Jag har varit ute på vift i några dagar. Jag är det den här sommaren. Inte några längre sträckor. Men små turer med tåg runtom i landet på olika äfventyr. Ibland tänker jag att det är ett sätt att slippa stanna upp och tänka på min vardag och dess påvra framtidsutsikter. Andra gånger tänker jag att det där bara är ett sätt att dramatisera mina känslor och att jag nog egentligen reser eftersom jag får en anledning till att göra det. I vilket fall ligger det ett bedrövelsens dammoln över allt jag inte gjort när jag återkommer hem igen.
Förr kunde hemkomsten innebära en trygghetskänsla. I hemmet är man tufri. Där kan inte det hemska komma åt en. Man kan stänga av telefonen (eller dra ur kontakten, beroende på vad man har för en lur), okolla mailen och låsa dörren. Den känslan har sedan länge förflyktigats med tidens vind. Sannerligen, snabbt jagar stormen våra år. Istället ligger en stinkande lukt (som jag hoppas är metaforisk) som säger att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Just idag har jag en känsla av skam över att jag svikit mina vänners födelsedagar för att själv flacka ned till Köping. Dan Andersson har några rader om att i vanvett fly från sina vänner och i mörkret till den okände be. Är inte säker på att det var det jag gjorde, men close enough.
Äsch, jag får ingen rätsida ens på vad jag tänkte skriva om. Eftermiddagssensommarsolen lyser mig i ansiktet. Eller skulle ha lyst mig i ansiktet om jag inte dragit ned persiennerna. Nu ser jag den bara lite snett genom ett mindre fönster. Den skiner på björken där utanför som bara syns som en vajande silhuett.
Är inte säker på att det här är att betrakta som en hemkomst. Hemkomst låter som att det inbegriper något utöver att man kommer till sin nuvarande bostad. Jag tror att det finns en känsla inblandad i begreppet "hemkomst". Men i brist på andra ord får det duga. För jag känner inte den känslan. Jag känner mig som en gäst. Jag blir bekymrad över att tidens tand (tiden är uppenbarligen en bitande vind) sätter sig här och där. Hade önskat att den kunde vara lika vit som den var när jag flyttade in. Förmodligen kunde jag varit varsammare. Men år går inte oförmärkta förbi våra rum vi bor i.
O du dyra liv som tynar och försvinner, tänker jag och lyssnar på Allan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar