torsdag 30 december 2010
Schlieffenplanen anno 2011, tidigt skede
Lilla Edets kommun är inne i en expansiv fas med byggnation av fyrfältsväg och dubbelspårig järnväg mellan Göteborg och Trollhättan. Förutsättningarna för en positiv befolkningsutveckling ökar betydligt under kommande år. När tåget står klart i dec 2012 tar du dig mellan Göteborg och Lödöse på 22 minuter, detta befäster Lilla Edets kommun som en attraktiv pendlingskommun i Göteborgsregionen.
tisdag 28 december 2010
Till nyår
Ellen Key säger det bättre än jag kan. Men så kan man ju inte resonera, så jag säger väl så väl jag kan. Eller det gör jag inte egentligen. Jag säger det så väl jag kan, om jag kastar ihop texten hastigt och utan eftertanke.
Min pelargon lider något alldeles förfärligt. Den senaste bussresan jag tagit med stackaren på tog nästan knäcken på den sista lilla gnuttan liv som ännu bor i dess spröda grenverk. Nu har den tappat sina blad och förlorat påtagliga mängder jord. Den klarar säkert krisen, men om en blomma kan vandra i dödsskuggans dal gör den förmodligen det nu. I antropomorfismens namn måste jag säga att det är en modig liten krake. Den möter som alla vi andra det nya året med döden i hälarna.
Få högtider är så förskräckligt sanna som nyåret. Midsommar är förstås värre. Den bygger ju på någonting faktiskt omkring oss nyår är bara en mänsklig konstruktion, bra för att någonstans ska vi ju byta år också. Vi firar att ännu ett år läggs till den förflutna högen och att ännu ett varv i den brådstörtande dansen ska ta sin början. Dödens hjul tar ännu en tur, lidandet, misären och sorgen fortsätter, såsom det alltid gjort.
Återigen är jag utan hem i världen. Jag är även utan mening i tillvaron. Det matchar varandra, ungefär såsom ens mössa och vantar borde göra. Min mössa har jag glömt på bussen. Men vantar har jag nya, och dyra med för den delen. Skinnhandskar som jag hoppas ska kunna värma mig en lång tid, tills jag tappar även dem. Jag tappar bort saker, småsaker som jag inte behöver men som det känns dumt att bli av med. Gåvor, tankar och känslor. Och när sedan folk frågar vart de tagit vägen får jag ljuga och säga att de är hemma i en byrålåda.
Fast egentligen har jag ingen byrålåda, knappt ens ett hem. I Kicki från Duvemåla sjunger Kicki att hemma är:
"En plats där jag får vara stilla, där ingen tränger sig inpå"
Kanske kommer vi en gång till en sådan plats. Ett hem där våra andens djur får andas ut, dessa utmärglade kreatur. De får sätta sig ned och dricka ur en källa som inte bara är förbittrad av galla och smuts. Men det här är förstås bara ord. En metaforisk bild som nog inte betyder något särdeles. Hey! Fånga dagen! Sadla hästen, tuta i trumpeten, uppvigla hunden, full ritt i jakt på dagen! Nu har vi den snart! Fram med nät och snaror!
Jag tänkte undvika att tala om snö. Liksom andra har jag skottat och tittat på granarna. Liksom andra har jag skådat ut över nejderna och tänkt att varthän man än ser breder vyerna ut sig som insmickrande julkort. Mörkret är digert och oändligt djupt. Man kan titta rakt in i det utan att se igenom. Natten är stor, lång. Kanske finns det en gryning en gång, så mycket vet inte jag. Kanske finns det en plats där vi får lugn och ro. En tid när människor lever som människor. Kanske kommer ett år då vi får sitta ner och tala om det som är viktigt, med folk som lyssnar och förstår. Än är gryningen långt borta. Jag tänker som Ferlin:
De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar.
Vid mina fötter sover ett par hundar. Utomhus strövar en katt runt. Vi släppte ut den för trekvart sedan. Men när min bror oroligt tittade efter den ville lille Attila i alla fall inte in. Bror min, den ena, tittar på Kunskapskanalen, mor har gått på dans. Det är stilla och lugnt i det lilla huset, ute i en skog som på det stora hela är mig främmande. Den ena hunden har nu vaknat till och knuffar mig på armen med nosen för att jag ska klappa den.
Men, sopa bort min sura min. Sudda. Mitt löfte för 2011 blir nog att få antalet slavar ner under 12 miljoner igen. Framför allt tänkte jag slå mot sexhandeln. Håller verkligen tummarna för det här.
Låt oss se fram emot tiden! Snart kommer våren, o den grönskande våren. Min vår, din vår, alla vackra flickors vår! Jag är inte den som möter tiden med ängslan och ständig oro! Verkligen inte! Som ett lyckligt slut vill jag citera en text av Fröding:
En nyårslåt
En var har sin sorg
och jag har min sorg,
och varje år har sin ynkedom,
Av mask, som frätte,
och regn, som vätte,
och sol, som stack, blev vår lada tom.
Men var ej ledsen, min flicka lilla,
det skall väl en gång bli väl igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!
Och gården brände
och lyckan rände
till skogs och där har hon glömt sig kvar.
Och nöd är bitter
och ingen gitter
att hjälpa stackarn som inget har.
Men strunt i svälten, min flicka lilla,
vi få väl börja på nytt igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!
Min pelargon lider något alldeles förfärligt. Den senaste bussresan jag tagit med stackaren på tog nästan knäcken på den sista lilla gnuttan liv som ännu bor i dess spröda grenverk. Nu har den tappat sina blad och förlorat påtagliga mängder jord. Den klarar säkert krisen, men om en blomma kan vandra i dödsskuggans dal gör den förmodligen det nu. I antropomorfismens namn måste jag säga att det är en modig liten krake. Den möter som alla vi andra det nya året med döden i hälarna.
Få högtider är så förskräckligt sanna som nyåret. Midsommar är förstås värre. Den bygger ju på någonting faktiskt omkring oss nyår är bara en mänsklig konstruktion, bra för att någonstans ska vi ju byta år också. Vi firar att ännu ett år läggs till den förflutna högen och att ännu ett varv i den brådstörtande dansen ska ta sin början. Dödens hjul tar ännu en tur, lidandet, misären och sorgen fortsätter, såsom det alltid gjort.
Återigen är jag utan hem i världen. Jag är även utan mening i tillvaron. Det matchar varandra, ungefär såsom ens mössa och vantar borde göra. Min mössa har jag glömt på bussen. Men vantar har jag nya, och dyra med för den delen. Skinnhandskar som jag hoppas ska kunna värma mig en lång tid, tills jag tappar även dem. Jag tappar bort saker, småsaker som jag inte behöver men som det känns dumt att bli av med. Gåvor, tankar och känslor. Och när sedan folk frågar vart de tagit vägen får jag ljuga och säga att de är hemma i en byrålåda.
Fast egentligen har jag ingen byrålåda, knappt ens ett hem. I Kicki från Duvemåla sjunger Kicki att hemma är:
"En plats där jag får vara stilla, där ingen tränger sig inpå"
Kanske kommer vi en gång till en sådan plats. Ett hem där våra andens djur får andas ut, dessa utmärglade kreatur. De får sätta sig ned och dricka ur en källa som inte bara är förbittrad av galla och smuts. Men det här är förstås bara ord. En metaforisk bild som nog inte betyder något särdeles. Hey! Fånga dagen! Sadla hästen, tuta i trumpeten, uppvigla hunden, full ritt i jakt på dagen! Nu har vi den snart! Fram med nät och snaror!
Jag tänkte undvika att tala om snö. Liksom andra har jag skottat och tittat på granarna. Liksom andra har jag skådat ut över nejderna och tänkt att varthän man än ser breder vyerna ut sig som insmickrande julkort. Mörkret är digert och oändligt djupt. Man kan titta rakt in i det utan att se igenom. Natten är stor, lång. Kanske finns det en gryning en gång, så mycket vet inte jag. Kanske finns det en plats där vi får lugn och ro. En tid när människor lever som människor. Kanske kommer ett år då vi får sitta ner och tala om det som är viktigt, med folk som lyssnar och förstår. Än är gryningen långt borta. Jag tänker som Ferlin:
De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar.
Vid mina fötter sover ett par hundar. Utomhus strövar en katt runt. Vi släppte ut den för trekvart sedan. Men när min bror oroligt tittade efter den ville lille Attila i alla fall inte in. Bror min, den ena, tittar på Kunskapskanalen, mor har gått på dans. Det är stilla och lugnt i det lilla huset, ute i en skog som på det stora hela är mig främmande. Den ena hunden har nu vaknat till och knuffar mig på armen med nosen för att jag ska klappa den.
Men, sopa bort min sura min. Sudda. Mitt löfte för 2011 blir nog att få antalet slavar ner under 12 miljoner igen. Framför allt tänkte jag slå mot sexhandeln. Håller verkligen tummarna för det här.
Låt oss se fram emot tiden! Snart kommer våren, o den grönskande våren. Min vår, din vår, alla vackra flickors vår! Jag är inte den som möter tiden med ängslan och ständig oro! Verkligen inte! Som ett lyckligt slut vill jag citera en text av Fröding:
En nyårslåt
En var har sin sorg
och jag har min sorg,
och varje år har sin ynkedom,
Av mask, som frätte,
och regn, som vätte,
och sol, som stack, blev vår lada tom.
Men var ej ledsen, min flicka lilla,
det skall väl en gång bli väl igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!
Och gården brände
och lyckan rände
till skogs och där har hon glömt sig kvar.
Och nöd är bitter
och ingen gitter
att hjälpa stackarn som inget har.
Men strunt i svälten, min flicka lilla,
vi få väl börja på nytt igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!
torsdag 23 december 2010
Teddybjörnen
Istället för att prata om den annalkande högtiden (If I could work my will, [...] every idiot who goes about with 'Merry Christmas' on his lips, should be boiled with his own pudding, and buried with a stake of holly through his heart. He should!") och min stress inför denna tänkte jag lägga upp en bild. Andra saker jag inte tänker mer än nämna är huvudvärk, det kyliga draget från fönstret eller att jag återigen kastats ut i arbetslöshetens mörker. Det svåraste med det senare är att jag återigen måste söka förklä mina äkta känslor i mask. Visa livsledan som nyfikenhet, uppgivenheten som anspråkslöshet och oron som ligger bakom mina beslut måste jag klä i rationella argument.
Bilden blir egentligen väl liten. Den är mycket större i original. Men huvudlinjerna går nog fram ändå. Det är en illustrering av Stefan Sundström – Teddybjörnen som jag brukar stampa runt på rummet till och sjunga med i för att avreagera mig. Jag tror man ska kunna klicka på bilden och få fram en större version, där en liten järv i ena trädet syns.
Bilden blir egentligen väl liten. Den är mycket större i original. Men huvudlinjerna går nog fram ändå. Det är en illustrering av Stefan Sundström – Teddybjörnen som jag brukar stampa runt på rummet till och sjunga med i för att avreagera mig. Jag tror man ska kunna klicka på bilden och få fram en större version, där en liten järv i ena trädet syns.
onsdag 15 december 2010
Den arbetande människan
En rapport från min lilla kugge i det stora hjulet
Nu när mitt kneg ser ut att sjunga på sista versen, i alla fall för den här gången, ska jag väl ändå ta mig i kragen och berätta vad det går ut på. Jag arbetar som assistent vid landsarkivet i Härnösand. Ack, vart har mina helger tagit vägen? Ack, får jag dem någonsin åter?
Varje omvälvning i livet möter jag med oro. Tur då att det finns alkohol. Ömt min butelj, som ett dibarn jag suger. I måndags var jag på en arbetsintervju i Eskilstuna. Ett främmande jobb, en främmande stad, säkert tusen möjligheter som störtar fram i rasande hastighet längsmed livets räls. Det är för övrigt rysligt dumt att oroa sig som jag gör, men så är jag inte mer än människa heller. Varde min dumhet mig förlåten. Mea culpa.
Så istället för att göra det jag ska håller jag på att omvärdera livet en smula. Det är ofta lättare. Men tillbaka till mitt jobb. Jag arbetar med handlingar som rör fastigheter. Då fastigheter byter ägare, intecknas eller något, säg en väg eller en kraftledning, dras över tomten, då sparar de illvilliga myndigheterna ett papper om detta. Det är för att myndigheterna vill ha det som det var i 1984, det muntra 80-talet då offentliga sektorn växte sig fed och bred.
Dessvärre används inte dessa akter enbart för att katalogisera individernas integritet, utan även för myndigheters, företags och privatpersoners nytta. Vilsna själar som vill veta vad de ska betala i skatt vänder sig för att få en köpesumma som de kan räkna på. Andra vill veta när eller under vilka former någonting skedde. Således väller det in ärenden till oss. Horder av människor skriker efter att vi ska plocka fram dessa handlingar, som gör sig så bra i våra rullbara hyllor djupt nere under jorden.
Men eftersom vi är en tjänstvillig del av myndigheten Riksarkivet gör vi det så gärna. Det är första steget i min arbetsprocess. Därefter skannar jag det, så vi slipper bli av med våra surt förvärvade servitut och lagfarter. Förutsatt att jag nu inte skannat fel, vilket hände en gång idag, skickar man sedan iväg filerna. Det är tredje steget i processen. Då skickar jag, som den statligt anställde tjänare jag är, oftast med mejl iväg kopiorna i pdf-filer. Förhoppningsvis komemr då filerna fram till någon som blir nöjd och sedan betalar för att ha fått så fina kopior. Fyra kronor styck kostar dem, per blad alltså. Det är ganska mycket pengar för en kopia, men ganska lite för arbetsinsatsen som ligger bakom.
Har man otur hör sedan den gode beställaren av sig och tycker att något blivit fel. Ibland har det också det, då får jag rätta till felet och ursäkta så mycket. Mea maxima culpa. Men ofta är det någon annans fel och då ursäktar jag mig inte så mycket. För någon stolthet har jag ändå kvar.
Innan jag nu gör mitt viktiga och försöker komma på vilka mina referenser ska vara till ett arbete jag sökt, ska jag skriva ett mejl. Sen ska jag kolla om det inte finns några roliga jobb ute som registrator. Jag tror jag vill vara registrator. Jag ska nog skriva en dikt också. Och se om inte brefvännen Bells uppdaterat sin julkalender än.
Någon har förresten ringt mig från ett okänt nummer. Återigen oro.
Nu när mitt kneg ser ut att sjunga på sista versen, i alla fall för den här gången, ska jag väl ändå ta mig i kragen och berätta vad det går ut på. Jag arbetar som assistent vid landsarkivet i Härnösand. Ack, vart har mina helger tagit vägen? Ack, får jag dem någonsin åter?
Varje omvälvning i livet möter jag med oro. Tur då att det finns alkohol. Ömt min butelj, som ett dibarn jag suger. I måndags var jag på en arbetsintervju i Eskilstuna. Ett främmande jobb, en främmande stad, säkert tusen möjligheter som störtar fram i rasande hastighet längsmed livets räls. Det är för övrigt rysligt dumt att oroa sig som jag gör, men så är jag inte mer än människa heller. Varde min dumhet mig förlåten. Mea culpa.
Så istället för att göra det jag ska håller jag på att omvärdera livet en smula. Det är ofta lättare. Men tillbaka till mitt jobb. Jag arbetar med handlingar som rör fastigheter. Då fastigheter byter ägare, intecknas eller något, säg en väg eller en kraftledning, dras över tomten, då sparar de illvilliga myndigheterna ett papper om detta. Det är för att myndigheterna vill ha det som det var i 1984, det muntra 80-talet då offentliga sektorn växte sig fed och bred.
Dessvärre används inte dessa akter enbart för att katalogisera individernas integritet, utan även för myndigheters, företags och privatpersoners nytta. Vilsna själar som vill veta vad de ska betala i skatt vänder sig för att få en köpesumma som de kan räkna på. Andra vill veta när eller under vilka former någonting skedde. Således väller det in ärenden till oss. Horder av människor skriker efter att vi ska plocka fram dessa handlingar, som gör sig så bra i våra rullbara hyllor djupt nere under jorden.
Men eftersom vi är en tjänstvillig del av myndigheten Riksarkivet gör vi det så gärna. Det är första steget i min arbetsprocess. Därefter skannar jag det, så vi slipper bli av med våra surt förvärvade servitut och lagfarter. Förutsatt att jag nu inte skannat fel, vilket hände en gång idag, skickar man sedan iväg filerna. Det är tredje steget i processen. Då skickar jag, som den statligt anställde tjänare jag är, oftast med mejl iväg kopiorna i pdf-filer. Förhoppningsvis komemr då filerna fram till någon som blir nöjd och sedan betalar för att ha fått så fina kopior. Fyra kronor styck kostar dem, per blad alltså. Det är ganska mycket pengar för en kopia, men ganska lite för arbetsinsatsen som ligger bakom.
Har man otur hör sedan den gode beställaren av sig och tycker att något blivit fel. Ibland har det också det, då får jag rätta till felet och ursäkta så mycket. Mea maxima culpa. Men ofta är det någon annans fel och då ursäktar jag mig inte så mycket. För någon stolthet har jag ändå kvar.
Innan jag nu gör mitt viktiga och försöker komma på vilka mina referenser ska vara till ett arbete jag sökt, ska jag skriva ett mejl. Sen ska jag kolla om det inte finns några roliga jobb ute som registrator. Jag tror jag vill vara registrator. Jag ska nog skriva en dikt också. Och se om inte brefvännen Bells uppdaterat sin julkalender än.
Någon har förresten ringt mig från ett okänt nummer. Återigen oro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)