- Oh himmel att jag skulle glömma det. Du vill väl inte vara så gudasöt och gå ut till portiern och ta reda på något bra tåg åt mig till imorgon.
- Jovisst kan jag det, vart ska du resa?
- Åmål ... ja, Åmål!
-Åmål?!!! Jag har väl aldrig i mitt liv hört talas om någon som reser till Åmål!
Häromdagen såg jag Jungfrun på Jungfrusund och eftersom det var den 16:e filmen jag sett med Sickan, enligt filmtipset, tänkte jagpassa på att skriva lite om den. Filmen är gjord av Ragnar Arvedson 1949 och den är väl så att säga tidstypisk. Den handlar om en dotter (Inger Juel) till en rik fabrikör (Ludde Gentzel) som blivit högfärdstokig, och för att ta ur henne grillerna får hon och husan (Sickan) byta plats. I samma veva lägger ett minsvepafartyg till på Jungfrusund. Löjtnant Torell (Sven Lindberg) på båten blir förälskad i husan, som han först tror är fabrikörens dotter.
Vad som slog mig med filmen är att den är så präglad av den svenska modellen. Det är en film om klassgemenskap. Ingen är mer än den andra värd, vilket Juel får lära sig. Vad som är viktigt är att man arbetar hårt. Det gör en nämligen till en redig samhällsmedborgare. Ludde är fantastisk som den joviale fabrikörn. Denne har själv startat sin konservfabrik och genom slit nått sina framgångar. Även Sven Lindberg, som alltid är lika bussig, har gått den långa vägen för att bli löjtnant.
Den enda som inte har strävat för sina pengar, det vill säga Juel, har varit i Paris och tror sig nu vara finare än andra. Hon är nog den enda jag är osäker på om hon spelade bra. Hennes utmejslade drag i ansiktet ser redan från början högdragna ut. Åke Söderblom var också fin, som sjömansgossen Ruda. Både Åke och Sickan på något vis sina vanliga roller.
Jag kan inte koncentrera mig, är sjuk. Det får sluta såhär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar