Har inte riktigt uppdaterat som jag borde den här veckan. Eller borde och borde, känner inte direkt något ansvar gentemot er, bästa av läsekretsar. Men man vill ju ha lite rörelse. Anledningen till mitt oskrivande är tre: valresultatet har rubbat mina cirklar, jag har förvärvsarbetat i Stockholm och dessutom skriver jag på en längre grej. Något om det melankoliska i barnlitteraturen. Som en pendang av något slag till Kalle Linds bok om proggiga barnböcker. Men jag kan börja lite redan nu.
Att ge några generella riktlinjer vad gäller konstnärer och vemod är svårt. Vemod och konst är något helt personligt. Frågar man mig måste jag säga att det inte finns något genuint konstverk som inte innehåller stråk av vemod. Framför allt på det musikaliska området är isen tunn att gå på. Människor har så egna och personliga upplevelser av den musik de gillar. För någon kanske en fantasi av Telemann är höjden av vfemod medan någon annan finner vemodet i Iron Maidens Fear of the Dark eller Thomas Andersson Wijs Sanningen om dig. Ingenting är rätt eller fel.
Likadant med litteraturen. Alla de stora, från Dante, via Shakespear, Tolstoj och Goethe till Herta Myller är stora i vemodet. Man kan inte mäta känslors styrka. För var och en är just dennes känslor de mest äkta.
Vad gäller poesi vill jag dock sticka ut hakan. För inte kan det finnas någon lyriker med ett så utpräglat vemodigt sinne som Bisamråttan i Barbro Lindgrens vemodstrilogi. Hur förfinad är inte dennes känsla? Ta bara hans kärnfulla:
STILLA KLAGAR DEN LILLA RÅTTAN
eller för den skull
SAKTA KLÄMTAR DEN LILLA KLOCK...
lördag 25 september 2010
söndag 19 september 2010
Min vän trädet är dött
Hösten sprider sin kyla över golvet. Jag borde stänga fönstret, men jag intalar mig att det är friskt. Min pelargon blommar nu. Utanför fönstret börjar björken allt mer övergå i gult. Hösten är den vackraste årstiden i mina delar av den gamla lärdomsstaden. Det har att göra med löven. Här är fullt av lövträd som lovar att vintern är på väg för att hämta oss.
Jag tänker på sångerskan Alexandra. Hur kan det komma sig att så många av min musiksmaks kvinnliga vokalister dör unga? Kanske är det bara som jag får intrycket av eftersom det är ovanligare att dö ung och därför tänker man mer om någon gör det än om den dör ålderstigen. Jag får göra en sammanställning där jag ser hur många de är egentligen. Låtom oss börja med Alexandra eftersom jag tror hon är en av de mer okända här i Sverige. Dessutom är hennes liv lite som en förvrängd saga.Wikipedia-artikeln säger nog det mesta jag vet egentligen. En gång i ett land långt borta (Litauen, 1942) föddes Doris Treitz. Familjen, som var tyskar, fick under andra världskriget fly undan det agg som krigslyckan lämnade kvar då den vände. Undan för Röda arméns framfart tog de sig till vad som blev Västtyskland. Där levde de i en sådan fattigdom, ack ja. Modern var dock uppmuntrande och i sin skolgång i Kiel mötte Doris Treitz många andra som spelade och sjöng, och en längtan inför att stå på scen väcktes inom henne själv. Som 20-åring var hon senare med och tävlade om att bli fröken Tyskland.
(Lite lustigt förresten, skulle översätta några rader från tyska genom Google translate:
1962 nahm sie an der Miss-Germany-Wahl teil und belegte den neunten Platz.
blev då
I 1962 hon deltog i Miss USA-valet och slutade på nionde plats.
Miss-Germany-Wahl blev Miss USA-valet)
När i vilket fall Doris Treitz var tonåring fick föräldrarna lov att hyra ut ett rum i lägenheten för att klara hyran. Märkligt är att här har hennes far fallit ur bilden. Han var med i början, han var den som ordnade en lägenhet redan innan de flydde, och han tyckte nog dottern skulle skaffa sig ett skrivbordsyrke istället för att bli något konstnärligt. Men sedan är han inte med mer. Det är modern som får gå runt och förgäves försöka få hushållskassan att gå ihop. Kan föräldrarna ha skilt sig? För familjen flyttade ändå från Kiel till fattigkvarteren i Hamburgs Rothenburgsort. Tyska Wikipedia ger svar. Modern skiljer sig och flyttar med Doris och systern Melitta. Doris ströjobbar som piga och sekreterare och får råd att köpa sin första gitarr.
En ryss vid namn Nefedov flyttade in till dem. Han var på väg till Amerika och mellanlandade i Tyskland för att ordna upp sin situation. Och se, Doris blev kär, och han i henne. Kärleken blommade raskt och häftigt och Doris blev med barn. Rollen som kulturarbetare tycktes bli allt mer avlägsen och drömmen falnade med ett barn på halsen. Nefedov och Doris separerade och han for vidare till staterna. Med slit och möda tog hon ändå examen på konstskola och började arbeta vid teatern, hon försörjde nu både sitt barn och sin moder. Istället för Doris Treitz tar hon nu namnet Alexandra, efter sonen Alexander. Det lät liksom fräckare, en artist skulle inte heta Doris Treitz. Hon tog sånglektioner och blev till sist upptäckt av skivproducenten Fred Weyrich. Året är nu 1965, hon är 23 år gammal. Drömmen klarnar åter och närmar sig hennes utsträckta händer.
Weyrich är nu en duktig producent som vet vad han letar efter och vad han egentligen funnit i Alexandras djupa röst och band till östblocket. Vilken framtoning hon skulle ha var därför given. Hon fick melankoliska sånger med klara influenser från den ryska vistraditionen. Hennes fält var det ryskinspirerade, det var där Weyrich skulle sälja in sin nya stjärna. Hon lanserades därför också i öst och blev en av de första som turnerade runt i hela Tyskland och Sovjet tror jag.
Själv var hon nog inte alldeles nöjd med att ha blivit inplacerad i en genre på detta vis. Hon ville vara mer än bara en slaviskinspirerad popsångerska. Det sägs att den enda gången hon sjöng sin näst första hit Sehnsucht, das Lied der Taiga (Längtan, Taigans sång), dvs. i studion, hatade hon den så mycket att hon grät.
Så för att ta sig ut ur de marknadsmässiga ramar hon fått reste hon utomlands. Hon kunde flera språk, i alla fall engelska och franska, så hon odlade kontakter och sjöng in en del franska chansoner. Hon samarbetade med Salvatore Adamo, Gilbert Bécaud och Yves Montand och reste till Brasilien för att arbeta med Antonio Carlos Jobim och på så vis bredda sitt konstnärskap.
Styrkt av sina resor återvände hon till Tyskland. Nu skulle hon kunna bygga sin artistiska karriär vidare åt nya höjder och håll som hon själv valde. Hon skulle inte behöva foga sig till enbart vad andra sade åt henne. Samtidigt hade hon arbetat hårt och var utmattad. Efter att 31 juli 1969 ha varit i Hamburg och förhandlat med sitt skivbolag skulle hon få en välbehövd semester. Därför tog hon, hennes moder och son bilen ut på väg till orten Sylt. Det var Alexandras första bil, en Mercedes-Benz 220 SE Coupé.
Alexandra var inte någon van förare således. Två gånger på vägen stannade hon dessutom vid olika bensinstationer för att hon tyckte motorn gick dåligt. Stationerna provade byta ut olika saker, bland annat tändspolen. Framåt klockan tre på riksväg 149 närmade de sig den svåra korsningen med väg 203. En farlig plats med dålig sikt och många olyckor. Vid stoppskylten stannade in Alexandra utan körde rakt ut i korsningen och rammades från höger av en framrusande lastbil. Alexandras lilla bil kastades ur vägen och skadades svårt. Alexandra dog på direkten, hennes mor dog senare på sjukhuset och sonen klarade sig med lindriga skador.
Ingen vet riktigt vad som gick så snett. Bromsarna tycks ha strejkat. Omfattande teorier om sabotage finns. Bland annat en teori om att Alexandra skulle haft en kärleksaffär med en förmodad Fransk-amerikansk agent, vilket Stasi tydligen kände till. 3000 människor närvarade då hon begrovs.
Det här är nog min favorit bland Alexandras sånger. Kom 1968 och handlar just om trädet som dött. I gryningens rodnad högg de ned det för att göra plats åt nya hus av glas och betong. Trädet var hennes bästa vän och hennes band med barndomen. Vem ska nu ge henne skydd och ro? Men kanske sker ett mirakel. Kanske har de en rabatt framför huset och kanske kommer där trädet åter gro. Fast då kommer det vara så litet och skört och det kommer ta många, många år innan det åter vuxit till sig. Och då kommer det nog inte vara detsamma längre.
Så även om det sker ett under blir det nog sig inte riktigt likt.Det ligger en dyster nimbus över Alexandras minne. Hon kämpade så hårt för sin sak, för att få stå på scenen och göra sin grej. Så ensam stred hon för sig själv, sin mor och sin son. De klarade sig igenom fattigdomen och fann drömmen kvar, att stå på scenen. Där uppe var hon i sitt sanna element. Men hon blev inklistrad i en mall. Hon skulle vara mystisk, med sina bruna ögon och rysk, hon skulle vara den som tog hand om de tyskslaviska marknadsandelarna. Beskuren av vad som ansågs som önskvärt. Hon slogs och stred ändå mer. Sliit och slääp. Hon kämpade för att få vara sig där uppe på scenen. Det såg ut att lyckas, hon skulle få chansen. Och sen dog hon.
Vi jobbar så hårt för våra drömmar, vi gör vårt bästa, gång på gång, immer wieder, bakslag för bakslag. Sen dör vi.
(Ännu märkligare grej på Google translate. Skulle kolla vad vorentscheidung kan betyda och kopierade in:
Alexandra sollte an der deutschen Vorentscheidung zum Grand Prix de la Chanson neben Siw Malmkvist, Peggy March und Rex Gildo mit drei Beitragstiteln auftreten. Aufgrund gesundheitlicher Probleme rieten ihr die behandelnden Ärzte von diesem Vorhaben ab. Die Lieder sind bis heute nicht bekannt.
Med lite möda skulle jag själv översätta det till:
Alexandra var i den tyska finalen för Grand Prix de la Chanson, vid sidan av Siw Malmkvist, Peggy March och Rex Gildo, med tre bidragstitlar. På grund av hälsoproblem avrådde henne de behandlande läkarna detta förehavande/projekt. Visorna är än idag okända.
Google translate tycker att det står:
Alexandra sker vid den tyska finalen för Grand Prix de la Chanson bredvid Muriel Day, Peggy Lee och Rex Gildo med tre översyn titlar. På grund av hälsoproblem, rådde läkarna henne på detta projekt. Låtarna är fortfarande inte kända.
Själva översättningen är väl inte så speciell. Visst har den sina brister, men det får man räkna med. Men vad händer egentligen med de deltagande? Hur blir Siw Malmkvist och Peggy March egentligen Muriel Day och Peggy Lee. Hur kan det gå till?)
fredag 17 september 2010
tisdag 14 september 2010
In i skogslandskapet leder en liten väg
Det är mycket tacksamt att blogga. Se bara på detta!
