Det är mycket jag inte håller med Lars Gustafsson om. Men jag tror att han är en klyftig karl ändå. Här är ett stycke ur hans essä Entitan i bröstet, som jag tyckte var tämligen tänkvärd:
"Det roliga med boken [Michael Frayns "The Tin Men"] är att den alldeles självklart utgår från att självkänslan och särskilt den falska självkänslan är ett så dominerande problem i många människors liv i våra dagar.
En på sig själv fixerad självkänsla skapar problem för att den är så steril. Hur många gryende litterära talanger har inte upplevt den svårighet att fortsätta, den blockering som kritiken kan framkalla genom att berömma något mer än vad det är värt?
Talangen rusar så att säga runt i sin berömmelses ekorrhjul och upprepar allt blindare det recept som en gång visade sig framgångsrikt, glömsk av att en grönskande och lovande värld av möjligheter finns alldeles intill - om jagandet efter superlativet inte hade funnits.
Det är därför som negativ kritik är så kolossalt mycket mera ofarlig än positiv: den låser inte lika mycket, den frigör trotsiga krafter, den återfr så att säga diskussionen till realiteterna."
Alltid intressant! Min erfarenhet på kritik-området vill påpeka att vi är väldigt olika här. Oftast är det sant det herr Gustavsson säger, men alla mår inte bäst av att slå ur underläge. Själv gillar jag positiv kritik, för jag upplever ett slags mandat av den, ett tillfälle att slappna av och kreera vidare. Och tvärtom kan jag låsa mig av den negativa, även den realistiska. Det hela kan kännas oöverstigligt. Detta beror säkerligen på att jag är en ganska klenmodig människa, men det finns ändå en del sådana också. Självinsikt hjälper oftast. Och variation.
SvaraRadera