Länge leve ensamheten, Fernando ...

Som vi kommer upptäcka är ensamheten inte entydig på något vis. Lika mycket som den kan vara den säkraste vägen till vemodets små kulörta lyktor som är tända nu eftersom det blivit augusti och mörkt om kvällarna. Kanske hade någon kräftskiva förra veckan och ännu inte har tagit ned sina, för tillfället uppsatta, lampor. Ensamheten är svår men även nödvändig. Den är även högst personlig.

Att på något vis fånga in ensamhetens essens, dess kärna, är svårt. Så är det nog egentligen med alla känslor. I grund och botten anar vi mycket lite om hur andra människor känner när de säger att de känner likadant eller vice versa. Det är en såndär dagis-filosofisk fundering barn kan ha men sedan ryggar undan ifrån eftersom det är jobbigt att den är så svår att få svar på. Ser alla blå på samma vis? Nej, inte de färgblinda, men de övriga då. Vi vet med säkerhet att alla inte känner likadant inför ensamheten. Eremiter smyger sig undan och tycker alls inte om sociala sammanhang, medan andra tycker att det är skitjobbigt att vara för sig själv.
Ah, signe oss, vi mångsidiga människor.

En viktig skillnad är den ensamhet vi själva valt och den som omständigheternas makt tvingat på oss. Inte så sällan har jag hört det beklagas att vi inte som i engelskan kan säga alone om den mer positiva ensamheten och lonely om den mer negativa. Nu är det inte riktigt så enkelt, ens i engelskan. När Hank Williams sjunger att han är Alone and Forsaken är han faktiskt mycket ledsamt ensam. Kanske är det rimligare att säga att alone är själva tillståndet, medan lonely mer är känslan. Mina engelskakunskaper är på många vis begränsade.

Om vi då skiljer på dessa två ensamheter, den självvalda och den påtvingade, har vi med ett lätt fall och ett svårt att göra. Den självvalda ensamheten först är otvivelaktigt till gagn för alla vi som vill förkovra oss vemodets vackra stämning i våra liv. Ensamheten ger tid till tänkande och perspektiv vi annars inte ser. Stilla promenader i en vårskog, där snön smälter till småbäckar och björkträden står i knopp. Det ligger något i dem som säger att livet är tillvarons andhål. Eller att sitta i en eka, på en stilla sjö och titta på ett flöte. Även ett tyst hotellrum, med vita väggar och en minibar kan göra sitt. Så länge som där finns plats att andas ut och tänka efter. Eftertanken är ofta vemodets bror och kamrat. De har druckit duskål många gånger.

Den andra ensamheten är svårare. Den vi inte hyser kontrollen över. Många finner den alldeles oerhört ledsam. Därför är den ett tveeggat svärd. Problemet är vägen som går förbi ensamheten, som sluttar ned mot djupare mörker. Nu är jag ofta mån om att skönmåla ångesten. Men eftersom Owe Wikström skriver att det mycket farligt att göra det försöker jag vara ett gott föredöme. För stor lonelyness kan leda till ångest och ohälsa.

Men den kan ha sina förtjänster. Det finns ett stort rött hallon i den här ensamheten som vi inte kan nå utan att kastas in bland törnbuskens grenverk. Ställda inför den stora ensamheten väntar nya perspektiv. (Nu låter jag som en riktig självhjälpscoatch och jag vet inte om jag känner mig nöjd eller äcklad.) När du inte längre har någon chans att vända och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, som Ola Magnell sjöng. Liv rimmar på perspektiv, vända på hända (och ända, men aldrig i en Ola Magnell-sång). När någon försvinner ifrån oss, flyttar ut eller färdas till de sälla jaktmarkerna, måste vi omvärdera det vi har och vad vi saknar. Nu är den här ensamheten inte direkt en väg till vemod, även om den kan få sådana läckra konsekvenser. Dess oförutsedda karaktär gör att den är svår att färdas medvetet. Vad vi kan göra är att motarbeta chocken när ensamheten väl kommer.

Vi är ensamma, oavsett hur många vänner vi har på facebook. Det är ett lite ledsamt men högst sannolikt faktum. Vår jord är en liten planet i en mycket stor, kall och mörk tomhet. Här och var finns stjärnor och planeter i tomheten, men inga som visat sig vänligt inställda till oss. Ateister ser ensamheten som självklar. Men även de troende bör nog överväga ifall verkligen den gud eller de gudar man tror på verkligen finns där för en när man har det svårt. Visserligen bygger mycket av det praktiska religiösa arbetet på att guden/gudarna faktiskt hör och bryr sig, vilket också många tror på. Där det finns tro finns det också tvivel. Och ensamheten får nog sägas vara större för den som har en gud som inte lyssnar. I vilket fall måste vi alla fejsa att ensamheten lurar, som en tiger i snåren, på oss.

Vi har visserligen människor och djur som hjälper jaga ensamheten på flykten igen. På inga sätt förändrar det att vår grund är ensam; ensamhet är så att säga normaltillståndet, liksom mörker och kyla. Det krävs att man lägger till något för att fördriva detta. Dessutom finns det en hake, för hur mycket förstår dessa medmänniskor oss egentligen. Nog hoppas många att just deras vänner och älskade ska se en som man verkligen är. På sitt sätt är detta också mycket positivt ur vårt perspektiv. För vemodet är den stillsamma saknaden och sorgen över något som upplevs som förlorat. Och har vi något finare att förlora än den omhuldade kärleken. Så när den av en eller annan anledning försvinner (ty allt är i längden förgängligt) har vi bara de vackra och mindre vackra minnena kvar, samt den eventuella saknaden. Kärleken och saknaden är stor, ensamheten är störst. Att vänner sviker är någonting man måste lära sig, Fernando.

Så varför vemod? del 1

Det finns två större anledningar till att jag drevs till det här. Jag ska tala om den ena nu. De är värda varsitt inlägg. Under hösten 2009 och våren 2010 vaknade en insikt hos mig, kopplad till användandet av Facebook. Jag har haft mitt konto i några år nu. Men det är först på senare år som folk verkar ha blommat ut i sina statusuppdateringar. Eller så är det bara så enkelt att min bägare rann över.

Det hela är kopplat till en diskussion de har på DN nu (jag ska prova pinga igen). Mitt facebookflöde fylldes av vad man skulle kunna kalla en "positiv energi". Nu låter väl det inte så illa. Men det var det. Det var som att folk levde bland molnen. Var de inte på sina drömjobb var de med sina älsklingar eller på något otroligt frän hipstertillställning. Folk med allt för lyckliga liv började jag gömma undan ett tag. Framför allt betonade de en enorm aktivitet.

På DN kallar man det hela för skryt och ser det som en trend. Jag tolkade det själv aldrig som skryt utan som en kombination av vännernas aktivitet och forumets utformning. Blandningen av statusuppdateringar och bilder bygger ju mycket på att man gör saker. Sitter man ensam på sin kammare är det ofta ingen där som tar kort på en (det finns alltså inte jättemånga bilder av mig kan man sluta sig till). Det är när det är fest och glam som bilderna tas. Det märkliga är när man har någon som är deprimerad där. Inte bara ledsen för stunden utan långvarigt nedslagen. Det är som att hela stämningen bryts av på ett märkligt vis.

Psykologen Anna Karlstedt menar på samma sak. I DN säger hon att:

"Facebook är i första hand inte ett forum för djupa och öppna samtal med nära vänner som man vågar visa sina svagheter inför. Statusraderna inbjuder till kort information om vad vi gör. Ofta har vi ytliga kontakter i sociala medier, kanske kollegor som man vill marknadsföra sig inför."

Folk får säga vad de vill till alla sina vänner och då passar de på att marknadsföra sig. För ingenting är ju så viktigt som att få bli såld. Vid regnbågens slut lurar guldurnan dit vi alla vill ta oss. Facebook kan "fylla en funktion när det gäller att söka jobb eller att dejta, och då är det viktigt att synas, säger Kajsa Klein."

En annan förklaring är att vi inte är så bra på att uttrycka oss. Så när vi får ett kort format att skriva i försvinner våra nyanser och vi degenereras till kvällstidningssvenska.

De bloggar som kommenterat artikeln har följande rubriker:

"Upplever du att människor förskönar bilden av sig själva i sociala media?

Me and my amazing life on Facebook

Facebook sätter jantelag ur spel

Statusskryt?

Oj, vad jag måste upplevas som skrytsam?!

Statusuppdateringar - Skryt, trevligt eller bara individuell marknadsföring?

Tänk att vi mår så dåligt av andras glädje..."


Ska tillvaron vara såhär nu resten av tiden?
Någonstans i hela den senare IT-svängen känner jag mig alienerad. Det är inte ett främlingsskap mot själva tekniken utan mot attityder. Tänk om det inte handlar om jante egentligen. Tänk om det faktiskt är lite av ett problem när vissa känslor inte får rum. Det är tråkigt om tillvaron blir mer banal och ytlig än vad den redan är. Inte för att jag är så förbannat djup. Men jag har i alla fall lusten att se någonting annat. Jag vill skriva något som inte bara är futtigheter.

Nu har jag ägnat mesta inlägget åt att konversera mig med DN-artikeln. Det är för att jag är osäker på pingandet. Hur mycket av inlägget bör vara direkt kopplat till artikeln? Vad är etikett och kutym i frågan? Vad säger Ribbing? Åter till själva huvudämnet: Vemodet. Med Karlstedts ord vill jag skapa ett "forum för djupa och öppna samtal". Ha ett slags offentligt djupt samtal över tillvaron.

I förordet till sin fina Till längtans försvar skriver Owe Wikström såhär:

"Vemod är en undanglidande blandning av upplevelser: mild sorg över något ljuvligt, en mix av både längtande melankoli och smärtsam lycka."

Därför vemod!

Loggade jag en dag in på facebook och upptäckte att hela mitt flöde var täckt av statusuppdateringar i ljuvaste vemod skulle jag nog uppleva Stendhals syndrom.

En säl i Kåge

För övrigt tyckte jag att det var lite fint när jag i Norran (jag läser vissa norrlandstidningar på internet eftersom jag känner att verkligheten är lite verkligare där) denna morgon läste att det siktats en säl i Kågefjärden. Månne är det väl ingenting att hurra för. Men då finns det ändå sälar fortfarande. Jag som boende i inlands-Uppland möter knappast några sälar i min vardag. Det är fullt möjligt att sälarna en dag tar slut och det helt utan att jag märker något utav det. Därför känns det lite fint när man får det bekräftat att de fortfarande finns ibland oss. Speciellt efter allt man hört om fiskdöden i Moskoselet. Vem vet om sådant kan sätta sig även på sälarna?

Säl siktad i Kågefjärden

Om att börja en blogg nu

Det är sent att börja en blogg nådens år 2010. Det är så sent att det inte ens är efter eller ohippt att göra det nu. Den yttre tidsgränsen för när man är efter med att starta en blogg är redan passerad. Liknelsen att man missade tåget är inte längre aktuell. Något som är lite tur eftersom sista-tåget-liknelser är så hopplöst slitna.

Det som är kvar nu av den slitna klyschan är en perrong som förfallit till den milda grad att växter börjat gro i asfalten. Rostiga står gamla godståg kvar. Kanske har SJ glömt dem där. kanske kommer det en tågens dag då friska unga tågarbetare springer och växker loken till liv och låter de rostiga vagnarna än en gång rulla.

Men risken är dock överhängande att även på tågens stora triumfdag förblir de rostiga vagnarna lika bortglömda. Nya tåg har tagit de gamla tågens plats. De nya tågen har många kvaliteter, de är snabbare och tystare, pilar fram genom landskapen. Dock är deras tystnad och hastighet en utveckling med andra konsekvenser än de mer uppenbara. Det romantiska skimret har falnat. Järnvägsfogarnas slammer, mellanrummet mellan vagnarna där man kunde stå och se marken ila förbi under en. Nu reser många hastigt och effektivt. De stirrar in i sina datorskärmar och lyssnar på musik och avskärmar sig från resan de företar. Resan är inte vägens mål, målet är målet.

Jag har börjat förlora greppet om min liknelse.
Innan jag släpper den helt ska jag bara passa på att dra mig till minnes min barndom. En dammig sommardag när jag var mycket liten, jag talade knappt. En dag väntade jag och min mor på tåget. Det skulle komma med far och bror min. Så rullade tåget in på perrongen och de tu klev av. Men det spelade alls ingen roll för mig. Mina ögon gick oavkortat till tåget. Åh, tåg. "Tåg!", ropade jag glatt och kunde inte slita mig från det fascinerande fordonet. Alldeles förhäxad var jag.

Nu åter till det här med att börja skriva en blogg.

Med vemod kan vi nu begrunda den sk. bloggosfären. Ett begrepp som mycket få normalt funtade människor känner ligger särdeles bekvämt i munnen. Nu kan vi se tillbaka på bloggosfärens tid och minnas. Minnas den unga tiden när nyfikenheten och uppfinnarglädjen frodades. Vi kan minnas hur tacky blondinbellas blogg såg ut innan hon blev stor och kom i kontakt med layoutföretag, vi minns helgondagböcker och den där Killing-haren som tyckte illa om Håkan Nesser. Allt sådant har tidens gång kastat undan.
Som en virvelvind i höstlig skog, sopar stigen ren från torra löv ...

Som en förklaring

Jag kände att det blev lite mastigt med mitt finkulturinlägg så jag ska mjuka upp lite igen. Det måste ju finnas någon balans i eländet. Jag håller ännu på att lära mig vilka tongångar man egentligen bloggar i och vad man ska skriva. Jag tänkte att bloggen i längden kunde tjäna som en hjälp åt folk som vill bli lite mer vemodiga.

Inte för att jag skulle vara särdeles bra på det. Skulle knappast kalla mig auktoritet ens en gång. Men ingen annan gjorde något och som jag har väntat!

Som jag har googlat och väntat, väntat och googlat. Helt resultatlöst. Inga ordentliga självhjälpsbloggar för den rätta intellektuella sinnesstämningen. Så därför får jag göra mitt bästa jag då.

Idag har jag givit blod, varit på banken och strosat på kyrkogården.
Så lever jag mina dagar. Kände mig som en gammal tant för att jag var på banken och skötte mina bankärenden (inte via webben). Dessutom lånade jag chic lit på biblioteket efteråt. Nu ska jag mest luta mig bakåt i fåtöljen och se lite lätt uttråkad ut.

En liten passus om fin litteratur

Jag tillåter mig en liten utvikning som väl egentligen är off topic. Men det här är ingen fascistblogg så jag får göra som jag vill. Dessutom är den ju nyöppnad, så det finns inte riktigt några ramar än. Jag läste på debutantbloggen om Fin litteratur och kände att jag borde säga någonting:


Finkultur är någonting i sanning bespottat. Inte vidare konstigt egentligen. Det är ändå ett ord som ursprungligen inte har någon annan betydelse än den rent ironiska. Det har aldrig funnits finkulturens vita riddare. Riddarna slåss för någonting annat. Alltså begreppet finkultur är inte någonting som de flesta av de som förmodligen är finkulturens förkämpar använder.

Min vän I. blir riktigt upprepad då man i spefullt tonläge antyder att hon är en finkulturell människa. Hon är det onekligen. Hon rekommenderar att man läser Bröderna Karamazov, hon kan spela cello, hon har stil och elegans. Det tar inte lång tid för en att förstå att hon har en smak som är rätt classy. Men eftersom finkultur indikerar att man gör sig just finare än andra tycker hon inte om det. Finkultur säger att det är den här kulturen bildade borgare och aristokrati har i sina finrum. Därför tycker vännen I inte om det, hon tycker inte hennes smak är finare än någon annans.

Så varför uppkommer då känslan av att behöva diskutera (läs förkasta) den så kallade finkulturen? Därför att det finns något där som ändå gnager. Inte bara den där bitterheten som infekterar populärkulturella konstnärer som lyckas bättre kommersiellt än på recensionssidorna (jag säger inte att Thomas Ledin och Camilla Läckberg är bra exempel, så har jag ingenting sagt). De verkar liksom känna ett trängande behov av att racka ned på recensenterna som aldrig ger dem goda recensioner. Alternativt anar de konspirationer om att recensentrerna kommit överrens om att diskreditera utan att ens tillgodogjort sig konsten. Nu låter det här som ett småsint beteende. Jag vill därför passa på att säga att ingen excellerar väl så i det här beteendet som Björn Afzelius gjorde. Han tycker jag ändå är bra ibland.

Men jag tvekar faktiskt på att recensenter i dagsläget har en sådan betydelse att de skulle kunna avgöra vad som är den nu så viktiga finkulturen.

Vad jag egentligen vill säga är att det finns något i det hela som jag vill slåss för. Inte finkultur, såklart. Vad jag kan försvara är kulturens värde. Det värdet tycker jag inte är oberoende av vad det är för kultur. Super Mario Bros 3 har helt andra värden än vad Buddenbrooks har. Jag vill propagera för konsten och dess möjligheter. Den kan utveckla oss, ge oss tankar vi aldrig annars fått och visa oss skönhet vi själva inte skulle kunna tänka oss. Konsten är vår enda väg till en annan och mycket vackrare värld. Jag tvekar inte att tycka att den konst som leder längs den vägen är på alla sätt bättre än kultur som endast cementerar vår inskränkthet. Det är bara min personliga bedömning. Andra har andra och rätt finns ändå inte. Jag tror att folk också känner att vissa böcker som drar åt det senare hållet inte är lika fina och därför känner att de måste ta avstånd från sina egna aningar. Som en MAX-besökare som bedyrar att maten minsann är lika fin som den på de dyrare restaurangerna.

Och det finns en poäng i att se kategorier i vår vardag. Jag tror ganska starkt på att vi måste kunna få begrepp på tillvaron. Det finns anledningar att skilja berg och kullar åt, även om det blir förenklade och generaliserande.

På sätt och vis kan man nästan säga att all kultur som strävar bort mot det rent kommersiella är finkultur. Den är fin för att den försöker vara någonting mer. Spelar roll om det är skramlig industrirock eller en film av Tarkovskij. Blotta ambitionen är nog för mig.

För det finns ett problem med den kommersiella kulturen. Den är lättjefull. Det är något att ligga och slappa med, något att slöglo på. Den stryker medhårs och bekräftar våra fördomar. Fin litteratur är fin därför att den tar tid och gör motstånd. Den är fin därför att den lär oss saker och utvecklar vårt språk. Det är sådant man måste kämpa med, läsa och tänka efter, kanske läsa om. Finkulturen är tidskrävande. Det är därför den är finkultur. Tappar vi tålamodet för det tappar vi nycklarna till dörrar som ledde till någonting väldigt fint. Det är inte fel att tillgodogöra sig populärkultur. Det tycker nog ingen. Populärkulturens grepp om tillvaron är så stort att all övrig kultur är som små fiskar i en väldig ocean. Att tro på fiskarnas strävan att vara fiskar och inte hav är att tro på värdet i fisk. Den stora tjusningen i fiskarnas varierade utseenden och beteenden.

Hukar vi och säger att allt är lika fint, att man får bestämma själv, har vi visserligen rätt. Det är sant. Ingen kan bestämma över vad vi tycker. På MAX får man till och med bestämma exakt hur mycket is man vill ha till läsken.





Ty konst har adel
som evigt höjer
sig över tid och ras.
För knektars tadel
hon sig ej böjer.

Officiella öppnandet

Tillfälligt uttråkad och rastlös väljer jag att slå opp portarna till mitt lilla krypin, kvällen till ära. Jag tänkte det kunde vara roligt att ha en blogg. Så det här är mitt lilla bidrag till överskottet av information på internet.

Du är välkommen hit.
Det är en blogg där jag ska försöka begrunda det finaste hos människan, det vill säga tungsinnet, melankolin och vemodet. O, vackra vemod.

Jag har min releasefest på filmtipset, för mig själv.

Det går hett till.
Se bara på festbilderna: