gör någon verklig skillnad.

Vi hade inte kunnat bli några andra än vi blev, för då hade det inte varit vi längre. Hade vi blivit födda under andra omständigheter hade vi blivit som dem som är födda under dessa. Konstiga människor vi idag knappt kan relatera till. Vi hade blivit bortskämda grilljannar på Stureplan eller deppiga samer på Torneträsk (det finns förmodligen bortskämda samer och deppiga grilljannar också, fördomarna är retoriska). Samhället är konstruerat så att vi föds med radikalt skilda förutsättningar. Dessa förutsättningar formar oss till dem vi är.

Kanske menar Bohman (inte särskilt övertygande retorik August, men jag ser lite ut som Douglas Håge medan jag skriver) att det finns en slumpmässig del av personligheten. Ett sant jag, själen, som av en tillfällighet hamnar i ett eller annat sammanhang när de väl föds. Som de där barnen i Fågel Blå som väntar på att få födas (borde länka till Atterboms gamla version, men vet inte om de ofödda kidsen är med där).

Jag har alltid tyckt bäst om katten.
Mjau.

Järrel!

2011-08-12T10:42:00.000-07:00

Jag såg en intervju med brittiske komikern Jack Dee för inte så länge sedan där han sa att han trodde komiker ofta hade en viss sorts känslighet. Den känsligheten tror jag även Stig Järrel hade. Dee menade att komik handlar om att vaska fram och se nyanserna i livet för att kunna se vad som egentligen är komiskt, men att i den förmågan också ligger att se det tragiska. Att därför många komiker också är ganska deprimerade figurer. Under och efter en längre depressioner skrev Järrel dikter.

"Vegetarianerna har förbjudit varann att sins emellan använda uttrycket 'min köttslige broder'. Hädanefter ska det heta 'min gräslige broder'"

Det ar varit Järrelfeber hemma hos mig senaste veckorna.
Har läst tre mer eller mindre självbiografiska verk. Jag - en gycklare, Svar på tal och Lapp på luckan. Den första är den egentliga memoaren, den andra en intervjubok och den tredje någon slags lightmemoar, med glada minnen mest. Den tredje är illustrerad av Pröysen, vet man något om honom så förstår man nog ungefär vilken nivå boken ligger på. Ganska finurligt kompletterar de tre böckerna varandra. Memoarerna är kuriöst nog inte helt kronologiskt uppdelade utan även tematiskt. Den är därför också mest ojämn. Kapitlet om Italien och hans resor är lite tråkiga. Men å andra sidan är andra delar fullkomligt fantastiska, berättelsen om hur han för sista gången träffade Åke Söderblom, eller när han gav igen på Thor Modéen, eller om Greta Ekman (Hasses mamma, Göstas fru och farmor, hur nu det gick till), eller om hur en ungersk diplomat vill lära känna Lilla Märta, eftersom han i henne ser allt det som han tidigare saknat hos svenskorna.

Apropå just såna små lustigare episoder så är Lapp på luckan en guldgruva. Även om jag hört den förut är det väldigt roligt att läsa om hur Tollie Zellman träffade Pär Lagerkvist på Grotta Azurra och nästan friade. Tollie Zellmanhistorier har den tjusningen att det är så lätt att höra hennes stämma i replikerna. Ofta har han den tendensen att berätta mer om världen omkring sig än om sig själv. Gösta Ekman (Hasses pappa, Gretas make och Göstas farfar, hur nu det gick till) får sitt. Tydligen brukae han mumla till sina medskådespelare under teaterns gång.
"skrik inte så högt, ni väcker publiken" och liknande tjyvnyp som han avlossade mot övriga ensemblen utan att publiken såg eller hörde.

För mig har Stig Järrel kommit ryckvis. Han har aldrig varit någon jag riktigt aktivt sökt mig till. Ändå har han gång efter annan varit där, till min stora förnöjelse. Som barn var han ändå den jag gillade bäst i Trolltier. Hans "det finns en anledning till att det finns en nyckel till den här stubben och det är att man ska fråga mig först" är precis som jag känner med arkivvärlden. Det är liksom kvintessensen. Senare hans demoniske Caligula i Hets (för övrigt den enda filmroll han sedermera stod för, som om det varit något fel på Lilla Märta). Nu har jag sett drygt 30 filmer med honom och vet inte helt säkert hur det gått till.

Svar på tal - Stig Järrel berättarför er och Rune Pär Olofsson, är fin och ganska rolig. Eftersom det är en intervjubok så får Järrel inte riktigt lika mycket makt över vad han vill berätta. Så där nämns till exempel hans äktenskap (tre till antalet. Ett fint, ett olyckligt och ett lyckligt. Det olyckliga pratar han i princip inte om. Men det första, med Karin Juel, berättar han små skärvor ur som är rätt sympatiska). Han var nog alltid en man som inte lade tand för tunga (han nämner någonstans att det värsta han visste var diskussioner som bara rann ut i sanden och inte fick någon ordentlig punchline). Den skvallriga sidan av mig vill ändå veta mer om förållandet till Ingrid Backlin. Mer än fasan i att stå framför sin egen dörr och önska att den vore vilken annan dörr i världen utom just den vilken den är.

Det finaste är nog att boken är så oerhört märkt av att komma ut 1968. Det är nästan klyschigt. Tredje kapitlet börjar:
"Man kan givetvis inte prata ihop en bok tillsammans utan att komma in på ämnet 'sex och porr'"
Som att det var det mest naturliga att prata porr med Stig Järrel (som tycker illa både om den oscarianska prydheten och Vilgot Sjöman, och dessutom inte tycker att 60-talets fria kärlek var något nytt på tapeten). Politisk teater är det likadant med, de gör bara samma saker som han och Juel gjorde på 40-talet.

De kommer också in på politik:
"Holmberg får jag alls inget grepp om. Det är en nollställd politiker enligt min mening! Wedén snackar - men vad är det han säger? Och Hedlund skulle passa att sitta i en Skansenstuga och berätta bygdehistorier. Folk säger: 'Han är lurig, den där Hedlund, man vet aldrig vad man har honom. Och det skall anses som beröm för en politiker till och med! Det tycker jag säger allt ...
Den ende som har ett alternativ och som kan lägga fram det, så det låter både hederligt och förståeligt, det är ju faktiskt Hermansson. I hjärta och sinne lutar jag åt kommunismen, det är det enda som har en mänsklig ränning. Fast det är en utopi eftersom människan är som hon är."

Just politik-avsnittet är ett av de mer intressanta. Han hade väldigt mycket åsikter och det är inte alltid de hänger samman. Men oftast är de ändå tänkvärda.

Annalisa, jag saknar Annalisa.
Både Stig och Annalisa blev nog vackrare med åren förresten. De åldrades ädelt.
Kul att se Kar De Mumma också!
Jag misstänker att han är roligare än jag anar. Böckerna är sådär, charmiga men sällan något att skratta åt. Där håller jag med Ernst Rolf, att tacka vet jag gubben far (Hasse Z). Men han ska ha varit vass och spydig så det räckte, i realtid (såväl Karl Gerhard som Hasse Ekman och Vilhelm Moberg lär i perioder ha blivit oerhört trött på KdM:s skriverier). Kvickhet fungerar ju inte så väl i böckernas konserverade form. Så kanske går Kar de Mummas geni förlorat. Men jag minns i alla fall en ganska kul Hyland-inspelning med honom. Hyland säger att de ska testa om han verkligen är så omusikalisk som han påstått. Kar de Mumma börjar då prata om hur hans största musikaliska bedrift var att översätta Lambeth Walk och få till "Hej"-utropet, "Oi" på den ursprungliga cockneyn. I alla fall så får han i uppgift att stämma ett piano.
"Hade det inte varit fyndigare om jag fått stämma en cello?" frågar Kar de Mumma.
Hyland förklarar att det hade blivit för lätt, eftersom en cello inte har så många strängar.
"Då har ni inte hört när han snarkar," kontrar Kar De Mumma.
Det tyckte jag var ganska kvickt. Inte hysteriskt roligt, men rappt.

Sveriges Radios Järrelsida.

Cheeky

2011-08-06T10:03:00.000-07:00

"Om donatorn, apologisten Pehr Aurén, berättas, att
det var en torr, mager, tystlåten gubbe, vilken i decennier
levde stilla och indraget i sitt lilla rum i sin egen gård,
som för övrigt var fylld av skolgossar."

Ludvig Nordström
Svenska Turistföreningens årsskrift / 1920. Ångermanland /

Judex - 1963

2011-08-01T14:05:00.000-07:00

Havet finns där borta någonstans

2011-07-31T11:51:00.000-07:00

John Botvid

2011-07-25T14:21:00.000-07:00

Jag har just läst ut John Botvids självbiografi Beatas Pojke. Jag har läst en del självbiografier nu under våren, Edvin Adolphsons och Max Hansens bland annat. Botvids liknar Hansens på det viset att de nästan är dickensiska i sin uppbyggnad. En fattig och kärv barndom, vissa vedermödor och sedan blommar allt ut i ideliga framgångar. Edvins är intressantare, förmodligen eftersom han kanske var lite mer intellektuell. Han sätter sig i ett sammanhang så att hans levnadsberättelse också blir en historia om den svenska teaterutvecklingen. Dessutom skriver han om sitt privatliv, vilket Botvid och Hansen nästan helt utelämnar i vuxen ålder. Sorgligt nog nämner Botte alls inte sin hustru Gunborg Maria Johnson.

Men så tycks han också ganska ointresserad av att beskriva sina yrkesverksamma år. Han liksom glider ner i att enbart berätta anekdoter och citera kritiker som skrivit positiva saker om honom. Det tar också typ 140 (av 220) sidor innan han får sin första roll. Början, om hans fattiga göteborgsuppväxt med den gravt religiösa modern däremot är alldeles fabulösa. Där finns allt jag vill läsa med, värmen, hur teatern växer fram, sorgen och staden. Det är som att resten mer är skrivet för att det borde vara där. Som en annan PO Enquist skriver han förresten om sig själv i tredjeperson och kallar sig just Beatas pojke. Också på bilderna står det Beatas pojke istället för hans namn. Det är lite fint nästan när han upp i medelåldern kallar sig pojken då och då.

Jag vill minnas att Sickan i sina memoarer beklagar sig lite över att hon aldrig fick chansen att spela något med verkligt allvar och tyngd. Hon var fast i sickanfilmer. Jag har läst liknande saker om Modéen och Söderblom. Säkerligen var det fler ändå som fångades i sina egna lustiga masker. Ändå har de närmast stigjärrelsk bredd i sina karriärer om man jämför med Botvids filmkarriär. Orättvist kanske, hans teaterkarriär var väl bredare. Men som stor teaterälskare måste han ändå, då och då känt sig oförlöst. Han berättar att en gång var han nere hos posten och skulle hämta ut något, men hade glömt sin legitimation. Han frågade om biträdet inte kände igen honom, men det gjorde hon inte. I det privata hade han inte mustasch, det var något som hörde till hans filmpersona. Men tydligen bar han alltid med sig en lösmustasch, som han då satte på sig och sade till biträdet att:
"Då går jag bott!" och efter det fick han naturligtvis hämta ut vad det nu var han ville ha.
På något vis finner jag den episoden mer tragisk än komisk.
Hon trodde bara han var den han var när han klädde ut sig till någon annan.

Just perspektivlösheten blir som mest tydlig när andra kommer in i bilden, såna som är större inom teaterlivet. Ställd vid sidan om Gösta, Gerhard eller Rolf så bleknar han på något vis. Även om han ihärdigt framhåller sin roll i det hela, skymtar mellan raderna att hans roll kanske mer är flugans stolta gång på rullgardinen än de stora elefanternas dans, för att tala med Pettersson. Det är väl att ta i, men han förefaller mig ändå som en utpräglad birollsinnehavare.

Pensionat Paradiset nämner för övrigt både Botvid och Adolphson, om än i olika kontext. Botvid omtalar det eftersom det var i den som han kom på sin catchphrase "kom bott!", vilket var till stor glädje för honom och satte prägel på hela hans fortsatta karriär. Adolphson tror jag nämner filmen när han muttrar surmulet om folk som inte tror att det fanns verkligt bra filmer från den tiden och sedan säger att de ändå uppskattar Pensionat Paradiset. Då tyckte nog Edvin att hans strävan efter att få göra svensk talfilms kanske första verkligt seriösa filmer hade ett högre kulturellt värde.

Boken var förresten fin. Han har ett tjusigt språk och det är väl värt att läsa den för barndomsskildringen och de putslustiga anekdoterna.

Här nedan några av John Botvids små gubbar. Tillsammans med bland andra Holger Höglund, Sickan, Julia Caesar och Tosse.

Adolf Jahr

2011-07-20T14:55:00.000-07:00

40-årskris

2011-07-19T15:40:00.000-07:00

Jag har börjat misstänka att jag har en 40-årskris på lut. Jag har ventilerat frågan med vänner och bekanta, och är ännu inte på det klara riktigt med vad det innebär. Man kan, med viss rätt, hävda att jag är något ung för det. Vanligtvis bör en kanske fylla i vilket fall 30-innan det är hög tid att 40-årskrisa. Dock har jag alltid varit lite lillgammal.

Vad innebär då en 40-årskris?
Framför allt det där med småflickor. Vilket gör et hela problematiskt. Som 25-åring är det en skör gräns där. Man söker ju efter dem som är väl unga, men som ändå är lovliga. Det finns ingen nytta i att ragga på barn, och rättfärdiga sitt beteende på flashback och sådär. Det finns ju någon teori om att den ideala åldersskillnaden för ett heterosexuellt par är att kvinnan ska vara mannens ålder, delat på två, plus sju år (min moatje är två månader äldre än jag och sumpar helt beräkningen). Så hade jag ett svärmeri för en 21-åring hade det varit idealt för den teorin. Vad jag vill visa är att om min 40-årskris enbart skulle bestå i en sådan del skulle det krävas att jag typ attraherades av ungdomar i gymnasieåldern, för att det alls skulle ses som allt för ungt, i samhällets och omgivningens ögon. Människor i den åldern träffar jag i princip aldrig.

40-årskrisen är svårt för den som ändå aspirerar på att vara något utav en snällkille och feminist. Jag går visserligen i tankar på att börja bära tajta skinnbrallor och solglajor, fast det är molnigt, kanske köpa hojj. Men frågan är om det räcker.

Ålderskriser är en fråga om rädsla för åldrandet och i förlängningen döden, fast ändå inte riktigt. Snarare är det inte slutet utan den slentrianmässiga vägen dit som är problemet. Blir-det-inte-mer-än-såhär-känslan. Kroppen orkar inte lika mycket som förr, jag märker hur jag liksom jäser och ändå stelnar. Veckorna går, allt snabbare med för den delen. Jag går upp tidigt och kommer hem sent, är alltid trött i stort sett. Har ett bonuskort på Hemköp. Allting tycks stagnera, medan livet springer ifrån mig på någon helt annan ort och plats. Man borde säga upp sig och syssla med konst på Österlen, hålla mig i ett milt alkoholiserat tillstånd där mina kroppsnojor inte tar det bästa av mig. Jag spenderar alls ingen tid med mina barn. Borde se över mina prioriteringar.

Här kan en envis hävda att jag inte har några barn att spendera tid med. Och det är ju sant. Nu ja! Känns som igår när de med strålande leenden väckte mig i den arla morgonen, klättrade upp i sängen och lade sig mellan mig och E. Nu pratar de ju bara med en om de vill ha pengar.

På ett sätt ser jag ändå med förtjusning på ungdomen. De har någon slags energi och geist, ett ljus över sig. som vore de oförstörda av realitetens tuffa villkor. en stjärna släcks i ögonvrån när man svarvas av arbetslöshet och karriärkrav osv. jag säger inte att jag skulle orka med att umgås med säg 17-åringar. Men jag kan tänka mig att sitta på ett sätespar i bussen, i närheten av ett par.

http://open.spotify.com/track/1H8xONlHnKA7tNv4OF0JSZ

Ibland när hoppet tryter kryper jag till Tegnér

2011-07-12T13:19:00.000-07:00

Lyssna: Det Eviga

Allt som inte härdar det dödar

2011-07-12T12:29:00.000-07:00

Om Gösta d.y. och det oinskränkbara

2011-07-03T05:34:00.000-07:00

Hasse Alfredson fyllde år i veckan. Det var stora uppslag och program om honom på tv:n och radion. Jag läste en intervju med honom också; han verkade gammal och trött. Han hade redan svarat på alla frågorna, flera gånger till och med. Det är nog många som har dött också: Tage, Monica, Moltas, Ramel, Mille Schmidt, Martin Ljung m.fl. Snart kanske det bara är Fatima kvar som minns Karl Gerhard (och Sickan då, som jag förutsätter är odödlig, men som jag inte tror har arbetat med Svenska ord). Per Åhlin fyller också 80 i år tror jag. Honom blir jag lätt lite sorgsen när jag tänker på. Han är en sådan oförlöst gigant. Efter att jag var på en utställning med bilder ur hans filmer är jag övertygad om att hans bästa filmer är de som inte blivit gjorda. Bland annat vill han göra en tecknad vuxenfilm av ETA Hoffmanns verk. Jag skulle bli salig av lycka om det någonsin blev gjort. Nu betvivlar jag att det kommer bli det, för det finns inte pengar, och den tanken är såsom den dunklaste av nätter; det är dödsskuggans dal. Som en plastgran dras han fram någon gång om året, när det lackar mot jul. Jag hörde en intervju med honom något år där han förklarade att han inte klarade av att se den där julfilmen, eftersom det han såg var alla dess brister och att dess egentliga storhet var Danielssons berättarröst. Han tyckte inte ens att julen var så mycket att hänga i granen. Mitt beundrarskap för Åhlin är gränslöst.

Nästan exakt en månad före min födelse dog Tage Danielsson. Om man tar det som ett slut på Hasses roliga tid (han skojade förstås även efter det, men i betydligt mindre skala) så har komedigeniet Hasse Alfredson alltid varit något i det förflutna. Kanske är det därför som jag har ett litet mer fjärran förhållande till honom. Hela kotteriet kring Svenska Ord (med visst undantag för Zetterlund) var ju folkligt in absurdum. De behövde inte ens vara tjocka, vilket tidigare folkliga skämtgubbar ofta varit (Modéen, Carl-Gustaf, Rolf Bengtsson, Edvard Persson, Sten-Åke m.fl.).

Det finns dock en som jag på något vis känner mig närmre än någon annan i den skaran och det är Gösta Ekman. Och det är trots att jag inte vet något alls om hans privatliv, utöver att han varit gift med Fatima och numera är gängad med Dramat-basen. Det slår mig gång efter annan att ingen kändissläkt står så nära mitt hjärta som familjen Ekman (det finns en större sanning om Film-/Teatersverige och släkten Ekman, något om farfadens omöjliga balansgång mellan alla roller och förväntningar, Hasses abrupta slut när filmutvecklingen går åt ett annat håll än hans och kanske någon slags frihet i den nuvarande generatione [en mycket lös spekulation]). Hasses och Gösta d.ä:s roller har kommit med tiden. Men Lill-Gösta har alltid funnits där, med sin trygga karaktäristiska röst. För liksom Hasse är han väldigt mycket röst. Det är nämligen så jag kommit in på det här. Coraline av Neil Gaiman går som sommarföljetong nu på radion, och Gösta är berättarröst. Jag blir så glad varje morgon över att höra honom. Dagar med dålig teckning i arkivet räcker det att avlägset, drunkande i bruset, bara förnimma satsmelodin.

Hela mitt liv har Gösta Ekman d.y. på något vis gått vid min sida, fast på ett helt annat plan. Han var där som berättarröst åt de finaste tecknade serierna (jag nämner inga för att inte alstra barnprogramsnostalgi, en allvarlig farsot som drabbar folk födda efter 68). Vidare var han på TV som Papphammar, Sickan, Beck. I perioder när jag lyssnat på ljudbock har jag återigen stött på hans fina uttal. Och då är det aldrig riktigt dåligt. Är bara Gösta med så försäkrar det en slags oinskränkbar kvalitet.

August konverserar Myndighetssverige

2011-06-28T09:52:00.000-07:00

"Hej!

Nu vet jag inte om jag valde rätt ämne. Men med lite tur kommer det nog rätt till slut. Jag funderar över min skatt. Nu när jag deklarerade visade det sig att jag skulle få ganska mycket pengar tillbaka. Och då tycker jag inte jag har betalat så himla mycket i skatt. Visst är jag glad för pengarna jag får tillbaka. Men samtidigt slås jag av tanken att jag tror att många av de pengarna som jag nu inte betalar i skatt i själva verket skulle användas klokare och mer samhällsfrämjande i statens händer. Så det jag undrar är om det finns något enkelt sätt att justera upp min skatt, så jag ger mer till staten? Eller finns det någon annan lösning."

"Hej August!

När det gäller själva skatten har Skatteverket inte rätt att ta ut varken mer eller mindre skatt än vad som följer på de uppgifter som lämnats i din deklaration. Den möjlighet du eventuellt skulle kunna ha att betala just mer i skatt är att avstå från eventuella avdrag du gjort i deklarationen. I så fall behöver du begära en omprövning, lämpligen på blankett SKV 6891:

http://www.skatteverket.se/download/18.4f3d00a710cc9ae1c9c80006611/689106.pdf

Ett annat, betydligt enklare, alternativ till att låta staten ta hand om pengarna vore istället att skänka dem till någon välgörenhetsorganisation, stiftelse, förening eller liknande med ett syfte som du sympatiserar med."

Som Västerås-vän brinner man ju lite extra för ASEA

2011-06-22T06:30:00.001-07:00

Min vän Tolstoj

2011-06-19T13:18:00.000-07:00

"Fastän människorna, som till ett antal av några hundra tusen samlats på ett föga vidsträckt område, bemödat sig om att vanställa den mark, där de trängt sig samman; fastän de slagit in stenar i marken, för att ingenting skulle växa därpå; fastän de rensat undan varje uppstickande grässtrå; fastän de rökt ner med stenkol och fotogen; fastän de huggit bort träden och fördrivit fyrfotadjur och fåglar, -- så var våren ändå vår, till och med i staden."

En alldeles fabulös begynnelsemening.

Ibland tittar jag till platsannonserna

2011-06-16T12:28:00.000-07:00

"Talangjägarna söker för kunds räkning en arkivarie. Kundföretaget som du kommer att arbeta på verkar i en väldigt internationell miljö och sitter i mycket spektakulära lokaler i Stockholm city."

Att Talangjägarna är ett icke förtroendeingivande namn (bara en sån sak som att en jägare väl oftast dödar sitt villebråd gör mig osäker) eller att en internationell miljö borde vara något absolut och därmed inte kan vara "mycket internationell" (tror jag) glömmer jag när jag tänker på hur spektakulära [dvs. mycket spektakulära] lokaler de måste ha. Jag har visserligen ett jobb redan. Men är det något lansfiskalen i Västerås saknar är det mycket spektakulära lokaler. Man kan nästan säga att våra lokaler är ordinära.

Om mångfalden i föreningssverige

2011-06-14T15:02:00.000-07:00

I helgen var jag på Röda Korsets ungdomsförbunds årsmöte, som den filantrop jag nu är. Det är andra året jag varit det. Detta år var det lite speciellt, då Svenska Röda Korset hade det i samma veva. Förutom att vara en tillställning full av demokrati, möten (i dubbel bemärkelse) och kommunikation så

Föreningssverige är på många vis en mycket småborgerlig historia. Och framför allt inom den sortens välgörenhetsföreningar som Röda Korset, Rädda Barnen, Lutherhjälpen. Inte nödvändigtvis frikyrkliga föreningar, men harmlösa, snälla. Dit dras societetsdamerna som flugor till skit. Aldrig förr har jag väl sett en sådan hord av medelklasskvinnor, i övre medelåldern. Det var hundratals av dem! När de kom gående i grupp, förbi i korridoren, var de så lika så om de hade sprungit runt i en ring hade man aldrig märkt att det var samma som kom flera gånger. Deras hårdaste debatt handlade om babypaketen, som de brukar sticka. Centralstyrelsen ville avskaffa dem, för att de inte längre fyller något behov. Ingen tar emot dem, så de paketen blir en stor administrativ börda.

Ungdomsförbundet är visserligen mer mångsidigt. Där finns det till och med riktiga invandrare (på riktigt alltså, inte bara adopterade!) och en inte helt oansenlig del män. Fast männen är i klar minoritet. Det verkar inte riktigt vara deras/våran grej det där med att hjälpa andra. Sen tror jag faktiskt inte det var någon same eller rom där. Dock, det finns en ambition att nå ut till kidsen i hooden, inte för att hjälpa dem utan för att få dem att hjälpa andra som behöver än mer hjälp (nu antyder jag ju att kidsen i hooden faktiskt behöver hjälp, men det gör vi väl alla ibland).

Däremot är något slående. Det är hur homogena vi är när det kommer till utbildning och klass. Det hela förefaller nästan komiskt. Där finns en närmast skriande frånvaro av allt vad arbetare heter (överklassen lyser väl också med sin frånvaro antar jag). Den stora majoriteten läser finare utbildningar på olika universitet, andra går på gymnasiet och är så flagrant duktiga i pluggämnena att det ska mycket till för att de inte ska gå vidare till universitetsvärlden senare. Jag blev nästan lite rädd, trots att jag visste att det skulle se ut såhär. Nog hade det räckt om det var så det såg ut, men det är mer specifikt än så. För bland universitetsstudenterna är det också blott en liten skärva som engagerar sig i RKUF. Närmare bestämt är det vissa jurister, ekonomer och folk som läser pol.mag-programet (dvs. samhällsvetare utan klar riktning i livet). Uppsala stod nästan för mångfald eftersom vi skickade med en humanist (jag) och en sjuksköterska.

Nästan som reklam

2011-06-06T13:53:00.000-07:00

Om journalistiken

2011-06-03T12:05:00.000-07:00

När jag lyssnar på Ring P1 (redan här har det gått snett) eller läser olika kommentarer på nätet angående den här kungahistorien är hur folk ser på journalister. Själva grundhistorien tycker jag är förhållandevis ointressant. Dels säger inte historien särdeles mycket om statsskicket. Sen tycker jag inte någon bör gå på strippklubb, oavsett vilka de är. Inte bara tyder det på att de har en taskig syn på kvinnor, man visar ju dessutom med all önskvärd tydlighet att man saknar klass, smak och elegans.

Många tycks fruktansvärt ilskna på journalister i allmänhet, och kvällstidningsjournalister i synnerhet. Det är dags att lämna kungafamiljen i fred nu. Att journalisterna inte skäms och inte utreder någonting annat.

Fast det gör de ju, om man läser annat än löpet. De flesta skriver ju faktiskt ganska lite om kungen. Läser man DN eller SvD är det nog ganska lätt att hoppa över just de sidorna. Vill man stödja något som inte alls skvallrar om Silvia och Kungen finns ju alltid de stora europeiska tiningarna, Le Monde, Der Spiegel, Londdon Times m.fl. Vill man undvika monarkskvallret är det lätt att göra det. Även lokalpressen håller sig oftast på sin nivå. Jag är helt övertygad om att det finns tidningar som svarar mot majoritetens behov, det gäller bara att hitta dem.

Kvällspressen säljer på lösnummer och är därför mer sensationslystna. Därför går de längst när det kommer till den här sortens frågor. Och det är ju givetvis inte särdeles ärevördigt av dem. Många familjer har fått lida och många tår har trampats på. Men det här är ju inte någon anmärkningsvärt hård granskning. Kungafamiljen blir inte hårdare åtgången än vad ex.vis. KP-Ola blev innan dem. Kungen är ju dessutom statsmakten och på många vis viktigare att granska än KP-Ola. Det är i vart fall så tidningarna arbetar, och på det viset säljer de fler nummer. De ger läsarna vad läsarna vill ha. Spott ut.

Men aftontidningarna är inte på en anmärkningsvärt låg nivå. Tänk på hur låga de var under 90-talet. Vi är långt ifrån Tom Hjeltes barbari.

På något vis vore väl det bästa att inte köpa de tidningarna som ligger på en nivå man inte tycker om. å så vis utövar man ju också lite konsumenttryck. Men det är inte frågan om att bojkotta. För det antyder ju att man ändå är intresserad. Det finns ju många tidningar man inte köper eftersom man struntar i vad som står i dem. Svårare än så behöver det ju inte vara. Därmed stöttar man ju också de journalister som gör ett bra jobb, genom att läsa deras tidningar.

Det är lätt att sitta på höga hästar och gnälla över tillståndet i journalistiken. Men mina tankar går åt de stackars grävande reportrarnas familjer. Vem vet hur de har det när folk är så negativa.

Nästan som reklam

2011-06-03T12:02:00.000-07:00

Jag kom på en idé om att försöka hitta på något rolig med gammal reklam. Det här är första steget. Får se om jag får till något roligt någon gång också.

Hejdar mig ...

2011-06-02T11:22:00.000-07:00

Jag hade på gång ett längre resonemang om att jag borde dra ner på det mesta utom att läsa böcker, lyssna på musik och titta på konst. Som någon slags torr hedonist. Sen tänkte jag att jag ändå tycker ta-vara-på-livet-sensmoraler är en form av jubelpekoral som jag inte vill sprida. Jag börjar bara tänka på döden.

Pendlarens liv

2011-05-17T13:59:00.000-07:00

Den pendlande människans oresande tid blir ytterst viktig. Snart kommer friden återigen ryckas ifrån henne, och hon måste bege sig ut på vägarna igen. Pendlande, fram och tillbaka tills klockverket stannar.

Tidigt reser jag hemifrån, sent kommer jag hem.
I fredags kom jag inte hem alls. Jag missade sista bussen och fick åka till Enköping istället. Där gick jag sedan runt, runt, för att inte frysa. I Enköping har de någon slags militärförläggning. När jag passerade den för andra gången kom en militär ut och började fråga mig frågor om varför jag smög däromkring i buskarna, vad jag gjort och vart jag skulle. När jag sa att jag skulle med bussen sa han att därifrån gick det minsann inga bussar. Förmodligen antog han att jag var en islamistisk agent som låtsades vara onykter, som en cover upp för att komma dem nära inpå livet. Jag var inte ens onykter.

Egentligen hade jag kunnat gå runt inne i stan. Men där var det en massa ungdomar och jag misstänkte att de var fulla. Fulla ungdomar skrämmer mig. Jag hade även kunnat knacka på i den lilla rollspelsbutiken som ligger vid stationen. Men jag får lov att påstå att ungdomarna som hängde där inte var mindre skrämmande de.

Pendlarens liv är hektiskt. Idag kom jag inte hem förrän strax före tio.

Språket lever

2011-05-08T04:11:00.000-07:00

Jag har fått en ny favorit på språkvårdarhimlen. Kanske placerar den sig näst högst efter Linneas språkblogg. Det är det internpolisiära utskicket Språket lever! (inte ett riktigt utskick, men det visar ändå på tonen). Polisen har nämligen en anställd språkvårdare som då och då skickar ut små faktablad med saker att tänka på.

Rättsstatens språkanvändning är nämligen rätt speciell. Det är väldigt viktigt med de enskilda ordens betydelse. Där finns inte riktigt rum för nya användningsområden och betdelser eller allmän flyhenthet. Terminologin ska stämma, ord för ord. Kanske är det just detta som gjort att jag alltid uppfattat juridik som oerhört trist.

Så Språket lever! är inte skrivet i den sedvanliga glädjen inför språkets möjligheter och uttrycksmedel. Till språkpolisernas stora förtret tenderar ju språkkonsulter och -vetare i gemen ofta vara väldigt ofördömande inför nymodigheter i språket. Men Polisen måste naturligtvis ha en språkpolis. Och när man läser hennes utskick får man alltid intrycket av att det inte är hennes personlighet, utan att nödvändigheten kräver det utav henne. Det är som att poliserna när hon vänder ryggen till med ens degenerar sitt språkbruk.

Stående inslag i utskicken är förmaningarna om att inte särskriva (min spaceknapp är för tillfället slö, så jag har det motsatta problemet), att inte kommatera fel etc. Det är ju inte exempel som hon plockar ur luften utan sådant som hon stöter på i sitt arbete. I något av de senaste utskicken stod det att sms-språk var något vi fick använda i det privata, men att vi skulle undvika sådant som smileys i våra yrkesrelaterade e-brev. Det är alltså folk som håller på så och som borde sluta med det!

På något vis är det fint som kontrast mot den sedvanliga laissez-faire-inställningen till språket.

Annalisa Ericson

2011-04-23T07:19:00.000-07:00

Det har ganska ofta hänt att jag har sagt att en av de finaste tankar jag kan komma på är den att Sickan, Annalisa, Alice Babs och Eva Henning skulle kunna komma från var sitt håll gåendes, och mötas i en korsning - bara som av en slump. Jag förmodar att de känner igen varandra, ler och hälsar och fortsätter åt sina respektive håll.

Men idag får de vänta. Sickan Carlsson, Alice Babs och Eva Henning får stå där vid vägskälet, för det är någon som inte kommer. Den fjärde vägen ligger tom och otrafikerad. Hälsningsfraserna låter lite trötta och leendena kanske är lite stela.
För Annalisa Ericson är borta.
Kvar finns bara saknaden.

Det är alltså Sickan Carlsson, Eva Henning (i pagen hon hade i Törst) och Alice Babs (som är mycket svår att få det minste porträttlik utan det stora leendet).

Ur goda boken Acceptera (1931)

2011-04-21T14:02:00.000-07:00

"acceptera den föreliggande verkligheten -
endast därigenom ha vi utsikt att behärska den,
att rå på den för att förändra den och skapa
kultur, som är ett smidigt redskap för livet.

Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt."

"Den som icke vill acceptera han avstår från
medarbete i kulturens utveckling. Han skall
sjunka undan i en betydelselös pose av bitter
heroism eller världsvis skepticism."

Först av allt kommer jag vilja veta vad du gör för en levande

2011-04-19T09:30:00.000-07:00

Hade jag inte redan nu känt mig så förmögen av mitt nya jobb och beskedet om alla de tusen jag ska få i skatteåtervinning hade jag nog kört på det här. Nu delar jag med mig till mina kära läsare så någon annan kan ta chansen:

Komplettera av dagen till dig, förlåt mig om jag stör i ditt privatliv, mitt namn är Jessica Adama, Ålder 24, höjd 5 ft 11 inches, vikt 61, jag är den enda dottern till Late Mr Felix Adama från Abidjan, Elfenbenskusten Kust i Västafrika, var min far ett företag tycoon och en politiker. Jag observerade ni är en viktig person innan jag bestämde mig för att kontakta dig. Vänligen Jag kommer att vilja veta mer om dig eftersom jag har med mig några fonder som jag kommer att vilja investera i en bra affär därborta i ditt land. Jag önskar att du kunde vara ärlig mot mig så att jag kan gå in på denna investering med er av mig själv och jag kommer också att behöva dina goda råd.

Först av allt kommer jag vilja veta vad du gör för en levande, kom ihåg du fångat min uppmärksamhet att det var därför jag kontaktade dig i första hand. Vi kommer att känna oss själva mer som vi kommunicerar med.

Tack för din förståelse, hoppas att höra från dig snart.

Från mitt hjärta,
Jessica Adama

Egon Friedell

2011-04-12T11:46:00.000-07:00

Jag läser Max Hansens självbiografi Det måste vara underbart för tillfället.
Under sina stora år i kulturens Berlin och Wien i det glada 20-talet och det lite bistrare 30-talet lärde han känna en hel del kulturpersonligheter. Bland dem den alldeles utmärkte konversatören Egon Friedell. I grund och botten var han väl kulturhistoriker, doktor i filosofi och litteratur. Med tiden blev han mer av en allmän kulturpersonlighet, såväl filosof, historiker, journalist, författare som skådespelare och kabaréartist. Jag vet inte så mycket om nämnde Friedell, folk som gör det verkar vara beundrande, framför allt just för hans sociala skills.

http://www.slate.com/id/2159926/

http://www.kirjasto.sci.fi/friedell.htm

Jag tycker han verkar vara alla tiders, dessutom kombinerar han min förtjusning i antinazister och folk som tagit livet av sig. Eller antinazist och antinazist. Egentligen var det väl nazisterna som var antifriedellister. I alla fall, eftersom det finns lite knapert med information om Egon på svenska tänkte jag citera Hansens (så får jag pusha för Max Hansen dessutom) lilla textstycke:

"Europas hjärta -- och hjärna. Överallt träffade man på intressanta människor, med kvickhet, kultur och intelligens. Kulturhistorikern Egon Friedell hör till dem jag minns särskilt väl och gärna, hans person, hans sätt att vara och uttrycka sig -- allt gjorde ett djupt intryck på mig. Det var en sann njutning att sitta och lssna på honom. Hans tal var närmast en rad av fina aforismer och han yttrade sig gärna, utan att bli självupptaget. Men han kunde också konsten att lyssna. [...]
Helt naturligt måste människor som dessa [Friedell och Paul Nicholaus] reagera när de Hitlerska brunskjortorna började bli ett allt större och dystrare inslag i gatubilden. De led, och de måste få utlopp för vad de kände, annars hade de kvävts. På Kurfürstendamm satt en dag en 'rättrogen' och bjöd vrålande ut 'Mein Kampf' när Nicholaus, Friedell och jag kom förbi. Friedell stack fingret innanför kragen och slet i den som för att få mer luft. Nicholaus blev alldeles mörkröd i ansiktet och sparkade plötsligt till böckerna så de skingrades åt alla håll -- under försäljarens ilskna protester.
Friedell härdade inte ut i längden utan flyttade till Wien. Men även dit nådde mörkret och Friedell fick uppleva både Anschluss och intåget i Wien. Till slut vågade han inte längre gå ut på gatan vid dagsljus. En kväll satt han vid sitt skrivbord i våningen fem trappor upp på Josephstädterstrasse och arbetade. Plötsligt hörde han smällandet av nazistövlar i trappan. Stegen kom närmare och närmare. Min tur alltså, tänkte han, öppnade lugnt sitt fönster och kastade sig ut. Han dog omedelbart -- han hade ständigt upprepat att nazisterna aldrig skulle få honom levande. Så var ännu ett värdefullt liv söndersmulat under järnhälen. Men den gången var det Friedells granne nazisterna var efter ... Den gången."

Utan personpåhopp

2011-04-08T07:11:00.000-07:00

För att inte E och M ska känna sig fortsatt orättvist anklagade ska jag försöka hålla mig till sådant som inte har så mycket med henne att göra. Till myndigheter jag kanske inte tror så mycket på hör Arbetsförmedlingen (dit hör också nya myndigheter med konstiga namn, typ Vinnova och Vectura, men det är mest eftersom jag tycker myndigheter ska heta saker i stil med Kronofogdemyndigheten, Fortifikationsverket eller Riksrevisionsverket). Arbetsförmedlingen gör säkert en massa bra saker. Till exempel är det väl de som rent byråkratiskt håller koll på alla arbetslösa och kan berätta hur många det finns. Däremot kan jag inte påminna mig om att de någonsin hjälpt mig med något. Vilket jag ändå har trott, att Arbetsförmedlingen ska vara en sån myndighet som hjälper invånarna, precis som Socialstyrelsen och Försäkringskassan ska vara.

Även om de nu har sina brister så har de hjälpt mig. När jag inte haft inkomster har de kommit in och hjälpt mig upp på benen, givit mig en tjuga till kaffe och bröd. eras uppgift är komplicerad och delikat. De måste handha utsatta människor, ställa krav och försöka hjälpa dem men utan att kompromettera dessa. En svår uppgift.

Arbetsförmedlare däremot. Det är som Myndighetssveriges Riviera. Där glider tjänstemännen omkring och surfar lite, fikar lite och hänger vid kaffeautomaten. Ibland träffar de någon håglös själ som inte har det alltför lätt häri världen. Då ägnar de lite tid åt att försöka förklara att alla lösningar som inte går via AF är bättre än de som gör det. Några arbeten ska nämligen inte förmedlas. Värt att nämnas är att det var Livsmedelsverkets förtjänst att jag fick komma dit och att arbetet hos polisen faktiskt inte gick via platsbanken utan via deras egen hemsida. Frälsningen får man således hitta på andra vägar. Och Arbetsförmedlarna tycker om det så!

Nåväl i fredags trodde jag ändå att jag skulle kunna få lite hjälp. Saken var den att jag nu måste pendla, och det blir en ganska stor utgift för mig i nuläget när jag har en ganska så dålig ekonomi. Då har Arbetsförmedlingen ett pendlarstöd. Man får betala 750 kronor själv, men resten av ens pendlarkostnader kan AF hjälpa till med, om anställningen ligger inom visst avstånd och är längre än ett halvår. Som tur var låg ju Västerås just inom intervallet. Jag trodde knappt mina ögon. Skulle alltså Arbetsförmedlingen slutligen kunna göra något för lilla mig? Så jag gick dit med mitt formulär färdigutskrivet.

Men se, på arbetsförmedlingskontoret träffade jag en dam som förklarade att Arbetsförmedlingen Uppsala tagit beslut om att inte stödja folk som åker till Gävle, Stockholm eller Västerås. Det ansågs som så vanliga pendlingsavstånd så det fick vara. Jag frågade henne hur jag skulle göra då. Jag måste ju betala min pendling på något vis. Det medgav hon var ett problem. Men några råd hade hon inte att ge. Och så återställdes ordningen.

Arbetets triumf och offer

2011-04-05T13:45:00.000-07:00

Med stora vedermödor kastar sig mitt ringa liv framåt. Allting är ett äventyr och djupen brådare än förr. Det står så mycket på spel. Annat var det när jag var yngre. Då gick jag med lätta steg på jorden. Värre lär det väl bli, kan jag tänka.

Jag har de senaste månaderna varit arbetslös. Sökandet har gått trögt, som sökandet efter jobb plägar. Här flygs man inte in för att ge råd i några delikata frågor. Den arme arkivarien är den siste i förvaltningen. Ingen man satsar på i första taget. Sällan finns det väl pengar över för att satsa på att de offentliga handlingar som ska klara sig i evigheter faktiskt ska bevaras rätt. Men så kom våren, och något lossnade. Kanske var det den sprittande vårfloden som slet upp den frusna isen och kastade flaken mot havet. Varje morgon passerar jag Fyrisåns vilda forsande. En lina fångar upp granar och annat som vattenmassorna fört med sig. Kanske har vattnen inte varit såhär vilda sedan StorIngmar (Lagerlöf-referens) gick bort.

Nu var det ändå inte vårfloden jag skulle tala om. Den har jag svårt att ge några egna perspektiv på. Det var frågan om arbete. Just denna tid, i slutet av mars, började mina sekiner sina. Jag hade varit sjuk och inte kunnat skicka mina papper till Försäkringskassan som jag skulle. I den här vevan fick jag plötsligt komma på arbetsintervju hos ett namnkunnigt bemanningsföretag i Stockholm. Åh, där var det flådigt värre, inglasade kontorslandskap och tjusiga människor med affärsmässig uppsyn. Jag fick träffa en kvinna som intervjuade mig och gav mig stora förhoppningar på en eventuell framtida tjänst.

Och bemanningsföretaget slösade minsann inte på tiden. Redan några dagar senare blev det bestämt att jag skulle iväg och träffa vad som förmodligen är vår beskäftigaste myndighet. Jag nämner inte dess namn men det är inte Migrationsverket. Nu låter det förresten som något spefullt, det där med beskäftig. Men jag är av det märkliga slag att jag faktiskt tror på myndighetssverige. Inte så att jag vägrar inse att de gör fel. En gång bodde jag i en korridor i Holmsund bland annat tillsammans med en albansk familj. Den fick ett brev från Migrationsverket om att den ene kanske inte skulle kunna stanna. Jag vill minnas att det var ganska kryptiskt formulerat. Ännu mer kryptiskt var det för albanerna eftersom brevet var skrivet enbart på svenska. Sånt känns ju lite dumt.

Men på det stora hela tror jag att myndighetssverige är fullt av människor som gör sitt bästa för att leva upp till de förväntningar och krav som politikerna och allmänheten har. Framför allt tror jag att de som arbetar med något ämne dag ut och in får bättre koll än vad de som googlar ihop någon teori på en kvart om hur man bör äta eller leva sitt liv. Livsmedelsverket, där jag praktiserar, är fullt av kunniga människor och aldrig har jag blivit dåligt bemött då jag säg haft att göra med Soc eller andra liknande.

Samma dag som jag var hos myndigheten var jag även på arbetsintervju hos bylingen i Västerås. Därför tänkte jag att jag skulle avvakta bägges beslut innan jag själv tog något. Jag såg ut att ha goda chanser på båda jobben. Så när en ung dam från bemanningsföretaget ringde nästa dag, och förklarade att de ville ha mig och vilka villkoren (som inte var så väldigt bra om sanningen ska fram) var, försökte jag förhålla mig lite avvaktande. Damen på bemanningsföretaget blev förvånad men inte mer än så.

Då jag berättade mina avvaktans-planer blev jag dock varnad. Så kunde man inte göra. Om man höll arbetsgivaren på halster skulle den snart överge en för en mer åtråvärd individ. Min strategi skulle t en ände med förskräckelse. Därför slutade jag försöka låta avvaktande. Istället mumlade jag bara och gav oklara svar när damen ringde åter. För henne var det ingen tvekan om att jag skulle börja. Hon frågade inte ens. Vad hon ville veta var när jag kunde börja. Också när jag sa att jag kunde ringa i slutet av veckan ringde hon nästa dag för att höra hur det hade gått.

Inte förrän sent på fredag eftermiddag hörde Polisen av sig och jag hade fått även det jobbet. Där var villkoren på flera sätt bättre och jag valde att ta det jobbet. För att berätta att jag hoppade av ringde jag därför till bemanningsdamen, men då var hon på utbildning.

Det är lite därför jag skriver nu. För att få utlopp. Min omgivning är på många vis den bästa av omgivningar, men den har ändå föga förståelse för mina skrupler. Hela helgen gick jag som på nålar över detta att jag måste ringa till damen på bemanningsföretaget och tacka nej till henne. Min rationella bekantskapskrets sade att detta var min chans och min rättighet. Jag skulle välja fritt och inte tänka på bemanningsdamens känslor. Det är en del av hennes jobb att ta såna bakslag. Och man ska inte tänka för mycket, som Himmler sa till Göring.

Jag tänker mycket. Med ängslan tänker jag över besluten jag tar, ångrar och våndas. Jag har ett bräckligt och skräckslaget konstnärslynne. Bemanningsdamen var ändå någon som trodde på mig. Hon var övertygad om att jag skulle börja knega redan den här veckan. Hon var ändå någon som ville ge mig något jag frågat efter så länge. Och henne, min välgörare, skulle jag svika, för mina högst egoistiska vinningars skull.

På måndagen ringde jag henne ändå. Fast hon var inte inne. Jag pratade in ett meddelande på hennes telefonsvarare och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Jobbet hos bylingen tog jag. Mea culpa.

Så idag ringde bemanningsdamen åter. Hon lät nästan som bedrövad, mer som en människa än den försäljare jag tidigare haft i luren. Hon frågade hur det hela kom sig och jag förklarade (men lade tonvikten på den rent ekonomiska biten). Jag kunde riktigt höra hur magsåren växte inom den stackars flickan, hur stressen kom som en tjur, eller som den tidigare vårfloden. Så stora delar av dagen har jag haft dåligt samvete. Även om jag vet att jag inte gjort något fel tycker jag det ligger någonting skamligt över det hela. Jag är som en arbetsmarknadens sköka, som bjuder ut mig till den som vinkar med penningbunten. Där stod jag, med ett leende fixerat för alla som lyckönskade mig och tyckte att det här var väl roligt.

Carry On II

2011-04-05T13:42:00.000-07:00

Barbra Windsor har börjat få vara med och allt har tagit en vändning mot det skrabröst sexistiska.

Snurra min jord

2011-03-30T07:39:00.000-07:00

En del saker är svåra att förstå. Darfurkrisen, världsekonomin, fettfri majonäs, listan kan göras lång. Själv förstår jag inte riktigt Snurra min jord. Vi talar alltså om Lars Forssells tolkning av Elle tourne la terre av Léo Ferré. Visor har annars ofta rätt begripliga texter. Det ligger lite i genrens konventioner att texterna ska vara synbart enkla och begripliga, det är ju något folktillvänt. Lars Forsell var en duktig karl. Jag tycker han gjort en hel del bra grejer. Och jag gillar Snurra min jord, men jag förstår den inte. Om man tar av sig glasögonen och inte synar detaljerna så tänker jag att det handlar om att vi alla är jorden och att vi alla är sköra, utsatta i rymden och därmed måste ta hand om oss och planeten på vilken vi lever. Men texten?

Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor

Först och främst den här stjärngrejen. Varför snurra som en stjärna, vadå en snurra av stjärnor. "Jag vet ingen stjärna som du", nej det är kanske inte så värst konstigt. En bildad karl som Larsa måste ju ändå ha vetat att jorden faktiskt inte är en stjärna och att stjärnor inte snurrar på något särskilt vis. Sista refrängens "jag följer din stjärnas lag" är lika svår den.

Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen

Här kan det vara min bildning som sviker mig. Finns det alltså ett uttryck som är att "stämma i anden" eller att något då som här "stämmer i anden"? Vad betyder i så fall det? Och är det på något vis jämförbart med världsalltets klämmande i handen och en skälvande fiolsträng?

Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten

Återigen precis som i förra exemplet är det vackert. Men vad är det att det brusar i stjärnkammarakten? Insinuerar Lars Forssell något? Och det där med vem som lånar en ljusstund åt makten. Är det bra att någon gör det? Makten är ju ofta ett ganska negativt begrepp. Men om den får låna en ljusstund kanske den ser bättre och har förmåga att vara rättvisare. Eller så ser den alla oss som gömt oss, och kan kasta oss i en hemsk fängelsehåla. Reflekterar det ena eller det andra vårt förhållande till den jord som inte är som någon stjärna vi känner?

Apropå Lars Forssell vill jag tipsa om ett litet klipp med honom från SVT:s arkiv. Fast slutet är lite konstigt. Vad är det där för program?
http://svtplay.se/v/1370838

Carry On

2011-03-26T11:39:00.000-07:00

Jag har börjat se på de brittiska gamla Carry On-komedierna. En långt filmserie som sträcker sig mer än trettio år, med början 1958. Det rör sig inte om någon finare humor direkt. Det märks tydligt varför Monty Python blev internationella succéer och influerar stora delar av Europas komikervärld än i våra dagar. Carry On gör inte det, och man kan nog hävda att det finns ganska goda skäl till just detta. Min egen väg till filmerna är ganska lång och snårig. Saken är den att jag brukar se på Have I Got News for You, ett brittiskt panelprogram om nyheter (med den svenska motsvarigheten Snacka om nyheter), där är Ian Hislop och Paul Merton de två stående inslagen, i egenskap av de två tävlande lagens kaptener. För att få höra mer av Paul Merton började jag lyssna på Just a Minute, ett annat panelprogram (med svenska motsvarigheten På minuten), och där var Kenneth Williams en av de stående gästerna. Det var denne som Merton sedan efterträdde.

Kenneth Williams är en fascinerande talang och en av stjärnorna i Carry On-filmerna. Konceptet går ut på att ungefär samma skådisar spelar ungefär samma roller, men i olika situationer. De har olika jobb eller är satta i olika historiska miljöer. Humorn är som sagt låg. Det är mycket pinsamma situationer, folk som klär ut sig till det andra könet och sexuella anspelningar, oftast på nivån att någon böjer sig fram och så går det hål i byxorna och dylikt. Alltid finns det något skäl att visa damer i sina underkläder. Tjusningen jag finner ligger väl mer i att se karaktärerna spelas ut. Man får som ett personligt förhållande till dem. I förra filmen jag såg, Carry on Cruising saknades Charles Hawtry, och det var som ett stort hål. I övrigt skapar det en mysig stämning med karaktärernas ständiga smågnabbande med varandra. De pratar en väldigt fin brittisk engelska, mycket "cor blimey", "I say" och slikt.

Och förmodligen var det likadant bakom kameran. Carry On-gänget hör till den gamla skolan av komiker som inte levde trivsamma svenssonliv vid sidan om, som inte riktigt var socialt acceptabla utan kanske mer en smula excentriska och framför allt svåra att leva med. Det var mer sånt förr tror jag. Jag vet nu inget om den brittiska komeditraditionen före Carry On, men om man tänker på att lilla Sverige kunde odla fram Rolfs, Gerhards, Edvard Perssons, Leanders egon, för att bara nämna några, förmodar jag att även England hade sin beskärda del.

Framför allt är det karlarna i Carry On som är väldigt utmärkande individer, inte minst då favoriten Williams. Dokumentärer och iscensättningar, som jag har sett, ger sken av att de var som en stor och något förryckt familj. Dokumentärerna tycker bäst om att porträttera just det lite mer udda i personernas liv.

Sid James, som ofta spelar någon slags enormt heterosexuell äldre kvinnokarl, vilket han händelsevis också var i verkliga livet. Han spelar gärna lite mer uppsatta personer, chefer av olika slag, som sedan de övriga får spela ut mot. James' spelteknik går nämligen mindre ut på att spela ut och mer på att gå runt och muttra. Som person ska han ha varit en kvinnokarl utan dess like. Konstant otrogen, och lämnandes ett spår av unga mödrar efter sig. Han är inte bara en karslusk, utan notorisk i detta. Alla hans äktenskap slutar efter det att oftast flera kvinnoaffärer avslöjas. Detta pågår ända till slutet. Den sista kärleksaffären han hade var med betydligt yngre Carry On-medarbeterskan Barbara Windsor. När hon lämnade honom, svor han melodramatiskt att han inte skulle klara tre månader utan henne och när tre månader hade gått var han mycket riktigt också död.

Charles Hawtry var en liten karl, på många vis motsatsen till James. Han var vek och anemisk, och dessutom homosexuell. Inte bara homosexuell som sexuell läggning, utan som livsstil. Sådär ragga-upp-sjömän-på-en-bar-homosexuell. Filmerna är också otroligt camp, som det heter. Däri ligger lite av komiken, brittiska humorarbetare är ofta just camp. Det är lite därför Sid James, och även Kenneth Connor är med, för att liksom väga tillbaka det hela. Hawtry var nog inte till en början så värst svår att ha att göra med, även om det sägs att den enda kvinna han kom att acceptera fullt ut var sin egen mamma. Men med tiden blev han allt mer alkoholiserad, och till sist gick det knappast att arbeta med honom eftersom han var full nästan jämt.

Och Kenneth Williams då, en skarp, intelligent, komplex, beläst och rolig man. Och fullkomligt oregerlig. Lustigt nog var han det ute i det sociala livet. Väl hemma, i det privata ska han ha varit ytterst lugn och reserverad, skrivandes dagbok och läsandes filosofiska böcker. Det är svårt att veta var man ska börja med Williams. Han ska ha haft en svår barndom med en mycket auktoritär fader som fullkomligt hatade sonens sätt att prata och föra sig som om hela livet var ett klassiskt skådespel. Då fadern sedermera dog utreddes det till och med ifall Kenneth kunde ha mördat honom. Till den besvärliga barndomen får man lägga att han hade en kropp ansatt av skador och sjukdomar. Stora delar av livet hade han stora ryggbesvär, och till råga på allt hade han tydligen inte råd att göra några större ingrepp för att läka smärtan eftersom han tog hand om sin mor och syster och deras leverne också. Eftervärlden tycks dessutom mycket måna om att ge honom en undantryckt homosexualitet, som aldrig tillåts komma ut i ljuset. Det skulle då vara en del av den förbittring som till sist förtärde den käre Williams.

Förtärd blev han nämligen. Han genomled flera djupa depressioner. Ofta kunde han svänga närmast manodepressivt under en dag, och djupt förakta den glädje han deltagit i under dagen. Hans dagböcker ska vara mycket förbittrade och komma med en hel del spott och spe gentemot kollegor. Än mer än dem var han full av förakt inför sig själv, och hur han slösade sin talang på sådant som Carry On-filmerna. Tydligen ska de ha varit väldigt dåligt betalda för filmerna och någon gång ska Williams ha blivit frågad om han inte hade velat ha mer pengar för arbetet. Då han svarat att han omöjligen hade kunnat ta emot mer pengar för att göra en sådan skit. Mycket finns att säga, ta bara hans vana att dra ner byxorna för damer under filminspelningarna, eller det faktum att han slutligen tog sitt liv.

Egentligen tycker jag det är en väl enkel lösning att säga att det var så enkelt som att Williams tryckte undan sin homosexualitet. Han levde ändå ensam i hela sitt liv, utan något känt förhållande. Själv har jag hört honom säga att han inte skulle kunna bära den inskränkning i privatlivet som ett förhållande skulle innebära. Han är alltför mycket av en egoist.

Ett hedersomnämnande bör ändå ske för Joan Sims. Hon är en av de kvinnliga skönheterna som är återkommande i filmerna. Som kvinna får hon naturligtvis inte spela ut lika mycket som de andra, men hon har helt klart en komisk talang. Naturligtvis är hon inte lika excentrisk som de övriga, det tycks som om kvinnor ofta inte är lika egna. Kanske är toleransen större för socialt missanpassade män, eller så är jag bara fördomsfull. Sims var liksom Williams ensamstående. Inte på samma vis, hon hade förhållanden. Kenneth Williams och den till synes rakt igenom sympatiska Hattie Jacques ska ha varit de hon kände sig närmast i komedigänget.

Ja, hon var kär, även om hon inte hittade vad hon kallade "den rätta". Framför allt ska hon ha älskat skådespelaren Tony Baird. Då hennes föräldrar hälsade på fick han dock gömma undan alla sina pinaler, så det inte syntes att han levde där. När ändå förhållandet kom fram för föräldrarna orsakade det en djup kris mellan framför alla far och dotter. Deras relation hade dock sina sprickor, Sims var betydligt mer lyckad än sin karl, vilket innebar att det var hon som drog in mest pengar till hushållet. Detta tog hårt på Bairds självkänsla och när han konsekvent vägrade göra någon form av hemarbete, vilket ju den hårt arbetande Sims inte hann med, gled de längre och längre ifrån varandra. Det sägs (på wikipedia) att när hon kom hem från en längre turné och upptäckte att Baird under tiden varken tvättat eller diskat ens en gång så förstod hon att hon måste ut ur förhållandet. Efter det hade hon även en kärleksrelation med en John Walters, som jobbat med henne på scenen. Men det blev aldrig någon allvarligare affär. Således levde hon ensam den större delen av sitt liv.

Det är liksom lågt och sockersött på samma gång.

Allihop är vi skrämda råttor

2011-03-24T14:09:00.001-07:00

Jag var på arbetsintervju idag.
På Proffice var alla snofsigt klädda, i piffiga toppar och en del hade kavaj. Jag kände mig som en journalist från 70-talet. Det enda som saknades var birkenstocksandalerna. De hade glasväggar och jag fann det hela en smula vämjeligt.

Det är vår i Uppland. Täkterna ligger våta och det forsar i Fyrisdiket.
Jag har börjat tvivla på mig själv, kanske som människa, som skapande, som kropp.
Kanske har det med min sysslolöshet eller min sjukhusvistelse att göra. Som vanligt har man så många skäl att må taskigt att det är svårt att isolera någon särskild anledning. Jag hyser vissa tvivel på min kropps hållbarhet. Det tycks så orimligt att den ska stå ut i år på år. Kanske blir jag 57. Mycket äldre än så vet jag inte om jag orkar.

Det finns ingen som vill mig illa, ingen trycker ner mig eller säger taskigt att jag är väl ingenting att ha. Det enda som står mellan mig och världen är min egen oförmåga.

Min sjukdomssaga

2011-03-23T12:41:00.000-07:00

Så mörkt här är, det måste ha varit släckt länge.

Jag tänkte jag skulle beskriva i alla fall en liten del av anledningen till det fåtalet uppdateringarna i modern tid här. Saken var den att för några veckor sedan kände jag av en smärta i magen. Jag vaknade arla en morgon av den och kunde inte sova. Ändå gick jag med berått mod till min praktikplats för att arbeta. Där tyckte de dock att jag såg väl blek ut, så jag fick lomma hem igen. Trött som jag var efter att knappt ha sovit på natten låg jag till sängs hela måndagen, och sedan vidare på tisdagen. Ändå tänkte jag att jag höll på att bli bättre. Snart skulle smärtan släppa och jag skulle vara frisk igen. När det inte blivit märkbart bättre på onsdagen började dock mitt stilla sinne att tvivla. Som den moderna, överkänsliga människa jag är sökte jag reda på vad det värsta rimliga alternativet skulle vara. Internet hjälpte mig raskt att komma fram till att min blindtarm förmodligen var alldeles fruktansvärt inflammerad.

Därför ringde jag till vårdcentralen tidigt nästa morgon och förklarade min plåga. Den som svarade sade att det förmodligen bara var magsjuka men att vi kunde ju kolla på det, så fick jag en tid senare på dagen. Eftersom jag inte är någon riktig hypokondriker blev jag med ens övertygad om att det nog var magsjuka. Ändå gick jag till doktorn på utsatt tid.

Läkaren frågade lite om min hälsa, lade mig på en brits och klämde mig på magen för att se om det gjorde ont.
Ja, där gjorde det ont.
Nej, inte där.
Nej.
Nej.
Aj, ja fruktansvärt ont. Och på så vis fortsatte vi. Ondast var då han tryckte hårt på magens vänstra sida (där jag inte hade ont)och sedan släppte snabbt. Magen böljade till som ett oroligt hav och jag fick nästan stora dåndimpen.

Vi tog även tester på blod och urin, varpå läkaren kom fram till att jag med all sannorlikhet var inflammerad. Genast skickade han iväg mig till akuten! Fast det ger nog fel intryck. Det var inte frågan om några blåljus. Istället linkade jag, i maklig takt och med ganska stor ansträngning till akuten. Där tog en snäll sjuksyrra hand om mig och jag började känna mig som en milt dement åldring. En såndär som man får guida tillbaka till sängen när den är ute och går.

Ånyo test, blod och urin.
En ny doktor klämde mig på magen. Den första var en storvuxen karl som såg ut som sossarnas nye partiledare. Den här var en blond ung kvinna som såg effektiv ut. Osäkerhet rådde, för diarré (vilket jag hade fått den gångna natten) hörde inte till de gängse symptomen. En tredje doktor fick titta på testresultaten. Jag hade slutat gå omkring nu. De kom fram till att jag nog var illa ute ändå och en ung vaktmästare fick skyffla runt mig i sängen tills jag kom till akuta-operations-väntrummet. Det är ganska dramatiskt att ligga i korridoren för akuta operationer. Mycket akutare än så blir det nog inte.

Jag fick duscha och sätta på mig ett någorlunda ekivokt sjukhusplagg. Operationsläkaren ville inte ha några onödiga lager av kläder. En syrra förbarmade sig över mig och jag fick ha en lite mindre utmanande skrud fram tills det blev dags. Och det gick undan, redan samma kväll hade de tid för mig och jag fick sätta på den vågade tågan igen (den var alltså vågad eftersom den var öppen baktill och jag skulle inte ha några kalsipper på mig. I praktiken var det ju inte så vågat eftersom jag låg i sängen mest hela tiden. Men jag förutsätter att jag låg naken på operationsbordet sedan, vilket inte känns jobbigt eftersom jag tror det är en del av kirurgens vardag. Under tiden jag låg och väntade på att få bli opererad sprang sjuksyrrorna av och an, ut och in i mitt rum.

I vilket fall så fick jag åka ner till morfologerna. Där var fullt av folk. En sömnsyrra lovade gång efter annan att berätta allt de gjorde, för att inte jag skulle känna mig nervös. Vad de gjorde var att ge mig en sån mask som det kommer gas ur. Jag försökte lätta på den när de frågade frågor, för att svara. Men det fick jag inte. Så somnade jag och så var det inte så mycket med att berätta vad som hände egentligen.

På natten vaknade jag i ett gemensamt sovrum av något slag. En sjukvårdare av något slag gick runt och kollade på mig och de övriga som jag antar låg där, så vi inte dog eller så. Jag fick morfin och minns inte riktigt så mycket från natten. Sjukvårdaren var för övrigt man, vilket annars var mycket ovanligt. Kirurgen hade varit kille, men kirurgi är en grabbig syssla. Honom träffade jag en kort sväng medan jag låg och väntade på operationen. Som ett yrväder en aprilafton svepte han in och förklarade hur han skulle skära, medan han ritade upp en plan på min mage.

Färdigskuren fick jag ett eget rum följande morgon. Jag hade en slang från såret där något halvorangt rann ut i en påse. Sjuksyrrorna ordinerade mig att försöka gå omkring. Något jag alls inte hade någon lust till. Det lockade mycket mera att få ligga still i den inställbara sängen och titta på TV. Det gjorde ont att gå! I armar och händer hade jag nålar, som liksom låg förberedda för när någon ville spruta in eller ut något. Ut och in yrde olika sjuksyrror, det var en väldig rullians på dem. Så vad den ena lovade att kolla upp hade den andra ingen aning om. En pratade med en lite enfaldig stämma. Henne fick jag aldrig något förtroende för. En annan hade stora hipsterglasögon, henne litade jag lite mer på.

Där låg jag så, grundad i ett övernattningsrum på akuta-operations-enheten. Ibland kom de med mat, som jag åt långsamt. De ångade grönsakerna åt jag inte alls. Då och då försökte jag gå några varv. Med tiden gick det bättre. Jag fick sova med kateter, vilket var en gräslig historia, speciellt när den skulle ut. Men eftersom jag har hört man inte ska berätta för mycket på internet besparar jag den den detaljen.

Då helgen var slut var jag fri att vandra återigen på jorden.
Dock hade jag agraffer kvar i såret i magen. Saken var nämligen den att den titthålsoperation som doktorn hoppats på att göra inte hade gått vägen. Tydligen hade min arma tarm varit allt för illa sargad (hur illa det var vet jag inte, informationen läkaren som gick rond hann dela med sig av var oftast mycket knapphändig - de hade så bråttom), därför hade han fått skära upp ett klassiskt snitt över blindtarmen och plocka ut den den raka vägen. Detta långa sår, som tydligen är långt också för att vara ett klassiskt blindtarmssnitt sa en på min praktikplats, var igenhäftat av vad som heter agraffer. Det är små metallklamrar. Dessa satt kvar och gjorde ont i en vecka sedan, medan jag arbetade så gott jag kunde.Ett problem här var att ju mindre ont själva såret gjorde desto mer föll mitt bandage av och då gjorde det ont ändå när såret nötte mot kläderna.

I måndags knipsade de så av agrafferna och jag frigjordes ur deras bojor. Fritagandet gjorde gräsligt ont och den dagen flödade sårvätskorna ur mig, på ett ganska äckligt vis, så min t-tröja blev alldeles blöt. Jag fick byta, så fort jag kom hem.

Jungfrun på Jungfrusund

2011-03-08T03:57:00.000-08:00

- Oh himmel att jag skulle glömma det. Du vill väl inte vara så gudasöt och gå ut till portiern och ta reda på något bra tåg åt mig till imorgon.
- Jovisst kan jag det, vart ska du resa?
- Åmål ... ja, Åmål!
-Åmål?!!! Jag har väl aldrig i mitt liv hört talas om någon som reser till Åmål!

Häromdagen såg jag Jungfrun på Jungfrusund och eftersom det var den 16:e filmen jag sett med Sickan, enligt filmtipset, tänkte jagpassa på att skriva lite om den. Filmen är gjord av Ragnar Arvedson 1949 och den är väl så att säga tidstypisk. Den handlar om en dotter (Inger Juel) till en rik fabrikör (Ludde Gentzel) som blivit högfärdstokig, och för att ta ur henne grillerna får hon och husan (Sickan) byta plats. I samma veva lägger ett minsvepafartyg till på Jungfrusund. Löjtnant Torell (Sven Lindberg) på båten blir förälskad i husan, som han först tror är fabrikörens dotter.

Vad som slog mig med filmen är att den är så präglad av den svenska modellen. Det är en film om klassgemenskap. Ingen är mer än den andra värd, vilket Juel får lära sig. Vad som är viktigt är att man arbetar hårt. Det gör en nämligen till en redig samhällsmedborgare. Ludde är fantastisk som den joviale fabrikörn. Denne har själv startat sin konservfabrik och genom slit nått sina framgångar. Även Sven Lindberg, som alltid är lika bussig, har gått den långa vägen för att bli löjtnant.

Den enda som inte har strävat för sina pengar, det vill säga Juel, har varit i Paris och tror sig nu vara finare än andra. Hon är nog den enda jag är osäker på om hon spelade bra. Hennes utmejslade drag i ansiktet ser redan från början högdragna ut. Åke Söderblom var också fin, som sjömansgossen Ruda. Både Åke och Sickan på något vis sina vanliga roller.

Jag kan inte koncentrera mig, är sjuk. Det får sluta såhär.

Självkänsla nu!

2011-03-04T15:24:00.000-08:00

Det är mycket jag inte håller med Lars Gustafsson om. Men jag tror att han är en klyftig karl ändå. Här är ett stycke ur hans essä Entitan i bröstet, som jag tyckte var tämligen tänkvärd:

"Det roliga med boken [Michael Frayns "The Tin Men"] är att den alldeles självklart utgår från att självkänslan och särskilt den falska självkänslan är ett så dominerande problem i många människors liv i våra dagar.

En på sig själv fixerad självkänsla skapar problem för att den är så steril. Hur många gryende litterära talanger har inte upplevt den svårighet att fortsätta, den blockering som kritiken kan framkalla genom att berömma något mer än vad det är värt?

Talangen rusar så att säga runt i sin berömmelses ekorrhjul och upprepar allt blindare det recept som en gång visade sig framgångsrikt, glömsk av att en grönskande och lovande värld av möjligheter finns alldeles intill - om jagandet efter superlativet inte hade funnits.

Det är därför som negativ kritik är så kolossalt mycket mera ofarlig än positiv: den låser inte lika mycket, den frigör trotsiga krafter, den återfr så att säga diskussionen till realiteterna."

Om framtiden som hot och löfte

2011-03-04T11:06:00.000-08:00

Med början runt klockan elva den sjätte november 1632 stod slaget vid Lützen. De svenska trupperna hade fått lägga om sin krigsstrategi för att skydda sina allierade vänner i Sachsen, vilka var hotade av de kejserliga styrkorna. I Lützen möttes de. Dimman låg som en ärtsoppa över de östtyska fälten. Deras styrkor var förhållandevis jämnstarka. Ingen hade något klart militärt övertag. Svenskarna angrep rakt på. Striden var larmande, en enda villervallevals. I förvirringen och dimman skildes kungen och hans närmsta från de övriga trupperna. Gustaf Adolf omringades och stupade med en kula i bröstet. De kejserliga trupperna fick i samma veva förstärkningar, Pappenheims trupper. Striden böljade fram och tillbaka. Efter kungen hade hertig Bernhard av Weimar tagit befäl över den svenska hären, och under honom lyckades barrikaderna hålla. Så när natten föll den dagen hade båda sidor lidit stora förluster. Gurra och Pappenheim var bägge döda. Albrecht von Wallenstein kan ha varit den ende vinnaren. Han gick vidare till att göra en lysande maktspelande karriär ett par år, innan han blev ett för stort hot för kejsaren och dömdes till döden.

Jag tror att jag skriver det här för att ge vatten på en kran om att man lätt tänker stort, och sedan lätt förlorar stort. Jag var på ett föredrag med Ronny Ambjörnsson där han sa att när man befäster bilden av en gräns gör man det gärna med hjälp av stora segrar och förluster. Traumat är en del av självbilden. Det stora europeiska traumat var t.ex. bland annat då Konstantinopel föll 1453. Lützen är nog ett sådant svenskt trauma. Egentligen är jag inte så mycket för såna historier, idealistiska krigsskildringar som ger en djupt förenklad bild av historiens gång. I det långa loppet är inte färgstarka personligheter särskilt viktiga. Jag tänker ibland att om jag skulle skriva en såndär tidsreseroman skulle det nog bli en av de tråkigaste i genren. De åker tillbaka, förändrar inte något väsentligt. De räddar Frans Ferdinand och första världskriget bröt ut. De dödade Hitler, och andra världskriget gjorde detsamma. De dödade Nero, och en annan trädde i hans ställe. Deras makt var mycket liten, trots att de var tidsresenärer. Fast något litet kan man väl ändå åstadkomma?

Jag borde göra en lista på saker jag vill åstadkomma. Så jag inte glömmer bort mig i alla dessa mer vardagsnära, futtiga strävanden. Det är så lätt att man fastnar i ständiga försök att undkomma ruinens brant. Jag försöker försäkra mig om att så länge man inte har något djupare missbruk så är det nog ingen fara. Men jag tror mig inte riktigt.

Våren har börjat närma sig med stormsteg, och bryter nu ned vintern i slag för slag. Likt en gammal nordafrikansk diktator kommer den behöva ge upp för de nya vindarna. Kampen blir nog hård ändå. Poeterna (Boye och Eliot) beskriver våren som en våldsam tid, knopparna spricker i smärta och syrenerna drivs upp ur marken. Våren är också en förhoppningens tid, den lovar oss sommaren. Man ska se upp med förhoppningar. Samtidigt måste man ju ha sina mål, man måste ha någonting större att sträva emot. Det finns ingen ge upp-option. Vilken väg man än hamnar på (väljer är ett lite väl starkt ord) har den nog sina sorger och glädjeämnen. Som en åsna mellan hötapparna står man sedan där mellan hötapparna, mellan uppbrott och trygghet, mellan storm och stiltje.

Jag tror på sätt och vis på framtiden ändå. Jag tänker att det knappast kommer bli så mycket värre, och jag är ju redan van vid att ha det som jag har det. Själva insikten om att det nog aldrig kommer ordna sig till sist stillar ändå min tärande oro en aning.

Man tänker vackert och sen blir det skräp ändå:
Åke Ohberg – Sången Om Larsson

Sången fascinerar mig. Den kom alltså 1936, efter en dansk förlaga.
Den stämmer inte riktigt överens med något annat jag hört från den tiden. 30-40-tal är ändå en tid då den allra muntraste av schlager dominerar populärmusiken. Det finns som en fullkomlig brist på svartsyn hos schlagersångarna. Visserligen finns där sentimentalsångare, som Sven Olof Sandberg. Men också de skiljer sig från Sången om Larsson. Likaså visornas elände.

Det som utmärker Larssons öde är hur vardagsnära det hela ligger. Jag kom att tänka på det när jag läste David Nessles blogg idag. Larsson är inte fattig och sviken av sin älskade. På många vis får han det ganska bra. Han har en trygg uppväxt, examen, ett hem, ett arbete.

Tragiken ligger i Larssons förhoppningar. I förhållande till dem blir allt skräp, fastän han gör sitt bästa. Det är väl i föräldrarnas förväntningar på att han ska bli aktningsvärd som det börjar. Sedan når han aldrig upp till ytan. Där ligger stackaren och grämer sig i sin dubbelottoman, i sin lilla lägenhet. Tragiken är inte att det blir hemskt dåligt, utan att ha drömmar som aldrig slår in, att ha hopp som grusas.

Det är för övrigt väldigt fint att Larssons liv liknas vid Lützen, 1632.
Det sjungs för få sånger där Lützen nämns!

glad och kvick

2011-02-28T15:23:00.000-08:00

Det ligger något rent vämjeligt över det hela:

För kunds räkning söker Proffice en glad och kvick administratör till statligt verk i Uppsala. Du kommer att vara en mycket viktig länk i kundens ärendehantering och arbeta under eget ansvar.

[...]

Stor vikt kommer att läggas vid personlig lämplighet. För tjänsten är det av vikt att du i tidigare arbeten alternativt studier har kunnat påvisa en god planerings- och organisationsförmåga. Du är stresstålig och kan snabbt skapa dig en överblick och prioritera ditt arbete. Dina arbetsuppgifter sköter du effektivt och noggrant. Om du dessutom kan bidra med humor och glädje i arbetet kan du vara den vi söker!

Blanche och Birro

2011-02-17T10:19:00.000-08:00

Idag råkade jag läsa en kort text av Marcus Birro. Det var någon förvirrad själ på facebook som tyckte att den var extraordinärt fin. Jag ska inte klaga på Birro, för det är som ”att dundra in med en bulldozer i ett hav av öppna dörrar.” Det är för övrigt en jättekonstig bild (även den om ljuset som rinner stör mig). Ett hav av öppna dörrar, en bulldozer i havet? Det jag tänkte på var att Birro är lite av en modern August Blanche.

Detta kan tyckas vara ett skamgrepp på en ärbar och död gammal författare, reformvänlig riksdagspolitiker och journalist. Jag borde inte spotta på vårt kulturarv.

August Blanche var författare i det svenska 1800-talet. Och han var onekligen framstående inom sitt värv. Han var den som åter väckte upp komedin på den svenska scenen, sedan den somnat in då Gustav III gick på maskeraden. Han förde revyn till Sverige. Under stora delar av sitt århundrade var han den mest spelade svenske dramatikern. Dessutom är han skriftställaren bakom mängder av små pikanta stockholmshistorier.

Men någonting hände under årens gång. Han blev allt mindrekänd för sitt konstnärsvärv. Speciellt dramatiken visade sig ha ett mycket tidigt bäst-före-datum. Framför allt kanske på grund av att han inte lagt ned särdeles stor egen skapandekraft i verken. På det stora rörde det sig av franska pjäser som han anpassat till den svenska scenen. Det ligger en duft som inte är helt ärofull över hans minne. NE konstaterar surmulet att:

”Sentida kritiker har dock ansett att hans omfattande produktion har ett begränsat konstnärligt värde, i synnerhet de större prosaverken, från Jernbäraren (1845) fram till Sonen af Söder och Nord (1851). Flertalet är typiska exponenter för tidens socialt engagerade "sensationsroman" med komplicerade intrigbyggen och typiserade personteckningar. ”

Nog för att hans noveller rönt större uppskattning enligt artikeln. Men det är någonting märkligt över att bli sågad i uppslagsboken. Det skulle inte ha hänt Almquist eller Tegnér. En kort stund i mitten av 1800-talet var de i samma sfär. Det var en djupt hyllad sfär, ett kändisskap utan dess like. En position i det svenska kulturlivet där de var sådana som fick namnge båtar och som fick tavlor målade av sig. Då Blanche dog skrev Svenska Familj-Journalen ”Vi kunna icke påminna oss, att någon privat man så blifvit beundrad i lifvet, så hedrad i döden, som August Blanche.” *

Liksom Birro i våra dagar blev Blanche mer känd för det han gjorde i egenskap av kändis. Det var en ganska liten grupp människor som faktiskt läste skönlitterära böcker under tiden för hans leverne.

Men låtom oss börja i hans liv. Blanche föddes som oäkting, utanför äktenskapet som son till en skvadrorpredikant, senare kyrkoherde, och en tjänsteflicka. Då modern gifte sig med en hovslagare tog August dennes efternamn. 1829 började gossen studera i Uppsala, avlade studentexamen, med hjälp av pengar som den biologiske fadern investerade. Han fortsatte sedan studierna i Stockholm och tog en juridisk examen.

Det liberala Stockholm som lärosäte var vid den här tiden i djup kontrast till det konservativa Uppsala. Han lär till och med ha blivit nedklubbad en gång då han dristat sig till att kritisera Geijers hållning i frågan om indragningsmakten.

”när Erik Gustaf Geijer väntades hem från riksdagen. Professor Geijer skulle hälsas välkommen med sång av eleverna. Geijer hade i konstitutionsutskottet försvarat indragningsmakten. Denna 'makt' som gav hovkanslern myndighet att dra in en tidnings utgivningsbevis. Detta stred, enligt August Blanche, mot tryckfriheten. August Blanche tog till orda, och opponerade mot de övriga eleverna. Hinner att säga: "varde mörker". Ett knytnävslag fäller stockholmaren ner till marken.” *

Han skiljer sig visserligen lite från Birro här på det viset att han aldrig byter åsikt med åren. Han förblir en stor liberal, en av den svenska liberalismens montörer, men hans åsikter blir med tiden mindre radikala. Och det är här jag tycker de möts, framför allt, Blanche och Birro. Två obstinata män på den litterära banan. Marcus Birro har en tendens att ta alla angrepp på kärnfamiljen som något som är riktat direkt mot honom. Personligt sårad far han gång efter annan ut i kärnfamiljens försvar, såsom en modern August Blanche.

Ty 1938 gav Almqvist ut Det går an, en småtrevlig bok om ett par som träffas med en båt och som bestämmer sig för att de kan kila stadig utan att gifta sig. Ramaskri i Moralsverige! Carl Jonas Love visste vad han gjorde. Själv lär han ha skyllt stora delar av sin olyckliga barndom på det tvång som föräldrarnas äktenskap innebar för dem. Fångade i en olycklig relation där de ständigt tärde på varandra och det var socialt omöjligt att skiljas, sådan var deras sits. Men man ska inte bli för freudiansk i det hela. Wikipedia säger att även intresset för Thomas Thorild och Swedenborg

Det-går-an-striden var förmodligen ett av Sveriges största kulturella gräl. Och den som grälade mest var nästan August Blanche. Debatten var vild, på många håll i den svenska journalistiken och Almqvist gjorde sig många fiender och få vänner. En hel genre av pastischer, parodier och svarsromaner kom. Blanche skrev själv flera,bland annat parodin Sara Widebeck.

Almqvist svarade sin belackare och tog inte helt fint upp frågan om Blanches oäkta börd. Denne blev förstås topp tunnor rosenrasande. Almqvists insändare där han rackar ner på oäktingen August är känt som Almqvistska dådet. För att rättvisa skulle skipas och Blanche skulle kunna få återupprättelse utmanade han sin antagonist på en regelrätt duell. Så skulle tvisten kunna lösas. Så vad gjorde då Carl Jonas Love? Ingenting! Han ignorerade fullkomligt utmaningen.

Detta gjorde förstås inte det hela bättre. Om min namne tidigare gått i taken passerade han nu rakt igenom det. Så när de båda herrarna en dag möttes på Strömparterren spottade Blanche Almqvist i ansiktet. Ett gott råd kanske till Marcus Birro kanske, om hans fiender en dag blir för sturska. Spotta dem i ansiktet. Eller ännu bättre vore om Marcus Birro inte slarvade bort sin tid på futtigheter som allt detta hatande, allt detta etter han far fram med, inte förargades över alla som tycker annorlunda än vad han gör. För i livet ryms en saga som man borde ta sig tid för. Kanske den sagan är berättelserna om Kalle Utter och hans vänner, skrivna av Blanche på 1850-60-talen. För i så fall tycker jag Birro borde sätta sig ner och läsa dem istället. Blir hans nästa bok tillnärmelsevis lika pikant som dessa har kärleken och konsten vunnit en stor seger.

August Blanche är för övrigt den som sagt de bevingade orden ”Fan må vara teaterdirektör”

Kyndelsmäss 2011

2011-02-10T06:51:00.000-08:00

Den lite krystade finalen

2011-02-06T14:13:00.000-08:00

I huset var ljuset tänt.
Lilla Marlene hade gått långt,
hon hade letat vad ensamhet var
och gått vilse i sig själv.
Men i huset var ljuset tänt.

Där fanns tak och värme, ett hem.
Vad än ensamheten är,
måste man hitta ett hem i sig själv.

Nästan slutet

2011-02-05T03:32:00.000-08:00

Det såg nästan ut som att
stackars lilla Marlene skulle störta
mot en ond bråd död. Med ett plask
landade hon dock i en hatt!

Dyblöt kröp hon ut, och upptäckte
hon var på en liten ö, där det bara fanns
ett hus och stenar. en som ägde hatten syntes
inte längre till. Men huset kändes bekant,
fast lilla Marlene nog aldrig sett det förr.

I skyn

2011-02-04T04:03:00.000-08:00

En stor ande mötte henne i skyn.
Ensamhet är alla stora andars öde.
"Är du en gud?" frågade lilla Marlene,
men det var han inte.
"Vad är ensamhet?" frågade hon då.
Den store anden svarade då
att ostördhet var det välkomnaste
av det välkomna, det högsta av goda.
Är man mycket klok behöver man också
vara oerhört ensam.

"Vad är det att inte vara ensam,
det är gemenhet, simpelhet."

Sedan tröttnade den store på lilla Marlene
och kastade ner henne mot jorden.

4/2 -11

2011-02-04T00:29:00.000-08:00

Då grep en hård vind tag
och ven med lilla Marlene.
Hon kastades upp i skyn, i ett huj!

Långt borta på himlen syntes en
stjärna, den hette Betelgeuse.
Det var en stor stjärna som var alldeles för sig själv.
Är man så stor i en så kall rymd,
måste man nog vara väldigt ensam.

In Youth, Beside the Lonely Sea

2011-02-03T00:58:00.000-08:00

Lilla Marlene gick genom skogen,
gick under tysta skyar, tills hon,
och då var klockan mycket, kom fram
till havet. Där tog vägen slut.

Hon hade varken aning om var hon var
eller vart hon skulle. Allt hon såg var
skog och vatten. Lilla Marlene var
fullkomligt borttappad i sig själv, stackarn.

Ugglor i mossen

2011-02-02T09:02:00.000-08:00

Vad var det egentligen för skog,
som lilla Marlene var i? Hur hittade
man ut, om vesslan hade haft rätt
kanske hon aldrig skulle göra det,
för tydligen var hon ju så ensam!

En uggla som hette Hanne
fräste att i Svea rike är minsann
inte någon ensam, de är bara bortskämda.
Hon och hennes vänner i mossen,
spottade och fräste efter lilla Marlene,
men hon hade slutat att lyssna.

Efter visst datavajsing är den tillbaka!

2011-02-02T08:17:00.000-08:00

I lingonriset kastades den lilla Marlene,
där låg hon.

"Så ensamhet är att inte
ha någon som hjälper
en bort från sig själv?"
frågade en mjältsjuk vessla
och tittade bort mot
snåren, där Søren försvann.

Alla borde vara ensamma

2011-01-28T01:54:00.000-08:00

[Eftersom jag misskötte mig igår har jag med två bilder idag. Den ena är bara en lös skiss. Den andra är lite slarvig den med.]

"Alla borde vara ensamma", sa en kille (som hette Søren).
"Trevligheten och oensamheten är bara en feber.
Bland andra tappar man bara bort sig själv,
och då hittar man aldrig hem sedan."

Därpå tog han Lilla Marlene under armen
och sprang till skogs med henne!

Var skulle Lilla Marlene hitta sitt svar,

2011-01-28T00:24:00.000-08:00

[Anledningen till att jag inte gjorde något inlägg igår var att jag inte blev särdeles nöjd med bilden. Den band inte ihop på något bra vis. Men det får vara som det är. Stackars Marlene har inte ens fått färger.]

Var skulle Lilla Marlene hitta sitt svar,
hon gick och gick,
men vart skulle hon gå,
kanske dit där människorna bodde?

Där var ett vimmel, ett myller!
Hon träffade en trädgårdsmästare och
en busschaufför. Men chaffisen bara skrattade,
ett bullrande skratt som åska
och trädgårdsmästen röt att den enda
vän man behöver är någon som hjälper
en nå upp att palla äpplen.
Sen blir man lång
och behöver inte fler vänner.

Där inne var nästan ...

2011-01-26T05:29:00.000-08:00

Där inne var nästan mörkt och tyst.
Det knastrade lite i gräset, en vind blåste,
och på himlen blinkade, vinkade
stjärnorna ("Hej, hej!").

Lilla Marlene frågade vinden
om den var en vän.
Den bara ven som svar.
Långt borta i skogen,
sjöng en blåmes att små smulor
också är bröd.

En gång hade hon frågat ...

2011-01-25T06:10:00.000-08:00

En gång hade hon frågat sina föräldrar
vad ensamhet var.
Men de hade bara tittat oroat på henne
och läst en bok
om hur de kunde
uppfostra henne bättre.

Då öppnade hon dörren
till sitt hjärta
och gick in i sig själv
för att leta efter ett svar.
Hon vinkade hej då till sin pappa:
- Adjööö! Jag kommer nog tillbaka,
stora du.

Det här var svårare än jag hoppats

2011-01-24T08:55:00.000-08:00

Lilla Marlene var ensam,
det sa alla!
Med bekymrad min
sa de vuxna det.
Med retsam min
sa polarna det.

Det var mycket viktigt
att man inte var ensam. Så var det!
Man fick inte vara ledsen eller bedrövad heller.
Sorgsna vill ju ingen vara med.
Kanske var det därför Lilla Marlene
var för sig själv.

Kyndelskalender!

2011-01-23T04:31:00.000-08:00

Jag hoppas på att orka fullfölja en kyndelskalender för de närmsta två veckorna. En lucka per dag.

Kyndelsmäss 2011

2011-01-23T04:01:00.000-08:00

Januari börjar lida mot sitt slut och februari, kanske årets tyngsta månad, står för dörren. Vintern som lägrat landet sedan november kommer inte vika än på länge. Först i mars kan man naivt börja leta efter vårspår i snömassorna. Vad jag kan behöva är ett firande! Sicken tur då att Kyndelsmäss står för dörren. Själva Kyndelsmässodagen infaller den andra februari, 40 dagar efter Jesu födelse. Men man firar traditionellt den nästkommande helgen. Eller firar är just det många inte gör, och det är själva poängen. Kyrkan tänder visserligen lite ljus och sådär. I stort är ändå helgen ett blankt blad, en högtid utan traditionens kättingar. Så jag håller som bäst på att planera hur bäst man firar sina högtider; vad som är mina favoriter bland traditionerna. Jag har strukit granar, stänger och tåg som direkt orimliga. Halloweens utklädningsfest och julens presentiver lockar inte. Där ligger grunden som jag ska bygga mitt Kyndelsmäss 2011 på. Första söndagen i februari är för övrigt även samernas nationaldag. Dubbelt upp! Då borde ju lördagen vara nationalaftonen. Jag har aldrig känt en same som inte varit hygglig.

Till 2012 borde jag försöka få till en kyndelsvisa. Det blir svårt. Men målet är bländande.

"Det finns inga som e så lättlurade som dom som gillar country!"

2011-01-17T12:01:00.000-08:00

Jag råkar tycka att den amerikanske countrysångaren Kris Kristoffersons debutskiva är rätt bra. Annars har jag inte lyssnat så mycket på honom. Men jag tror att han är reko. Det finns så mycket besynnerligt i den moderna countrymusiken. Än värre blir det när man tittar genom youtubes kommentatorsfält. "Hjälp! Jag sitter fast i ett amerikanskt patriotiskt kommentatorsfält" skulle kunna vara ett lekprogram med låtsaskändisar värdigt TV 4. Är Kristofferson ingen riktig patriot, hade Johnny Cash röstat Obama, och vem är egentligen en riktig, riktig cowboy osv. Inte bara är de som tycker något oresonliga i det de tycker. Det finns en tredje grupp som tycker att alla former av diskussion är hat på något vis. I vart fall, tillbaka till debutskivan. I en av sångerna, To Beat the Devil, berättar han om hur djävulen sjunger en sång för honom som går:

"If you waste your time a-talkin' to the people who don't listen, to the things that you are sayin', who do you think's gonna hear. And if you should die explainin' how the things that they complain about, are things they could be changin', who do you think's gonna care?"

Lite så tror jag det är med sådant som skrivs på internet. Alla pratar och få lyssnar. Rätt vad det är kommer alla orden vara borta och då vet eftervärlden ingenting om vad vi sade, om de ens skulle bry sig.

Nu knackar farbror Olrog på min innersta dörr

2011-01-11T23:18:00.000-08:00

Ja, här var det ju dött, apropå dött har jag tänkt på Olrog de senaste dagarna.
Jag har försökt se nyanserna i honom. Det är svårt, han förefaller mig komplex. Allt verkar ha gått så bra för honom, succé på succé.

Ulf Peder Olrog var en imponerande karl. I visornas vackra vemodsvärld var han imponerande på samma vis som t.ex. Karin Juel, med en till synes outtröttlig nit i sin gärning och en gärning som är så bred att man förstår renässansmänniskornas tro på universalgenier.

För er som av en händelse nu inte vet vem det är så är alltså Olrog den visdiktare som ligger bakom Bullfest, Mera bruk i baljan boys, Konserverad gröt och Samling vid pumpen. Det är också han som skrivit refrängen "Vi har varit på turné, å har kommit lätt på sne, finns det ingen som kan säga var vi e?", vilket förresten är en pastisch på en visa av Franske Bengtsson. Den senares visa En ballad om den franske kungens spelmän börjar: "Vi har kommit från Burgund och från Guienne,/från Brabant och från det gröna Normandie". Olrogs Balladen om Rosenbloms spelmän börjar: "Vi har kommit från Björksund, å vi hittar inte hem". Den franske kungens spelmän har spel för marsch och dansmusik för sal, litaniors drön och sång om Charlemagne. Rosenbloms spelmän har jazz i dur å moll, å visor om små troll. Sånt kan man ju pyssla med att lyssna efter, om man tycker det är roligt. Det gör jag, händelsevis.

Framför allt framåt 50-talet är han något av ett ljus i mörkret. Då när schlagern allt mer förflackats och tappat sin ivriga glädje, espri och sitt gosselynne. Olrog lyckades att kombinera sin akademiska bildning med en folklighet, på ett vis som är få förunnat. Jag tänker mig hans konstfärdighet som någonstans emellan Karl Gerhard och Povel Ramel. Han saknade nog lite den samtide Ramels bredd i musikskapandet men hade å andra sidan ett väldigt djupt rotverk i en svensk vistradition.

Hur såg hans liv ut? Han var ung i Nyköping, barn under föga förmögna omständigheter. I ungdomen spelade han i någon slags dansorkester och efter gymnasietiden flyttade han så småningom till Uppsala. Här låg han och läste till att börja med litteraturvetenskap. Men eftersom institutionen inte tyckte att visforskning hörde inom litteraturvetenskapens ramar (tror det var när han skulle skriva sin licentiatavhandling) bytte han akademisk bana ett litet steg (min brevvän skrev för övrigt sin B-uppsats i littvet om visor, Ulf Peder hade varit stolt). Han blev folklivsvetare och fick studera sina visor i fred. Tillsammans med Sven Salén lade han grunden för Svenskt Visarkiv. Vem den senare var vet jag inte. Han ska ha varit skeppsredare, en av grundarna till Visans vänner och den som under många år finansierade arkivet, men i övrigt har jag ingen koll.

Olrogs insats för visforskningen är beundransvärd. Med en oerhörd nit och möda reste han land och rike runt och samlade in gamla sånger. Han katalogiserade dem och gick så systematiskt till väga som möjligt, för att materialet skulle vara öppet för forskare att tränga in i. Olrogs insatser i att samla in och forska på de gamla visorna kan verkligen inte överskattas. Han ska ha sett det som en nödvändig handling, att det måste ske nu innan visorna dör ut. De äldre generationer som kände dem hade blivit så åldrade att det snart inte skulle finnas några kvar. Så det var verkligen en ansats för att fånga det flyktiga innan Lethe slickade hans fot. Mindre intressant är hans tio sista år inom radions nöjesavdelning. Tydligen var han en av dem som introducerade tio-i-topp och mentometer i programmet. Så i februari 1972 gick han och dränkte sig utanför Dalarö.

Egentligen vet jag inte så mycket om hur Olrogs liv såg ut. Får försöka hitta en bok någon gång. Lite besynnerligt är det hur lite jag läst om Olrog. I Annalisa Ericsons ena självbiografi skymtar han bara förbi, som hastigast. Och fastän jag har läst en hel bunt av Kar de Mummas små självbiografiska böcker kan jag inte minnas något om han nämndes något särdeles. Som jag förstått det ska för övrigt Erik Zetterström (aka Kar de Mumma) och Olrog ha haft lite likartade karaktärer. Gladlynta och socialt begåvade i offentliga sammanhang, och sedan tillbakadragna och slutna i det privata, svåra att komma inpå livet.

Hur såg Olrogs ångest ut? Han lär ju haft en, det har vi väl alla, även vi som ännu aldrig dränkt oss. Det verkar ju ha gått så bra för honom, skicklig kuplettsmed, skarpsint folklivsforskare, folkkär kändis, lyckad radiounderhållare. Förmodligen finns det annat här i livet att bedröva sig över. Kanske är det som Olle Adolphson sjunger att i den mörka natten hjälper ingen visa. Det sägs för övrigt att Olrog var den som gav oss ordet Ågren, som personifiering för just ångest och ruelse. Visan är mycket vacker, om än sorglig.

En lite fascinerande sak kan jag tycka är de inspelningar Sigge Fürst gjorde av den gode Olrog. Många av låtarna är nog mest känd med honom. Men där Olrog i sitt textförfattande nog varit bitande ironisk och lite intellektuell är Sigge snarast motsatsen. Subtil som en klämkäck pansarvagn går han fram över sångerna. På inget vis vill jag därmed hävda att han skulle göra sångerna orätt. Men samtidigt tror jag det hela förebygger missförstånd. Ta Schottis på Valhall - en lättsam skämtvisa som bygger på allitterationer och kvicka rim. Den spelades på 90-talet in av hrm, vikingarockbandet Ultima Thule, i en version som får Sigges att låta nyansfull. Det här är något jag hittar när jag letar runt på Youtube efter Olrog-alster. Näst högst rankade kommentaren är "det goa är ju att det är en gammal folkvissa". Men det är för lätt att le åt sådana man inte i sak håller med (ty jag utgår ifrån att UT-lyssnare är småkorkade nationalister, hela bunten). F.ö. sa en karl på ett Povel-forum jag tittade på att Olrog skrev Sodom och Gomorra "som gjorde Annalisa Ericson berömd" (sången skrevs 56, då Ericson varit yrkesverksam filmstjärna i snart 30 år). Men man ska inte haka upp sig på allt felaktigt som står på internet, då kommer man in i en ändlös återvändsgränd.

För övrigt har jag just förköpt mig på svensk 40-talsfilm. Problemet är att jag vill se filmerna men tror att många av dem inte är så bra att jag vill spara dem. Risken finns att jag kommer ge oväntade födelsedagspresenter med ett kavat leende för en tid framöver. Efter en hård avvägning valde jag att inte köpa Kanske en gentleman/Bröderna Östermans bravader. Dels hade jag sett dem bägge, och de tilltalade mig inte särdeles. John Elfström och jag drar inte riktigt jämnt.

Om Tyskland, dess namn och associationer

2011-01-05T16:38:00.000-08:00

För ett litet tag sedan funderade jag och den högt ärade E på hur det kunde komma sig att Tykland heter så olika på olika europeiska språk. Saksa, Germany, Allemagne, Deutschland och Tyskland är ganska olika ord. På vår höjd kunde vi tänka oss att Tyskland och Deutschland hade någon slags gemensam stam. Men i övrigt var det mycket märkligt. Så idag slog jag upp Tyskland via NE: ordbok, för jag ville ju veta om ordet Tyskland, inte om staten. Förslagen på vilka ord jag var intresserad av är lite roliga men också lite nedslående:

"Tyskland

Svensk ordbok ( 1–10 av 82 träffar ur Svensk ordbok ) 1 2 3 4 ... 9

anfall: ²offensiv}: anfallskrig; anfallsstyrka; anfallsvåg; flyganfall; motanfall; Tyskland gick till på bred front; försvararna slog tillbaka etBET

assimilera

; assimilation

1 omvandla till större likhet med omgivningen: judarna i Tyskland var för det mesta deBET.NYANS: spec

avnazifiering: av--nazi-fi-er-ing-en• politik med syfte att befria samhället från (rester av) nazistisk ideologi i Tyskland efter andra världskriget; spec. om avlägsnande av (f.d.) nazister från viktiga posterKONSTR

avrätta: NYANS: överfört ge helt nedgörande kritik: NN:s nya film des i TysklandKONSTR.: ngn el

axel: pperar sig: blomaxel; jordaxel; koordinataxel; magnetisk IDIOM: n Rom--Berlin Tyskland och Italien och deras allierade, under andra världskrigetHIST

axelmakterna: f. plur. ORDLED: axel--makt-er-na• Tyskland och Italien samt deras allierade, under andra världskrigetHIST

biskopsdöme: NYANS: förr äv. i fråga om världslig makt: de mäktiga na i Tyskland under medeltidenHIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv

blockad: }: blockadbrytare; blockadflotta; blockadtillstånd; handelsblockad; oljeblockad; den engelska en mot Tyskland under första världskrigetBET.NYANS: om åtgärd el

buffertstat: oavsiktliga) funktionen att minska risken för krig mellan dessa: Belgien fungerade länge som mellan Tyskland och FrankrikeHIST.: sedan 1895

centralmakt: tat ingående i förbund omfattande de starkaste militärmakterna i Centraleuropa under första världskriget: erna, alltså Tyskland, Österrike-Ungern och deras allieradeBET"

Schlieffenplanen anno 2011, tidigt skede

2010-12-30T09:17:00.000-08:00

Lilla Edets kommun är inne i en expansiv fas med byggnation av fyrfältsväg och dubbelspårig järnväg mellan Göteborg och Trollhättan. Förutsättningarna för en positiv befolkningsutveckling ökar betydligt under kommande år. När tåget står klart i dec 2012 tar du dig mellan Göteborg och Lödöse på 22 minuter, detta befäster Lilla Edets kommun som en attraktiv pendlingskommun i Göteborgsregionen.

Till nyår

2010-12-28T13:25:00.000-08:00

Ellen Key säger det bättre än jag kan. Men så kan man ju inte resonera, så jag säger väl så väl jag kan. Eller det gör jag inte egentligen. Jag säger det så väl jag kan, om jag kastar ihop texten hastigt och utan eftertanke.

Min pelargon lider något alldeles förfärligt. Den senaste bussresan jag tagit med stackaren på tog nästan knäcken på den sista lilla gnuttan liv som ännu bor i dess spröda grenverk. Nu har den tappat sina blad och förlorat påtagliga mängder jord. Den klarar säkert krisen, men om en blomma kan vandra i dödsskuggans dal gör den förmodligen det nu. I antropomorfismens namn måste jag säga att det är en modig liten krake. Den möter som alla vi andra det nya året med döden i hälarna.

Få högtider är så förskräckligt sanna som nyåret. Midsommar är förstås värre. Den bygger ju på någonting faktiskt omkring oss nyår är bara en mänsklig konstruktion, bra för att någonstans ska vi ju byta år också. Vi firar att ännu ett år läggs till den förflutna högen och att ännu ett varv i den brådstörtande dansen ska ta sin början. Dödens hjul tar ännu en tur, lidandet, misären och sorgen fortsätter, såsom det alltid gjort.

Återigen är jag utan hem i världen. Jag är även utan mening i tillvaron. Det matchar varandra, ungefär såsom ens mössa och vantar borde göra. Min mössa har jag glömt på bussen. Men vantar har jag nya, och dyra med för den delen. Skinnhandskar som jag hoppas ska kunna värma mig en lång tid, tills jag tappar även dem. Jag tappar bort saker, småsaker som jag inte behöver men som det känns dumt att bli av med. Gåvor, tankar och känslor. Och när sedan folk frågar vart de tagit vägen får jag ljuga och säga att de är hemma i en byrålåda.

Fast egentligen har jag ingen byrålåda, knappt ens ett hem. I Kicki från Duvemåla sjunger Kicki att hemma är:

"En plats där jag får vara stilla, där ingen tränger sig inpå"

Kanske kommer vi en gång till en sådan plats. Ett hem där våra andens djur får andas ut, dessa utmärglade kreatur. De får sätta sig ned och dricka ur en källa som inte bara är förbittrad av galla och smuts. Men det här är förstås bara ord. En metaforisk bild som nog inte betyder något särdeles. Hey! Fånga dagen! Sadla hästen, tuta i trumpeten, uppvigla hunden, full ritt i jakt på dagen! Nu har vi den snart! Fram med nät och snaror!

Jag tänkte undvika att tala om snö. Liksom andra har jag skottat och tittat på granarna. Liksom andra har jag skådat ut över nejderna och tänkt att varthän man än ser breder vyerna ut sig som insmickrande julkort. Mörkret är digert och oändligt djupt. Man kan titta rakt in i det utan att se igenom. Natten är stor, lång. Kanske finns det en gryning en gång, så mycket vet inte jag. Kanske finns det en plats där vi får lugn och ro. En tid när människor lever som människor. Kanske kommer ett år då vi får sitta ner och tala om det som är viktigt, med folk som lyssnar och förstår. Än är gryningen långt borta. Jag tänker som Ferlin:

De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar.

Vid mina fötter sover ett par hundar. Utomhus strövar en katt runt. Vi släppte ut den för trekvart sedan. Men när min bror oroligt tittade efter den ville lille Attila i alla fall inte in. Bror min, den ena, tittar på Kunskapskanalen, mor har gått på dans. Det är stilla och lugnt i det lilla huset, ute i en skog som på det stora hela är mig främmande. Den ena hunden har nu vaknat till och knuffar mig på armen med nosen för att jag ska klappa den.

Men, sopa bort min sura min. Sudda. Mitt löfte för 2011 blir nog att få antalet slavar ner under 12 miljoner igen. Framför allt tänkte jag slå mot sexhandeln. Håller verkligen tummarna för det här.

Låt oss se fram emot tiden! Snart kommer våren, o den grönskande våren. Min vår, din vår, alla vackra flickors vår! Jag är inte den som möter tiden med ängslan och ständig oro! Verkligen inte! Som ett lyckligt slut vill jag citera en text av Fröding:

En nyårslåt

En var har sin sorg
och jag har min sorg,
och varje år har sin ynkedom,
Av mask, som frätte,
och regn, som vätte,
och sol, som stack, blev vår lada tom.
Men var ej ledsen, min flicka lilla,
det skall väl en gång bli väl igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Och gården brände
och lyckan rände
till skogs och där har hon glömt sig kvar.
Och nöd är bitter
och ingen gitter
att hjälpa stackarn som inget har.
Men strunt i svälten, min flicka lilla,
vi få väl börja på nytt igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Teddybjörnen

2010-12-23T02:49:00.000-08:00

Istället för att prata om den annalkande högtiden (If I could work my will, [...] every idiot who goes about with 'Merry Christmas' on his lips, should be boiled with his own pudding, and buried with a stake of holly through his heart. He should!") och min stress inför denna tänkte jag lägga upp en bild. Andra saker jag inte tänker mer än nämna är huvudvärk, det kyliga draget från fönstret eller att jag återigen kastats ut i arbetslöshetens mörker. Det svåraste med det senare är att jag återigen måste söka förklä mina äkta känslor i mask. Visa livsledan som nyfikenhet, uppgivenheten som anspråkslöshet och oron som ligger bakom mina beslut måste jag klä i rationella argument.

Bilden blir egentligen väl liten. Den är mycket större i original. Men huvudlinjerna går nog fram ändå. Det är en illustrering av Stefan Sundström – Teddybjörnen som jag brukar stampa runt på rummet till och sjunga med i för att avreagera mig. Jag tror man ska kunna klicka på bilden och få fram en större version, där en liten järv i ena trädet syns.

Den arbetande människan

2010-12-15T12:57:00.000-08:00

En rapport från min lilla kugge i det stora hjulet

Nu när mitt kneg ser ut att sjunga på sista versen, i alla fall för den här gången, ska jag väl ändå ta mig i kragen och berätta vad det går ut på. Jag arbetar som assistent vid landsarkivet i Härnösand. Ack, vart har mina helger tagit vägen? Ack, får jag dem någonsin åter?

Varje omvälvning i livet möter jag med oro. Tur då att det finns alkohol. Ömt min butelj, som ett dibarn jag suger. I måndags var jag på en arbetsintervju i Eskilstuna. Ett främmande jobb, en främmande stad, säkert tusen möjligheter som störtar fram i rasande hastighet längsmed livets räls. Det är för övrigt rysligt dumt att oroa sig som jag gör, men så är jag inte mer än människa heller. Varde min dumhet mig förlåten. Mea culpa.

Så istället för att göra det jag ska håller jag på att omvärdera livet en smula. Det är ofta lättare. Men tillbaka till mitt jobb. Jag arbetar med handlingar som rör fastigheter. Då fastigheter byter ägare, intecknas eller något, säg en väg eller en kraftledning, dras över tomten, då sparar de illvilliga myndigheterna ett papper om detta. Det är för att myndigheterna vill ha det som det var i 1984, det muntra 80-talet då offentliga sektorn växte sig fed och bred.

Dessvärre används inte dessa akter enbart för att katalogisera individernas integritet, utan även för myndigheters, företags och privatpersoners nytta. Vilsna själar som vill veta vad de ska betala i skatt vänder sig för att få en köpesumma som de kan räkna på. Andra vill veta när eller under vilka former någonting skedde. Således väller det in ärenden till oss. Horder av människor skriker efter att vi ska plocka fram dessa handlingar, som gör sig så bra i våra rullbara hyllor djupt nere under jorden.

Men eftersom vi är en tjänstvillig del av myndigheten Riksarkivet gör vi det så gärna. Det är första steget i min arbetsprocess. Därefter skannar jag det, så vi slipper bli av med våra surt förvärvade servitut och lagfarter. Förutsatt att jag nu inte skannat fel, vilket hände en gång idag, skickar man sedan iväg filerna. Det är tredje steget i processen. Då skickar jag, som den statligt anställde tjänare jag är, oftast med mejl iväg kopiorna i pdf-filer. Förhoppningsvis komemr då filerna fram till någon som blir nöjd och sedan betalar för att ha fått så fina kopior. Fyra kronor styck kostar dem, per blad alltså. Det är ganska mycket pengar för en kopia, men ganska lite för arbetsinsatsen som ligger bakom.

Har man otur hör sedan den gode beställaren av sig och tycker att något blivit fel. Ibland har det också det, då får jag rätta till felet och ursäkta så mycket. Mea maxima culpa. Men ofta är det någon annans fel och då ursäktar jag mig inte så mycket. För någon stolthet har jag ändå kvar.

Innan jag nu gör mitt viktiga och försöker komma på vilka mina referenser ska vara till ett arbete jag sökt, ska jag skriva ett mejl. Sen ska jag kolla om det inte finns några roliga jobb ute som registrator. Jag tror jag vill vara registrator. Jag ska nog skriva en dikt också. Och se om inte brefvännen Bells uppdaterat sin julkalender än.

Någon har förresten ringt mig från ett okänt nummer. Återigen oro.

Visorna, Adolphson och vintern

2010-11-27T07:25:00.000-08:00

Innan jag gör Dan till viljes och beskriva kneget måste jag spinna vidare på det här med visorna. Jag håller nämligen på att leta efter ett rimligt prisläge för Olle-Adolphson-boxen Tystnaden smyger som en katt. Olle Adolphson äger jag en aktning för som få andra. Alltid lika korrekt, lika tjusig, på alla bilder (fattas bara, med en sån pappa, förresten). Hittar jag en tolkning av en låt är som han gjort är det sällan som det inte är den bästa av tolkningar. Gäller så väl Taube som Bellman och Ferlin. (Det börjar bli en väl personupptagen blogg det här, men det har väl såporna lärt oss att om man inte har ett eget liv får man leva det genom andras)

Tage Danielsson lär 1968 ha sagt:
"Trubadurernas trubadur, gitarristernas gitarrist, textförfattarnas textförfattare, kompositörernas kompositör, visans vänners visans vän - Edvin Adolphsons Olle!"

Ett kanske lite olyckligt citat, då OA lär ha känt ett främlingskap med de han betraktade som trubadurer. Det var 60- och 70-talets vissångare som var trubadurer, de som nödtvunget skulle vara politiska och alkoholiserade, och som gick upp på scen i allt mer udda utstyrslar. Det var väl inte så mycket att han tyckte illa om protesterna i sig. Det var väl snarare så att han ansåg de vara ytliga och egentligen inte befrämjande för saken de förde fram.

Utanför blåser kalla vindar från Bottenhavet. Vintern tog hårt på Adolphson, han lär ha sagt sig fördärvas utav den. Många av hans finare visor handlar om just det. Egenligen var det nog det jag ville komma till. Vintern fungerar både som en bild av det förskräckliga och det förskräckliga i praktiken. När hans visor är lyckliga är det nästan alltid sommar eller vår, som i Grön kväll i Margretelund, En glad calypso om våren, Sign: Karlsson Evig vår eller Nu är det gott att leva (Nu är det gott att leva, på en sommardag. Här står Adam och Eva, här står du och jag). Råd till dej - och mej har i sin helhet sommarens antågande som en del av kärleken. Vintern har varit allt för lång. Sommaren å sin sida går alltför fort, heter det i Slabang.

Däremot om det är något gräsligt i görningen hamnar vi snabbt i årets andra halva. Världen som var min berättas att det är en dag vid kallt vitt vinterregn som paret kommer skiljas åt. Då allt du gett mig blir ett lån. I Trubbel är det sommar men inne i trädgården på Bastugatan är det höst.

I Aria beskrivs alltings tvetydighet bland annat genom att det i vintern finns ett blont ärr och att det i sommaren går en snövind kvar.

Men tydligast blir det ändå i den storslagna År, som präglas av antipatin mot sommaren. Hösten går väl an, träden lär oss att vissna glada. Hösten vilar och tiger, men sen kommer vintern och hämtar oss.

och vintern sitt mörker sänker
och vintern vill krossa dig i sin famn
och du slåss i mörkret i nöd och skam,
och lögn, och rykten och ränker
så tänker du bara att tiden går
och håller jag ut tills det blir vår
så kanske att nånting händer
så slåss du för livet i vinterns hus

Utanför fönstret blåser vinden upp snörök, svarta granar slokar och vajar lätt. Enskilda lampor lyser, men i desto flera är det mörkt. Det är bitande kallt, vintern har belägrat Härnösand. Adolphson är död, han var inte så gammal. Men det kanske är bäst att vänta till våren med att sakna honom. I mörkrets natt hjälper oss ingen visa.

Och för mitt eget höga nöjes skull, en teckning av Adolphson.

Och visan som jag skrev blev meningslös och dum

2010-11-25T15:12:00.000-08:00

Jag skriver för lite. Ska försöka bättra mig om jag ids.
Problemet är att det är en sån pärs att gå hem bara. Jag är som en urkramad trasa och har bara några timmar på mig att göra allt det roliga jag föresatt mig. Arbetet i sig är inte alls så krävande som den odyssé jag varje dag företar mig för i vind och bitande kyla ta mig över stan.

Apropå Odysseus har jag två sår i hälarna (vi är tillbaka i Illiaden nu) som jag fått av mina skor. De har börjat läka och gör inte ont att gå med längre. Men ibland kommer jag åt något och känner av en väldig smärta. Men så är det också ett av mina största problem för tillfället, vilket säger mer om hur små mina problem är.

Det kommer en Billquist-box. Det är ju fantastiskt!

Annars spenderar jag tiden med att skriva små lappar som jag sprider över golvet och att lyssna på visor. Och med visor menar jag då inte så mycket moderna herrar med gitarrer (även om sådant förekommer) utan mer sånt här:

Text av Charlotta Berger, musik av hennes make.

Men därinne, sorgsna minne,
stormens hand en ros bröt av,
än på strand vi finne
kors på Idas grav.

Visan som genre är en av mina större musikintressen, tillsammans med schlagern. Det är inte bara för att visan som få andra musikaliska alster kan försätta mig i djupa stadier av vemod. För det kan den, bortanför de vackra sommarvisorna reser sig ännu korset på Idas grav, där hörs ekot av Elvira Madigans dödsskott.

Nu kanske ni säger att Elvira Madigan är en visa och inte ett skillingtryck, men jag räknar nog skillingtrycken till visorna. Det är Saxon (1859) skrivit den, ni vet han med Såningsmannen. Det är han som Ernst Rolf sjunger om i Det kommer, det kommer. Han var en ganska fascinerande människa, nykterist, vegetarian, djurvän, hembygdsälskare pacifist och emot rökning. Såningsmannen var en veckotidning som han skapade som skulle verka på ett annat plan än de vanliga nyhetstidningarna (när Gösta Ekman är centerextremist i en Hasse&Tage-revy berättar han att hans CPBH(r) har tidningen Såningsmannen naturfront, jfr. FiB kulturfront). Han ville inte vara politisk utan gå in för att fostra bättre människor. Därför sökte han skriva folkligt, på ett sätt som engagerade bönderna och industriarbetarna. Det var i Såningsmannen som många av arbetareförfattarna fick sina första litterära framgångar. Jag får nog lov att läsa en bok om honom. Det slår mig att han nog är den man minst av allt skulle förvänta sig stå upp och strida särdeles vilt, så blid och fredsfull som han verkar. Samtidigt tycks han ha varit så kompromisslös att han ständigt var i blåsväder.

Så tänker jag mig Saxon och Madigan på ett ungefär. Det blev lite hastigt, så Madigan ser väl inte direkt tidstypisk ut, dessutom blev hennes ögon väl sneda. Men det får duga.

Men jag tänkte ju skriva något om visorna, var det.

Visorna bär på ett berättande arv. Till skillnad från modern popmusik är det inte alls lika givet att man skriver om sig själv, sin värld och det man upplever. Istället är man en del av Bellmans rus, Dan Anderssons-drömmar, Cornelis kvinnoaffärer och Taubes sjömanssvärmerier. På det viset är visan en genre som åldras väldigt väl. Den handlar mycket om att ta upp det gamla, damma av och ge ny form. Man tolkar och tar intryck, placerar sig själv någonstans däri.

Genremässigt bygger också musiken på att vara enkel. Det ska gå att ta upp och sjunga vidare, det ska gå att ta visan på en ensam gitarr och sjunga med sprucken stämma. Det ska inte behövas en blåssektion eller en kunnig altsopran. En del av det lockande är nog språket. Inte just att det är på svenska. Nej, att musiken arbetar med språket som uttryckssätt, så att säga. Jag högaktar de som arbetar med sitt språk, som slipar det för att kunna uttrycka sig så träffande, rakt, vackert eller vad de nu är ute efter, som möjligt.

Kanske är det mitt romerska arv.
Likt Plutarchos är jag fascinerad av talekonsten. Jag snärjs av de vackra orden och låter mig ledas bort, förvillad, förlorad, förledd, av de långa och slingrande meningarna. Ta bara en sån visa som Leanders Sång om syrsor (hon var en viskonstens valkyria). Eller som i förra veckan då jag hörde Saga Sjöberg sjunga Den vilda dansen, en sång om hur livet är en virvlande, yr och manisk dans som vi aldrig kommer ifrån. Kontentan var just det, vi får aldrig vila ut. En på alla vis bra visa, snygg text och en passande melodi.

Ingen dansar väl på rosor
sånt är bara nötta glosor
nej man nöter sina hosor
blott i grus och makadam

Såna textrader sätter sig direkt. Dessutom fick jag lov att slå upp när hon sjöng att "Här går kotiljongen fram", för jag visste inte riktigt vad kotiljongen var. Nu ska jag använda kotiljong både till höger och vänster, eftersom det är ett fint ord och jag tycker om att lära mig nya ord.

I somras var jag på ett par visfestivaler. Inte den i Västervik, för jag tyckte att artisterna var väl svaga, men på Mosebacke och i Köping var jag. Förtrollande kvällar. Även om jag är lite kluven till utvecklingen med trubadurer och singer-songwriters står det ändå för det fina i språksträvandena. Visst var inte allt bra, och många strävar väl inte så mycket med sina verbala verktyg, ens där (varken, hosor, glosor, kotiljonger eller makadam nämndes, möjligtvis en ros eller två). Men hos många fanns det ändå där, niten.

Ingenting särskilt

2010-11-18T13:43:00.000-08:00

Jag undrar om jag lever i någon slags frivillig exil.
Exil från vadå, kan man då fråga sig. Från det gamla, svarar jag då snabbt och snärtigt.
Jag går långt. Minst en timme om dagen. Egentligen skulle jag behöva en ljudspelare om en kamera, så det vore säkert lämpligt med en smartphone. Men jag tänker att det är bättre att ha dem separat. Jag är lite rädd att bli snärjd av tekniken. Jag vill ha ett välkomnande men fritt förhållande till den. I grund och botten vill jag ändå hitta den där någonting-att-äta-någonting-att-dricka-nivån.

