Karl Gerhard - Den ökända hästen från Troja

Karl Gerhard, Hasse Ekman och Gustaf Wally.

För inte länge sedan frågade vännen Bävern om det verkligen inte fanns någon version av Karl Gerhards monumentala verk Den ökända hästen från Troja. Och mycket riktigt visade det sig finnas två versioner (den och den), bägge avkortade. Så jag laddade upp en längre version. Men sången har inte velat släppa mig sedan dess. Jag har funderat och funderat. Speciellt som det offentliga klimatet idag tycks i allra högsta grad andefattigt är det lätt att snöa in på den spirituelle Karl Gerhard. Att folk hit och dit har tokiga uppfattningar och är svårt att göra något åt. Men om de ändå ville uttrycka sig lite bättre, så det blev en glädje att läsa också de tokigaste.



Så jag tänkte, mest för mig själv att jag skulle reda ut texten.
I själva verket har jag inte så mycket att lägga till om spelet kring kupletten. Det mesta nämns t.ex. i wikipediaartikeln.

Den svenske Aristofanes.

Det här var inte första gången som Karl Gerhard fick stryka något av utrikespolitiska skäl. Redan 1932 hade han i vad han kallar mariannesketchen förolämpat hela frankrikes ära. Sketchen lär ha handlat om ett spelbord där de europeiska staterna gamblade. Svea, klädd som kulla, hade ont om pengar och markerade med tändstickor. Särskilt illa lär franske ministern Briand ha blivit tecknad i sketchen, vilket orsakade en del osämja. Skillnaden var dock stor mellan de två verken. 1932 var Karl Gerhard fortfarande satiriker ut i fingerspetsarna, med satirikerns hela ovilja att egentligen ta ställning i sakfrågor. Beredd att angripa de flesta om det fanns ett tillräckligt bra skämt i det.

Just Karl Gerhards politiska inställning vållar en hel del huvudbry. Som fråga uppkommer det gång på gång, eftersom det inte finns ett rakt svar. Alla tycks utgå ifrån att han är högerpartist fram till långt in i karriären. Han var aldrig direkt sen att frottera sig med HKH:er och överklass om han bara fick chansen. Förmodligen gällde detsamma Zarah Leander. Hon verkar helt struntat i nazismen, det var den tyska flärden, glamouren, att vara den största av primadonnor. Framåt någon gång på 30-talet meddelar dock Gerhard att han tänker rösta på Socialdemokraterna, eftersom de är de enda han litar på ska sätta ner foten mot nazisterna. Men jag ska inte fördjupa mig i spekulationer än.

Åter till den trojanska hästen. Det var för övrigt Sandro Malmquist som designade den som en jättelik dalahäst, smyckad med blommor och blad. Wikipedia säger att det var fyra balettflickor i dess buk, men KG själv åtta. De var förresten från Cullbergbaletten, och hade blivit rekryterade av Gerhard eftersom han tyckt att revybaletten var alltför menlös i vanliga fall.

"I hästens buk rymdes åtta balettflickor, och för att ge den stadga stöttades den av en kolonn, ett femte ben alltså, i kolonnen hade jag tagit plats, och när tyrolerflickorna hade hissat sig ned med rep, slagit ihop sina gitarrer så de formade sig till kulsprutegevär, medan den glada tyrolermusiken övergick till bistert marschtempo, steg jag ut ur en dörr i kolonnen och sjöng visan om 'Den ökända hästen från Troja'."

Och som historien berättar förbjöds kupletten.

Enligt wikipediaartikeln sjöng han den en gång till efter att ha fått förbud, med poliser i publiken. Därpå fick han beskedet att om han sjöng den en gång till skulle Folkan stängas. Det var polischefen Alvar Zetterkvist som ringde och det var till honom som Gerhard sade det klassiska "Är det från hästapo?" (samme Zetterkvist som hamnade i det blåsvädret som var Kejne-affären och spelar en av skurkrollerna i dokumentärromanen Hans majestäts olycklige Kurt, om Haiby-härvan). Enligt Per Gerhard spelade fadern upp hela intrott till sången igen på kvällens föreställning, men istället för att sjunga sången tog ha upp det brev han fått med besked om förbudet och läste upp Kungliga Ordningsstadgan för Rikets Städer §13, enligt vilke sången hade stoppats. När sedan hästen återuppstod, då Karl Gerhard lämnade Folkan fick hästen finna sig i att ha munkavle och nattmössa. Förbudet gällde inte sången utan sången i lokalen, så i andra lokaler var det okay att sjunga, men för att inte åter dra på sigmyndigheternas ogillande maskerades texten på olika vis. Bland annat tror jag versen om Fochs gamla vagn fick stryka på foten. En version bytte också ut alla namn mot grekiska diton. Efter vad jag har förstått är de kortare versionerna som finns på skiva sådana som han sjöng då. men jag kan ha fel. Det ligger något förbryllande i Karl Gerhards skivinsjungningar.

Såhär såg hästen ut med grimma och nattmössa.

Det som intresserar mig är mer texten. Jag har läst, klurat och googlat något och till sist kommit fram till vad jag tror är en bit på vägen av vad det egentligen är Karl Gerhard sjunger. Den är en på många vis ovanlig kuplett för Gerhard. Han håller sig sällan så till ett ämne och en bilddräkt som i denna, ja nazisterna och den grekiskmytologiska tematiken då.

Allting går igen ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wandervögel
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.

Wandervogel var en tysk ungdomsorganisation som efter Maktövertagandet 1933 inlemmades som en del av Hitlerjugend.


Det är den ökända hästen från Troja
moderniserad till femte kolonn.
Majoren Quisling är en papegoja
som imiterar så gott han har förstånn.
Vi äro synbart blott fredliga pågar
med grekisk rakborste uti vår hatt
men i ett huj dra vi fram våra bågar
och storma Troja från insidan "by natt."
Ty det Europa som högljutt hörs hoja
att makt är rätt har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja
som alltjämt spelar sin gamla hjälterôle.

Det är här det snillrika i hela sången blir mer påtagligt. Den rent fysiska hästen som stod på scenen stöttades upp av en träpelare, i vilken Gerhard själv stod gömd fram till dess att han började sjunga. Den femte kolonnen var ursprungligen en term från spanska inbördeskriget. När Franco närmade sig Madrid bestod styrkan av vad som benämndes som fem kolonner. De fyra som närmade sig utifrån och den femte som var fascisterna som verkade inom Madrid. Så på sätt och vis är det delvis samma metafor som hästen i sig, fast mer en bild av svek. Både femtekolonnare och quistling är ju ord vi idag kan använda just för förräderi.
Quistling var förstås den norske nazisten.
De grekiska rakborstarna var som sagt bortplockade från tyrolerhattarna.


Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad - hurra!

Fru Clio är såvitt jag förstår historieskrivningens musa. Jag tror inte att hon i mytens värld hade en kapplöpningsbana, det är mer bildligt talat. Dumme August är en av de klassiska clownfigurerna.


Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja -
en del ha socker i fickorna ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja -
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.
I vissa tidningar säger man: "Nå ja,
på rätt vi håller - men helst på rätt häst."
Och för den ökända hästen från Troja
står odds i dessa dagar onekligen bäst.

Här stärks resonemanget om de europeiska politikernas valhänthet inför nazismen. De försöker att tämja de tyska nazisterna med eftergifter. Det här är ju både en tillbakablickande kritik mot hur Tysklands återväxt behandlades, men framför allt är det en kritik av den svenska småstatsrealismen. Att hästen går i reguljär trafik är förstås en anspelning på de tyska tåg som tilläts fara över våra svenska järnvägar. Det fanns en ganska spridd åsikt att det viktigaste var att vara pragmatisk, att hålla sig utanför kriget. En opportunism som Gerhard besjunger som "på rätt vi håller - men helst på rätt häst". Att de hellre håller på den häst som vinner än på människorätten för oss väl för övrigt tillbaka till Clios rännarbana.


Den tredje versen och refrängen verkar inte finnas inspelad. Som jag förstått det var han inte helt nöjd med den eftersom det kunde tolkas som att satiren riktade sig emot den danske kungen och inte de skånska chefredaktörerna, som beskrev den tyska ockupationen av Danmark som en tämligen idyllisk affär.

Både Belgien och Danmark har lagt socker
uti hästens mule med en klapp.
Trots herr Winston Churchill och herr Knickerbocker
slukar hästen hötapp efter tapp.
När det på frihetens tegar är stopp -
så vet vi alla vem vettat har ätit opp.

Det är den ökända hästen från Troja.
I Köpenhamn gjorde hästen entrén
en vacker morgon när Stauning och Soya
låg uti drömmar om HC Andersen
Korrespondetspropagandan den säjer:
I Kongens By är ej tiden ur led,
på Langelinie äts pillede rejer
och Kronprinsessan har lov att komma ned.
Man kan ej tala om tvång eller boja,
ty kungen rider var morgon ... på vad?
Jo, på den ökända hästen från Troja
tar Konung Christian sin morgonpromenad.

Han gjorde ganska ofta så att han skrev om sina texter, lade till och tog bort.
Själv måste jag nog säga att jag inte direkt saknar versen. Jag känner mig lite osäker på hur det ska vara med takten i vissa av raderna. Thorvald August Marinus Stauning var statsminister och Carl Erik Soya författare. Knickerbocker var amerikansk journalist, som deporterades från Tyskland eftersom han var för hitlerkritisk. Hittade förresten en liten rad han skrivit om just den här delen av texten: "En vers som handlade om kung Christian av Danmark censurerade jag själv, ty den missförstods av en mindre lyhörd pulik. Den var riktad mot de korrespondenter till svenska tidningar som framställde den tycksa ockupationen som ett för danska folket nästan idylliskt tillstånd."


Där Akilles fann terrängen ändå "lavre"
skena hästen in med stor succé,
ty han börja längta efter att få le Havre
innan han blev inställd på musée.
Men femte ben rusa hästen åstad,
om jag ej feltolkar grekernas Iliad.

Lavre, lavre, vad är lavre? La vre är franska för "fortsätta att", enligt google translate, men det gör inte det hela särskilt begripligt.
Le Havre är förstås den då av tyskarna intagna franska kuststaden. Men också en typisk karlgerhisk dubbeltydighet med tanke på hästar och havre.


Så av den ökända hästen från Troja
drogs Marskalk Fochs gamla vagn till Berlin.
Till fots gick ledaren på "Avenoja"
de l´Opera - och kom fram till Invali´n.
Han sa god dag till Napoleon Boná -
som lär ha vänt sig i sin sarkofag
och frågat: "Tänker monsieur ´Rubiconna´
och gå på vattnet? Det kunde inte jag."
Då svara Adolf: "Tja, utan att skoja,
det är ej jag som ta´t in denna by.
Det är den ökända hästen från Troja,
som just nu släcker sin törst uti Vichy."

Ferdinand Foch var marskalk av Frankrike och ledde den slutliga motoffensiven mot Tyskland i första världskriget. Han var under Versailles-förhandlingarna strängt emot de resultat som blev och framför allt alla möjligheter för Tyskland att åter resa sig.
Ledaren (Hitler) går på Avenue de l'Opéra och kommer där fram till Invaliddomen (det här tog ett tag för mig att klura ut faktiskt). Det var där som Fochs gravsattes, som siste man och även där Napoleon ligger. Så Hitler hälsar, Napoleon vänder sig. Monsiur Rubiconna är en anspelning på Ceasar. Denne korsade som bekant Rubicon med sina trupper och orsakade därigenom inbördeskrig. Det vatten som Hitler ville gå på var Engelska kanalen. Den gode Napoeon kunde aldrig inta Storbritannien.
Att hästen släcker törsten i vichyvatten är ju för att den marionettregering som fanns i södra Frankrike hade sitt högsäte i Vichy, den så kallade Vichyregimen. Karl Gerhard gör samma grej i Alla de gamla fina märkena, där det ädla vinet tyskarna eftertraktar bara blir vichy.

Under Gustaf Adolfs och Kung Karols dagar
stredo svenskarna i eld och köld.
Svea Rike styrdes efter egna lagar
och ett lejon bar det i sin sköld.
En igelkott bli´t symbol för vårt lann´-
men jag vet en som är mer aktuell och sann.

Gustav II Adolf och Karl XII, inte bara herrar utan krigsherrar till och med. I den något omgjorda versionen är det för övrigt mindre tyngd på det lite nationalromantiska. Där är det "Perikles och Solons visa dagar", vilket är fint, fast det passar inte riktigt in när det är grekerna som slåss i eld och köld och bär ett lejon i sin sköld.


