Så varför vemod? del 1

Det finns två större anledningar till att jag drevs till det här. Jag ska tala om den ena nu. De är värda varsitt inlägg. Under hösten 2009 och våren 2010 vaknade en insikt hos mig, kopplad till användandet av Facebook. Jag har haft mitt konto i några år nu. Men det är först på senare år som folk verkar ha blommat ut i sina statusuppdateringar. Eller så är det bara så enkelt att min bägare rann över.

Det hela är kopplat till en diskussion de har på DN nu (jag ska prova pinga igen). Mitt facebookflöde fylldes av vad man skulle kunna kalla en "positiv energi". Nu låter väl det inte så illa. Men det var det. Det var som att folk levde bland molnen. Var de inte på sina drömjobb var de med sina älsklingar eller på något otroligt frän hipstertillställning. Folk med allt för lyckliga liv började jag gömma undan ett tag. Framför allt betonade de en enorm aktivitet.

På DN kallar man det hela för skryt och ser det som en trend. Jag tolkade det själv aldrig som skryt utan som en kombination av vännernas aktivitet och forumets utformning. Blandningen av statusuppdateringar och bilder bygger ju mycket på att man gör saker. Sitter man ensam på sin kammare är det ofta ingen där som tar kort på en (det finns alltså inte jättemånga bilder av mig kan man sluta sig till). Det är när det är fest och glam som bilderna tas. Det märkliga är när man har någon som är deprimerad där. Inte bara ledsen för stunden utan långvarigt nedslagen. Det är som att hela stämningen bryts av på ett märkligt vis.

Psykologen Anna Karlstedt menar på samma sak. I DN säger hon att:

"Facebook är i första hand inte ett forum för djupa och öppna samtal med nära vänner som man vågar visa sina svagheter inför. Statusraderna inbjuder till kort information om vad vi gör. Ofta har vi ytliga kontakter i sociala medier, kanske kollegor som man vill marknadsföra sig inför."

Folk får säga vad de vill till alla sina vänner och då passar de på att marknadsföra sig. För ingenting är ju så viktigt som att få bli såld. Vid regnbågens slut lurar guldurnan dit vi alla vill ta oss. Facebook kan "fylla en funktion när det gäller att söka jobb eller att dejta, och då är det viktigt att synas, säger Kajsa Klein."

En annan förklaring är att vi inte är så bra på att uttrycka oss. Så när vi får ett kort format att skriva i försvinner våra nyanser och vi degenereras till kvällstidningssvenska.

De bloggar som kommenterat artikeln har följande rubriker:

"Upplever du att människor förskönar bilden av sig själva i sociala media?

Me and my amazing life on Facebook

Facebook sätter jantelag ur spel

Statusskryt?

Oj, vad jag måste upplevas som skrytsam?!

Statusuppdateringar - Skryt, trevligt eller bara individuell marknadsföring?

Tänk att vi mår så dåligt av andras glädje..."


Ska tillvaron vara såhär nu resten av tiden?
Någonstans i hela den senare IT-svängen känner jag mig alienerad. Det är inte ett främlingsskap mot själva tekniken utan mot attityder. Tänk om det inte handlar om jante egentligen. Tänk om det faktiskt är lite av ett problem när vissa känslor inte får rum. Det är tråkigt om tillvaron blir mer banal och ytlig än vad den redan är. Inte för att jag är så förbannat djup. Men jag har i alla fall lusten att se någonting annat. Jag vill skriva något som inte bara är futtigheter.

Nu har jag ägnat mesta inlägget åt att konversera mig med DN-artikeln. Det är för att jag är osäker på pingandet. Hur mycket av inlägget bör vara direkt kopplat till artikeln? Vad är etikett och kutym i frågan? Vad säger Ribbing? Åter till själva huvudämnet: Vemodet. Med Karlstedts ord vill jag skapa ett "forum för djupa och öppna samtal". Ha ett slags offentligt djupt samtal över tillvaron.

I förordet till sin fina Till längtans försvar skriver Owe Wikström såhär:

"Vemod är en undanglidande blandning av upplevelser: mild sorg över något ljuvligt, en mix av både längtande melankoli och smärtsam lycka."

Därför vemod!

Loggade jag en dag in på facebook och upptäckte att hela mitt flöde var täckt av statusuppdateringar i ljuvaste vemod skulle jag nog uppleva Stendhals syndrom.