Jag tillåter mig en liten utvikning som väl egentligen är off topic. Men det här är ingen fascistblogg så jag får göra som jag vill. Dessutom är den ju nyöppnad, så det finns inte riktigt några ramar än. Jag läste på debutantbloggen om Fin litteratur och kände att jag borde säga någonting:
Finkultur är någonting i sanning bespottat. Inte vidare konstigt egentligen. Det är ändå ett ord som ursprungligen inte har någon annan betydelse än den rent ironiska. Det har aldrig funnits finkulturens vita riddare. Riddarna slåss för någonting annat. Alltså begreppet finkultur är inte någonting som de flesta av de som förmodligen är finkulturens förkämpar använder.
Min vän I. blir riktigt upprepad då man i spefullt tonläge antyder att hon är en finkulturell människa. Hon är det onekligen. Hon rekommenderar att man läser Bröderna Karamazov, hon kan spela cello, hon har stil och elegans. Det tar inte lång tid för en att förstå att hon har en smak som är rätt classy. Men eftersom finkultur indikerar att man gör sig just finare än andra tycker hon inte om det. Finkultur säger att det är den här kulturen bildade borgare och aristokrati har i sina finrum. Därför tycker vännen I inte om det, hon tycker inte hennes smak är finare än någon annans.
Så varför uppkommer då känslan av att behöva diskutera (läs förkasta) den så kallade finkulturen? Därför att det finns något där som ändå gnager. Inte bara den där bitterheten som infekterar populärkulturella konstnärer som lyckas bättre kommersiellt än på recensionssidorna (jag säger inte att Thomas Ledin och Camilla Läckberg är bra exempel, så har jag ingenting sagt). De verkar liksom känna ett trängande behov av att racka ned på recensenterna som aldrig ger dem goda recensioner. Alternativt anar de konspirationer om att recensentrerna kommit överrens om att diskreditera utan att ens tillgodogjort sig konsten. Nu låter det här som ett småsint beteende. Jag vill därför passa på att säga att ingen excellerar väl så i det här beteendet som Björn Afzelius gjorde. Han tycker jag ändå är bra ibland.
Men jag tvekar faktiskt på att recensenter i dagsläget har en sådan betydelse att de skulle kunna avgöra vad som är den nu så viktiga finkulturen.
Vad jag egentligen vill säga är att det finns något i det hela som jag vill slåss för. Inte finkultur, såklart. Vad jag kan försvara är kulturens värde. Det värdet tycker jag inte är oberoende av vad det är för kultur. Super Mario Bros 3 har helt andra värden än vad Buddenbrooks har. Jag vill propagera för konsten och dess möjligheter. Den kan utveckla oss, ge oss tankar vi aldrig annars fått och visa oss skönhet vi själva inte skulle kunna tänka oss. Konsten är vår enda väg till en annan och mycket vackrare värld. Jag tvekar inte att tycka att den konst som leder längs den vägen är på alla sätt bättre än kultur som endast cementerar vår inskränkthet. Det är bara min personliga bedömning. Andra har andra och rätt finns ändå inte. Jag tror att folk också känner att vissa böcker som drar åt det senare hållet inte är lika fina och därför känner att de måste ta avstånd från sina egna aningar. Som en MAX-besökare som bedyrar att maten minsann är lika fin som den på de dyrare restaurangerna.
Och det finns en poäng i att se kategorier i vår vardag. Jag tror ganska starkt på att vi måste kunna få begrepp på tillvaron. Det finns anledningar att skilja berg och kullar åt, även om det blir förenklade och generaliserande.
På sätt och vis kan man nästan säga att all kultur som strävar bort mot det rent kommersiella är finkultur. Den är fin för att den försöker vara någonting mer. Spelar roll om det är skramlig industrirock eller en film av Tarkovskij. Blotta ambitionen är nog för mig.
För det finns ett problem med den kommersiella kulturen. Den är lättjefull. Det är något att ligga och slappa med, något att slöglo på. Den stryker medhårs och bekräftar våra fördomar. Fin litteratur är fin därför att den tar tid och gör motstånd. Den är fin därför att den lär oss saker och utvecklar vårt språk. Det är sådant man måste kämpa med, läsa och tänka efter, kanske läsa om. Finkulturen är tidskrävande. Det är därför den är finkultur. Tappar vi tålamodet för det tappar vi nycklarna till dörrar som ledde till någonting väldigt fint. Det är inte fel att tillgodogöra sig populärkultur. Det tycker nog ingen. Populärkulturens grepp om tillvaron är så stort att all övrig kultur är som små fiskar i en väldig ocean. Att tro på fiskarnas strävan att vara fiskar och inte hav är att tro på värdet i fisk. Den stora tjusningen i fiskarnas varierade utseenden och beteenden.
Hukar vi och säger att allt är lika fint, att man får bestämma själv, har vi visserligen rätt. Det är sant. Ingen kan bestämma över vad vi tycker. På MAX får man till och med bestämma exakt hur mycket is man vill ha till läsken.
Ty konst har adel
som evigt höjer
sig över tid och ras.
För knektars tadel
hon sig ej böjer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar