Jag har försökt förstå vänsterkulturdebatten, men får ingen rätsida på det hela. Så jag skriver ned tankarna här. Det är lättare att se om man skriver.
Bengt Ohlsson verkar inte haft det så svårt häri livet. Ja, det är orättvist att säga det. Att beskylla någon för ett lättsamt liv är närmast oförskämt. Och nog har han säkert haft sin beskärda del av bekymmer. Men när man tittar på hans meritlista är det svårt att ta honom för ett samhällets olycksbarn. Han får lufta sina många åsikter i stora rikstäckande tidningar som DN och Amalia. Bengt Ohlsson är någon vi lyssnar på. När han började debatten gjorde han det på helsidor i Sveriges största morgontidning. Jag har svårt att se honom som marginaliserad, ja trots att han inte hyser vänstervärderingar. Författaryrket har jag fått beskrivit för mig som ett ensamjobb där först det är när man har ett färdigt verk som man behöver de andra och då vänder man sig till förlaget. Jag misstänker att Albert Bonniers förlag inte grälar på Ohlsson för att han är så dålig på att sjunga med i Arbetets söner. Så rent personligen borde Bengan kunna vara kulturutövare i Sverige utan att vara vänster. Den stora skaran av kulturarbetare tycks mig hellre syssla med sitt än att välja block. Att vara opolitisk är förmodligen det enklaste.
Ohlsson utgår nu från sina egna erfarenheter i sin artikel och dem kan ingen beröva honom. Har han utsatts för ideliga påhopp är det tragiskt. Stackars Ohlsson borde hitta bättre vänner. Kultursfären i gemen är förresten ett råtthål, det har jag läst i Myggor och Tigrar. Alla tycker illa om varandra, knullar och sedan skapar de något litet verk som egentligen bara är till för att berätta för dem som förstår att kulturmänniskorna har haft sex, eller tycker illa om någon. Bengt Ohlsson tycker illa om Malin Ullgren. Men i den där frågan undrar jag om det inte är som Wollter säger, att han hamnat i dåligt sällskap. Är det för socialistiskt på DN kanske han kan få skriva för SvD istället. Visst borde han accepteras för den han är, men ibland kan det vara bättre att skaffa sig nya vänner.
Det jag inte förstår riktigt är vad problemet är och vad kulturvänstern är.
Jag börjar med kulturvänstern. Att ordet kulturvänster finns men inte kulturhöger är relevant. Speciellt inom musiken. Vem minns inte slagdängor som Gå med i kommunistiska ungdomsförbundet, stärk det kommunistiska partiet eller Sången om Stalin? 40 år senare känns det onekligen smått kuriöst. Befria södern är långt borta. Uppenbart ser kulturvänstern annorlunda ut idag. Räcker det med att vara kulturarbetare och ha vissa vänsteråsikter för att vara kulturvänster, eller måste man uttrycka sina åsikter, eller måste man till och med uttrycka sina åsikter i sin kultur. Många kulturarbetare är väl ändå såna som ingen lyssnar särskilt mycket på. Musiklärare, instrumentalister och landsbygdskonstnärer. Många av dem är nog inte mer politiska än vad en svetsare är i sitt svetsande, en sjuksköterska eller snabbköpskassörska i sina värv. Jag ska inte fåna. Det var ju inte dem Bengan menade. Vi vet alla att man kan vara oboeist utan att vara vänster! (bara man inte vrider sig för mycket åt höger, för då hör inte flöjterna vad de själva spelar)
Jag börjar misstänka att det alls inte är musikvärlden som menas. På Svensktoppen ligger två som jag kan identifiera som vänster (Tre med Benny Anderssons orkester) Timbuktu och Jerry Williams. Ingen av dem sjunger någon särdeles politisk sång. Lars Winnerbäck & Miss Li är säkert också lite vänstervridna. Mikael Wiehe finns bland utmanarna, också han med en låt som inte är särskilt vänster. Å andra sidan finns där ingen som jag vet är höger. Samtidigt har jag fått intrycket av att framför allt Moderaterna hellre går till klubbmusiken för sina kampanjer och sådant hörs väl aldrig på P4. Nu är jag ingen musiker, men jag törs ändå säga att det går alldeles utmärkt att göra en karriär utan att bli politisk. Jessica Andersson har legat 90 veckor på Svensktoppen utan att behöva göra några vänsterpolitiska utspel. Det är få konstverk idag som är vänster på 70-talsviset. 1934 beslutade sovjetmakten att vänsterkulturen skulle vara sådan som upphöjde arbetet och förhärligade arbetaren, socialistisk realism blev den enda sanna kulturen. Någon sådan finns inte i dagens Sverige. Stilla flyter Don kommer minsann inte i några nyöversättningar! Klasskamp och offentlig sektor är inte de ämnen som är mest på tapeten i pjäser och böcker. I alla fall inte vad jag har sett. Och som
Slussen verkar viktig i sammanhanget. Och jag känner inte att jag bryr mig så mycket. Visst är det fint om vi har en trevlig och respektabel huvudstad. Men om man inte trivs med hur den byggs om går det ju bra att flytta. Det är förstås tråkigt om inte folk kan få bo där de vill, men en tragik som stora delar av landet har levt med i ganska lång tid nu. Jag vet inte riktigt hur Slussen blir en höger-vänsterfråga, om man nu inte tycker att alla åsikter som går på tvärs med en borgerlig kommunledning är vänster.
När inte ens stockholmsarkitekturens egen Prudentia (Rävjägarn) tycker frågan ligger nära hjärtat har jag svårt att engagera mig. Den verkar lite stockholmsfixerad den där kulturvänstern.
I Västerås ska de bygga en ridskola i närheten av ett fornminne. Kommunen är inte lika höger som i Stockholm, och hembygdsföreningen är emot. Osäker på hur det hela blir ideologiskt då.
Efter att ha försökt titta efter i Bengt Ohlssons krönika tror jag att kulturvänstern framför allt är ett visst fält (jag funderade över Bourdieus fält idag. För han använder fält som term. Men Olle Häger säger att fält inte finns, det vet varje hälsing att fält är något de har i idylliska skåneskildringar, i själva verket är det täkter. Men jag vet inte om det är överförbart till sociologin) av debattörer. De har makt genom att de ges utrymme i tidningarna, och genom den makten kan de höja andra kulturvänstermänniskors konstverk och på så vis korrumpera kulturvärlden, ja i alla fall en del av stockholms kulturvärld.
Många har känt sig manade att säga emot Ohlsson, eller bara berätta om sina minnen av kulturvänstern. Det kan, beroende på hur man ser det, visa att Ohlsson har rätt eller att han har fel. För lusten att tillrättavisa en oliktänkande är nog lika stor som lusten att tillrättavisa någon som helt enkelt tänkt alldeles galet. Ofta är det svårt att själv veta av vilken anledning man tillrättavisar egentligen.
När jag var tonåring brukade jag debattera politik på olika sajter. Det här var när internet var ungt och man inte behövde vara sig själv. Det var en idealisk tid att testa sina ståndpunkter. Ramlade man på en fråga som den tillfällige motståndaren tyckte var helt uppåt väggarna gav de alltid standardsvaret att då fick man väl starta ett parti och se hur långt man kom med ståndpunkten. Marianne Lindberg De Geer kommer med den sortens ståndpunkt här. Vill man ha högerkultur får en väl skapa det. Så länge publiken inte selektivt väljer vänster torde det gå.
Om vi inte har på tok för mycket kultur i vårt sociala rum lär problemet vara snarare att vi har för lite högerkultur än att vi har för mycket vänsterkultur (jag utgår ifrån att det inte är ett nollsummespel). För det är lättare att välja bort det som finns än att välja till det som inte finns. Och nog vore det lite fint med en högborgerlig subkultur, som bryter sig fram och söker luft, ordnar alternativfestivaler och biovisningar. Romaner som får Timbro att rysa av välbehag, då de på slingriga vägar hittar fram till en och annan. Framåtanda och entreprenörskap har ju alltid varit högernsparoll!
Om det nu är som i det möjliga problemet att vänstern dämmer upp. Då är det förstås svårare att skapa denna motrörelse. Men det var svårt för Boris Pasternak också, inte stoppade det honom. Det tidiga 1900-talets arbetareförfattare fick slåss i väldig motvind för sin sak. Men eftersom de tyckte att det de hade att säga var viktigt nog tog de den striden. Inte kan vårt PRAVDA vara så mäktigt ändå? Jag kan tänka mig att det kan vara svårt för en ung aspirerande intellektuell författare som inte vill skriva under på allt det omgivningen tycker men som saknar ett driv att gå en helt egen väg. Ensamheten kan vara svår. Kanske kan Bengt Ohlsson göra något konstruktivt för att vara dessa unga själar till hjälps?
Erik Helmerson säger:
"Men till den som tvivlar på att kulturlivet fortfarande lider av intellektuell inavel kan vi ställa ett par kontrollfrågor: När såg du senast en pjäs som rasade mot skattetrycket? Har du hört talas om en konstinstallation som sågar genusteorin?"
Problemet är alltså inaveln. Lite oklart är det om det finns en uppsjö pjäser som propagerade högt skattetryck och stor offentlig sektor. Låter som en ganska tråkig föreställning, men vad vet jag. Vad gäller genusteorin är det svårare. I sak är det dock enkelt. Saknas det en konstinstallation som sågar genusteorin, skapa en. Helmerson borde vara i en position där sådant är möjligt. Om han inte är konstnär själv kan man säkert dra ihop några andra.
Egentligen tacklar jag det här på fel sätt. Det vet jag ju att Ohlsson inte är den som kommer med skarpsinnig kritik. Han är väl snarare rapp och slagfärdig. Bara han vet vem han vill bråka med vet han vad han ska säga för att den ska bli upprörd. De som hör till hans gäng tycker såklart att detta var hysteriskt roligt, och ord i rättan tid. Speciellt det där med favoritbegreppen tror jag var spot on. Då kan man titta i krönikor i efterhand och skratta när man hittar någon som säger "makten". Benke ryggdunkar man nog mer än man sätter sig ned diskuterar med honom. Nog visste han att han skulle få en stor mängd människor som säger emot honom, det var väl det han ville. Spela pucken till Benke, ett noll till honom.
Själv tänker jag att det nog är en debatt som inte handlar om mig. Jag är tjänsteman och jag tror inte att det hela rör de senaste romanerna jag läste filmerna jag såg etc. Det handlar inte om kultursidorna i Bärgslagsbladet eller VLT (mina lokaltidningar). Vad som förefaller tragiskt är att de som verkligen förnekas tillträde, vars kultur behandlas med tystna, och som aldrig skriver några helsidor i DN inte är med i debatten, fast det kanske var dem den borde ha handlat om.
