Jag är lite osäker på vilken ordning man ska blogga i. Hur man väljer vilket man bör skriva om just för dagen. När det gäller nyhetsanknutna saker borde man nog skriva så snart som möjligt. Men andra saker kan vara svårare. Apropå nyheter måste jag säga att hur miserabel jag än blir så bor jag i alla fall inte tillsammans med 120 andra i en skola utan varmvatten. Det är dom små små detaljerna som gör det, som Povel sjöng.
Egentligen hade jag ett ämne, men jag måste först skriva en sak om konsekvensetik. I dagsläget är det så att jag bor i en studentkorridor. I praktiken innebär det att jag delar mitt kök med åtta grannar. Dessa flyttar som de vill och med ett, nog så viktigt, undantag har jag ingenting med dem att göra. Jag känner dem inte. Majoriteten vet jag inte ens vad de heter. De verkar vara glada, unga och välintegrerade personer, säkert alla trevliga (läs tråkiga).
En del verkar i alla fall tycka att det är en bra idé att sitta i köket och äta. Men tycker inte jag. För en annan tycker det är trevligt om man kan få laga sin mat i fred. Om man då tänker sig den gyllene regeln, att vi bör göra mot andra som de vill att vi ska göra mot dem, så hamnar vi just i den här fällan. Jag föregår med gott exempel och avlägsnar mig från köket då jag är klar och spenderar inte tid där i onödan. Vissa andra som tycker det skulle vara trevligt med mer folk i köket spenderar tid där. Gyllene regeln låser sig liksom alltid när man vill bli olika behandlad.
Tänker man istället på Kants kategoriska imperativ, kort sagt att det man gör ska man kunna upphöja till lag, tycker jag ger mig mer rätt än mina sociala grannar. För om det var lag på att alla skulle äta i köket skulle det bli mycket trångt runt borden vissa tider på dygnet. Man skulle få trängas. Om det däremot var lag att alla åt på sina rum skulle det inte bli några större problem. Nu är det inte lag och jag får stå där med förtreten. Man skulle bo i ett kollektiv eller ha ett eget kök.
120 bärplockare i en skola med fyra toaletter, utan tvål och varmvatten, går på tvärs både med den gyllene regeln och det kategoriska imperativet.
Ett annat aktuellt alternativ är ju att vara en av 30 gruvarbetare instängda i ett 30-gradersvarmt hål med framtidsutsikten att bli kvar där några månader. Fyra av fem visar redan tecken på depression och i tre veckor levde de på en halv mugg mjölk och ett kex varannan dag. Du kan alltså vara tacksam att du inte är instängd med dina korridorsgrannar under liknande omständigheter... Dock kanske experternas råd om att motion och struktur i det dagliga livet är viktigt för att männen nere i gruvan ska kunna klara hälsan hyfsat något vi alla kan ta till oss. Om det går till extremer kan man annars alltid kontakta Nasa för råd. Får en astronaut någonsin vara i fred?
SvaraRaderaAstronauter får faktiskt skylla sig själva. Men jag tror att man kanske inte bara kan sätta sitt lidande i relation till andras. Ens egna plågor kommer ju alltid vara de som står en närmast. Att hela tiden relatera till någon som har det värre kan ju vara att odla ett självförakt inför sina egna känslor. Fast det är bra att ha perspektiv på saker och ting.
SvaraRaderaÄter, det gör man bäst i matsalen. Det borde dina korridorgrannar förstå.
SvaraRaderaJag minns mina egna år i korridor. Klistrade framför tv:n intog alla sina måltider, nedsjunkna i en soffa som var fullkomligt slut. Sedan dess har jag inte kunnat tåla att ha tv.