Teknik håller ändå så dåligt. Jag är mest intresserad av information som kan hålla i 100 år eller mer.

Kanske är det något invant jag gått i exil från. Eller så bara Uppsala. Studentstaden har en förmåga att krångla till allt. Som om ett filter av besvärlighet vände och vred på hela tillvaron. Jag tror jag skyller det på Swedenborg.

Jag försökte teckna utsikten från fönstret i lunchrummet. Men jag fick inte till det. Det ska vara hus där och sådär. Kanske borde ha en kamera ändå. Det är fint med kameror. Jag skulle ha velat vara bra på att ta bilder. Folk som är bra på att fota får så vackra liv. Det vi ser på bilden är alltså ett par berg som är blå, och en väg som slingrar sig mycket slingrande uppför det ena. En liten fjärd av Bottenhavet som är nästan svart. En mörkblå, skymmande himmel, blåvita snötäkter och ett par som tittar på. Solen har sjunkit bakom bergen. Inga hus. Inte heller kan man se den kalla havsvinden som driver in. Den finns där, syns bara inte.

Vägen tar dessutom slut mitt i bilden. Det är snön och de osynliga husen som skymmer.

Att leva och dö som Ernst Rolf

2010-11-10T11:59:00.000-08:00

Ernst Rolf har blivit fet och tappat röst och tänder.
I honom finns det inte längre nån choklad

som mäster Gerhard sjöng.
Men det var på 20-talet. Mycken tid har flutit under broarna sen dess.
Rolf dog mycket tidigare än Gerhard, men idag är de i stort sett lika döda.

Men minnena lever. Och minnet av den ene är förgyllt i kanten av antinazism och espiri, medan den andre har ett minne som i någon mån fått ett löjets skimmer. Det är ganska svårt att tycka riktigt mycket om Ernst Rolf. Man gör det lätt med en slags självironi. Hans humor, om hur gummor blir allt mer manhaftiga och om hur Selma Lagerlöf blir kär i olika skriftställar, har gått ur tiden. Jag ska inte hävda att Karl Gerhard är hot stuff heller, kanske. Men han har sin trogna skara som står vid hans sida. Han har många hundra tusen fler träffar på internet än stackars Rolf. Det är lätt att le åt honom, på ett inte helt inkännande och sympatiskt vis. Det är ju sant, det som Kalle Lind skriver. Myggans bok om Ernst Rolf är också just rolig. Han var ganska excentrisk, som ett stort barn. Men samtidigt var han en skicklig revymakare. En av de bästa. Han kunde trollbinda sin publik och hade ett sinne för evergreens som väl bara överträffas av Kai Gullmar och Jules Sylvain.

Nu ser han ut som Jokern dessutom. Stackars Rolf.

Själv har jag många gånger skämtat om det lite ironiska i att han sjunger att det blir bättre och bättre dag för dag och sedan går ett så snöpligt slut till mötes. Sex år innan börskraschen som han själv ju drabbades så hårt av. Man får ändå betänka att det här var hans storhetstid. Det var nu succéerna radades på varandra och humöret var obeskrivligt högt. Han lär ha haft två hyschare anställda vid sina revyer som gick mellan borden för att tysta publikens skratt och prat så att det inte drog ut för mycket på tiden. Jag skrev, annorstädes om Rolfs självmord tidigare och citerar mig:

"Man kan nog fråga sig huruvida Rolf egentligen ville dränka sig den där dagen vid Möja på Lidingön. Han var ju dessvärre lika slösaktig med kärlek som med pengar och hade just julen 32 en kris med Tutta Rolf som ville skilja sig. Det finns de som antyder att Ernst nog ville skrämma Tutta för att få henne att stanna kvar hos honom.

Det finns en historia om hans självmord nämligen. Han lär ha satt sin mycket stora hund [grand danoisen Hejsan] att vakta på stranden. Det var liksom den siste trofaste vännen han tyckte sig ha, som aldrig svek. Tänk bilden bara, Ernst Rolf går ensam ut på isen och kvar sitter hunden för sig själv på stranden och tittar ut mot honom. Men när Rolf försökte ta sig upp igen blev detta ett problem. För han kunde inte och hunden som vaktade trofast såg till att ingen slapp förbi. Så fast han ropade på hjälp dröjde det ett bra tag innan han kom upp ur vattnet."

Jag tror Myggan dessutom spekulerar i huruvida det kan ha varit en bidragande orsak till hans död att han inte fick torra kläder under hela resan till sjukhuset, när de slutligen fått upp honom. Ett rätt markant misstag av polisen kan tyckas. Rolf brukade ganska ofta hota om att ta livet av sig när livet blev för orättvist. Melodramatiskt och lustigt, återigen.

Men jag vill uppvärdera Ernst Rolf ändå, betrakta honom för den talang han var. Han var ändå nyskapande och käck. Borde inte det räcka? Han förstod tidigt filmmediets förtjänster och försökte få pengar ur det. Han spelade in stumfilmer och tänkte att hans låtar skulle spelas på grammofon till filmerna. Dessvärre blev det sällan så (eftersom det blev dyrare för biograferna på det viset) istället sjöng pianisterna sångerna själva och då tjänade Rolf ändå inte sina pengar.

I någon mån är han ändå ett rocköde. Han levde på vågens tipp, alltid med avgrunden på ena sidan och branten på den andra.

Dessutom handlar inte Bättre och bättre dag för dag om att världen faktiskt blir sådan. Låten erkänner världens problematik. Saken är bara den att det är med suggestion som Rolf ser lösningen. Vi ska intala oss att allting bara blir bättre. Lite på samma vis som moderna livskonsulter resonerar. Det är Emile Coué vars teorier det bygger på. Denne nämner också Rolf i sången.

Allt är ändå bara uppbyggt av perspektiv. Kanske är det inte ironiskt hur han som sjöng om de ljusnande tiderna och om att ta livet med glädje dog i ett melodramatiskt självmordsförsök som slog fel. Man behöver inte se honom som ett stort barn, lika gärna kan han vara en rockstjärna. Han brände sitt ljus i bägge ändar och kastades allt djupare i sin förtvivlan, i ett liv som inte gick ihop och där branterna växte allt vidare och djupare. Och vi vaknade upp i ett 30-tal som var lite kallare än tidigare, vattnet och kölden tog glädjens förkämpen.

Jag fick en vinylskiva med Ernst Rolf i födelsedagspresent. Den var fin. Vännen E säger att det ändå känns mer öppet med Rolfs mer konfrontativa könskrigsrretorik än att som nuförtiden bara bli arg så fort någon vill yppa åsikter om våra olika positioner i samhället. Även om mycket av Rolfs komik är väldigt föråldrat så skrattade han åt det han såg som elände, vilket jag tycker är värt sin tribut.

Alltid lika välklädd, nonchalant med fickorna i byxorna som han sedan tar upp för att visa att gamle kungen var lång. Vilka r, vilken diktion, det är ljuvligt. Två dagar innan han dog.

I en annan stad nu

2010-11-09T09:30:00.000-08:00

Jag lever i en annan stad nu. En stad som i grund och botten är mig främmande. Jag känner inte dess gator, inga minnen knyter dem till mig, inga människor jag känner igen går på dem. Ibland sitter jag på kaféer för mig själv, dricker kaffe och läser Thomas Mann. Om dagarna plockar jag fram akter åt folk, skannar och ska väl skicka iväg dem när jag väl lärt mig det. Jag gör många fel, men lär mig lite mer steg för steg. Sen går jag hem genom den mörknande staden. Min kollega sa att hon bara äter och går och lägger sig när hon kommer hem. Hon bor lite utanför stan, vid en hållplats där busschaffisen inte ser en och nästan inte stannar.

Jag bor i en diakoni, ett fönster med Jesus är det första som möter mig när jag går ut. Hade jag en kamera skulle jag nog ta ett kort och visa. Borde ha en kamera. Här uppe mörknar det tidigt. Det är mörkt vid sju när jag går till jobbet, mörkt vid halv fem när jag går hem. Bottenhavet ligger mörkt och invid Härnön är det fruset. Jag fäller upp kragen och knyter halsduken hårdare runt halsen.

Från havet blåser en gråkall vind.

Då tänker jag på Thomas Midgley

2010-10-31T14:45:00.000-07:00

Det har varit en onådens vecka.
Jag ska flytta en tid till Härnösand och måste därför försöka ställa i ordning mitt rum så att det blir lätt att flytta ut ur om jag skulle välja att säga upp rummet. Dessutom måste jag försöka hitta någonstans att bo, vilket inte visat sig vara det lättaste. Det har varit stört omöjligt att uppätthålla en stämning av lätt sorg och saknad. Istället har det varit kraftig ängslan och stress. Ett byte jag inte alls är särdeles nöjd med. Min senaste chans är att bo hos en diakoni.

Det värsta med att ha bekymmer är att om man pratar med folk om det kommer det komma de som säger att det ordnar sig säkert. Något som jag tycker är ett gravt oförstående och lögnaktigt påstående. Saker fixar sig inte bara. Det kommer inte en dag då vi kommer ut på andra sidan och löser oss från våra bekymmer och besvär. Vi får kämpa på med våra vardagliga liv så gott vi kan. Sen dör vi och då spelar det med ens ofta ganska liten roll vilka problem i livet som löste sig och vilka som inte gjorde det. Att det kommer ordna sig betyder oftast bara att man troligen inte kommer kola av just det klammer man för tillfället sitter i.

Det är mycket sällan vi egentligen får chansen att ge upp och gå vidare, konstatera att det misslyckades och att vi väljer en annan väg istället. Även om vi så vore lyckade uppfinnare, entreprenörer och ingenjörer, i ett, skulle saker och ting ordna sig. Thomas Midgley Jr. var allt detta. På många sätt kan man nog kalla honom en stor skapare, en innovatör. Som jag förstått det hela var han även något utav en filantrop som försökte lösa problem som verkliga människor hade i sin verkliga vardag. Han åtnjöt titlar och förärades medaljer för sitt genius. Vi har all anledning att tro att han var en lycklig man.

Ja, om det inte vore för det där med hans första större upptäckt. Midgley arbetade för att åtgärda problemen med förbränningsmotorerna i bilar och sådant. Han försökte förhindra att bränslet antändes för tidigt så att motorn knackade. Efter att ha studerat och forskat på det upptäckte han tetraetylbly. Det vi än idag känner som det kanske främsta medlet mot att motorn knackar. Han kom också på en metod för att utvinna brom ur havsvatten. Men det här med bly i bensinen. Hur genialt det än verkade visade det sig vara problematiskt. Inte bara för att utsläppen är miljöfarliga, oerhört miljöfarliga. Utsläppen gick dessvärre även hårt åt arbetarna på GM:s fabrik, där Midgley arbetade. Många dog och andra drevs till vansinne i de blytunga bensinångorna. Det var även Midgley som kom på att använda freon som kylbärare i kylskåp. Han var helt enkelt inte någon större miljöhjälte. Och det var inte ens meningen. Fast att freon var så farligt för ozonlagret fick han förstås aldrig veta.

För på 40-talet drabbades han av polio. Kroppen försvagades och förlamades allt mer. Den stackars Midgley kunde knappt ta sig ur sängen. Men eftersom han var en praktisk man konstruerade han en lyftande sele som hjälpte honom upp ur sängen just. In i det sista var han en praktisk man, och lyftanorningen fungerade förmodligen ypperligt. Fram till det att han i november 1944 råkade ut för en olycka i selen och ströps utav den.

Så när det känns som att det är svårt och olyckligt, tänker jag att det kanske är bäst så. Om man lyckas i det man gör kanske man i slutänden bara orsakar död och förintelse och stryper sig i sin egen uppfinning. Det var vackert tänkt men faktiskt blev det skräp, som Åke Ohberg sjöng 1936.

Episod i skumrasket

2010-10-30T08:49:00.000-07:00

Vid halv sex, lördagen 30 oktober 2010 smög sig en mystisk individ mot Engelska parken. Han hade redan en gång passerat och då, till sin besvikelse, konstaterat att universitetets dörrar var låsta. Nu, efter att ha lämnat tillbaka några böcker på Carolina rediviva, gjorde han ett nytt försök.

Det skymde; molnen färgade himlen i mönster av mörkblå nyanser. I en ICA-kasse av tyg bar den mystiske en bunt böcker. En mild vind blåste och enstaka kajor avtecknade sig mot himlavalvet.

Den här gången hade han mer tur. Just som han var på väg tillbaka höll en kvinna på att gå ut. Han hastade något på stegen för att möta henne i dörren. Mitt i dörröppningen stannade kvinnan upp.

"Har du kort?", frågade hon och synade den mystiske.
"Nej", svarade denne sanningsenligt.
"Pratar du svenska?", frågade kvinnan, som uppenbarligen inte hört med vilket klart klingande riksmål den mystiske svarat henne.
"Ja, det gör jag"
"Studerar du?"
"Ja, men jag läser på dagarna då jag inte behöver något kort", den här gången avvek dock den mystiske från sanningen.
"Ska du lämna tillbaka böcker?"
Den mystiske nickade. Kvinnan synade honom återigen och sade till sist:
"Jag har aldrig sett dig"
Därpå lät hon den mystiske komma in i universitetsbyggnaden. Där tömde han sin kasse varsamt. Men inte lämnade han tillbaka några böcker till biblioteket inte.

I trapphuset på väg mot sitt rum såg han en portfölj stå utan ägare.

Mysteriet och mörknaden tätnar.

Att flytta

2010-10-27T03:59:00.000-07:00

eller Drömmen om en chiffonjé

Jag håller på att packa ned mina pinaler i lådor för att göra mitt liv mer medtagbart. Saken är den att jag fått ett vikariat i Härnösand. Så jag letar ett boende där istället. Nu kan jag inte säga upp mitt rum förrän årsskiftet, då mitt vikariat ändå tar slut. Så vad jag ska ta mig till egentligen vet jag väl inte riktigt. Det går så länge som det går, och sen går det inte alls, som Rolf sjöng.

I grund och botten är det således någonting mycket positivt. Fast hur mycket jag än packar ner i lådor tycks det finnas minst lika mycket till. Jag slänger kopiösa mängder av saker som jag nog borde ha rensat ut för länge sedan. Ändå tar det aldrig slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Där något försvinner tycks det ligga ett helt lager av damm. Förstår inte riktigt varifrån allt kommer. Så länge sedan jag städade är det inte. Dammet yr och jag nyser. Dammet och lyften, fixandet som inte tar slut. Arbetet tröttar ut mig.

När jag flyttade in för tre och ett halvt år sedan var rummet nyrenoverat. Det var nästan alldeles vitt. Med åren som gått har den vita färgen blivit allt mer solkig. Här och där finns fläckar som sticker i ögonen.
Jag förmodar att det hade kunnat se bättre ut om jag varit varligare.
Jag förmodar att rum blir slitna om man lever i dem.
I vilket fall har jag haft sönder en IKEA-stol som jag förmodligen får pröjsa för. Men det gör inte så mycket. Det är inte konsekvenserna som spökar utan att vara en orsak till förfallet. De som flyttar in efter mig kommer inte bo i ett lika vitt rum som jag gjorde.

Att flytta är kluvet. Å ena sidan borde man göra det ibland, bryta ny mark och se andra vidder. Nu vet jag ju inte om jag verkligen ska flytta till Härnösand någon längre tid. Efter årsskiftet är allt i ett becksvart mörker. Samtidigt är det något fint i att inte flytta. Jag tycker om möbler. Det vore fint att ha ett hem där jag tänker att jag ska bo så länge att det är värt att skaffa en chiffonjé. Något som lär dröja ett tag.

Vantparaden 2

2010-10-25T06:15:00.001-07:00

Utanför mitt fönster

2010-10-24T07:30:00.000-07:00

Det grå ligger som ett filter över tillvaron och gör att söndagen blir allt mer söndag i sin stämning. Regnet är milt men konstant. Man känner nästan inte dropparna, ändå blir man blöt. Fåglarna blir så påtagliga i det här vädret. Inte bara de som bryter upp och flyger mot orter utan även de som är kvar. Det här är tiden på året då de svarta kajorna flyger lågt över Stora torget och rör sig som stora stim vid domkyrkan, såväl som utanför mitt fönster. Det är majestätiskt på något vis, där "majestätiskt" används i sin mest ödesmättade betydelse. På husen på andra sidan innegården som ligger utanför fönstret ruvar helt andra fåglar i regnet.

Björken har bara enstaka gula löv. Vart och ett som nu faller kan man se nästan som en individ. Den kraften, som sitter i det löv som klarar sig in i november, vad är den värd? Trädet lär knappast ha någon nytta av de gulnade stackarna. Se där en ovärdig liknelse för livets slutskede. Nu flög ett löv sin väg, för sig själv, i den lilla brisen. Jag förmänskligar björken och undrar om den saknar sina löv. Det gör den säkert. Aldrig kommer de igen, det kommer bara nya löv som man inte förstår lika väl. Kanske nickar då en gråsparv till lövet som flyger förbi på sin sista väg.

"Utanför mitt fönster gick människorna hem
och jag, jag hade jobb och jag var en av dem igen"