Den lite krystade finalen

I huset var ljuset tänt.
Lilla Marlene hade gått långt,
hon hade letat vad ensamhet var
och gått vilse i sig själv.
Men i huset var ljuset tänt.

Där fanns tak och värme, ett hem.
Vad än ensamheten är,
måste man hitta ett hem i sig själv.

Nästan slutet

Det såg nästan ut som att
stackars lilla Marlene skulle störta
mot en ond bråd död. Med ett plask
landade hon dock i en hatt!

Dyblöt kröp hon ut, och upptäckte
hon var på en liten ö, där det bara fanns
ett hus och stenar. en som ägde hatten syntes
inte längre till. Men huset kändes bekant,
fast lilla Marlene nog aldrig sett det förr.

I skyn

En stor ande mötte henne i skyn.
Ensamhet är alla stora andars öde.
"Är du en gud?" frågade lilla Marlene,
men det var han inte.
"Vad är ensamhet?" frågade hon då.
Den store anden svarade då
att ostördhet var det välkomnaste
av det välkomna, det högsta av goda.
Är man mycket klok behöver man också
vara oerhört ensam.

"Vad är det att inte vara ensam,
det är gemenhet, simpelhet."


Sedan tröttnade den store på lilla Marlene
och kastade ner henne mot jorden.

4/2 -11

Då grep en hård vind tag
och ven med lilla Marlene.
Hon kastades upp i skyn, i ett huj!

Långt borta på himlen syntes en
stjärna, den hette Betelgeuse.
Det var en stor stjärna som var alldeles för sig själv.
Är man så stor i en så kall rymd,
måste man nog vara väldigt ensam.

In Youth, Beside the Lonely Sea

Lilla Marlene gick genom skogen,
gick under tysta skyar, tills hon,
och då var klockan mycket, kom fram
till havet. Där tog vägen slut.

Hon hade varken aning om var hon var
eller vart hon skulle. Allt hon såg var
skog och vatten. Lilla Marlene var
fullkomligt borttappad i sig själv, stackarn.

Ugglor i mossen

Vad var det egentligen för skog,
som lilla Marlene var i? Hur hittade
man ut, om vesslan hade haft rätt
kanske hon aldrig skulle göra det,
för tydligen var hon ju så ensam!

En uggla som hette Hanne
fräste att i Svea rike är minsann
inte någon ensam, de är bara bortskämda.
Hon och hennes vänner i mossen,
spottade och fräste efter lilla Marlene,
men hon hade slutat att lyssna.

Efter visst datavajsing är den tillbaka!

I lingonriset kastades den lilla Marlene,
där låg hon.

"Så ensamhet är att inte
ha någon som hjälper
en bort från sig själv?"
frågade en mjältsjuk vessla
och tittade bort mot
snåren, där Søren försvann.

Alla borde vara ensamma

[Eftersom jag misskötte mig igår har jag med två bilder idag. Den ena är bara en lös skiss. Den andra är lite slarvig den med.]



"Alla borde vara ensamma", sa en kille (som hette Søren).
"Trevligheten och oensamheten är bara en feber.
Bland andra tappar man bara bort sig själv,
och då hittar man aldrig hem sedan."

Därpå tog han Lilla Marlene under armen
och sprang till skogs med henne!

Var skulle Lilla Marlene hitta sitt svar,

[Anledningen till att jag inte gjorde något inlägg igår var att jag inte blev särdeles nöjd med bilden. Den band inte ihop på något bra vis. Men det får vara som det är. Stackars Marlene har inte ens fått färger.]


Var skulle Lilla Marlene hitta sitt svar,
hon gick och gick,
men vart skulle hon gå,
kanske dit där människorna bodde?

Där var ett vimmel, ett myller!
Hon träffade en trädgårdsmästare och
en busschaufför. Men chaffisen bara skrattade,
ett bullrande skratt som åska
och trädgårdsmästen röt att den enda
vän man behöver är någon som hjälper
en nå upp att palla äpplen.
Sen blir man lång
och behöver inte fler vänner.

Där inne var nästan ...

Där inne var nästan mörkt och tyst.
Det knastrade lite i gräset, en vind blåste,
och på himlen blinkade, vinkade
stjärnorna ("Hej, hej!").

Lilla Marlene frågade vinden
om den var en vän.
Den bara ven som svar.
Långt borta i skogen,
sjöng en blåmes att små smulor
också är bröd.

En gång hade hon frågat ...

En gång hade hon frågat sina föräldrar
vad ensamhet var.
Men de hade bara tittat oroat på henne
och läst en bok
om hur de kunde
uppfostra henne bättre.

Då öppnade hon dörren
till sitt hjärta
och gick in i sig själv
för att leta efter ett svar.
Hon vinkade hej då till sin pappa:
- Adjööö! Jag kommer nog tillbaka,
stora du.

Det här var svårare än jag hoppats

Lilla Marlene var ensam,
det sa alla!
Med bekymrad min
sa de vuxna det.
Med retsam min
sa polarna det.

Det var mycket viktigt
att man inte var ensam. Så var det!
Man fick inte vara ledsen eller bedrövad heller.
Sorgsna vill ju ingen vara med.
Kanske var det därför Lilla Marlene
var för sig själv.

Kyndelskalender!

Jag hoppas på att orka fullfölja en kyndelskalender för de närmsta två veckorna. En lucka per dag.