Om det lite längre bestående 1

Wiehe 1977 och 2009.

Mikael Wiehe är med Så mycket bättre. Jag tycker om Mikael Wiehe, kanske mest för att han är så konstant, så konsekvent. Någon gång tidigt 70-tal hittade han en stil som han sedan höll sig till, lite akademisk vänster sådär. Under 40 år har han grånat, men knappt bytt frisyr. Han växer bara in mer och mer i sig själv. Han pratar på samma vis, låter som om han tänker efter när han berättar. Jag är inte alltid säker på att han har något förnuftigt att säga, men han har ett sätt att säga det på som får allt att låta som oerhörda visdomar.

För några veckor sedan såg jag Karin Thunberg som skrivit en bok om sitt 70-tal i Malmö. Hon var politiskt oengagerad och inte alls så mycket en del av någon ungdomsvåg. Hon knotade på och hade det ganska vardagligt, lät det som. En gång hade hon stått i kö strax bakom Wiehe. Hon berättade att det var en så märklig upplevelse att vara så nära honom fast de ändå var så fjärran. Hans värld var en helt annan, en värld av storpolitik, rock och en ball fest där allt var i rörelse. Hon var en svensson som tidigt gått in i karriären. Han hade mejlat henne om det där mötet, för han hade fått reda på att hon skrivit om det, och frågade varför hon inte knackat på hans axel och sagt hej. Han hade inte heller nu förstått hur fullkomligt främmande det skulle varit för henne.

Nu är det 10-tal och mycket är annorlunda.
Jag stod i samma kö som Blondinbella en gång. Måste ha varit en exklusiv upplevelse, eftersom hon enligt tidningen Kupé inte handlar själv, eftersom det är ett tidsslöseri, utan låter en personal shopper sköta jobbet. Hon har förresten inte heller tid att vara nervös längre. Jag gick inte heller fram till henne och sa hej.

Kupé kallar Löwengrip en framgångssaga. Tidningen Kupé är en tramsig tidning. Löwengrip har från en uppväxt i överklassmiljö tagit sig till en position där hon tjänar pengar och syns. Det är inte en framgångssaga; det är bara sakernas naturliga tillstånd. En framgångssaga är någon som trots svåra hinder och en lång väg tar sig dit den vill. Kamprad är en framgångssaga, folk som vinner i Paralympiks är framgångssagor. Löwengrip tycks över allt annat ha ett affärssinne. Hon kan bära sina svagheter som accessoarer, hon förvaltar sitt pund. Jag ska inte gnälla över henne för att hon tycker det är positivt att vara en egoist och sånt där. Det känns så gjort. Men jag vill ändå citera några

"Nu ser folk mig äntligen som en entreprenör. Inte som en ung, dum blondin. Det tar tid att vända ett varumärke."

"Det bästa är att jag här får betal för att synas. Och det i min egen tining. Vi hade auktion och det var fyra bolag som bjöd. Jag är glad att det var Telia som vann. De betalar hutlöst bra för annonsen."

"När hon ville skriva sin första bok tänkte hon: Vem har mest pengar och kan böcker bäst? Jo, Albert Bonniers förlag."


Jag tänker alltid att hon ser ut som Miss Piggy.
Men det är en ytlig och tarvlig kommentar.
Dessutom gillar jag Miss Piggy.



Kanske är det sådär tiden är. Vi står där på en armlängds avstånd ifrån, en bloggkommentar, en tweet bort, i matvaruaffärskön, ändå så fjärran. Tidningen Kupé skriver också om digitala självmord. Det är när man inte använder twitter eller facebook. Oklart hur det är med mejl. Eller digitalur. Tanken är väl lätt att relatera till, att bryta med hela nätverkargrejen. Problemet är att det bara blir ännu en gimmick. "Digitalt självmord" låter nästan somett varumärke, en copyskyddad grej, att sätta på hyllan bredvid Löwengrips Egoboost-tidning.

De flesta har ju faktiskt lyckats undvika facebook utan att behöva göra en grej utav det.
Jag tycker twitter är småtrevligt och facebook rätt användbart. Det flimrar och pratar framför mig, som en radio. Folk jag inte riktigt känner, eller är bekant med, pratar om sådant jag nog inte vet särskilt mycket om, ty jag vet ganska lite. Speciellt om konst. Det är förstås lite sorgligt att tänka på hur flyktigakonversationerna är. Någon ISO-standard för att bevara tweetar finns dessvärre inte. Och jag kan bli hastigt nedslagen då någon väljer att sluta prenummerera på mig. I några sekunder tänker jag att det var ju tråkigt, men begripligt. Sociala medier handlar mest om bekräftelse ändå. Blondinbella har 300 000 läsare säger hon. Och det har ju inte gjort henne till en sympatisk person, så det verkar inte vara något att sträva efter.

Men den ständiga förlusten gör mig nedslagen. Det här är förresten något av ett försök att få någon klarhet i vad jag har försökt tänka om. Förgängligheten har alla gånger sinapositivasidor, vi behöver den. Inte minst för att kunna uppskatta det vi har. Samtidigt fyller den mig med ängslan och saknad. Flyktigt fladdrar det snabba och digitala förbi. Och folk har sagt mig att livet är kort, man blundar en stund och rätt vad det är har det glidit en ur händerna. Då är det nästan bara konsten som tröstar. Ett verk från någon, död sedan länge. Men ett minne, ett spår, en väg in i en annan värld, har lämnats kvar. Karin Thunberg är en delvis annan nu, en röst man lyssnar på, någon som skriver böcker. Allt rör sig, det sa redan Brecht, eller om det var Gallileo.
Men som en sten i tidens virvlande vatten står Mikael Wiehe, till synes oförändrad.


Wiehes version av För att du är här var nog min favorit från Dahlgrens dag.

8/11-11

Jag verkar ha blivit tystare.
Jag har haft semester. Det här är mitt favoritkafé i Köping, ty staden är en god fikastad. Det är för övrigt det enda foto jag tog under hela semestern. Jag har tröttnat på att ta fotografier. Många andra gör det, och bättre än jag. Jag har ingenting att visa. Där satt jag i alla fall igår och läste en bok av Karin Juel. Kärleken segrade till sist, och det var ju för tur.

Västerås, smärtar det mig att säga, är inte en lika bra fikastad. De flesta ställena känns oerhört hippa. Sådär så att man går dit och dricker latte med polarna, inte sitter för sig själv och läser romaner.

jag säger inte så mycket men tänker en hel del.

Saknaden av Sickan Carlsson

När sommaren gick mot sin ände och september stod för dörren var jag ute i Gamla filmstaden i Solna på en temadag. Det var en trevlig dag med vimlande barn och ungvuxna i fina 30-talskläder. Romantiken för flydda decennier blommade som rosor i rabatterna. Jag hälsade på Ekmansällskapet och träffade Thor Modéen-sällskapet TOFS. Vi utbytte korta hälsningar, sade något om filmerna de sålde, beklagade Annalisa Ericsons död. Och Sif Ruuds. Nu är det nästan bara Sickan kvar, sa vi. Och det var ärligt ment. Det var fint att tänka sig att man var i samma värld, samma land, ja kanske till och med samma stad som Sickan Carlsson. På det sättet var världen lite vackrare, solen sken lite starkare. Nu har den mist lite av sitt sken och jorden har blivit det jag ibland, i mörka stunder tyckt att den verkade vara.

Jag blir nästan fånigt ledsen över detta.
Hon var gammal och tämligen tillbakadragen under hela mitt liv. Men ser man en sickanfilm från hennes tidiga karriär tror jag att en hittar varför det hela tycks mig så obegripligt. Med tiden blev hon en riktigt habil skådespelerska och det är nog sant som hon säger i sina memoarer att det var synd att hon aldrig riktigt fick chansen att spela några allvarligare roller. Samma komedianternas tragedi som för Åke och Tosse förresten. Hon skriver om hur gärna Åke Söderblom ville spela seriös teater, få chansen också till detta, men att vad han än spelade så blev det till komik. sena och onyktra kvällar kunde man få se honom recitera Shakespeare. Sickan skriver då något om att det var på samma gång farsartat komiskt och hjärteskärande tragiskt att se.

Man ska ändå inte glömma hur bra de var på det. Speciellt som unga utstrålar de en ren och oförfalskad livsglädje och geist. Och starkast av alla sken Sickan. Hon var en veritabel urkraft av glädje. Sprittande som en vulkan. Jag blir varm ända ner i magen när jag ser henne i de filmerna. Framåt slutet av 40-talet och början av 50-talet är hon fortfarande fast i ett fack men spelar med en mer förfinad elegans.

Jag är egentligen för blödig för att skriva sånt här.
För blödig för den här världen.
Försöker komma på något fint från 2011 men allt jag ser är död och förtvivlan. Det går som ett pärlband av förluster från Annalisas död, via Utöya, min egen mormor, Sif Ruud, Gaby Stenberg, Göthe Ericsson och nu Sickan Carlsson.

Jaktscener från Niederbayern (1969)

En vacker film om inskränktheten i sydtyska byar.
Grisslakt och rädsla för allt som är avvikande.
Abram, filmens huvudperson, fångade jag inte. Han kommer tillbaka till sin hemby efter att ha varit någonstans, oklart var. I stan säger han själv. När han kommer tillbaka vägrar dessutom hans mor att välkomna honom och vill helst att han ska ge sig av. Ryktena flyger härsom tvärs. Snart kommer de fram till att han nog är homosexuell. Ack, ve och fasa!

Hannelore, den unga kvinnan som syns på bilderna (superbt spelad av Angela Winkler), är byns hora. Och då använder jag inte ordet för en kvinna som bara ligger med många, utan en som tar betalt för att göra det. Hon är också är ute i kylan, bortanför det socialt acceptabla. Hennes frist är att männen ju uppskattar hennes situation. Till råga på allt är hon gravid med vad hon tror är Abrams barn.

Modern förklarar förtvivlat att hon gjort allt hon kunnat för att få Abram normal. Hade hon inte slagit och sparkat honom för att uppfostra honom? Även lärare och det etablerade samhället vänder den ickeacceptable ryggen. Men det räcker inte så. Hans brott är så hemskt att det inte är nog med att han lämnar byn. Så när han bestämmer sig för att resa sin väg med bussen hindrar byborna honom. Han springer till skogs och byborna tillsammans med polisen sluter upp i en storartad och skrämmande jaktscen där de går skallgång genom skogen i jakt på förövaren.

Filmen är hemsk, cynisk och med en oerhört låg syn på människan. Alla är mer eller mindre elaka, bara de får makten att vara det. Den har nästan Pasolinis känsla för det låga i människan, även om det här inte är så sexuellt exponerat. Den där grisslakten däremot. Bilden på den äldre kvinnan är på Abrams mor när hon skär upp en tarm så att kroppsvätskorna sprutar.

Jag och E har pratat om det smutsiga och fula i tysk film i kontrast till fransk film som alltid tycks oresonligt vacker. Kanske är det så att den här sortens filmer blir som mest trovärdiga när de är gjorda i ett land som en gång skickade homosexuella i läger.

Traskar i Köping

Nästan som Walking in Memphis.
Memphis har Elvis och Köping Per Granberg.
Hudiksvall har Elvis och Pär Johansson.



Byggnadsnämndens kontor.




Ett kafé som kaféer ska vara.


Här är min bristfälliga kamera och mina bristfälliga skills något av en nesa eftersom huset hade en mycket fin port och dessutom ett stenräcke till något som liknade en terrass. Det framgår inte riktigt av bilden dock.




Teatern. Det är IOGT:s teater. Det är likadant i Kolbäck, att nykterhetsrörelsen har ungdomsgården och biografen (Kolbäcks biograf visar film varje torsdag). Jag undrar om det kan ha att göra industrisamhället. Det är en stark industribygd Västra Mälardalen, och i 1800-talsproletariatets spår kom alkoholen. Kolbäck hade sin metall- och verkstadsindustri. Det är nog bygder som bär en historia om det moderna Sverige på det viset, starka folkrörelser, nykterhet, arbetarrörelse och sport. Kolbäck hade en gång ett duktigt ishockeylag en gång i tiden, Kolbäcks AIF, som sveks å det grymmaste av centralorten Hallstahammar.
Får mig att tänka på en sång av Lucas Stark.









Köping brann den torra sommaren 1889, året efter Sundsvall, Umeå och Lilla Edet (som brann samma midsommarafton). Malakias Andersson, ett barn blott, var den som orsakade det hela. En tragisk historia. Hans styvmoder tillät inte parveln att gå ned till hamnen och se på den brand som orsakats av ett tåg på genomfart. Så han samlade ihop lite brännbart material själv och tände på (det här har jag lärt mig på brandmuséet)

En gång när min bror fick gå till frisören och inte jag klippte jag min mjukdjurskatt.

Köping måste vid tillfället varit en tämligen rik bygd. Kanske inte så konstigt med dess industriella framgångar. Innerstaden är uppbyggd i sten, precis som Sundsvall. Det finns några gamla kvarter. Men stadsbilden är annars ytterst präglad av arkitekturen Theodor Dahls stenbyggnader.





I centrum ligger låga efterkrigshus. Solen skiner även på dem och de speglar sig lika väl som de gamla industribyggena i Köpingsån. Den leder ned till insjöhamnen och Mälaren. Där framme går den centrala gågatan där bankerna, Systemet och en livsmedelsbutik ligger. Där ligger också en liten affär där jag brukar köpa ostmackor när hungern glupar.

Hallstavägen

Om man ska komma hem till mig en lördag har man det inte alltför lätt. Tågen går inte alls och knappt några bussar heller. Vad man då får göra är att fara med Hallstabussen och gå av just utanför stan, strax norr om stora vägen. Därifrån får man gå. Det är kanske fyra kilometer. Den första sträckan präglas av att vara just utkanten av kommunens centralort. Där finns det till och med en cykel-/gångbana att tröska fram på. Men lika sakta som säkert lämnar man bebyggelsen bakom sig. Först är det något mindre villaområde, sedan kommer europavägen och Statoil, som någon slags grindvakt mot mörkret. De har öppet till 24.

Men efter det finns nästan bara mörker. Hallstavägen är föga upplyst och det verkar mycket sällan vara någon hemma i de enstaka gårdar som ligger utslängda i landskapet. På de öppna ytorna kan man se Kolbäck glimma i fjärran. Men i de små skogsdungarna är det bara stjärnorna och jag. Kanske en bil som snabbt kastar sig förbi mig, så jag måste gå ned i diket av säkerhetsskäl.

Det är en ganska bänglig, ja slingrande väg, men fin och utan potthål.
Vi är inte i Norrland längre, August.

Vi söker dig med ett lätt och ledigt förhållande till snömos och klyschor

"Eskilstuna Kommun utvecklas snabbt och jobbar mot visionen år 2020: Eskilstuna – den stolta Fristaden. Vi är modiga och utmanar, vi välkomnar olikheter och idéer och vi tar ansvar för en trygg och hållbar framtid. Till oss kommer du för att uppleva, inspireras och lära.

[...]

Utbudet är brett och varierat: här finns kulturinstitutioner av alla de slag, idrottsarenor, friluftsområden, badplatser och mycket mer.

[...]

Dina arbetsuppgifter kommer att bestå av uppdrag från förvaltningsledningen. Uppdragen är administrativa eller utredande. Du kommer att ha en samordnande roll i många olika arbetsgrupper där även sekreteraruppgifter ingår. Du är också ersättare för nämndsekreterare och registrator.

I den här rollen får du möjlighet att träffa många engagerade människor. Kontaktytorna är många, såväl internt som externt. Om du trivs med att vara spindeln i nätet så är det här ett uppdrag för dig!

[...]

Vi söker dig som är självgående och naturligt serviceinriktad. Du måste kunna arbeta självständigt och ta egna initiativ och beslut. Vidare är du trygg i dig själv och har förmågan att skapa ordning och reda. Det är också en stor fördel om du är flexibel och kan anpassa arbetsinsatsen när det är arbetstoppar etc. Du är positiv till både kvalificerade uppgifter och administrativa uppdrag av enklare slag. Vi söker en person som vill vara ett stöd till alla i en organisation. Du har lätt för att samarbeta samt koordinera och prioritera arbetsuppgifter.

Du har erfarenhet av administrativt- eller serviceinriktat arbete, gärna från en politiskt styrd organisation. Det är viktigt att du har goda kunskaper i och erfarenhet av olika IT-system. Du har också lätt för att uttrycka dig i tal och skrift."