Varför så vemod? Del 2.

En andra stor bevekelsegrund/inspirationskälla komer ifrån skrået av hjölp-dig-själv-människor och optimistkonstulter. Numera heter de inte optimistkonsulter, de heter livscoatcher och såna saker. I grund och botten är det dock förmodligen samma sorts människor med samma sorts budskap. Det gäller att optimera sig. Livets vedermödor ska man skaffa sig andra perspektiv på och företrädesvis rätta till själv. Känslan av maktlöshet är nästan värre än vad deppighet är. Genom övningar på hur vi ska tänka rätt för att pika våra sinnestillstånd till de allra positivaste. Man får nog förmoda att sådant som Laplace demon måste vara en alldeles fruktansvärd tanke för dessa människor.

Det är nu lätt att kritisera den här formen av vad det nu är. I denna lyckosfär finns det förstås ett stort spektrum, från hemmasnickrad nyandlighet till universitetsforskning. Den senare delen får ganska stort utrymme i våra medier. Den omfattas inte riktigt av kritik som Kristian Ekenbergs. Den vanligaste kritiken rör väl i alla fall att det är flummig pseudopsykologi och att de tjänar stora pengar på utsatta människor. Och nog för att det finns sanning i argumenten, det här är ju big bussiness.

Men det mesta av mitt personliga agg har jag lagt ifrån mig (rent teoretiskt i alla fall) eftersom det finns en grundläggande ideologisk klyfta. Ideologi använt här i betydelsen "sammanhängande system av idéer och värderingar", inte nödvändigtvis politiska. Det beror på vad man ser som politik eller inte. Problemet är att det rör sig om en form av extremism. En som vi inte riktigt bryr oss om eftersom den stryker vår invanda uppfattning medhårs. Jag menar att från de seriösa akademiska forskningsrapporterna till Kajsa Ingemarssons märkliga drömbok finns en form av fundamentalism. Inte en religiös eller politisk sådan utan en som har med känslorna att göra.

Lyckoextremisterna företräder en åskådning där vi är fångade i en slags ständig jakt efter tillfredsställelse, ”Den eviga matchen om lycka” som Norberg kallar sin bok. Ta Mia Törnblom som exempel. Hennes stora hållhake är självkänsla. Alla våra problem löser sig därigenom. Eller inte alla, men många. Självkänsla är den kraft som ska förlösa oss alla. Alla hennes böcker handlar om det. Jag har typ läst tre, och det är sida upp och sida ned. Likadant är det med lyckan, för dem som förespråkar det. Säger Kay Pollack att vi ska välja glädje, då räcker inte någonting annat. Glädje eller så får det vara. (Som kanske framgår har jag i studiesyfte läst såna här självhjälps-böcker under våren, och gudarna ska veta vilken ångest det gav mig.)

Vi får aldrig stanna upp och fråga oss själva hur lyckliga vi behöver vara egentligen. Inget fel på lycka, men det finns ju så mycket annat. Att se lyckan som den enda vägens känslostrategi är att betrakta det andra som paria. Säg exempelvis att vi som vissa föreslår mäter lycka istället för BNP. Miljöpartisten Max Andersson tycker det, exempelvis, och det är en tanke som sprider sig. Att skaffa ett lyckoindex. BNP verkar på många vis vara ett grått och trubbigt instrument, det visar inte hur bra folk har det. Själv kan jag inte sånt här och även om jag personligen tycker att BNP verkar vara ett ganska praktiskt instrument för trubbiga grå politiker (det är lätt att räkna på, lättbegripligt och tämligen enkelt att kombinera med sådant som gini-koefficienten och dylikt) så är det inget jag tänkte diskutera. Hur lyckoindexet ska se ut är många oense om, eftersom det är svårt att räkna på.

Index av dessa slag blir graderande. Folk som inte tjänar pengar och inte gör av med pengar är inte så bra för våra siffror. Konsumtionskritiker tar gärna upp det som en kritik av BNP-begreppet. Men om vi gör ett lyckoindex istället, vad sker då? I så fall blir ju vi som inte är lyckliga ett hot mot våra positiva värden. Vaknar man en morgon och känner sig lite nere, då är man rätt vad det var en minuspost. Då är man ett problem som bör åtgärdas, liksom folk som inte tjänar pengar är det i nuläget. Att vi är olika, har olika karaktär och känner olika känslor blir då inte en tillgång utan det motsatta.

Det rör sig alltså om en rörelse som i sitt helgonförklarande av lyckan samtidigt demoniserar det övriga. Då är det här liksom en röst på den andra sidan. Jag har ingenting emot lyckan, såklart inte. Vår begreppsvärld utgår ju helt ifrån lyckans positivitet. Men jag tycker det är tråkigt om vi därigenom negligerar det som inte är lyckligt. Delar vi upp världen i lycka och olycka hamnar kanske det ytliga flabbet på lyckosidan som önskvärt och den djupa eftertanken på olyckosidan, som icke önskvärd.

Jag vill istället ta tillfället att hylla nyanserna i skymningsljuset, längtan som progressiv kraft, saknad som något djupt mänskligt. Vemod och andra ändå mörkare penseldrag på duken är en del av vilka vi är. Nog för att depressioner oftast är rimliga att förebygga. Men det gör vi nog inte genom att stressa upp oss om allt inte är lyckligt och lyckat i vår tillvaro. Kanske förebygger vi depressioner genom att förstå våra dunklare sinnesstämningar, lär oss uttrycka dem och förklara dem för vår omvärld.