Länge leve ensamheten, Fernando ...

Som vi kommer upptäcka är ensamheten inte entydig på något vis. Lika mycket som den kan vara den säkraste vägen till vemodets små kulörta lyktor som är tända nu eftersom det blivit augusti och mörkt om kvällarna. Kanske hade någon kräftskiva förra veckan och ännu inte har tagit ned sina, för tillfället uppsatta, lampor. Ensamheten är svår men även nödvändig. Den är även högst personlig.

Att på något vis fånga in ensamhetens essens, dess kärna, är svårt. Så är det nog egentligen med alla känslor. I grund och botten anar vi mycket lite om hur andra människor känner när de säger att de känner likadant eller vice versa. Det är en såndär dagis-filosofisk fundering barn kan ha men sedan ryggar undan ifrån eftersom det är jobbigt att den är så svår att få svar på. Ser alla blå på samma vis? Nej, inte de färgblinda, men de övriga då. Vi vet med säkerhet att alla inte känner likadant inför ensamheten. Eremiter smyger sig undan och tycker alls inte om sociala sammanhang, medan andra tycker att det är skitjobbigt att vara för sig själv.
Ah, signe oss, vi mångsidiga människor.

En viktig skillnad är den ensamhet vi själva valt och den som omständigheternas makt tvingat på oss. Inte så sällan har jag hört det beklagas att vi inte som i engelskan kan säga alone om den mer positiva ensamheten och lonely om den mer negativa. Nu är det inte riktigt så enkelt, ens i engelskan. När Hank Williams sjunger att han är Alone and Forsaken är han faktiskt mycket ledsamt ensam. Kanske är det rimligare att säga att alone är själva tillståndet, medan lonely mer är känslan. Mina engelskakunskaper är på många vis begränsade.

Om vi då skiljer på dessa två ensamheter, den självvalda och den påtvingade, har vi med ett lätt fall och ett svårt att göra. Den självvalda ensamheten först är otvivelaktigt till gagn för alla vi som vill förkovra oss vemodets vackra stämning i våra liv. Ensamheten ger tid till tänkande och perspektiv vi annars inte ser. Stilla promenader i en vårskog, där snön smälter till småbäckar och björkträden står i knopp. Det ligger något i dem som säger att livet är tillvarons andhål. Eller att sitta i en eka, på en stilla sjö och titta på ett flöte. Även ett tyst hotellrum, med vita väggar och en minibar kan göra sitt. Så länge som där finns plats att andas ut och tänka efter. Eftertanken är ofta vemodets bror och kamrat. De har druckit duskål många gånger.

Den andra ensamheten är svårare. Den vi inte hyser kontrollen över. Många finner den alldeles oerhört ledsam. Därför är den ett tveeggat svärd. Problemet är vägen som går förbi ensamheten, som sluttar ned mot djupare mörker. Nu är jag ofta mån om att skönmåla ångesten. Men eftersom Owe Wikström skriver att det mycket farligt att göra det försöker jag vara ett gott föredöme. För stor lonelyness kan leda till ångest och ohälsa.

Men den kan ha sina förtjänster. Det finns ett stort rött hallon i den här ensamheten som vi inte kan nå utan att kastas in bland törnbuskens grenverk. Ställda inför den stora ensamheten väntar nya perspektiv. (Nu låter jag som en riktig självhjälpscoatch och jag vet inte om jag känner mig nöjd eller äcklad.) När du inte längre har någon chans att vända och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, som Ola Magnell sjöng. Liv rimmar på perspektiv, vända på hända (och ända, men aldrig i en Ola Magnell-sång). När någon försvinner ifrån oss, flyttar ut eller färdas till de sälla jaktmarkerna, måste vi omvärdera det vi har och vad vi saknar. Nu är den här ensamheten inte direkt en väg till vemod, även om den kan få sådana läckra konsekvenser. Dess oförutsedda karaktär gör att den är svår att färdas medvetet. Vad vi kan göra är att motarbeta chocken när ensamheten väl kommer.

Vi är ensamma, oavsett hur många vänner vi har på facebook. Det är ett lite ledsamt men högst sannolikt faktum. Vår jord är en liten planet i en mycket stor, kall och mörk tomhet. Här och var finns stjärnor och planeter i tomheten, men inga som visat sig vänligt inställda till oss. Ateister ser ensamheten som självklar. Men även de troende bör nog överväga ifall verkligen den gud eller de gudar man tror på verkligen finns där för en när man har det svårt. Visserligen bygger mycket av det praktiska religiösa arbetet på att guden/gudarna faktiskt hör och bryr sig, vilket också många tror på. Där det finns tro finns det också tvivel. Och ensamheten får nog sägas vara större för den som har en gud som inte lyssnar. I vilket fall måste vi alla fejsa att ensamheten lurar, som en tiger i snåren, på oss.

Vi har visserligen människor och djur som hjälper jaga ensamheten på flykten igen. På inga sätt förändrar det att vår grund är ensam; ensamhet är så att säga normaltillståndet, liksom mörker och kyla. Det krävs att man lägger till något för att fördriva detta. Dessutom finns det en hake, för hur mycket förstår dessa medmänniskor oss egentligen. Nog hoppas många att just deras vänner och älskade ska se en som man verkligen är. På sitt sätt är detta också mycket positivt ur vårt perspektiv. För vemodet är den stillsamma saknaden och sorgen över något som upplevs som förlorat. Och har vi något finare att förlora än den omhuldade kärleken. Så när den av en eller annan anledning försvinner (ty allt är i längden förgängligt) har vi bara de vackra och mindre vackra minnena kvar, samt den eventuella saknaden. Kärleken och saknaden är stor, ensamheten är störst. Att vänner sviker är någonting man måste lära sig, Fernando.