Vemodets yttre gränsland

För det här inlägget har jag valt att anamma lyckobloggens strategi för bildanvändning, dvs. med någon slags mycket vag koppling mellan bild och text. Egentligen skulle jag ha haft med ett par smileys dessutom.

Det var ju egentligen det här jag skulle skriva om. Kanske vet folk med psykologisk kompetens hur man egentligen bör betrakta känslorna. Jag är dock lite tveksam. Inte för att jag på något sätt vill förringa deras kompetens. Men min erfarenhet av den delen av sjukvården är kanske inte den allra bästa. Många vill nog föreställa sig känslorna endimensionellt, en rak linje från att må dåligt till att må bra. Samtidigt är det förstås inte så enkelt. Är att hata mer dåligt än att vara riktigt deppig t.ex.?

Jag funderade ett slag på om någon slags färgkodning men problemet kvarstår. Vilka känslor hör ihop, vilka gör inte det, vilka ligger nära och vilka gör det inte? Kruxet ligger nog i att känslor dels rör sig om grova förenklingar, kategoriseringar som generaliserar vad vi känner utan hänsyn till nyanserna. Dessutom är känslorna abstrakta, vi känner de bara inom oss och kan aldrig riktigt veta hur någon annan känner det. Kanske är det tur att det inte finns någon vemodsforskning ändå. Även om jag rent personligen skulle vara den förste att gratulera det lärdomssäte som vågade ta det djärva klivet.

Vemodet är bitterljuvt, gladledset, som Njutånger ungefär. Vemodet skrattar en gråt och gråter ett skratt. På sätt och vis skulle det kunna betraktas som en mittpunkt för det endimensionella känsloperspektivet. Mina efterforskningar på det här har visat att det ofta används för att beskriva något lite smådeppigt men ändå vackert.

Jag undrar om inte vemodet är att kategorisera som en alltigenom lugn känsla. Det är svårt att tänka sig någon som blir häftigt gripen av vemod, eller slungas ned i vemodets raviner. Jag tror helt enkelt inte att det är en sån känsla. Det är en ohäftig känsla rent ut sagt. Jag påminner mig en debatt som Galenskaparna hade i Gladpack om trevlighet. Där är en slags lyckoforskare med och förespråkar trevligheten. Han säger att trevligheten aldrig kan urarta, för om det är trevligt och blir trevligare så är det fortfarande lika trevligt (youtubelänk). Vemodet kan nog på det viset heller inte urarta.

Men jag får lov att påminna mig om Owe Wikströms varning att inte flirta med den mentala ohälsan. Kanske borde man ta avstånd från ohälsan? Fast det blir ju löjligt. Alla förstår ju att det känns taskigt att må dåligt. Dessutom vill jag ju ha det här som någon slags sinnesvärldens proana-blogg, där de flottiga känslorna skalas undan och ger plats åt den avmagrade rena själen.

Det börjar bli länge sedan jag var nere i något man skulle kalla depression nu. Visserligen tycker jag det är lite svårt att bedöma. Någon diagnos har jag aldrig fått. Mest för att jag inte bett om någon. Mina vänner säger att det är nästan upprörande enkelt att få uppiggande piller utskrivna åt en. Wikipedia säger att man ska ha upplevt fem utav: Nedstämdhet, nedsatt intresse och glädje, viktändring, sömnstörning, motorisk oro eller hämning, svaghetskänsla eller brist på energi, en känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor, minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet, återkommande tankar på döden eller självmord.

Så ser visserligen min vardag ofta ut, med undantag för viktändringarna och självmordstankarna. Men som jag tänker är depressionen ett allvar som inte når fram genom diagnosen. Jag har aldrig varit manisk. Om sådant kan jag inte uttala mig. Jag pendlar inte häftigt mellan extremerna, har aldrig gjort. Kanske kan någon som har den erfarenheten berätta om det för mig någon gång. Kanske kan jag då skriva om det, eller be denne skriva ett inlägg om det. En gång var jag ihop med en stor melankoliker. Hennes dalar kastade ner henne i en sådan skriande ångest att hon inte kunde hantera utbrotten. Så hon hade en halvtrasig vattenkokare eftersom hon nog skulle ha sönder den ännu mer nästa gång det skedde. (Jag hoppas att jag skriver om henne med vad som kan räknas som respekt och inte hänger ut - det är inte meningen nämligen).

Där nere har jag själv aldrig varit. Ibland leder min oförmåga till väldiga känslostormar till en form av självförakt. Likt gripen i Alice i Underlandet säger om The Mock Turtle säger jag om mig själv "It’s all his fancy, that: he hasn’t got no sorrow, you know."

I vilket fall. Då jag själv var som djupast nere var det liksom efter att den stora sorgefloden dragit sig tillbaka och landet åter höjt sig till berg och strand. Jag hade haft en reell anledning att vara bedrövad. Men så tynade själva sorgen mer bort. Den fanns förstås fortfarande där, liksom den ännu gör. Känslan jag hade var bara inte lika intimt bunden till det hemska som hänt. Istället genomlevde jag en bedrövelse som flöt ut över hela min värld och som fängslade mig i den.

Det var aldrig så att jag inte under dagarna var oförmögen till att vara glad. Men normaltillståndet var hela tiden en inneboende dysterhet. En känsla jag inte kunde styra själv eller hantera. Hemskt förtretligt var det för mig som i grunden förespråkar ett renässansideal, som förnuft och hårda tyglar kring känslorna. Detta var långt ifrån vemodets varma famn. Det var en kall hopplöshet, som tom och tyst himmel eller en sjö där alla fiskar dött.

Jag ska inte uppehålla mig vid detta. Hur skulle det se ut? Sånt här ska man hålla för sig och inte snacka om. Vi gråter inte offentligt, det har Magda Ribbing sagt. Därför tar jag, som den ystra järv jag är (jag blev tillfrågad i helgen vilket djur jag var. Efter viss tvekan svarade jag räv, som jag tycker är ståtliga kreatur, men blev rådd att vara en järv istället, numera syns jag inte i min bur på zoo), ett skutt till genierna. Själv tror jag det finns sanna genier. Framför allt finns de för att jag tror på dem. Det är som med kärlek. Vad kärlek är, hur vi betraktar det och reagerar inför det är något vi själva bestämmer. Struntade vi kärlek och betraktade alla såna omtankeskänslor som vänskap så fanns det ingen kärlek sen. Vi är liksom vad vi gör oss till. Det har postmodernisterna lärt oss.

Det finns ett spännande förhållande till vad som finns och vad vi tillåter finnas. Humorfantasyförfattaren Terry Pratchett låter det gå så långt att han beskriver det som att när till sist saker blir så otroliga att vi inte kan föreställa oss dem då tar vi inte heller in dem med våra sinnen. Synen slätar över allt för udda saker och bekräftar på så vis vår syn på tillvaron.

I vilket fall: Genierna. Jag tvekar inte att kalla typ Beethoven eller Wittgenstein eller Barbro Lindgren för genier. Vidare tror jag att dessa genier dessvärre inte rör sig om en helt lycklig skara. Tvärt om tycks det finnas vissa kopplingar mellan psykisk ohälsa och storartad konst och filosofi. Idéhistorien är helt enkelt full av nedstämda krakar. Hur det går till vet jag inte riktigt, men sedan jag läste Melankoliska rum är jag allt mer övertygad om den nära kopplingen mellan stora tankar och stor sorg (no offence Mia Törnblom). Eller som det står i ett förord till någon ETA Hoffmann-bok jag har: Att han (dvs. Hoffmann) hela tiden söker efter de sköra gränserna mellan skarpsinne och vansinne.

I brist på bättre vetande antar jag att dessa kloka herrar (för det tenderar att röra sig om förmögna herrar, vilket nog inte har så mycket med själva skarpsinnet som möjligheten att uttrycka det att göra) presterar sina verk under de friskare perioderna. För det måste vara hemskt svårt att skriva en bok eller komponera en symfoni då man är ansatt av väldig ångest eller slagen i oändlig leda. Konstnärligt skapande kräver ju koncentration. Kanske är det erfarenheterna av människans mörker som gör det hela så medmänskligt, så vackert.

Kierkegaard skriver något om det. Att diktare är såna "som gömmer kval i djupet av sitt hjärta, men vars läppar har formats så, att det låter som musik, när han suckar och skriker"

Det är lite osäkert åt vilket håll det fungerar också. Är det så att den som är mycket klok också blir mycket olycklig, eller har de olyckliga större chans att bli mycket kloka. Kanske är vi alla bokstavsbarn, det är bara så att det inte uppmärksammas hos oss som inte är genier. Hans Rosling verkar ju munter i alla fall. Så det verkar svårt att få några givna svar på det hela. Jag har tappat tag om ämnet. Kanske gör vi bäst i att betrakta vemodet som en speciell avgränsad känsla och bortse från att gult alltmer går mot grönt, som sedan går mot blått.

Jag tänker såhär om vemodet kontra depressionen. De är nog helt olika, har olika innebörd och olika uttryckssätt. Vemodet är en stillsam och mild känsla. En sval bris när dagen är för varm. Hela det här initiativet går ändå ut på att vemod är något vi kan odla hos oss själva. Ifall det är så att depression ofta är starkare än vår självbehärskning kan man inte det med den. Då är det kanske därför (och för dess negativa effekter på oss) som vi betraktar den som en sjukdom.
Jag slås av att här sitter jag och skriver. Som om jag visste något. Det är rätt självgott ändå. Nu har jag slut på liknelser och nästan fyllt upp mig med tvivel på att jag alls vet vad jag pratar om. Dags att sluta skriva kanske. Måste hitta på något mer humoristiskt tills nästa gång.

Nu har det inte regnat på två dagar. Men imorgon ska det visst komma en skvätt.