Om Gösta d.y. och det oinskränkbara

Hasse Alfredson fyllde år i veckan. Det var stora uppslag och program om honom på tv:n och radion. Jag läste en intervju med honom också; han verkade gammal och trött. Han hade redan svarat på alla frågorna, flera gånger till och med. Det är nog många som har dött också: Tage, Monica, Moltas, Ramel, Mille Schmidt, Martin Ljung m.fl. Snart kanske det bara är Fatima kvar som minns Karl Gerhard (och Sickan då, som jag förutsätter är odödlig, men som jag inte tror har arbetat med Svenska ord). Per Åhlin fyller också 80 i år tror jag. Honom blir jag lätt lite sorgsen när jag tänker på. Han är en sådan oförlöst gigant. Efter att jag var på en utställning med bilder ur hans filmer är jag övertygad om att hans bästa filmer är de som inte blivit gjorda. Bland annat vill han göra en tecknad vuxenfilm av ETA Hoffmanns verk. Jag skulle bli salig av lycka om det någonsin blev gjort. Nu betvivlar jag att det kommer bli det, för det finns inte pengar, och den tanken är såsom den dunklaste av nätter; det är dödsskuggans dal. Som en plastgran dras han fram någon gång om året, när det lackar mot jul. Jag hörde en intervju med honom något år där han förklarade att han inte klarade av att se den där julfilmen, eftersom det han såg var alla dess brister och att dess egentliga storhet var Danielssons berättarröst. Han tyckte inte ens att julen var så mycket att hänga i granen. Mitt beundrarskap för Åhlin är gränslöst.

Nästan exakt en månad före min födelse dog Tage Danielsson. Om man tar det som ett slut på Hasses roliga tid (han skojade förstås även efter det, men i betydligt mindre skala) så har komedigeniet Hasse Alfredson alltid varit något i det förflutna. Kanske är det därför som jag har ett litet mer fjärran förhållande till honom. Hela kotteriet kring Svenska Ord (med visst undantag för Zetterlund) var ju folkligt in absurdum. De behövde inte ens vara tjocka, vilket tidigare folkliga skämtgubbar ofta varit (Modéen, Carl-Gustaf, Rolf Bengtsson, Edvard Persson, Sten-Åke m.fl.).

Det finns dock en som jag på något vis känner mig närmre än någon annan i den skaran och det är Gösta Ekman. Och det är trots att jag inte vet något alls om hans privatliv, utöver att han varit gift med Fatima och numera är gängad med Dramat-basen. Det slår mig gång efter annan att ingen kändissläkt står så nära mitt hjärta som familjen Ekman (det finns en större sanning om Film-/Teatersverige och släkten Ekman, något om farfadens omöjliga balansgång mellan alla roller och förväntningar, Hasses abrupta slut när filmutvecklingen går åt ett annat håll än hans och kanske någon slags frihet i den nuvarande generatione [en mycket lös spekulation]). Hasses och Gösta d.ä:s roller har kommit med tiden. Men Lill-Gösta har alltid funnits där, med sin trygga karaktäristiska röst. För liksom Hasse är han väldigt mycket röst. Det är nämligen så jag kommit in på det här. Coraline av Neil Gaiman går som sommarföljetong nu på radion, och Gösta är berättarröst. Jag blir så glad varje morgon över att höra honom. Dagar med dålig teckning i arkivet räcker det att avlägset, drunkande i bruset, bara förnimma satsmelodin.

Hela mitt liv har Gösta Ekman d.y. på något vis gått vid min sida, fast på ett helt annat plan. Han var där som berättarröst åt de finaste tecknade serierna (jag nämner inga för att inte alstra barnprogramsnostalgi, en allvarlig farsot som drabbar folk födda efter 68). Vidare var han på TV som Papphammar, Sickan, Beck. I perioder när jag lyssnat på ljudbock har jag återigen stött på hans fina uttal. Och då är det aldrig riktigt dåligt. Är bara Gösta med så försäkrar det en slags oinskränkbar kvalitet.

August konverserar Myndighetssverige

"Hej!

Nu vet jag inte om jag valde rätt ämne. Men med lite tur kommer det nog rätt till slut. Jag funderar över min skatt. Nu när jag deklarerade visade det sig att jag skulle få ganska mycket pengar tillbaka. Och då tycker jag inte jag har betalat så himla mycket i skatt. Visst är jag glad för pengarna jag får tillbaka. Men samtidigt slås jag av tanken att jag tror att många av de pengarna som jag nu inte betalar i skatt i själva verket skulle användas klokare och mer samhällsfrämjande i statens händer. Så det jag undrar är om det finns något enkelt sätt att justera upp min skatt, så jag ger mer till staten? Eller finns det någon annan lösning."

"Hej August!

När det gäller själva skatten har Skatteverket inte rätt att ta ut varken mer eller mindre skatt än vad som följer på de uppgifter som lämnats i din deklaration. Den möjlighet du eventuellt skulle kunna ha att betala just mer i skatt är att avstå från eventuella avdrag du gjort i deklarationen. I så fall behöver du begära en omprövning, lämpligen på blankett SKV 6891:

http://www.skatteverket.se/download/18.4f3d00a710cc9ae1c9c80006611/689106.pdf

Ett annat, betydligt enklare, alternativ till att låta staten ta hand om pengarna vore istället att skänka dem till någon välgörenhetsorganisation, stiftelse, förening eller liknande med ett syfte som du sympatiserar med."

Som Västerås-vän brinner man ju lite extra för ASEA

Min vän Tolstoj

"Fastän människorna, som till ett antal av några hundra tusen samlats på ett föga vidsträckt område, bemödat sig om att vanställa den mark, där de trängt sig samman; fastän de slagit in stenar i marken, för att ingenting skulle växa därpå; fastän de rensat undan varje uppstickande grässtrå; fastän de rökt ner med stenkol och fotogen; fastän de huggit bort träden och fördrivit fyrfotadjur och fåglar, -- så var våren ändå vår, till och med i staden."

En alldeles fabulös begynnelsemening.

Ibland tittar jag till platsannonserna

"Talangjägarna söker för kunds räkning en arkivarie. Kundföretaget som du kommer att arbeta på verkar i en väldigt internationell miljö och sitter i mycket spektakulära lokaler i Stockholm city."

Att Talangjägarna är ett icke förtroendeingivande namn (bara en sån sak som att en jägare väl oftast dödar sitt villebråd gör mig osäker) eller att en internationell miljö borde vara något absolut och därmed inte kan vara "mycket internationell" (tror jag) glömmer jag när jag tänker på hur spektakulära [dvs. mycket spektakulära] lokaler de måste ha. Jag har visserligen ett jobb redan. Men är det något lansfiskalen i Västerås saknar är det mycket spektakulära lokaler. Man kan nästan säga att våra lokaler är ordinära.

Om mångfalden i föreningssverige

I helgen var jag på Röda Korsets ungdomsförbunds årsmöte, som den filantrop jag nu är. Det är andra året jag varit det. Detta år var det lite speciellt, då Svenska Röda Korset hade det i samma veva. Förutom att vara en tillställning full av demokrati, möten (i dubbel bemärkelse) och kommunikation så

Föreningssverige är på många vis en mycket småborgerlig historia. Och framför allt inom den sortens välgörenhetsföreningar som Röda Korset, Rädda Barnen, Lutherhjälpen. Inte nödvändigtvis frikyrkliga föreningar, men harmlösa, snälla. Dit dras societetsdamerna som flugor till skit. Aldrig förr har jag väl sett en sådan hord av medelklasskvinnor, i övre medelåldern. Det var hundratals av dem! När de kom gående i grupp, förbi i korridoren, var de så lika så om de hade sprungit runt i en ring hade man aldrig märkt att det var samma som kom flera gånger. Deras hårdaste debatt handlade om babypaketen, som de brukar sticka. Centralstyrelsen ville avskaffa dem, för att de inte längre fyller något behov. Ingen tar emot dem, så de paketen blir en stor administrativ börda.

Ungdomsförbundet är visserligen mer mångsidigt. Där finns det till och med riktiga invandrare (på riktigt alltså, inte bara adopterade!) och en inte helt oansenlig del män. Fast männen är i klar minoritet. Det verkar inte riktigt vara deras/våran grej det där med att hjälpa andra. Sen tror jag faktiskt inte det var någon same eller rom där. Dock, det finns en ambition att nå ut till kidsen i hooden, inte för att hjälpa dem utan för att få dem att hjälpa andra som behöver än mer hjälp (nu antyder jag ju att kidsen i hooden faktiskt behöver hjälp, men det gör vi väl alla ibland).

Däremot är något slående. Det är hur homogena vi är när det kommer till utbildning och klass. Det hela förefaller nästan komiskt. Där finns en närmast skriande frånvaro av allt vad arbetare heter (överklassen lyser väl också med sin frånvaro antar jag). Den stora majoriteten läser finare utbildningar på olika universitet, andra går på gymnasiet och är så flagrant duktiga i pluggämnena att det ska mycket till för att de inte ska gå vidare till universitetsvärlden senare. Jag blev nästan lite rädd, trots att jag visste att det skulle se ut såhär. Nog hade det räckt om det var så det såg ut, men det är mer specifikt än så. För bland universitetsstudenterna är det också blott en liten skärva som engagerar sig i RKUF. Närmare bestämt är det vissa jurister, ekonomer och folk som läser pol.mag-programet (dvs. samhällsvetare utan klar riktning i livet). Uppsala stod nästan för mångfald eftersom vi skickade med en humanist (jag) och en sjuksköterska.

Nästan som reklam