Det är den ökända hästen från Troja,
av demokraterna sadlad och skodd.
En samlingskrake för slott och koja,
med stora skygglappar, rädd att bli beglodd.
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
när "Hesa Fredrik" för första gång tjöt.
Av Bagge blev det till får ondulerat,
det utav Rütger fick essen, stackars nöt.
Men har det snart ej gått upp för de loja
i hela världen - båd´ fattig och pamp -
att det är den ökända hästen från Troja,
som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

Samlingskraken för slott och koja är vår svenska regering, som samlade alla riksdagspartiet utom kommunisterna. Det är nog egentligen här han blir som mest bitsk. Det är inte någon snäll bild av regeringen han målar, med skygglappar för att inte folk ska syna dem i sömmarna för mycket, själva en del av den femte kolonnen i sin ständiga eftergiftspolitik.

I sin bok I skuggan av en stövel skriver KG: "Pretentionerna på nationella symboler, som stigit med [Gösta, min anm.] Bagges avtäckande av Den svenska igelkotten, sjönk så djupt det var möjligt med Den svenska tigern. Men man får väl förmoda att 'Vi, som ensamma sitta inne med den politiska överblicken', även handlade heraldiskt klokt. En mera värdig symbol för svensk samhällsanda hade inte varit lika lätt att hux flux efter kriget förvandla till papegoja."

Bagges fel är alltså att ha dels stått för en avväpningspolitik, i en tid då vi borde ha rustat till försvar (jfr. Nu ska vi vara snälla) och så att han sa det där om att vi är en igelkott, med taggarna utåt. Jag uppskattar för övrigt skämtet i att baggen ondulerar lejonet till ett får.
Rütger Essén var en svensk nazist, det är förresten också en ordvits i det, eftersom essen även är tyska för att äta.
Min kamp, självbiografisk bok av någon norsk författare, om jag förstått det hela rätt.

Jag har försökte förstå det här med kulturvänstern

Jag har försökt förstå vänsterkulturdebatten, men får ingen rätsida på det hela. Så jag skriver ned tankarna här. Det är lättare att se om man skriver.

Bengt Ohlsson verkar inte haft det så svårt häri livet. Ja, det är orättvist att säga det. Att beskylla någon för ett lättsamt liv är närmast oförskämt. Och nog har han säkert haft sin beskärda del av bekymmer. Men när man tittar på hans meritlista är det svårt att ta honom för ett samhällets olycksbarn. Han får lufta sina många åsikter i stora rikstäckande tidningar som DN och Amalia. Bengt Ohlsson är någon vi lyssnar på. När han började debatten gjorde han det på helsidor i Sveriges största morgontidning. Jag har svårt att se honom som marginaliserad, ja trots att han inte hyser vänstervärderingar. Författaryrket har jag fått beskrivit för mig som ett ensamjobb där först det är när man har ett färdigt verk som man behöver de andra och då vänder man sig till förlaget. Jag misstänker att Albert Bonniers förlag inte grälar på Ohlsson för att han är så dålig på att sjunga med i Arbetets söner. Så rent personligen borde Bengan kunna vara kulturutövare i Sverige utan att vara vänster. Den stora skaran av kulturarbetare tycks mig hellre syssla med sitt än att välja block. Att vara opolitisk är förmodligen det enklaste.

Ohlsson utgår nu från sina egna erfarenheter i sin artikel och dem kan ingen beröva honom. Har han utsatts för ideliga påhopp är det tragiskt. Stackars Ohlsson borde hitta bättre vänner. Kultursfären i gemen är förresten ett råtthål, det har jag läst i Myggor och Tigrar. Alla tycker illa om varandra, knullar och sedan skapar de något litet verk som egentligen bara är till för att berätta för dem som förstår att kulturmänniskorna har haft sex, eller tycker illa om någon. Bengt Ohlsson tycker illa om Malin Ullgren. Men i den där frågan undrar jag om det inte är som Wollter säger, att han hamnat i dåligt sällskap. Är det för socialistiskt på DN kanske han kan få skriva för SvD istället. Visst borde han accepteras för den han är, men ibland kan det vara bättre att skaffa sig nya vänner.

Det jag inte förstår riktigt är vad problemet är och vad kulturvänstern är.

Jag börjar med kulturvänstern. Att ordet kulturvänster finns men inte kulturhöger är relevant. Speciellt inom musiken. Vem minns inte slagdängor som Gå med i kommunistiska ungdomsförbundet, stärk det kommunistiska partiet eller Sången om Stalin? 40 år senare känns det onekligen smått kuriöst. Befria södern är långt borta. Uppenbart ser kulturvänstern annorlunda ut idag. Räcker det med att vara kulturarbetare och ha vissa vänsteråsikter för att vara kulturvänster, eller måste man uttrycka sina åsikter, eller måste man till och med uttrycka sina åsikter i sin kultur. Många kulturarbetare är väl ändå såna som ingen lyssnar särskilt mycket på. Musiklärare, instrumentalister och landsbygdskonstnärer. Många av dem är nog inte mer politiska än vad en svetsare är i sitt svetsande, en sjuksköterska eller snabbköpskassörska i sina värv. Jag ska inte fåna. Det var ju inte dem Bengan menade. Vi vet alla att man kan vara oboeist utan att vara vänster! (bara man inte vrider sig för mycket åt höger, för då hör inte flöjterna vad de själva spelar)

Jag börjar misstänka att det alls inte är musikvärlden som menas. På Svensktoppen ligger två som jag kan identifiera som vänster (Tre med Benny Anderssons orkester) Timbuktu och Jerry Williams. Ingen av dem sjunger någon särdeles politisk sång. Lars Winnerbäck & Miss Li är säkert också lite vänstervridna. Mikael Wiehe finns bland utmanarna, också han med en låt som inte är särskilt vänster. Å andra sidan finns där ingen som jag vet är höger. Samtidigt har jag fått intrycket av att framför allt Moderaterna hellre går till klubbmusiken för sina kampanjer och sådant hörs väl aldrig på P4. Nu är jag ingen musiker, men jag törs ändå säga att det går alldeles utmärkt att göra en karriär utan att bli politisk. Jessica Andersson har legat 90 veckor på Svensktoppen utan att behöva göra några vänsterpolitiska utspel. Det är få konstverk idag som är vänster på 70-talsviset. 1934 beslutade sovjetmakten att vänsterkulturen skulle vara sådan som upphöjde arbetet och förhärligade arbetaren, socialistisk realism blev den enda sanna kulturen. Någon sådan finns inte i dagens Sverige. Stilla flyter Don kommer minsann inte i några nyöversättningar! Klasskamp och offentlig sektor är inte de ämnen som är mest på tapeten i pjäser och böcker. I alla fall inte vad jag har sett. Och som

Slussen verkar viktig i sammanhanget. Och jag känner inte att jag bryr mig så mycket. Visst är det fint om vi har en trevlig och respektabel huvudstad. Men om man inte trivs med hur den byggs om går det ju bra att flytta. Det är förstås tråkigt om inte folk kan få bo där de vill, men en tragik som stora delar av landet har levt med i ganska lång tid nu. Jag vet inte riktigt hur Slussen blir en höger-vänsterfråga, om man nu inte tycker att alla åsikter som går på tvärs med en borgerlig kommunledning är vänster.
När inte ens stockholmsarkitekturens egen Prudentia (Rävjägarn) tycker frågan ligger nära hjärtat har jag svårt att engagera mig. Den verkar lite stockholmsfixerad den där kulturvänstern.

I Västerås ska de bygga en ridskola i närheten av ett fornminne. Kommunen är inte lika höger som i Stockholm, och hembygdsföreningen är emot. Osäker på hur det hela blir ideologiskt då.


Efter att ha försökt titta efter i Bengt Ohlssons krönika tror jag att kulturvänstern framför allt är ett visst fält (jag funderade över Bourdieus fält idag. För han använder fält som term. Men Olle Häger säger att fält inte finns, det vet varje hälsing att fält är något de har i idylliska skåneskildringar, i själva verket är det täkter. Men jag vet inte om det är överförbart till sociologin) av debattörer. De har makt genom att de ges utrymme i tidningarna, och genom den makten kan de höja andra kulturvänstermänniskors konstverk och på så vis korrumpera kulturvärlden, ja i alla fall en del av stockholms kulturvärld.

