Begreppet vemod

Som jag har lärt mig är det första man egentligen bör göra när man ger sig in på självhjälpsbanan att muta in sina patentbegrepp. Man bör ha ett eget. Detta bör man dessutom definiera lite eget. Skriver man om lycka, som exempel, då räcker inte ordboksdefinitionen.



"(varaktig) känsla av djup glädje och tillfredsställelse"

Läser man exempelvis i Drömliv (De e författare Ingemarsson e) så handlar det inte så mycket om djup glädje och tillfredsställelse utan om vad som kallas en grundton. Denna grundton av lycka är en verkligare lycka än den som vi konventionellt talar om. Jag tror att det handlar om att det är en lycka som fungerar oberoende av hur vi mår. Den liksom ligger som bastillståndet som känsloyttringarna sedan utgår ifrån. Men boken är faktiskt lite vag, så det är svårt att veta ibland. Men banne mig så lycklig man blir.

Det här är inte så märkligt utan en ordinär del av postmodernismen. Om vi definierar orden definierar vi också sättet att använda dem. Vi människor är subjektiva och med våra uppfattningar formar vi världen. Den ser och ter sig som vi väljer och vänjer oss vid. Perspektiven på tillvaron blir någon slags blandning av våra egna och de andra lär oss. Jag läste i en bok idag att Foucault svarar alla som använder människan som utgångspunkt och mål för någon slags sanningssökande med ett filosofiskt skratt. Som exempel kanske vissa ser något som ett effektivt och smart sätt att bli lycklig, medan andra tycker det är ett effektivt och smart sätt att narra ihop en livslögn.

Men förlåt mig. Här pratar jag lycka när det var vemod det var frågan om. Det är nog inte en bra idé att lura sig att bli vemodig. Även om det finns psykologisk litteratur som ger en verktygen. Låter över lag dumt att behöva lura sig. Som att man inte är nog lurad redan. Såhär beskriver i alla fall NE vemod:

• stämning av stillsam saknad och sorg över ngt som upplevs som förlorat: hon kände ~ vid tanken på att barnen snart skulle vara vuxna och utflugna ur boet; det var med ~ stenhuggarna lämnade sin arbetsplats för sista gången; hon kände sitt hjärta fyllas med ~
HIST.: sedan 1637; av ty. Wehmut med samma bet.; jfr ve, ¹mod

---

Om nordiskt lynne, så fullt av vemod,
ibland från palm och cypress vill fly,
kan fröken Larzon ta ut mustangen
och rida upp till en liten by.

Evert Taube, Invitation till Guatemala (i Förlustelse och frid, 1957)

Själv är jag osäker på det här med det nordiska lynnet. I umgänget med visor blir man också med tiden rätt van att ta Taube med en smula salt. Vilket väl är passande för en gammal sjöbuse som han (eller ja, någon riktig sjöbuse var han väl inte riktigt, men ville nog gärna ha varit i alla fall). Det finns en tanke att vemodet är just en del av det nordiska lynnet. Den handlar om vemodets idéhistoria. Owe Wikström nämner två möjliga ursprung. Endera att det är en konstruktion från den europeiska romantiken eller att det är ett strikt nordiskt fenomen. Själv tror jag nog mer på romantiken. Dels för att jag diggar romantiken mer än geografiskt bundna lynnen. Men också för att ordet kommer från tyskans Wehmut, som betyder samma sak. Så uppenbarligen har även tyskar behov av just den känslan. Franskan, spanskan och engelskan verkar dock sakna ordet. Fast de har många andra fina ord.

Owe själv gör förresten just det där begrepps-tricket. Jag återkommet till hans bok i ett ordentligt inlägg någon gång. Men tillåter mig att vika av en smula här. Han använder stora delar av sin Till längtans försvar åt att försöka beskriva vad han kallar för vemodets övertoner. En existentiell dimension av vemodet, en andlig saknad av slutet på förgängelsen. De som saknar denna överkänsla (ateister och fundamentalister) avfärdar han tämligen bryskt. Det är nästan lite lustigt, för i kritiken av ateister blir han nästan så övertygad som det han kritiserar. Själv vill jag nog utgå ifrån att alla har möjlighet att känna. För det känns fint och demokratiskt på det viset. Däremot förnekar jag givetvis inte troendes infallsvinkel på denna största och konstnärligaste av känslor.

Så begreppet vemod använder jag för att beskriva en känsla av stillsam saknad inför något förlorat. Kanske även en stillsam längtan inför något som ännu inte finns. Ett känslomässigt åskådliggörande av förgängligheten. Det är något vi sparar åt det fina. Vacker musik kan vara vemodig, då säger vi att den är fin och vemodig. Vi säger inte att Sommaren är kort är vemodig, fastän den har potential.

Låt oss då tänka på vemodsackordet som för mig är en katt på en stenbeläggning, en liten gränd i en liten stad som inte längre är ens hem och några slarvigt knutna eterneller som hänger på tork i fönstret medan det skymmer. Apropå ackord ska jag nog skriva om visor någon gång.