Min sjukdomssaga

Så mörkt här är, det måste ha varit släckt länge.

Jag tänkte jag skulle beskriva i alla fall en liten del av anledningen till det fåtalet uppdateringarna i modern tid här. Saken var den att för några veckor sedan kände jag av en smärta i magen. Jag vaknade arla en morgon av den och kunde inte sova. Ändå gick jag med berått mod till min praktikplats för att arbeta. Där tyckte de dock att jag såg väl blek ut, så jag fick lomma hem igen. Trött som jag var efter att knappt ha sovit på natten låg jag till sängs hela måndagen, och sedan vidare på tisdagen. Ändå tänkte jag att jag höll på att bli bättre. Snart skulle smärtan släppa och jag skulle vara frisk igen. När det inte blivit märkbart bättre på onsdagen började dock mitt stilla sinne att tvivla. Som den moderna, överkänsliga människa jag är sökte jag reda på vad det värsta rimliga alternativet skulle vara. Internet hjälpte mig raskt att komma fram till att min blindtarm förmodligen var alldeles fruktansvärt inflammerad.

Därför ringde jag till vårdcentralen tidigt nästa morgon och förklarade min plåga. Den som svarade sade att det förmodligen bara var magsjuka men att vi kunde ju kolla på det, så fick jag en tid senare på dagen. Eftersom jag inte är någon riktig hypokondriker blev jag med ens övertygad om att det nog var magsjuka. Ändå gick jag till doktorn på utsatt tid.

Läkaren frågade lite om min hälsa, lade mig på en brits och klämde mig på magen för att se om det gjorde ont.
Ja, där gjorde det ont.
Nej, inte där.
Nej.
Nej.
Aj, ja fruktansvärt ont. Och på så vis fortsatte vi. Ondast var då han tryckte hårt på magens vänstra sida (där jag inte hade ont)och sedan släppte snabbt. Magen böljade till som ett oroligt hav och jag fick nästan stora dåndimpen.

Vi tog även tester på blod och urin, varpå läkaren kom fram till att jag med all sannorlikhet var inflammerad. Genast skickade han iväg mig till akuten! Fast det ger nog fel intryck. Det var inte frågan om några blåljus. Istället linkade jag, i maklig takt och med ganska stor ansträngning till akuten. Där tog en snäll sjuksyrra hand om mig och jag började känna mig som en milt dement åldring. En såndär som man får guida tillbaka till sängen när den är ute och går.

Ånyo test, blod och urin.
En ny doktor klämde mig på magen. Den första var en storvuxen karl som såg ut som sossarnas nye partiledare. Den här var en blond ung kvinna som såg effektiv ut. Osäkerhet rådde, för diarré (vilket jag hade fått den gångna natten) hörde inte till de gängse symptomen. En tredje doktor fick titta på testresultaten. Jag hade slutat gå omkring nu. De kom fram till att jag nog var illa ute ändå och en ung vaktmästare fick skyffla runt mig i sängen tills jag kom till akuta-operations-väntrummet. Det är ganska dramatiskt att ligga i korridoren för akuta operationer. Mycket akutare än så blir det nog inte.

Jag fick duscha och sätta på mig ett någorlunda ekivokt sjukhusplagg. Operationsläkaren ville inte ha några onödiga lager av kläder. En syrra förbarmade sig över mig och jag fick ha en lite mindre utmanande skrud fram tills det blev dags. Och det gick undan, redan samma kväll hade de tid för mig och jag fick sätta på den vågade tågan igen (den var alltså vågad eftersom den var öppen baktill och jag skulle inte ha några kalsipper på mig. I praktiken var det ju inte så vågat eftersom jag låg i sängen mest hela tiden. Men jag förutsätter att jag låg naken på operationsbordet sedan, vilket inte känns jobbigt eftersom jag tror det är en del av kirurgens vardag. Under tiden jag låg och väntade på att få bli opererad sprang sjuksyrrorna av och an, ut och in i mitt rum.

I vilket fall så fick jag åka ner till morfologerna. Där var fullt av folk. En sömnsyrra lovade gång efter annan att berätta allt de gjorde, för att inte jag skulle känna mig nervös. Vad de gjorde var att ge mig en sån mask som det kommer gas ur. Jag försökte lätta på den när de frågade frågor, för att svara. Men det fick jag inte. Så somnade jag och så var det inte så mycket med att berätta vad som hände egentligen.

På natten vaknade jag i ett gemensamt sovrum av något slag. En sjukvårdare av något slag gick runt och kollade på mig och de övriga som jag antar låg där, så vi inte dog eller så. Jag fick morfin och minns inte riktigt så mycket från natten. Sjukvårdaren var för övrigt man, vilket annars var mycket ovanligt. Kirurgen hade varit kille, men kirurgi är en grabbig syssla. Honom träffade jag en kort sväng medan jag låg och väntade på operationen. Som ett yrväder en aprilafton svepte han in och förklarade hur han skulle skära, medan han ritade upp en plan på min mage.

Färdigskuren fick jag ett eget rum följande morgon. Jag hade en slang från såret där något halvorangt rann ut i en påse. Sjuksyrrorna ordinerade mig att försöka gå omkring. Något jag alls inte hade någon lust till. Det lockade mycket mera att få ligga still i den inställbara sängen och titta på TV. Det gjorde ont att gå! I armar och händer hade jag nålar, som liksom låg förberedda för när någon ville spruta in eller ut något. Ut och in yrde olika sjuksyrror, det var en väldig rullians på dem. Så vad den ena lovade att kolla upp hade den andra ingen aning om. En pratade med en lite enfaldig stämma. Henne fick jag aldrig något förtroende för. En annan hade stora hipsterglasögon, henne litade jag lite mer på.

Där låg jag så, grundad i ett övernattningsrum på akuta-operations-enheten. Ibland kom de med mat, som jag åt långsamt. De ångade grönsakerna åt jag inte alls. Då och då försökte jag gå några varv. Med tiden gick det bättre. Jag fick sova med kateter, vilket var en gräslig historia, speciellt när den skulle ut. Men eftersom jag har hört man inte ska berätta för mycket på internet besparar jag den den detaljen.

Då helgen var slut var jag fri att vandra återigen på jorden.
Dock hade jag agraffer kvar i såret i magen. Saken var nämligen den att den titthålsoperation som doktorn hoppats på att göra inte hade gått vägen. Tydligen hade min arma tarm varit allt för illa sargad (hur illa det var vet jag inte, informationen läkaren som gick rond hann dela med sig av var oftast mycket knapphändig - de hade så bråttom), därför hade han fått skära upp ett klassiskt snitt över blindtarmen och plocka ut den den raka vägen. Detta långa sår, som tydligen är långt också för att vara ett klassiskt blindtarmssnitt sa en på min praktikplats, var igenhäftat av vad som heter agraffer. Det är små metallklamrar. Dessa satt kvar och gjorde ont i en vecka sedan, medan jag arbetade så gott jag kunde.Ett problem här var att ju mindre ont själva såret gjorde desto mer föll mitt bandage av och då gjorde det ont ändå när såret nötte mot kläderna.

I måndags knipsade de så av agrafferna och jag frigjordes ur deras bojor. Fritagandet gjorde gräsligt ont och den dagen flödade sårvätskorna ur mig, på ett ganska äckligt vis, så min t-tröja blev alldeles blöt. Jag fick byta, så fort jag kom hem.