I våras då jag först på allvar började mitt sökande efter lifvets mer vemodiga dimensioner hörde jag talas om en essä av Sten Selander. Han var poet, botanist och akademieledamot på stol sex (av aderton). Såhär i efterhand tror jag faktiskt hans landskapsskildringar och miljöintresse var det som stod sig bäst. Tycker poesin hans ofta känns inaktuell. För att få veta mer om essän, som jag inte hittade på stadsbiblioteket, mejlade jag Svenska Akademiens utmärkta bibliotekarie. Hon inte bara hittade essän, hon rättade även det lilla fel jag gjort i titeln (jag trodde Uppsvensk var Uppländsk), därefter kopierade hon utan knussel upp skriften och postade till mig. Essän heter En uppsvensk landsväg och är från 1934.
Det är onekligen en i allra högsta grad vemodig betraktelse. Han drar sig till minnes pojkårens somrar i Roslagen, tätt invid en landsväg av den krokiga och backiga sorten. Det här måste ha varit runt sekelskiftet 1900, då ännu inte bilar for fram. Sedan dess hade vägen varit statt i förfall. Nya, raka, asfalterade vägar hade blivit dragna i andra delar av socknen och där dundrade bilarna nu fram. I det lilla handlar essän om detta, i det stora heter det att: "Livet är ett gott och döden ett ont. Men det ligger något av dödens skrämmande kyla också i det liv, som alltför blint och hänsynslöst rusar bort från sitt eget förflutna."
I Hudiksvall där jag var en hel del i somras har de lagt en nysträckning av E4:an. Förändringen har länge varit önskad och omdiskuterad. Bruksorten Iggesund ska äntligen slippa ha europavägen rakt genom bygden. Motorvägens skugga, som det heter i visan, är förstås inget man vill ha vilande över det som ska vara en harmonisk uppväxtort för barn att springa fritt och leka eller hälsa på varandra. Samtidigt, hur ska vi komma ihåg Iggesund nu om vi inte reser igenom? Hur ska fyrklöverns gatugrill klara sig utan lastbilschaffisarna? Hur slår det mot turismen när folk inte åker igenom?
Vägarna är nya, men inte målen. Vi åker till samma orter, vad som förändras är det vi ser på vägen. Åter till Selander. Jag tror han är missförstådd ändå. Nu känner jag honom inte, så vad vet jag. Men han målas ut som en sådan furiös motståndare till modernismen, framför allt på Wikipedia. I grund och botten försökte han ändå introducera nyare poesi för bredare folklager och hans garde av intimister var väl ändå inte modernismen så främmande? Jag tror snarare det är den utveckling poesin tog efter andra världskriget som tappar honom. Han tycker det blir för obegripligt och det barn han i grunden vill vara med och vårda vänder sig bort och springer sin väg i natten. Nu kan man väl inte kalla modernismen för ett barn på 40-talet längre, men jag gillar liknelsen och fina liknelser går före passande liknelser - fråga bara Ranelid. Selander ville ha en vardagsnära poesi, med konkreta bilder hämtade från sådant människorna kände till, hemmet och familjen, naturen och sånt där.
Han betraktar vägarna som människornas uråldriga vänner. Hans barndomsväg hade återgått till en form av urstadie, igenvuxen och med djupa hjulspår men ändå som en klart gräns bort från de främmande skogarna och täkterna. Dess sträckning har kommit av sig själv och inte som en kompromiss mellan olika remissinstanser. Även de äldre bondgårdarna har den funktionen. De tycks nästan organiska där de vuxit upp med hänsyn till landskapets väder och vind. "De fogades en gång i världen in i landskapet på de ställen, naturen själv hade bestämt, i sydlutorna under skyddande bergknallar eller på kulla som blickade ut över åkrarna."
Hur konservativ är han, Sten Selander? Jag tänker mig nog att akademieledamöterna ofta varit lite mer konservativa än vad kanske jag är. Lite måste jag le när han påpekar hur bondgårdarna i Norrland ser ut att vara direktplacerade ovanifrån eftersom det är gamla skogsbygder och inte åkermark som kommit direkt med landhöjningen, eller hur fik absolut inte hör hemma. Men paradoxalt nog kan han nog vara mindre konservativ idag än han var 1934. Hans svårmod inför tidens gång har mer med arkitektur att göra än ren politik. Idealet han ser är en form av miljötänkande. Han vill ha människor interagerade med sin natur, den mänskliga floran av syrenbuskar och sådant som en nyanserad övergång från människa till natur. Och kan man annat än känna sympati med den som sett sitt paradis gå förlorat?
Nu skriver jag helt oriktigt om det här som en form av landsbygdsfenomen. Det är inte helt sant. Såhär såg Postgatan i Göteborg ut 1928, det gör den inte idag. Städer saknar visserligen den naturlighet Selander eftersträvar, där är verkligen varje hus placerat efter en plan vida uppifrån. Samtidigt är processen densamma och kanske ännu kraftigare. De små gränderna från förr där folk levde tätt inpå varandra breddades, blev långa raka gator. Sedan kom nya hus för folk att bo i, tätt inpå varandra. Om man tänker sig att vägen är människornas vän, då är nog också gatan det. Då kan nog gatorna som man vuxit upp på säga något, i alla fall till en själv, om den man var, blivit och är. Bilden är från Riksantikvarieämbetets utmärkta Flickr-flöde. Jag förstår på alla vis nyttan i nya vägar och nya hus för de nya människorna som ska fram. Men nog är det lite synd att något går förlorat som man liksom varit en del av, som man satt sitt spår i och som satt sitt spår i en.
Landsvägarna ligger ändå kvar. Som minnen präglar de landskapet och berättar om små håll dit man kan ta sig. De växer ofta inte helt igen utan spåren ligger kvar. Landet minns de som fanns här före oss.
Liten spellista på temat gamla vägar, som ett soundtrack.
I våras då jag först på allvar började mitt sökande efter lifvets mer vemodiga dimensioner hörde jag talas om en essä av Sten Selander. Han var poet, botanist och akademieledamot på stol sex (av aderton). Såhär i efterhand tror jag faktiskt hans landskapsskildringar och miljöintresse var det som stod sig bäst. Tycker poesin hans ofta känns inaktuell. För att få veta mer om essän, som jag inte hittade på stadsbiblioteket, mejlade jag Svenska Akademiens utmärkta bibliotekarie. Hon inte bara hittade essän, hon rättade även det lilla fel jag gjort i titeln (jag trodde Uppsvensk var Uppländsk), därefter kopierade hon utan knussel upp skriften och postade till mig. Essän heter En uppsvensk landsväg och är från 1934.
Det är onekligen en i allra högsta grad vemodig betraktelse. Han drar sig till minnes pojkårens somrar i Roslagen, tätt invid en landsväg av den krokiga och backiga sorten. Det här måste ha varit runt sekelskiftet 1900, då ännu inte bilar for fram. Sedan dess hade vägen varit statt i förfall. Nya, raka, asfalterade vägar hade blivit dragna i andra delar av socknen och där dundrade bilarna nu fram. I det lilla handlar essän om detta, i det stora heter det att: "Livet är ett gott och döden ett ont. Men det ligger något av dödens skrämmande kyla också i det liv, som alltför blint och hänsynslöst rusar bort från sitt eget förflutna."
I Hudiksvall där jag var en hel del i somras har de lagt en nysträckning av E4:an. Förändringen har länge varit önskad och omdiskuterad. Bruksorten Iggesund ska äntligen slippa ha europavägen rakt genom bygden. Motorvägens skugga, som det heter i visan, är förstås inget man vill ha vilande över det som ska vara en harmonisk uppväxtort för barn att springa fritt och leka eller hälsa på varandra. Samtidigt, hur ska vi komma ihåg Iggesund nu om vi inte reser igenom? Hur ska fyrklöverns gatugrill klara sig utan lastbilschaffisarna? Hur slår det mot turismen när folk inte åker igenom?
Vägarna är nya, men inte målen. Vi åker till samma orter, vad som förändras är det vi ser på vägen. Åter till Selander. Jag tror han är missförstådd ändå. Nu känner jag honom inte, så vad vet jag. Men han målas ut som en sådan furiös motståndare till modernismen, framför allt på Wikipedia. I grund och botten försökte han ändå introducera nyare poesi för bredare folklager och hans garde av intimister var väl ändå inte modernismen så främmande? Jag tror snarare det är den utveckling poesin tog efter andra världskriget som tappar honom. Han tycker det blir för obegripligt och det barn han i grunden vill vara med och vårda vänder sig bort och springer sin väg i natten. Nu kan man väl inte kalla modernismen för ett barn på 40-talet längre, men jag gillar liknelsen och fina liknelser går före passande liknelser - fråga bara Ranelid. Selander ville ha en vardagsnära poesi, med konkreta bilder hämtade från sådant människorna kände till, hemmet och familjen, naturen och sånt där.
Han betraktar vägarna som människornas uråldriga vänner. Hans barndomsväg hade återgått till en form av urstadie, igenvuxen och med djupa hjulspår men ändå som en klart gräns bort från de främmande skogarna och täkterna. Dess sträckning har kommit av sig själv och inte som en kompromiss mellan olika remissinstanser. Även de äldre bondgårdarna har den funktionen. De tycks nästan organiska där de vuxit upp med hänsyn till landskapets väder och vind. "De fogades en gång i världen in i landskapet på de ställen, naturen själv hade bestämt, i sydlutorna under skyddande bergknallar eller på kulla som blickade ut över åkrarna."
Hur konservativ är han, Sten Selander? Jag tänker mig nog att akademieledamöterna ofta varit lite mer konservativa än vad kanske jag är. Lite måste jag le när han påpekar hur bondgårdarna i Norrland ser ut att vara direktplacerade ovanifrån eftersom det är gamla skogsbygder och inte åkermark som kommit direkt med landhöjningen, eller hur fik absolut inte hör hemma. Men paradoxalt nog kan han nog vara mindre konservativ idag än han var 1934. Hans svårmod inför tidens gång har mer med arkitektur att göra än ren politik. Idealet han ser är en form av miljötänkande. Han vill ha människor interagerade med sin natur, den mänskliga floran av syrenbuskar och sådant som en nyanserad övergång från människa till natur. Och kan man annat än känna sympati med den som sett sitt paradis gå förlorat?
[D]et är så ödsligt sällan man nu hör en vagn skramla borta i Grötbacken. Och mitt i solskenet kan man plötsligt känna sig genomkyld av den tomma, höstliga kvällsdagern över de vägar som leder tillbaka, mot det döda och förgångna. Ville jag inte hellre att livet och utvecklingen kommit ihåg min landsväg, att den breddats och rätats och byggts om och nu varit fylld av framrusande bilar och kantad av villor och bensinstationer? Jag vet inte. Kanhända.Jag tror det kan vara i Satansverserna som Rushdie skriver att vägen är kortare mellan storstad och storstad än mellan stad och land. Det är nog sant. Vägarna mellan centrum och centrum är raka och har ny fin asfalt. Norrbovägen som löper från Hudiksvall till Delsbo, fast på ett slingrigare manér än den större 84:an, vrider och vänder sig och har pottor som små kratrar som man får skumpa fram över. Det är en väg som inte är så prioriterad. Då är det viktigare med E4:an, för där ska många åka. De små vägarna är små därför att många inte åker på dem. Är man få får man lov att fara under mindre påkostade omständigheter.
Nu skriver jag helt oriktigt om det här som en form av landsbygdsfenomen. Det är inte helt sant. Såhär såg Postgatan i Göteborg ut 1928, det gör den inte idag. Städer saknar visserligen den naturlighet Selander eftersträvar, där är verkligen varje hus placerat efter en plan vida uppifrån. Samtidigt är processen densamma och kanske ännu kraftigare. De små gränderna från förr där folk levde tätt inpå varandra breddades, blev långa raka gator. Sedan kom nya hus för folk att bo i, tätt inpå varandra. Om man tänker sig att vägen är människornas vän, då är nog också gatan det. Då kan nog gatorna som man vuxit upp på säga något, i alla fall till en själv, om den man var, blivit och är. Bilden är från Riksantikvarieämbetets utmärkta Flickr-flöde. Jag förstår på alla vis nyttan i nya vägar och nya hus för de nya människorna som ska fram. Men nog är det lite synd att något går förlorat som man liksom varit en del av, som man satt sitt spår i och som satt sitt spår i en.
Landsvägarna ligger ändå kvar. Som minnen präglar de landskapet och berättar om små håll dit man kan ta sig. De växer ofta inte helt igen utan spåren ligger kvar. Landet minns de som fanns här före oss.
Liten spellista på temat gamla vägar, som ett soundtrack.
söndag 12 september 2010
Uppsala kulturnatt
Vännen E och jag var på Uppsalas kulturnatt igår. Vi delade programmet mellan oss så att bägge kunde hinna med lite av vad vi ville se. Till mina programpunkter hörde en konsert där Einars orkester spelade 30-40-talslåtar. Det hela var smått fantastiskt. Orkestern i fråga var en studiecirkelskonstruktion, konserten var i IOGT:s lokaler. Och man kan nog säga att medelåldern steg lite över den ärevördiga ålder jag och vännen E uppstigit till, även om man lade ihop våra åldrar tillsammans.
Men stämningen var uppsluppen. Framför scenen hade utrymme lämnats så man kunde dansa om man så ville. Och som de dansade. Varje par hade sin speciella stil. En del var väldigt bra och kunde sväva ut i flera danser medan andra körde på de säkra valskorten. När en hambo letade sig fram virvlade paren runt och sparkade käckt åt höger och vänster. Där satt jag invid väggen och tänkte att samtidsmusiken ändå saknar något som den gamla schlagern hade.
Rätt vad det var steg en tjusigt klädd ung man in. Han hade kostym, slipover och slips. Dessutom hade han hatt, och när han satte sig med ena benet över det andra satte han hatten på övre benets knä. Går man på konsert med så eleganta individer då är man nog helt rätt. Då har man hajjat biffen.
Men stämningen var uppsluppen. Framför scenen hade utrymme lämnats så man kunde dansa om man så ville. Och som de dansade. Varje par hade sin speciella stil. En del var väldigt bra och kunde sväva ut i flera danser medan andra körde på de säkra valskorten. När en hambo letade sig fram virvlade paren runt och sparkade käckt åt höger och vänster. Där satt jag invid väggen och tänkte att samtidsmusiken ändå saknar något som den gamla schlagern hade.
Rätt vad det var steg en tjusigt klädd ung man in. Han hade kostym, slipover och slips. Dessutom hade han hatt, och när han satte sig med ena benet över det andra satte han hatten på övre benets knä. Går man på konsert med så eleganta individer då är man nog helt rätt. Då har man hajjat biffen.
lördag 11 september 2010
Några ord om Elin Wägner
Just nu pågår Elin Wägner-dagarna på St Sigfrids folkhögskola (där hade jag velat vara, Anders Linder avslutar, kan vara helt magiskt). Det får vara skäl nog att uppmärksamma författaren. Wägner är, enligt mitt tycke, en författare som är mycket bra på att koppla grepp om vemodet i tidens gång då hon berättar. Jag försökte rita ett porträtt av henne, men det gick väl sådär.
Ingen författare är överflödig, vars förmåga består i att ta ut en del av verkligheten, plocka bort virrvarret av oväsentligheter och plastiskt forma sitt motiv till en bild med klara linjer och färger.
Något som är lite synd tycker jag då Wägner kommer på tal är att vikten ofta läggs på hennes engagemang som feminist och människorättskämpe. Den på många vis utomordentliga wikipediaartikeln gör så mest hela tiden. Den utgår liksom från hennes liv och åsikter och nämner hennes verk sekundärt, inte så mycket som fristående konstnärliga verk utan som en del av hennes liv och strid. Mycket möjligt att alla auktoriteter på Wägner gör just en sådan indelning. Jag kan känna vördnad för hennes kamp på samma vis som jag känner inför Ellen Keys eller för all del Fredrika Bremer. Det är uppenbart att hon var en föregångsfigur. Samtidigt tycker jag det är synd att hennes författarskap kommer så i skymundan. För hon var ju författare.
Själv är skriftställaren inte helt oskyldig till att hennes liv skildras med betoning på dessa delar. Hennes författarskap är ofta ett medel för att berätta någonting särskilt. Samtidigt så finns det ju så mycket mer i det hela. Det är svårt just med kvinnorättskämpar. På samma vis som de är stolta för vilka de är och de framgångar de når så finns ju risken att deras tankegods står i vägen för deras konstnärliga gärning. När en feminist bara blir feminist i eftervärldens ögon har den ju återigen kategoriserats inom de förtryckssystem den velat bekämpa, man har blivit en idé kort sagt. Det finns ett problem i det här med identitet. För när man får en är man redan klassificerad. Det är en form av övergrepp där man begränsar en människa vid dess ursprung, dess tro eller övertygelse.
Samtidigt gör man nog Wägner orätt genom att betrakta henne som en författare bland författare. För jag undrar om inte författare är ett ord med till viss del manlig innebörd. Grundförfattaren är en man och så finns det kvinnliga författare. För Wägner tycks det inte ha varit lika viktigt att få vara med i den manliga sfären utan att förminskas av att vara kvinna som att faktiskt se det stora i att vara det. Det traditionellt kvinnliga är hos EW inte ett problem utan en erfarenhet som borde få en högre status (jfr. Alva Myrdal som mera såg det som kvinnorörelsens uppgift att i en rationell kamp slita sina forna bojor). EW finner en poäng i att kvinnor har beskrivits som de gjorts. Den kvinnliga erfarenheten är också en mänsklig erfarenhet (det här är nog min högst personliga tolkning). I en understreckare om Jobs hustru och hur Wells väljer att beskriva denne i sin Den odödliga elden:
Jag har en bok av Wägner, Gammalrödja. Inte någon utav hennes viktigare verk, förmodligen en bok som inte kommer i nytryck särdeles ofta. Ingenting som går att tjacka på adlibris. Men så är den inte någon politisk brandskrift heller. Det är dock en bra bok som trots att den är kanske 70 år gammal som trots att den talar om ett helt annat Sverige än jag någonsin upplevt kan tilltala mig, en ung gosse nådens år 2010. Den är bra för att den är skriven av Wägner som var en skicklig författare. Det tycks mig som att hon kände människorna, hon beskriver de mycket inkännande (EW är en smålandsskildrare av rang). Boken handlar om hur samhället förändras. Hur den gamla tron, strikt och luthersk blir en ny tro som öppnar sig allt mer för vetenskapliga lösningar. En process som inte är helt lätt.
Boken är nästan som en novellsamling. Handlingen begränsas i varje kapitel. De handlar om samma personer och tiden går emellan kapitlen, men de är ändå fristående. Jag tror Wägner känner för de allt mer akterseglade folket i det småländska Gammalrödja men samtidigt inser att tiden bara kommer fortsätta. Det är en liten historia på något vis. Den har bara små rubriker, hade den varit skriven i Västerbotten hade det inte varit gjort utan ett våldtäktsförsök och ett självmord.
I vilket fall, tillbaka till saken. Bland mycket annat trodde nämligen Wägner på berättandets kraft. Hon tänker sig att vi behöver sagorna, historierna, ja fiktionen då vi är människorna. Endast i ett perfekt samhälle (eller i paradiset, Wägners starka religiösa sökande är ännu en sådan sak som skyms av feministen Wägner) skulle vi kunna undvara detta. Som typ är därför författaren evig. Hon skev en understreckare i SVD om detta som på många vis är tänkvärd. Den tar avspark ifrån det att Strindberg på sin tid trott att journalistiken skulle ersätta skönlitteraturen. Tankar och verklighet, tänker hon, är något de flesta inte kan ta till sig med själ och hjärta om vi inte får det gestaltat för oss. Vi är helt enkelt mer beredda att gråta över det vi ser på film eller läser i böckerna än det vi läser i dagstidningen.
Litteraturen skänker oss också en frihet eftersom den inte fordrar något utav oss. Den verklighet böckerna presenterar för oss är intressantare än verkligheten självt. Som jag förstår Wägner behöver vi författare inte för att skåda en annan verklighet utan för att se vår egen. Vilket jag kan tycka är rimligt. Hon menar att de flesta saknar den skapandekraft som konstnären innehar. Vi är helt enkelt för fantasilösa för att själva se dramatiken i tillvaron omkring oss, vi behöver någon som dramatiserar det hela. Som hon
Det är fint tycker jag.
http://www.elinwagner.se/
Ingen författare är överflödig, vars förmåga består i att ta ut en del av verkligheten, plocka bort virrvarret av oväsentligheter och plastiskt forma sitt motiv till en bild med klara linjer och färger.
Något som är lite synd tycker jag då Wägner kommer på tal är att vikten ofta läggs på hennes engagemang som feminist och människorättskämpe. Den på många vis utomordentliga wikipediaartikeln gör så mest hela tiden. Den utgår liksom från hennes liv och åsikter och nämner hennes verk sekundärt, inte så mycket som fristående konstnärliga verk utan som en del av hennes liv och strid. Mycket möjligt att alla auktoriteter på Wägner gör just en sådan indelning. Jag kan känna vördnad för hennes kamp på samma vis som jag känner inför Ellen Keys eller för all del Fredrika Bremer. Det är uppenbart att hon var en föregångsfigur. Samtidigt tycker jag det är synd att hennes författarskap kommer så i skymundan. För hon var ju författare.
Själv är skriftställaren inte helt oskyldig till att hennes liv skildras med betoning på dessa delar. Hennes författarskap är ofta ett medel för att berätta någonting särskilt. Samtidigt så finns det ju så mycket mer i det hela. Det är svårt just med kvinnorättskämpar. På samma vis som de är stolta för vilka de är och de framgångar de når så finns ju risken att deras tankegods står i vägen för deras konstnärliga gärning. När en feminist bara blir feminist i eftervärldens ögon har den ju återigen kategoriserats inom de förtryckssystem den velat bekämpa, man har blivit en idé kort sagt. Det finns ett problem i det här med identitet. För när man får en är man redan klassificerad. Det är en form av övergrepp där man begränsar en människa vid dess ursprung, dess tro eller övertygelse.
Samtidigt gör man nog Wägner orätt genom att betrakta henne som en författare bland författare. För jag undrar om inte författare är ett ord med till viss del manlig innebörd. Grundförfattaren är en man och så finns det kvinnliga författare. För Wägner tycks det inte ha varit lika viktigt att få vara med i den manliga sfären utan att förminskas av att vara kvinna som att faktiskt se det stora i att vara det. Det traditionellt kvinnliga är hos EW inte ett problem utan en erfarenhet som borde få en högre status (jfr. Alva Myrdal som mera såg det som kvinnorörelsens uppgift att i en rationell kamp slita sina forna bojor). EW finner en poäng i att kvinnor har beskrivits som de gjorts. Den kvinnliga erfarenheten är också en mänsklig erfarenhet (det här är nog min högst personliga tolkning). I en understreckare om Jobs hustru och hur Wells väljer att beskriva denne i sin Den odödliga elden:
Jobs hustru är visserligen jordbunden och inte hågad för långa underhandlingar. Säg farväl till Gud och dö. Men hon är ett resolut fruntimmer, åtminstone är det ingenting som hindrar, att man tänker sig det. Hon är den nödvändiga länken mellan realiteternas värld och mannen, som vistas i en metafysisk rymd. Hon klipper väl av hans resonemang, men hon tar vård om honom. Medan Job går till rätta med sin Gud, tänker man sig att hon ordnar med uppröjandet av olycksplatsen, där makarnas barn förgingos, och ställer med begravningen. Hon tittar till Job ibland, där han sitter på sin askhög och sticker till honom en kaka bröd. Hon är inte vidare vänlig då och inte särskilt tröstande eller storslagen, men hon är dock på sitt sätt liksom Katherina von Bohra nödvändig för jämvikten. Och det kan ligga en viss bister ändamålsenlighet i denna fördelning av mans och kvinnas kapaciteter, även om vi kvinnor inte vilja erkänna dess allmängiltighet.
Men nu har Wells fingrat på typen. Han har gjort Jobs hustru till ett våp, en elak liten dåra. Och därmed har han kränkt jämviktslagen. Det får vara måtta med allting, även med övermod och förakt. [...] Man kan svara: diktaren är suverän, han har rätt att skildra precis hurudana kvinnor han vill, och omöjliga våp har det väl alltid funnits. Om det har! Men Wells har inte avsett att skriva en roman om ett individuellt faIl. I skolrektorn, som, likt Job prövad intill döden, under väntan på operationen, kämpar för den osläckliga lågan i sitt bröst, genomfar med sin tanke universum och stannar inför Gud, har han framställt mannen som konfronterar Gud med världskriget och ber om en förklaring. Som pendant till denna har han framställt en stupid, grälaktig, nervös kvinna, som av sparsamhet köper för lite tyg till sorgdräkten hon skall bära efter sin son och står där med kjolen på halva benen.
Jag har en bok av Wägner, Gammalrödja. Inte någon utav hennes viktigare verk, förmodligen en bok som inte kommer i nytryck särdeles ofta. Ingenting som går att tjacka på adlibris. Men så är den inte någon politisk brandskrift heller. Det är dock en bra bok som trots att den är kanske 70 år gammal som trots att den talar om ett helt annat Sverige än jag någonsin upplevt kan tilltala mig, en ung gosse nådens år 2010. Den är bra för att den är skriven av Wägner som var en skicklig författare. Det tycks mig som att hon kände människorna, hon beskriver de mycket inkännande (EW är en smålandsskildrare av rang). Boken handlar om hur samhället förändras. Hur den gamla tron, strikt och luthersk blir en ny tro som öppnar sig allt mer för vetenskapliga lösningar. En process som inte är helt lätt.
Boken är nästan som en novellsamling. Handlingen begränsas i varje kapitel. De handlar om samma personer och tiden går emellan kapitlen, men de är ändå fristående. Jag tror Wägner känner för de allt mer akterseglade folket i det småländska Gammalrödja men samtidigt inser att tiden bara kommer fortsätta. Det är en liten historia på något vis. Den har bara små rubriker, hade den varit skriven i Västerbotten hade det inte varit gjort utan ett våldtäktsförsök och ett självmord.
I vilket fall, tillbaka till saken. Bland mycket annat trodde nämligen Wägner på berättandets kraft. Hon tänker sig att vi behöver sagorna, historierna, ja fiktionen då vi är människorna. Endast i ett perfekt samhälle (eller i paradiset, Wägners starka religiösa sökande är ännu en sådan sak som skyms av feministen Wägner) skulle vi kunna undvara detta. Som typ är därför författaren evig. Hon skev en understreckare i SVD om detta som på många vis är tänkvärd. Den tar avspark ifrån det att Strindberg på sin tid trott att journalistiken skulle ersätta skönlitteraturen. Tankar och verklighet, tänker hon, är något de flesta inte kan ta till sig med själ och hjärta om vi inte får det gestaltat för oss. Vi är helt enkelt mer beredda att gråta över det vi ser på film eller läser i böckerna än det vi läser i dagstidningen.
Litteraturen skänker oss också en frihet eftersom den inte fordrar något utav oss. Den verklighet böckerna presenterar för oss är intressantare än verkligheten självt. Som jag förstår Wägner behöver vi författare inte för att skåda en annan verklighet utan för att se vår egen. Vilket jag kan tycka är rimligt. Hon menar att de flesta saknar den skapandekraft som konstnären innehar. Vi är helt enkelt för fantasilösa för att själva se dramatiken i tillvaron omkring oss, vi behöver någon som dramatiserar det hela. Som hon
Människorna ha för litet fantasi i det stora hela för att ha roligt åt livets tragikomedi på egen hand. Livet omkring oss är fullt av lustspel, skådespel, spännande romaner i många delar. Men de flesta se inte, att de själva och deras omgivning äro mycket roligare än den tillgjorde Chaplin, se inte när tragedier utspelas hos deras granne, i deras hus, som i grymhet och storhet äro likvärdiga med de gamla tragödernas.Det är en lite främmande elitism eftersom det ger konstnären ett egenvärde. Jag finner inget sådant i dagens debatt. I sitt sett att se på verkligheten har alltså konstnären en kunskap likt bagarens kunskap att baka bröd eller datatjommens kunskap att leta fram lösenordet till folk som jobbar på kontoret och slösar bort det för jämna. Konstnären är den som kan öppna ögonen för sina medmänniskor och visa vad livet egentligen är och går ut på.
Det är fint tycker jag.
http://www.elinwagner.se/
torsdag 9 september 2010
Litet om nostalgi
Jag började skriva men kom in på SD och hade svårt att komma ifrån dem. Av någon outgrundlig anledning har jag fått reklam av dem två dagar i rad nu. Det behövs kanske inte sägas men jag finner dem inte bara rätt osympatiska utan även förhållandevis korkade. Men jag skulle skriva om nostalgi och dess förhållande till vemodet. För tillfället läser jag en bok om nostalgi (Nostalgia av Karin Johannisson) och det är ganska remarkabelt. Ordet har gjort en väldigt lång resa. Idag står det för "vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat" enligt NE. Ganska snarlik betydelsen av vemod. För hundra år sedan beskrev Nordisk familjebok det snarare som:
Och detta var tämligen vanligt förekommande. I krig dör de med bokstavligen brustna hjärtan. I andra fall drabbas unga pigor av en sådan hemlängtan att de tar död på barnen de är satta att ta hand om eller bränner ned gårdarna där de lever. Remarkabelt att det tog sig så kraftiga uttryck. Hur ska man tolka att ordets betydelse beskurits så?
Efter att ha googlat runt kan jag med viss säkerhet säga att vi nog använder nostalgi som saknaden av något fint som gått förlorat, primärt något som man själv upplevt. Dock saknas de mörka stråk som vemodet fylls av, smärtan och konstnärligheten. Vemodig jazz är mycket mera highbrow än vad nostalgisk jazz är. Nostalgi är fast i ett tillbakablickande. Själv är jag dålig på nostalgi. Jag kan inte riktigt idyllisera mitt förflutna på det vis som skulle behövas. Saker var inte bättre på 80-90-talen, de var hemska, det var ytligt och kris i hela min uppväxt. Att vi glömmer det dåliga är fullt mänskligt men det gör det inte till sant. Allt det hemska fanns där, även om vi väljer att inte se det. Jag förmodar att det är så vi står ut med oss själva, vi sätter på oss bindel för att inte se att vi har skygglappar.
Men det ligger någonting vackert i att sakna någonting så mycket att man tynar bort fullkomligt. Vad det ska betyda mycket. Vad skulle det vara som gjorde så ont inom en? Kärleken, hemmet, en tid i livet? Johannisson skriver att hemlängtan mycket väl kan vara en längtan tillbaka till barndomen.
Jag undrar om jag skulle kunna maximera min hemlängtan och nostalgi för att på så vis få tillgång till ytterligare dimensioner av vemod. Nu mörknar det utanför mitt fönster och jag ska gå och tvätta. För övrigt har min pelargon fått knoppar igen. Länge har den varit okry efter vissa resor i somras. Men med lite tur och näringslösning kanske den kan återfå sina rodnande blomster.
en ofta tärande, med aptitlöshet och afmagring förenad förstämning, som kan utveckla sig hos personer, som vistas på främmande ort och ej förmå att psykiskt anpassa sig efter de nya förhållandena. Därvid behöfver icke alltid orsaken träda klart inom medvetandet och yppa sig som tydlig hemlängtan. Dylika tillstånd kunna vara det första stadiet i en begynnande sinnessjukdom och ha understundom ett visst rättspsykiatriskt intresse. Försumlighet af plikter, rymning, när det gäller militärer, ja, äfven svårare brott ha antecknats i sammanhang med nostalgi. När tillstånd af denna art, som vittna om en rätt betydlig psykisk ömtålighet, komma till utveckling, är återvändande till hemmet och vanda förhållanden stundom det enda botemedlet.
Och detta var tämligen vanligt förekommande. I krig dör de med bokstavligen brustna hjärtan. I andra fall drabbas unga pigor av en sådan hemlängtan att de tar död på barnen de är satta att ta hand om eller bränner ned gårdarna där de lever. Remarkabelt att det tog sig så kraftiga uttryck. Hur ska man tolka att ordets betydelse beskurits så?
Efter att ha googlat runt kan jag med viss säkerhet säga att vi nog använder nostalgi som saknaden av något fint som gått förlorat, primärt något som man själv upplevt. Dock saknas de mörka stråk som vemodet fylls av, smärtan och konstnärligheten. Vemodig jazz är mycket mera highbrow än vad nostalgisk jazz är. Nostalgi är fast i ett tillbakablickande. Själv är jag dålig på nostalgi. Jag kan inte riktigt idyllisera mitt förflutna på det vis som skulle behövas. Saker var inte bättre på 80-90-talen, de var hemska, det var ytligt och kris i hela min uppväxt. Att vi glömmer det dåliga är fullt mänskligt men det gör det inte till sant. Allt det hemska fanns där, även om vi väljer att inte se det. Jag förmodar att det är så vi står ut med oss själva, vi sätter på oss bindel för att inte se att vi har skygglappar.
Men det ligger någonting vackert i att sakna någonting så mycket att man tynar bort fullkomligt. Vad det ska betyda mycket. Vad skulle det vara som gjorde så ont inom en? Kärleken, hemmet, en tid i livet? Johannisson skriver att hemlängtan mycket väl kan vara en längtan tillbaka till barndomen.
Jag undrar om jag skulle kunna maximera min hemlängtan och nostalgi för att på så vis få tillgång till ytterligare dimensioner av vemod. Nu mörknar det utanför mitt fönster och jag ska gå och tvätta. För övrigt har min pelargon fått knoppar igen. Länge har den varit okry efter vissa resor i somras. Men med lite tur och näringslösning kanske den kan återfå sina rodnande blomster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)