I alla fall måste jag säga att Caroline Ringskog Ferrada-Noli har en tydlig poäng. Åter till verkligheten! Egentligen skulle jag nog säga att det är mer nyanserat än vad hon uttrycker det hela. Genre-kultur behöver inte innebära flykt. Istället är det ofta ett sätt att angripa svårare mänskliga frågor. Även författare som haft ambitionen att skildra de utsatta och svaga har använt sig av extraordinära stillösningar. Det är knappast illusionernas fel att folk vänder sig bort från verkligheten. Författare som Harry Martinsson och Selma Lagerlöf använde den för att komma sina meningar närmre. Då Harry i Aniara tittar ut ibland stjärnorna tittar han i själva verket in i människorna. Aniara är för övrigt min bästa sci-fi tillsammans med TV-serien Farscape. Som Jonas Carlsson kommenterar i Lars Gustafssons blogg (Lars Gustafson's blog) är realismen ändå svårfångad och kan betyda så mycket olika.
Jag undrar om subkulturen i sig innebär flykten. Men någonstans finns ett förhållande där subkulturerna göder nördarnas eskapism och nördarna i sin tur uppmuntrar eskapismen inom subkulturen. Det blir en så kallad självförstärkande effekt. På så vis sviker subkulturerna de svaga och ensamma (vilka Caroline Ringskog Ferrada-Noli kallar arbetarklassen). Nu är väl jag knappast person att dömma nördarna. Förmodligen är det bra att folk har intressen. Det gör dem lite mindre ointressanta.
Men jag saknar allvaret. Jag saknar det allvarliga samtalet. Jag finner det inte i subkulturerna. Kanske är det inte så mycket en flykt från verkligheten som en flykt från andras verklighet. Som debattören säger ett sätt att ohämmat få förvalta sig själv och sitt intresse utan att störas av gråten i världen.
Framför allt saknar jag fantasyn som verkligen utnyttjar sina möjligheter Kanske missar jag den. Men den breda fantasyfåran verkar nöja sig med att olika skickligt tradera stildrag från Tolkiens dagar. Det utgör nummer 27 på min kulturella-besvikelser-lista (toppad ohotad av faktumet att Per Åhlin inte har råd att göra de filmer han vill).
Nu känner jag mig lite moraliserande och undrar om inte debattörskan också är det. Lite uppstyltat sådär med önskan om att den kulturella medelklassen ska sänka ned sin fromma näve och vara upplysta filantroper för de utsatta skarorna. Men så läser jag det extravaganta bloggsvaret och tänker att lite rätt har hon nog ändå, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, fast hon är moraliserande. För om man inte tilltalar suspekta astrologer måste man i alla fall ha någonting att komma med.
Fast mest skriver jag det här för att få rita en antropomorfisk Vredens druvor med mårdhundar i huvudrollerna:
Om det nu finns en bloggosfär, vilket jag uppfattar som i sig lite beklämmande, tycker jag att det känns fint att en vemodsblogg får utgöra en bit av den stora. Jag gillar det här. För övrigt är det intressant att du anklagar nördarna för att inte vara seriösa. Bör man ställa högre krav på dem än på icke-nördar?
SvaraRaderaNej, inte egentligen. Mest var det för att jag läste om det som jag ville hänka på. Fast jag ska nog sluta med sånt. Det var inte så roligt. Jag håller ännu på att testa vilka former jag diggar. Förmodligen ska jag försöka vara mer fin än fördömande ändå. Dock ser jag allvarliga problem med subkulturer som bygger på eskapism. Jag misstänker att det kan fungera som en själslig lisa åt en medelklas som inte tycker om att ta ansvar.
SvaraRadera(1) Jag älskar också Aniara.
SvaraRadera(2) Jag tror att Tolkien skrev om stora delar av isländska folksagor och kallade för sina. Så han var likadan.
Jag tycker också att det är synd, förresten.
(3) Har du ritat mårdhundarna på riktigt? Jag ser lite suddigt, men de tycks mig fantastiska!