Det är sent att börja en blogg nådens år 2010. Det är så sent att det inte ens är efter eller ohippt att göra det nu. Den yttre tidsgränsen för när man är efter med att starta en blogg är redan passerad. Liknelsen att man missade tåget är inte längre aktuell. Något som är lite tur eftersom sista-tåget-liknelser är så hopplöst slitna.
Det som är kvar nu av den slitna klyschan är en perrong som förfallit till den milda grad att växter börjat gro i asfalten. Rostiga står gamla godståg kvar. Kanske har SJ glömt dem där. kanske kommer det en tågens dag då friska unga tågarbetare springer och växker loken till liv och låter de rostiga vagnarna än en gång rulla.
Men risken är dock överhängande att även på tågens stora triumfdag förblir de rostiga vagnarna lika bortglömda. Nya tåg har tagit de gamla tågens plats. De nya tågen har många kvaliteter, de är snabbare och tystare, pilar fram genom landskapen. Dock är deras tystnad och hastighet en utveckling med andra konsekvenser än de mer uppenbara. Det romantiska skimret har falnat. Järnvägsfogarnas slammer, mellanrummet mellan vagnarna där man kunde stå och se marken ila förbi under en. Nu reser många hastigt och effektivt. De stirrar in i sina datorskärmar och lyssnar på musik och avskärmar sig från resan de företar. Resan är inte vägens mål, målet är målet.
Jag har börjat förlora greppet om min liknelse.
Innan jag släpper den helt ska jag bara passa på att dra mig till minnes min barndom. En dammig sommardag när jag var mycket liten, jag talade knappt. En dag väntade jag och min mor på tåget. Det skulle komma med far och bror min. Så rullade tåget in på perrongen och de tu klev av. Men det spelade alls ingen roll för mig. Mina ögon gick oavkortat till tåget. Åh, tåg. "Tåg!", ropade jag glatt och kunde inte slita mig från det fascinerande fordonet. Alldeles förhäxad var jag.
Nu åter till det här med att börja skriva en blogg.
Med vemod kan vi nu begrunda den sk. bloggosfären. Ett begrepp som mycket få normalt funtade människor känner ligger särdeles bekvämt i munnen. Nu kan vi se tillbaka på bloggosfärens tid och minnas. Minnas den unga tiden när nyfikenheten och uppfinnarglädjen frodades. Vi kan minnas hur tacky blondinbellas blogg såg ut innan hon blev stor och kom i kontakt med layoutföretag, vi minns helgondagböcker och den där Killing-haren som tyckte illa om Håkan Nesser. Allt sådant har tidens gång kastat undan.
Som en virvelvind i höstlig skog, sopar stigen ren från torra löv ...
Så fint vemodigt skrivet om tåg och tågromantik! Min barndoms räls är sedan flera år lagd i träda. Ett nytt resecentrum har byggts strax utanför staden, och den gamla stationen med sin enda perrong står och blir nernött av väder och vind. Så är det.
SvaraRadera