Många har känt sig manade att säga emot Ohlsson, eller bara berätta om sina minnen av kulturvänstern. Det kan, beroende på hur man ser det, visa att Ohlsson har rätt eller att han har fel. För lusten att tillrättavisa en oliktänkande är nog lika stor som lusten att tillrättavisa någon som helt enkelt tänkt alldeles galet. Ofta är det svårt att själv veta av vilken anledning man tillrättavisar egentligen.

När jag var tonåring brukade jag debattera politik på olika sajter. Det här var när internet var ungt och man inte behövde vara sig själv. Det var en idealisk tid att testa sina ståndpunkter. Ramlade man på en fråga som den tillfällige motståndaren tyckte var helt uppåt väggarna gav de alltid standardsvaret att då fick man väl starta ett parti och se hur långt man kom med ståndpunkten. Marianne Lindberg De Geer kommer med den sortens ståndpunkt här. Vill man ha högerkultur får en väl skapa det. Så länge publiken inte selektivt väljer vänster torde det gå.

Om vi inte har på tok för mycket kultur i vårt sociala rum lär problemet vara snarare att vi har för lite högerkultur än att vi har för mycket vänsterkultur (jag utgår ifrån att det inte är ett nollsummespel). För det är lättare att välja bort det som finns än att välja till det som inte finns. Och nog vore det lite fint med en högborgerlig subkultur, som bryter sig fram och söker luft, ordnar alternativfestivaler och biovisningar. Romaner som får Timbro att rysa av välbehag, då de på slingriga vägar hittar fram till en och annan. Framåtanda och entreprenörskap har ju alltid varit högernsparoll!

Om det nu är som i det möjliga problemet att vänstern dämmer upp. Då är det förstås svårare att skapa denna motrörelse. Men det var svårt för Boris Pasternak också, inte stoppade det honom. Det tidiga 1900-talets arbetareförfattare fick slåss i väldig motvind för sin sak. Men eftersom de tyckte att det de hade att säga var viktigt nog tog de den striden. Inte kan vårt PRAVDA vara så mäktigt ändå? Jag kan tänka mig att det kan vara svårt för en ung aspirerande intellektuell författare som inte vill skriva under på allt det omgivningen tycker men som saknar ett driv att gå en helt egen väg. Ensamheten kan vara svår. Kanske kan Bengt Ohlsson göra något konstruktivt för att vara dessa unga själar till hjälps?

Erik Helmerson säger:
"Men till den som tvivlar på att kulturlivet fortfarande lider av intellektuell inavel kan vi ställa ett par kontrollfrågor: När såg du senast en pjäs som rasade mot skattetrycket? Har du hört talas om en konstinstallation som sågar genusteorin?"

Problemet är alltså inaveln. Lite oklart är det om det finns en uppsjö pjäser som propagerade högt skattetryck och stor offentlig sektor. Låter som en ganska tråkig föreställning, men vad vet jag. Vad gäller genusteorin är det svårare. I sak är det dock enkelt. Saknas det en konstinstallation som sågar genusteorin, skapa en. Helmerson borde vara i en position där sådant är möjligt. Om han inte är konstnär själv kan man säkert dra ihop några andra.

Egentligen tacklar jag det här på fel sätt. Det vet jag ju att Ohlsson inte är den som kommer med skarpsinnig kritik. Han är väl snarare rapp och slagfärdig. Bara han vet vem han vill bråka med vet han vad han ska säga för att den ska bli upprörd. De som hör till hans gäng tycker såklart att detta var hysteriskt roligt, och ord i rättan tid. Speciellt det där med favoritbegreppen tror jag var spot on. Då kan man titta i krönikor i efterhand och skratta när man hittar någon som säger "makten". Benke ryggdunkar man nog mer än man sätter sig ned diskuterar med honom. Nog visste han att han skulle få en stor mängd människor som säger emot honom, det var väl det han ville. Spela pucken till Benke, ett noll till honom.

Själv tänker jag att det nog är en debatt som inte handlar om mig. Jag är tjänsteman och jag tror inte att det hela rör de senaste romanerna jag läste filmerna jag såg etc. Det handlar inte om kultursidorna i Bärgslagsbladet eller VLT (mina lokaltidningar). Vad som förefaller tragiskt är att de som verkligen förnekas tillträde, vars kultur behandlas med tystna, och som aldrig skriver några helsidor i DN inte är med i debatten, fast det kanske var dem den borde ha handlat om.