Med början runt klockan elva den sjätte november 1632 stod slaget vid Lützen. De svenska trupperna hade fått lägga om sin krigsstrategi för att skydda sina allierade vänner i Sachsen, vilka var hotade av de kejserliga styrkorna. I Lützen möttes de. Dimman låg som en ärtsoppa över de östtyska fälten. Deras styrkor var förhållandevis jämnstarka. Ingen hade något klart militärt övertag. Svenskarna angrep rakt på. Striden var larmande, en enda villervallevals. I förvirringen och dimman skildes kungen och hans närmsta från de övriga trupperna. Gustaf Adolf omringades och stupade med en kula i bröstet. De kejserliga trupperna fick i samma veva förstärkningar, Pappenheims trupper. Striden böljade fram och tillbaka. Efter kungen hade hertig Bernhard av Weimar tagit befäl över den svenska hären, och under honom lyckades barrikaderna hålla. Så när natten föll den dagen hade båda sidor lidit stora förluster. Gurra och Pappenheim var bägge döda. Albrecht von Wallenstein kan ha varit den ende vinnaren. Han gick vidare till att göra en lysande maktspelande karriär ett par år, innan han blev ett för stort hot för kejsaren och dömdes till döden.
Jag tror att jag skriver det här för att ge vatten på en kran om att man lätt tänker stort, och sedan lätt förlorar stort. Jag var på ett föredrag med Ronny Ambjörnsson där han sa att när man befäster bilden av en gräns gör man det gärna med hjälp av stora segrar och förluster. Traumat är en del av självbilden. Det stora europeiska traumat var t.ex. bland annat då Konstantinopel föll 1453. Lützen är nog ett sådant svenskt trauma. Egentligen är jag inte så mycket för såna historier, idealistiska krigsskildringar som ger en djupt förenklad bild av historiens gång. I det långa loppet är inte färgstarka personligheter särskilt viktiga. Jag tänker ibland att om jag skulle skriva en såndär tidsreseroman skulle det nog bli en av de tråkigaste i genren. De åker tillbaka, förändrar inte något väsentligt. De räddar Frans Ferdinand och första världskriget bröt ut. De dödade Hitler, och andra världskriget gjorde detsamma. De dödade Nero, och en annan trädde i hans ställe. Deras makt var mycket liten, trots att de var tidsresenärer. Fast något litet kan man väl ändå åstadkomma?
Jag borde göra en lista på saker jag vill åstadkomma. Så jag inte glömmer bort mig i alla dessa mer vardagsnära, futtiga strävanden. Det är så lätt att man fastnar i ständiga försök att undkomma ruinens brant. Jag försöker försäkra mig om att så länge man inte har något djupare missbruk så är det nog ingen fara. Men jag tror mig inte riktigt.
Våren har börjat närma sig med stormsteg, och bryter nu ned vintern i slag för slag. Likt en gammal nordafrikansk diktator kommer den behöva ge upp för de nya vindarna. Kampen blir nog hård ändå. Poeterna (Boye och Eliot) beskriver våren som en våldsam tid, knopparna spricker i smärta och syrenerna drivs upp ur marken. Våren är också en förhoppningens tid, den lovar oss sommaren. Man ska se upp med förhoppningar. Samtidigt måste man ju ha sina mål, man måste ha någonting större att sträva emot. Det finns ingen ge upp-option. Vilken väg man än hamnar på (väljer är ett lite väl starkt ord) har den nog sina sorger och glädjeämnen. Som en åsna mellan hötapparna står man sedan där mellan hötapparna, mellan uppbrott och trygghet, mellan storm och stiltje.
Jag tror på sätt och vis på framtiden ändå. Jag tänker att det knappast kommer bli så mycket värre, och jag är ju redan van vid att ha det som jag har det. Själva insikten om att det nog aldrig kommer ordna sig till sist stillar ändå min tärande oro en aning.
Man tänker vackert och sen blir det skräp ändå:
Åke Ohberg – Sången Om Larsson
Sången fascinerar mig. Den kom alltså 1936, efter en dansk förlaga.
Den stämmer inte riktigt överens med något annat jag hört från den tiden. 30-40-tal är ändå en tid då den allra muntraste av schlager dominerar populärmusiken. Det finns som en fullkomlig brist på svartsyn hos schlagersångarna. Visserligen finns där sentimentalsångare, som Sven Olof Sandberg. Men också de skiljer sig från Sången om Larsson. Likaså visornas elände.
Det som utmärker Larssons öde är hur vardagsnära det hela ligger. Jag kom att tänka på det när jag läste David Nessles blogg idag. Larsson är inte fattig och sviken av sin älskade. På många vis får han det ganska bra. Han har en trygg uppväxt, examen, ett hem, ett arbete.
Tragiken ligger i Larssons förhoppningar. I förhållande till dem blir allt skräp, fastän han gör sitt bästa. Det är väl i föräldrarnas förväntningar på att han ska bli aktningsvärd som det börjar. Sedan når han aldrig upp till ytan. Där ligger stackaren och grämer sig i sin dubbelottoman, i sin lilla lägenhet. Tragiken är inte att det blir hemskt dåligt, utan att ha drömmar som aldrig slår in, att ha hopp som grusas.
Det är för övrigt väldigt fint att Larssons liv liknas vid Lützen, 1632.
Det sjungs för få sånger där Lützen nämns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar