Carry On

Jag har börjat se på de brittiska gamla Carry On-komedierna. En långt filmserie som sträcker sig mer än trettio år, med början 1958. Det rör sig inte om någon finare humor direkt. Det märks tydligt varför Monty Python blev internationella succéer och influerar stora delar av Europas komikervärld än i våra dagar. Carry On gör inte det, och man kan nog hävda att det finns ganska goda skäl till just detta. Min egen väg till filmerna är ganska lång och snårig. Saken är den att jag brukar se på Have I Got News for You, ett brittiskt panelprogram om nyheter (med den svenska motsvarigheten Snacka om nyheter), där är Ian Hislop och Paul Merton de två stående inslagen, i egenskap av de två tävlande lagens kaptener. För att få höra mer av Paul Merton började jag lyssna på Just a Minute, ett annat panelprogram (med svenska motsvarigheten På minuten), och där var Kenneth Williams en av de stående gästerna. Det var denne som Merton sedan efterträdde.

Kenneth Williams är en fascinerande talang och en av stjärnorna i Carry On-filmerna. Konceptet går ut på att ungefär samma skådisar spelar ungefär samma roller, men i olika situationer. De har olika jobb eller är satta i olika historiska miljöer. Humorn är som sagt låg. Det är mycket pinsamma situationer, folk som klär ut sig till det andra könet och sexuella anspelningar, oftast på nivån att någon böjer sig fram och så går det hål i byxorna och dylikt. Alltid finns det något skäl att visa damer i sina underkläder. Tjusningen jag finner ligger väl mer i att se karaktärerna spelas ut. Man får som ett personligt förhållande till dem. I förra filmen jag såg, Carry on Cruising saknades Charles Hawtry, och det var som ett stort hål. I övrigt skapar det en mysig stämning med karaktärernas ständiga smågnabbande med varandra. De pratar en väldigt fin brittisk engelska, mycket "cor blimey", "I say" och slikt.






Och förmodligen var det likadant bakom kameran. Carry On-gänget hör till den gamla skolan av komiker som inte levde trivsamma svenssonliv vid sidan om, som inte riktigt var socialt acceptabla utan kanske mer en smula excentriska och framför allt svåra att leva med. Det var mer sånt förr tror jag. Jag vet nu inget om den brittiska komeditraditionen före Carry On, men om man tänker på att lilla Sverige kunde odla fram Rolfs, Gerhards, Edvard Perssons, Leanders egon, för att bara nämna några, förmodar jag att även England hade sin beskärda del.

Framför allt är det karlarna i Carry On som är väldigt utmärkande individer, inte minst då favoriten Williams. Dokumentärer och iscensättningar, som jag har sett, ger sken av att de var som en stor och något förryckt familj. Dokumentärerna tycker bäst om att porträttera just det lite mer udda i personernas liv.


Sid James, som ofta spelar någon slags enormt heterosexuell äldre kvinnokarl, vilket han händelsevis också var i verkliga livet. Han spelar gärna lite mer uppsatta personer, chefer av olika slag, som sedan de övriga får spela ut mot. James' spelteknik går nämligen mindre ut på att spela ut och mer på att gå runt och muttra. Som person ska han ha varit en kvinnokarl utan dess like. Konstant otrogen, och lämnandes ett spår av unga mödrar efter sig. Han är inte bara en karslusk, utan notorisk i detta. Alla hans äktenskap slutar efter det att oftast flera kvinnoaffärer avslöjas. Detta pågår ända till slutet. Den sista kärleksaffären han hade var med betydligt yngre Carry On-medarbeterskan Barbara Windsor. När hon lämnade honom, svor han melodramatiskt att han inte skulle klara tre månader utan henne och när tre månader hade gått var han mycket riktigt också död.

Charles Hawtry var en liten karl, på många vis motsatsen till James. Han var vek och anemisk, och dessutom homosexuell. Inte bara homosexuell som sexuell läggning, utan som livsstil. Sådär ragga-upp-sjömän-på-en-bar-homosexuell. Filmerna är också otroligt camp, som det heter. Däri ligger lite av komiken, brittiska humorarbetare är ofta just camp. Det är lite därför Sid James, och även Kenneth Connor är med, för att liksom väga tillbaka det hela. Hawtry var nog inte till en början så värst svår att ha att göra med, även om det sägs att den enda kvinna han kom att acceptera fullt ut var sin egen mamma. Men med tiden blev han allt mer alkoholiserad, och till sist gick det knappast att arbeta med honom eftersom han var full nästan jämt.

Och Kenneth Williams då, en skarp, intelligent, komplex, beläst och rolig man. Och fullkomligt oregerlig. Lustigt nog var han det ute i det sociala livet. Väl hemma, i det privata ska han ha varit ytterst lugn och reserverad, skrivandes dagbok och läsandes filosofiska böcker. Det är svårt att veta var man ska börja med Williams. Han ska ha haft en svår barndom med en mycket auktoritär fader som fullkomligt hatade sonens sätt att prata och föra sig som om hela livet var ett klassiskt skådespel. Då fadern sedermera dog utreddes det till och med ifall Kenneth kunde ha mördat honom. Till den besvärliga barndomen får man lägga att han hade en kropp ansatt av skador och sjukdomar. Stora delar av livet hade han stora ryggbesvär, och till råga på allt hade han tydligen inte råd att göra några större ingrepp för att läka smärtan eftersom han tog hand om sin mor och syster och deras leverne också. Eftervärlden tycks dessutom mycket måna om att ge honom en undantryckt homosexualitet, som aldrig tillåts komma ut i ljuset. Det skulle då vara en del av den förbittring som till sist förtärde den käre Williams.

Förtärd blev han nämligen. Han genomled flera djupa depressioner. Ofta kunde han svänga närmast manodepressivt under en dag, och djupt förakta den glädje han deltagit i under dagen. Hans dagböcker ska vara mycket förbittrade och komma med en hel del spott och spe gentemot kollegor. Än mer än dem var han full av förakt inför sig själv, och hur han slösade sin talang på sådant som Carry On-filmerna. Tydligen ska de ha varit väldigt dåligt betalda för filmerna och någon gång ska Williams ha blivit frågad om han inte hade velat ha mer pengar för arbetet. Då han svarat att han omöjligen hade kunnat ta emot mer pengar för att göra en sådan skit. Mycket finns att säga, ta bara hans vana att dra ner byxorna för damer under filminspelningarna, eller det faktum att han slutligen tog sitt liv.

Egentligen tycker jag det är en väl enkel lösning att säga att det var så enkelt som att Williams tryckte undan sin homosexualitet. Han levde ändå ensam i hela sitt liv, utan något känt förhållande. Själv har jag hört honom säga att han inte skulle kunna bära den inskränkning i privatlivet som ett förhållande skulle innebära. Han är alltför mycket av en egoist.

Ett hedersomnämnande bör ändå ske för Joan Sims. Hon är en av de kvinnliga skönheterna som är återkommande i filmerna. Som kvinna får hon naturligtvis inte spela ut lika mycket som de andra, men hon har helt klart en komisk talang. Naturligtvis är hon inte lika excentrisk som de övriga, det tycks som om kvinnor ofta inte är lika egna. Kanske är toleransen större för socialt missanpassade män, eller så är jag bara fördomsfull. Sims var liksom Williams ensamstående. Inte på samma vis, hon hade förhållanden. Kenneth Williams och den till synes rakt igenom sympatiska Hattie Jacques ska ha varit de hon kände sig närmast i komedigänget.

Ja, hon var kär, även om hon inte hittade vad hon kallade "den rätta". Framför allt ska hon ha älskat skådespelaren Tony Baird. Då hennes föräldrar hälsade på fick han dock gömma undan alla sina pinaler, så det inte syntes att han levde där. När ändå förhållandet kom fram för föräldrarna orsakade det en djup kris mellan framför alla far och dotter. Deras relation hade dock sina sprickor, Sims var betydligt mer lyckad än sin karl, vilket innebar att det var hon som drog in mest pengar till hushållet. Detta tog hårt på Bairds självkänsla och när han konsekvent vägrade göra någon form av hemarbete, vilket ju den hårt arbetande Sims inte hann med, gled de längre och längre ifrån varandra. Det sägs (på wikipedia) att när hon kom hem från en längre turné och upptäckte att Baird under tiden varken tvättat eller diskat ens en gång så förstod hon att hon måste ut ur förhållandet. Efter det hade hon även en kärleksrelation med en John Walters, som jobbat med henne på scenen. Men det blev aldrig någon allvarligare affär. Således levde hon ensam den större delen av sitt liv.



Det är liksom lågt och sockersött på samma gång.