Karl Gerhard - Den ökända hästen från Troja

Karl Gerhard, Hasse Ekman och Gustaf Wally.

För inte länge sedan frågade vännen Bävern om det verkligen inte fanns någon version av Karl Gerhards monumentala verk Den ökända hästen från Troja. Och mycket riktigt visade det sig finnas två versioner (den och den), bägge avkortade. Så jag laddade upp en längre version. Men sången har inte velat släppa mig sedan dess. Jag har funderat och funderat. Speciellt som det offentliga klimatet idag tycks i allra högsta grad andefattigt är det lätt att snöa in på den spirituelle Karl Gerhard. Att folk hit och dit har tokiga uppfattningar och är svårt att göra något åt. Men om de ändå ville uttrycka sig lite bättre, så det blev en glädje att läsa också de tokigaste.



Så jag tänkte, mest för mig själv att jag skulle reda ut texten.
I själva verket har jag inte så mycket att lägga till om spelet kring kupletten. Det mesta nämns t.ex. i wikipediaartikeln.

Den svenske Aristofanes.

Det här var inte första gången som Karl Gerhard fick stryka något av utrikespolitiska skäl. Redan 1932 hade han i vad han kallar mariannesketchen förolämpat hela frankrikes ära. Sketchen lär ha handlat om ett spelbord där de europeiska staterna gamblade. Svea, klädd som kulla, hade ont om pengar och markerade med tändstickor. Särskilt illa lär franske ministern Briand ha blivit tecknad i sketchen, vilket orsakade en del osämja. Skillnaden var dock stor mellan de två verken. 1932 var Karl Gerhard fortfarande satiriker ut i fingerspetsarna, med satirikerns hela ovilja att egentligen ta ställning i sakfrågor. Beredd att angripa de flesta om det fanns ett tillräckligt bra skämt i det.

Just Karl Gerhards politiska inställning vållar en hel del huvudbry. Som fråga uppkommer det gång på gång, eftersom det inte finns ett rakt svar. Alla tycks utgå ifrån att han är högerpartist fram till långt in i karriären. Han var aldrig direkt sen att frottera sig med HKH:er och överklass om han bara fick chansen. Förmodligen gällde detsamma Zarah Leander. Hon verkar helt struntat i nazismen, det var den tyska flärden, glamouren, att vara den största av primadonnor. Framåt någon gång på 30-talet meddelar dock Gerhard att han tänker rösta på Socialdemokraterna, eftersom de är de enda han litar på ska sätta ner foten mot nazisterna. Men jag ska inte fördjupa mig i spekulationer än.

Åter till den trojanska hästen. Det var för övrigt Sandro Malmquist som designade den som en jättelik dalahäst, smyckad med blommor och blad. Wikipedia säger att det var fyra balettflickor i dess buk, men KG själv åtta. De var förresten från Cullbergbaletten, och hade blivit rekryterade av Gerhard eftersom han tyckt att revybaletten var alltför menlös i vanliga fall.

"I hästens buk rymdes åtta balettflickor, och för att ge den stadga stöttades den av en kolonn, ett femte ben alltså, i kolonnen hade jag tagit plats, och när tyrolerflickorna hade hissat sig ned med rep, slagit ihop sina gitarrer så de formade sig till kulsprutegevär, medan den glada tyrolermusiken övergick till bistert marschtempo, steg jag ut ur en dörr i kolonnen och sjöng visan om 'Den ökända hästen från Troja'."

Och som historien berättar förbjöds kupletten.

Enligt wikipediaartikeln sjöng han den en gång till efter att ha fått förbud, med poliser i publiken. Därpå fick han beskedet att om han sjöng den en gång till skulle Folkan stängas. Det var polischefen Alvar Zetterkvist som ringde och det var till honom som Gerhard sade det klassiska "Är det från hästapo?" (samme Zetterkvist som hamnade i det blåsvädret som var Kejne-affären och spelar en av skurkrollerna i dokumentärromanen Hans majestäts olycklige Kurt, om Haiby-härvan). Enligt Per Gerhard spelade fadern upp hela intrott till sången igen på kvällens föreställning, men istället för att sjunga sången tog ha upp det brev han fått med besked om förbudet och läste upp Kungliga Ordningsstadgan för Rikets Städer §13, enligt vilke sången hade stoppats. När sedan hästen återuppstod, då Karl Gerhard lämnade Folkan fick hästen finna sig i att ha munkavle och nattmössa. Förbudet gällde inte sången utan sången i lokalen, så i andra lokaler var det okay att sjunga, men för att inte åter dra på sigmyndigheternas ogillande maskerades texten på olika vis. Bland annat tror jag versen om Fochs gamla vagn fick stryka på foten. En version bytte också ut alla namn mot grekiska diton. Efter vad jag har förstått är de kortare versionerna som finns på skiva sådana som han sjöng då. men jag kan ha fel. Det ligger något förbryllande i Karl Gerhards skivinsjungningar.

Såhär såg hästen ut med grimma och nattmössa.

Det som intresserar mig är mer texten. Jag har läst, klurat och googlat något och till sist kommit fram till vad jag tror är en bit på vägen av vad det egentligen är Karl Gerhard sjunger. Den är en på många vis ovanlig kuplett för Gerhard. Han håller sig sällan så till ett ämne och en bilddräkt som i denna, ja nazisterna och den grekiskmytologiska tematiken då.

Allting går igen ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wandervögel
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.

Wandervogel var en tysk ungdomsorganisation som efter Maktövertagandet 1933 inlemmades som en del av Hitlerjugend.


Det är den ökända hästen från Troja
moderniserad till femte kolonn.
Majoren Quisling är en papegoja
som imiterar så gott han har förstånn.
Vi äro synbart blott fredliga pågar
med grekisk rakborste uti vår hatt
men i ett huj dra vi fram våra bågar
och storma Troja från insidan "by natt."
Ty det Europa som högljutt hörs hoja
att makt är rätt har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja
som alltjämt spelar sin gamla hjälterôle.

Det är här det snillrika i hela sången blir mer påtagligt. Den rent fysiska hästen som stod på scenen stöttades upp av en träpelare, i vilken Gerhard själv stod gömd fram till dess att han började sjunga. Den femte kolonnen var ursprungligen en term från spanska inbördeskriget. När Franco närmade sig Madrid bestod styrkan av vad som benämndes som fem kolonner. De fyra som närmade sig utifrån och den femte som var fascisterna som verkade inom Madrid. Så på sätt och vis är det delvis samma metafor som hästen i sig, fast mer en bild av svek. Både femtekolonnare och quistling är ju ord vi idag kan använda just för förräderi.
Quistling var förstås den norske nazisten.
De grekiska rakborstarna var som sagt bortplockade från tyrolerhattarna.


Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad - hurra!

Fru Clio är såvitt jag förstår historieskrivningens musa. Jag tror inte att hon i mytens värld hade en kapplöpningsbana, det är mer bildligt talat. Dumme August är en av de klassiska clownfigurerna.


Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja -
en del ha socker i fickorna ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja -
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.
I vissa tidningar säger man: "Nå ja,
på rätt vi håller - men helst på rätt häst."
Och för den ökända hästen från Troja
står odds i dessa dagar onekligen bäst.

Här stärks resonemanget om de europeiska politikernas valhänthet inför nazismen. De försöker att tämja de tyska nazisterna med eftergifter. Det här är ju både en tillbakablickande kritik mot hur Tysklands återväxt behandlades, men framför allt är det en kritik av den svenska småstatsrealismen. Att hästen går i reguljär trafik är förstås en anspelning på de tyska tåg som tilläts fara över våra svenska järnvägar. Det fanns en ganska spridd åsikt att det viktigaste var att vara pragmatisk, att hålla sig utanför kriget. En opportunism som Gerhard besjunger som "på rätt vi håller - men helst på rätt häst". Att de hellre håller på den häst som vinner än på människorätten för oss väl för övrigt tillbaka till Clios rännarbana.


Den tredje versen och refrängen verkar inte finnas inspelad. Som jag förstått det var han inte helt nöjd med den eftersom det kunde tolkas som att satiren riktade sig emot den danske kungen och inte de skånska chefredaktörerna, som beskrev den tyska ockupationen av Danmark som en tämligen idyllisk affär.

Både Belgien och Danmark har lagt socker
uti hästens mule med en klapp.
Trots herr Winston Churchill och herr Knickerbocker
slukar hästen hötapp efter tapp.
När det på frihetens tegar är stopp -
så vet vi alla vem vettat har ätit opp.

Det är den ökända hästen från Troja.
I Köpenhamn gjorde hästen entrén
en vacker morgon när Stauning och Soya
låg uti drömmar om HC Andersen
Korrespondetspropagandan den säjer:
I Kongens By är ej tiden ur led,
på Langelinie äts pillede rejer
och Kronprinsessan har lov att komma ned.
Man kan ej tala om tvång eller boja,
ty kungen rider var morgon ... på vad?
Jo, på den ökända hästen från Troja
tar Konung Christian sin morgonpromenad.

Han gjorde ganska ofta så att han skrev om sina texter, lade till och tog bort.
Själv måste jag nog säga att jag inte direkt saknar versen. Jag känner mig lite osäker på hur det ska vara med takten i vissa av raderna. Thorvald August Marinus Stauning var statsminister och Carl Erik Soya författare. Knickerbocker var amerikansk journalist, som deporterades från Tyskland eftersom han var för hitlerkritisk. Hittade förresten en liten rad han skrivit om just den här delen av texten: "En vers som handlade om kung Christian av Danmark censurerade jag själv, ty den missförstods av en mindre lyhörd pulik. Den var riktad mot de korrespondenter till svenska tidningar som framställde den tycksa ockupationen som ett för danska folket nästan idylliskt tillstånd."


Där Akilles fann terrängen ändå "lavre"
skena hästen in med stor succé,
ty han börja längta efter att få le Havre
innan han blev inställd på musée.
Men femte ben rusa hästen åstad,
om jag ej feltolkar grekernas Iliad.

Lavre, lavre, vad är lavre? La vre är franska för "fortsätta att", enligt google translate, men det gör inte det hela särskilt begripligt.
Le Havre är förstås den då av tyskarna intagna franska kuststaden. Men också en typisk karlgerhisk dubbeltydighet med tanke på hästar och havre.


Så av den ökända hästen från Troja
drogs Marskalk Fochs gamla vagn till Berlin.
Till fots gick ledaren på "Avenoja"
de l´Opera - och kom fram till Invali´n.
Han sa god dag till Napoleon Boná -
som lär ha vänt sig i sin sarkofag
och frågat: "Tänker monsieur ´Rubiconna´
och gå på vattnet? Det kunde inte jag."
Då svara Adolf: "Tja, utan att skoja,
det är ej jag som ta´t in denna by.
Det är den ökända hästen från Troja,
som just nu släcker sin törst uti Vichy."

Ferdinand Foch var marskalk av Frankrike och ledde den slutliga motoffensiven mot Tyskland i första världskriget. Han var under Versailles-förhandlingarna strängt emot de resultat som blev och framför allt alla möjligheter för Tyskland att åter resa sig.
Ledaren (Hitler) går på Avenue de l'Opéra och kommer där fram till Invaliddomen (det här tog ett tag för mig att klura ut faktiskt). Det var där som Fochs gravsattes, som siste man och även där Napoleon ligger. Så Hitler hälsar, Napoleon vänder sig. Monsiur Rubiconna är en anspelning på Ceasar. Denne korsade som bekant Rubicon med sina trupper och orsakade därigenom inbördeskrig. Det vatten som Hitler ville gå på var Engelska kanalen. Den gode Napoeon kunde aldrig inta Storbritannien.
Att hästen släcker törsten i vichyvatten är ju för att den marionettregering som fanns i södra Frankrike hade sitt högsäte i Vichy, den så kallade Vichyregimen. Karl Gerhard gör samma grej i Alla de gamla fina märkena, där det ädla vinet tyskarna eftertraktar bara blir vichy.

Under Gustaf Adolfs och Kung Karols dagar
stredo svenskarna i eld och köld.
Svea Rike styrdes efter egna lagar
och ett lejon bar det i sin sköld.
En igelkott bli´t symbol för vårt lann´-
men jag vet en som är mer aktuell och sann.

Gustav II Adolf och Karl XII, inte bara herrar utan krigsherrar till och med. I den något omgjorda versionen är det för övrigt mindre tyngd på det lite nationalromantiska. Där är det "Perikles och Solons visa dagar", vilket är fint, fast det passar inte riktigt in när det är grekerna som slåss i eld och köld och bär ett lejon i sin sköld.


Det är den ökända hästen från Troja,
av demokraterna sadlad och skodd.
En samlingskrake för slott och koja,
med stora skygglappar, rädd att bli beglodd.
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
när "Hesa Fredrik" för första gång tjöt.
Av Bagge blev det till får ondulerat,
det utav Rütger fick essen, stackars nöt.
Men har det snart ej gått upp för de loja
i hela världen - båd´ fattig och pamp -
att det är den ökända hästen från Troja,
som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

Samlingskraken för slott och koja är vår svenska regering, som samlade alla riksdagspartiet utom kommunisterna. Det är nog egentligen här han blir som mest bitsk. Det är inte någon snäll bild av regeringen han målar, med skygglappar för att inte folk ska syna dem i sömmarna för mycket, själva en del av den femte kolonnen i sin ständiga eftergiftspolitik.

I sin bok I skuggan av en stövel skriver KG: "Pretentionerna på nationella symboler, som stigit med [Gösta, min anm.] Bagges avtäckande av Den svenska igelkotten, sjönk så djupt det var möjligt med Den svenska tigern. Men man får väl förmoda att 'Vi, som ensamma sitta inne med den politiska överblicken', även handlade heraldiskt klokt. En mera värdig symbol för svensk samhällsanda hade inte varit lika lätt att hux flux efter kriget förvandla till papegoja."

Bagges fel är alltså att ha dels stått för en avväpningspolitik, i en tid då vi borde ha rustat till försvar (jfr. Nu ska vi vara snälla) och så att han sa det där om att vi är en igelkott, med taggarna utåt. Jag uppskattar för övrigt skämtet i att baggen ondulerar lejonet till ett får.
Rütger Essén var en svensk nazist, det är förresten också en ordvits i det, eftersom essen även är tyska för att äta.
Min kamp, självbiografisk bok av någon norsk författare, om jag förstått det hela rätt.

Saknaden av Sickan Carlsson

När sommaren gick mot sin ände och september stod för dörren var jag ute i Gamla filmstaden i Solna på en temadag. Det var en trevlig dag med vimlande barn och ungvuxna i fina 30-talskläder. Romantiken för flydda decennier blommade som rosor i rabatterna. Jag hälsade på Ekmansällskapet och träffade Thor Modéen-sällskapet TOFS. Vi utbytte korta hälsningar, sade något om filmerna de sålde, beklagade Annalisa Ericsons död. Och Sif Ruuds. Nu är det nästan bara Sickan kvar, sa vi. Och det var ärligt ment. Det var fint att tänka sig att man var i samma värld, samma land, ja kanske till och med samma stad som Sickan Carlsson. På det sättet var världen lite vackrare, solen sken lite starkare. Nu har den mist lite av sitt sken och jorden har blivit det jag ibland, i mörka stunder tyckt att den verkade vara.

Jag blir nästan fånigt ledsen över detta.
Hon var gammal och tämligen tillbakadragen under hela mitt liv. Men ser man en sickanfilm från hennes tidiga karriär tror jag att en hittar varför det hela tycks mig så obegripligt. Med tiden blev hon en riktigt habil skådespelerska och det är nog sant som hon säger i sina memoarer att det var synd att hon aldrig riktigt fick chansen att spela några allvarligare roller. Samma komedianternas tragedi som för Åke och Tosse förresten. Hon skriver om hur gärna Åke Söderblom ville spela seriös teater, få chansen också till detta, men att vad han än spelade så blev det till komik. sena och onyktra kvällar kunde man få se honom recitera Shakespeare. Sickan skriver då något om att det var på samma gång farsartat komiskt och hjärteskärande tragiskt att se.

Man ska ändå inte glömma hur bra de var på det. Speciellt som unga utstrålar de en ren och oförfalskad livsglädje och geist. Och starkast av alla sken Sickan. Hon var en veritabel urkraft av glädje. Sprittande som en vulkan. Jag blir varm ända ner i magen när jag ser henne i de filmerna. Framåt slutet av 40-talet och början av 50-talet är hon fortfarande fast i ett fack men spelar med en mer förfinad elegans.

Jag är egentligen för blödig för att skriva sånt här.
För blödig för den här världen.
Försöker komma på något fint från 2011 men allt jag ser är död och förtvivlan. Det går som ett pärlband av förluster från Annalisas död, via Utöya, min egen mormor, Sif Ruud, Gaby Stenberg, Göthe Ericsson och nu Sickan Carlsson.

Traskar i Köping

Nästan som Walking in Memphis.
Memphis har Elvis och Köping Per Granberg.
Hudiksvall har Elvis och Pär Johansson.



Byggnadsnämndens kontor.




Ett kafé som kaféer ska vara.


Här är min bristfälliga kamera och mina bristfälliga skills något av en nesa eftersom huset hade en mycket fin port och dessutom ett stenräcke till något som liknade en terrass. Det framgår inte riktigt av bilden dock.




Teatern. Det är IOGT:s teater. Det är likadant i Kolbäck, att nykterhetsrörelsen har ungdomsgården och biografen (Kolbäcks biograf visar film varje torsdag). Jag undrar om det kan ha att göra industrisamhället. Det är en stark industribygd Västra Mälardalen, och i 1800-talsproletariatets spår kom alkoholen. Kolbäck hade sin metall- och verkstadsindustri. Det är nog bygder som bär en historia om det moderna Sverige på det viset, starka folkrörelser, nykterhet, arbetarrörelse och sport. Kolbäck hade en gång ett duktigt ishockeylag en gång i tiden, Kolbäcks AIF, som sveks å det grymmaste av centralorten Hallstahammar.
Får mig att tänka på en sång av Lucas Stark.









Köping brann den torra sommaren 1889, året efter Sundsvall, Umeå och Lilla Edet (som brann samma midsommarafton). Malakias Andersson, ett barn blott, var den som orsakade det hela. En tragisk historia. Hans styvmoder tillät inte parveln att gå ned till hamnen och se på den brand som orsakats av ett tåg på genomfart. Så han samlade ihop lite brännbart material själv och tände på (det här har jag lärt mig på brandmuséet)

En gång när min bror fick gå till frisören och inte jag klippte jag min mjukdjurskatt.

Köping måste vid tillfället varit en tämligen rik bygd. Kanske inte så konstigt med dess industriella framgångar. Innerstaden är uppbyggd i sten, precis som Sundsvall. Det finns några gamla kvarter. Men stadsbilden är annars ytterst präglad av arkitekturen Theodor Dahls stenbyggnader.





I centrum ligger låga efterkrigshus. Solen skiner även på dem och de speglar sig lika väl som de gamla industribyggena i Köpingsån. Den leder ned till insjöhamnen och Mälaren. Där framme går den centrala gågatan där bankerna, Systemet och en livsmedelsbutik ligger. Där ligger också en liten affär där jag brukar köpa ostmackor när hungern glupar.

Järrel!

Jag såg en intervju med brittiske komikern Jack Dee för inte så länge sedan där han sa att han trodde komiker ofta hade en viss sorts känslighet. Den känsligheten tror jag även Stig Järrel hade. Dee menade att komik handlar om att vaska fram och se nyanserna i livet för att kunna se vad som egentligen är komiskt, men att i den förmågan också ligger att se det tragiska. Att därför många komiker också är ganska deprimerade figurer. Under och efter en längre depressioner skrev Järrel dikter.

"Vegetarianerna har förbjudit varann att sins emellan använda uttrycket 'min köttslige broder'. Hädanefter ska det heta 'min gräslige broder'"

Det ar varit Järrelfeber hemma hos mig senaste veckorna.
Har läst tre mer eller mindre självbiografiska verk. Jag - en gycklare, Svar på tal och Lapp på luckan. Den första är den egentliga memoaren, den andra en intervjubok och den tredje någon slags lightmemoar, med glada minnen mest. Den tredje är illustrerad av Pröysen, vet man något om honom så förstår man nog ungefär vilken nivå boken ligger på. Ganska finurligt kompletterar de tre böckerna varandra. Memoarerna är kuriöst nog inte helt kronologiskt uppdelade utan även tematiskt. Den är därför också mest ojämn. Kapitlet om Italien och hans resor är lite tråkiga. Men å andra sidan är andra delar fullkomligt fantastiska, berättelsen om hur han för sista gången träffade Åke Söderblom, eller när han gav igen på Thor Modéen, eller om Greta Ekman (Hasses mamma, Göstas fru och farmor, hur nu det gick till), eller om hur en ungersk diplomat vill lära känna Lilla Märta, eftersom han i henne ser allt det som han tidigare saknat hos svenskorna.

Apropå just såna små lustigare episoder så är Lapp på luckan en guldgruva. Även om jag hört den förut är det väldigt roligt att läsa om hur Tollie Zellman träffade Pär Lagerkvist på Grotta Azurra och nästan friade. Tollie Zellmanhistorier har den tjusningen att det är så lätt att höra hennes stämma i replikerna. Ofta har han den tendensen att berätta mer om världen omkring sig än om sig själv. Gösta Ekman (Hasses pappa, Gretas make och Göstas farfar, hur nu det gick till) får sitt. Tydligen brukae han mumla till sina medskådespelare under teaterns gång.
"skrik inte så högt, ni väcker publiken" och liknande tjyvnyp som han avlossade mot övriga ensemblen utan att publiken såg eller hörde.

För mig har Stig Järrel kommit ryckvis. Han har aldrig varit någon jag riktigt aktivt sökt mig till. Ändå har han gång efter annan varit där, till min stora förnöjelse. Som barn var han ändå den jag gillade bäst i Trolltier. Hans "det finns en anledning till att det finns en nyckel till den här stubben och det är att man ska fråga mig först" är precis som jag känner med arkivvärlden. Det är liksom kvintessensen. Senare hans demoniske Caligula i Hets (för övrigt den enda filmroll han sedermera stod för, som om det varit något fel på Lilla Märta). Nu har jag sett drygt 30 filmer med honom och vet inte helt säkert hur det gått till.

Svar på tal - Stig Järrel berättarför er och Rune Pär Olofsson, är fin och ganska rolig. Eftersom det är en intervjubok så får Järrel inte riktigt lika mycket makt över vad han vill berätta. Så där nämns till exempel hans äktenskap (tre till antalet. Ett fint, ett olyckligt och ett lyckligt. Det olyckliga pratar han i princip inte om. Men det första, med Karin Juel, berättar han små skärvor ur som är rätt sympatiska). Han var nog alltid en man som inte lade tand för tunga (han nämner någonstans att det värsta han visste var diskussioner som bara rann ut i sanden och inte fick någon ordentlig punchline). Den skvallriga sidan av mig vill ändå veta mer om förållandet till Ingrid Backlin. Mer än fasan i att stå framför sin egen dörr och önska att den vore vilken annan dörr i världen utom just den vilken den är.

Det finaste är nog att boken är så oerhört märkt av att komma ut 1968. Det är nästan klyschigt. Tredje kapitlet börjar:
"Man kan givetvis inte prata ihop en bok tillsammans utan att komma in på ämnet 'sex och porr'"
Som att det var det mest naturliga att prata porr med Stig Järrel (som tycker illa både om den oscarianska prydheten och Vilgot Sjöman, och dessutom inte tycker att 60-talets fria kärlek var något nytt på tapeten). Politisk teater är det likadant med, de gör bara samma saker som han och Juel gjorde på 40-talet.

De kommer också in på politik:
"Holmberg får jag alls inget grepp om. Det är en nollställd politiker enligt min mening! Wedén snackar - men vad är det han säger? Och Hedlund skulle passa att sitta i en Skansenstuga och berätta bygdehistorier. Folk säger: 'Han är lurig, den där Hedlund, man vet aldrig vad man har honom. Och det skall anses som beröm för en politiker till och med! Det tycker jag säger allt ...
Den ende som har ett alternativ och som kan lägga fram det, så det låter både hederligt och förståeligt, det är ju faktiskt Hermansson. I hjärta och sinne lutar jag åt kommunismen, det är det enda som har en mänsklig ränning. Fast det är en utopi eftersom människan är som hon är."

Just politik-avsnittet är ett av de mer intressanta. Han hade väldigt mycket åsikter och det är inte alltid de hänger samman. Men oftast är de ändå tänkvärda.



Annalisa, jag saknar Annalisa.
Både Stig och Annalisa blev nog vackrare med åren förresten. De åldrades ädelt.
Kul att se Kar De Mumma också!
Jag misstänker att han är roligare än jag anar. Böckerna är sådär, charmiga men sällan något att skratta åt. Där håller jag med Ernst Rolf, att tacka vet jag gubben far (Hasse Z). Men han ska ha varit vass och spydig så det räckte, i realtid (såväl Karl Gerhard som Hasse Ekman och Vilhelm Moberg lär i perioder ha blivit oerhört trött på KdM:s skriverier). Kvickhet fungerar ju inte så väl i böckernas konserverade form. Så kanske går Kar de Mummas geni förlorat. Men jag minns i alla fall en ganska kul Hyland-inspelning med honom. Hyland säger att de ska testa om han verkligen är så omusikalisk som han påstått. Kar de Mumma börjar då prata om hur hans största musikaliska bedrift var att översätta Lambeth Walk och få till "Hej"-utropet, "Oi" på den ursprungliga cockneyn. I alla fall så får han i uppgift att stämma ett piano.
"Hade det inte varit fyndigare om jag fått stämma en cello?" frågar Kar de Mumma.
Hyland förklarar att det hade blivit för lätt, eftersom en cello inte har så många strängar.
"Då har ni inte hört när han snarkar," kontrar Kar De Mumma.
Det tyckte jag var ganska kvickt. Inte hysteriskt roligt, men rappt.

Sveriges Radios Järrelsida.

Egon Friedell

Jag läser Max Hansens självbiografi Det måste vara underbart för tillfället.
Under sina stora år i kulturens Berlin och Wien i det glada 20-talet och det lite bistrare 30-talet lärde han känna en hel del kulturpersonligheter. Bland dem den alldeles utmärkte konversatören Egon Friedell. I grund och botten var han väl kulturhistoriker, doktor i filosofi och litteratur. Med tiden blev han mer av en allmän kulturpersonlighet, såväl filosof, historiker, journalist, författare som skådespelare och kabaréartist. Jag vet inte så mycket om nämnde Friedell, folk som gör det verkar vara beundrande, framför allt just för hans sociala skills.

http://www.slate.com/id/2159926/

http://www.kirjasto.sci.fi/friedell.htm



Jag tycker han verkar vara alla tiders, dessutom kombinerar han min förtjusning i antinazister och folk som tagit livet av sig. Eller antinazist och antinazist. Egentligen var det väl nazisterna som var antifriedellister. I alla fall, eftersom det finns lite knapert med information om Egon på svenska tänkte jag citera Hansens (så får jag pusha för Max Hansen dessutom) lilla textstycke:

"Europas hjärta -- och hjärna. Överallt träffade man på intressanta människor, med kvickhet, kultur och intelligens. Kulturhistorikern Egon Friedell hör till dem jag minns särskilt väl och gärna, hans person, hans sätt att vara och uttrycka sig -- allt gjorde ett djupt intryck på mig. Det var en sann njutning att sitta och lssna på honom. Hans tal var närmast en rad av fina aforismer och han yttrade sig gärna, utan att bli självupptaget. Men han kunde också konsten att lyssna. [...]
Helt naturligt måste människor som dessa [Friedell och Paul Nicholaus] reagera när de Hitlerska brunskjortorna började bli ett allt större och dystrare inslag i gatubilden. De led, och de måste få utlopp för vad de kände, annars hade de kvävts. På Kurfürstendamm satt en dag en 'rättrogen' och bjöd vrålande ut 'Mein Kampf' när Nicholaus, Friedell och jag kom förbi. Friedell stack fingret innanför kragen och slet i den som för att få mer luft. Nicholaus blev alldeles mörkröd i ansiktet och sparkade plötsligt till böckerna så de skingrades åt alla håll -- under försäljarens ilskna protester.
Friedell härdade inte ut i längden utan flyttade till Wien. Men även dit nådde mörkret och Friedell fick uppleva både Anschluss och intåget i Wien. Till slut vågade han inte längre gå ut på gatan vid dagsljus. En kväll satt han vid sitt skrivbord i våningen fem trappor upp på Josephstädterstrasse och arbetade. Plötsligt hörde han smällandet av nazistövlar i trappan. Stegen kom närmare och närmare. Min tur alltså, tänkte han, öppnade lugnt sitt fönster och kastade sig ut. Han dog omedelbart -- han hade ständigt upprepat att nazisterna aldrig skulle få honom levande. Så var ännu ett värdefullt liv söndersmulat under järnhälen. Men den gången var det Friedells granne nazisterna var efter ... Den gången."

Carry On

Jag har börjat se på de brittiska gamla Carry On-komedierna. En långt filmserie som sträcker sig mer än trettio år, med början 1958. Det rör sig inte om någon finare humor direkt. Det märks tydligt varför Monty Python blev internationella succéer och influerar stora delar av Europas komikervärld än i våra dagar. Carry On gör inte det, och man kan nog hävda att det finns ganska goda skäl till just detta. Min egen väg till filmerna är ganska lång och snårig. Saken är den att jag brukar se på Have I Got News for You, ett brittiskt panelprogram om nyheter (med den svenska motsvarigheten Snacka om nyheter), där är Ian Hislop och Paul Merton de två stående inslagen, i egenskap av de två tävlande lagens kaptener. För att få höra mer av Paul Merton började jag lyssna på Just a Minute, ett annat panelprogram (med svenska motsvarigheten På minuten), och där var Kenneth Williams en av de stående gästerna. Det var denne som Merton sedan efterträdde.

Kenneth Williams är en fascinerande talang och en av stjärnorna i Carry On-filmerna. Konceptet går ut på att ungefär samma skådisar spelar ungefär samma roller, men i olika situationer. De har olika jobb eller är satta i olika historiska miljöer. Humorn är som sagt låg. Det är mycket pinsamma situationer, folk som klär ut sig till det andra könet och sexuella anspelningar, oftast på nivån att någon böjer sig fram och så går det hål i byxorna och dylikt. Alltid finns det något skäl att visa damer i sina underkläder. Tjusningen jag finner ligger väl mer i att se karaktärerna spelas ut. Man får som ett personligt förhållande till dem. I förra filmen jag såg, Carry on Cruising saknades Charles Hawtry, och det var som ett stort hål. I övrigt skapar det en mysig stämning med karaktärernas ständiga smågnabbande med varandra. De pratar en väldigt fin brittisk engelska, mycket "cor blimey", "I say" och slikt.






Och förmodligen var det likadant bakom kameran. Carry On-gänget hör till den gamla skolan av komiker som inte levde trivsamma svenssonliv vid sidan om, som inte riktigt var socialt acceptabla utan kanske mer en smula excentriska och framför allt svåra att leva med. Det var mer sånt förr tror jag. Jag vet nu inget om den brittiska komeditraditionen före Carry On, men om man tänker på att lilla Sverige kunde odla fram Rolfs, Gerhards, Edvard Perssons, Leanders egon, för att bara nämna några, förmodar jag att även England hade sin beskärda del.

Framför allt är det karlarna i Carry On som är väldigt utmärkande individer, inte minst då favoriten Williams. Dokumentärer och iscensättningar, som jag har sett, ger sken av att de var som en stor och något förryckt familj. Dokumentärerna tycker bäst om att porträttera just det lite mer udda i personernas liv.


Sid James, som ofta spelar någon slags enormt heterosexuell äldre kvinnokarl, vilket han händelsevis också var i verkliga livet. Han spelar gärna lite mer uppsatta personer, chefer av olika slag, som sedan de övriga får spela ut mot. James' spelteknik går nämligen mindre ut på att spela ut och mer på att gå runt och muttra. Som person ska han ha varit en kvinnokarl utan dess like. Konstant otrogen, och lämnandes ett spår av unga mödrar efter sig. Han är inte bara en karslusk, utan notorisk i detta. Alla hans äktenskap slutar efter det att oftast flera kvinnoaffärer avslöjas. Detta pågår ända till slutet. Den sista kärleksaffären han hade var med betydligt yngre Carry On-medarbeterskan Barbara Windsor. När hon lämnade honom, svor han melodramatiskt att han inte skulle klara tre månader utan henne och när tre månader hade gått var han mycket riktigt också död.

Charles Hawtry var en liten karl, på många vis motsatsen till James. Han var vek och anemisk, och dessutom homosexuell. Inte bara homosexuell som sexuell läggning, utan som livsstil. Sådär ragga-upp-sjömän-på-en-bar-homosexuell. Filmerna är också otroligt camp, som det heter. Däri ligger lite av komiken, brittiska humorarbetare är ofta just camp. Det är lite därför Sid James, och även Kenneth Connor är med, för att liksom väga tillbaka det hela. Hawtry var nog inte till en början så värst svår att ha att göra med, även om det sägs att den enda kvinna han kom att acceptera fullt ut var sin egen mamma. Men med tiden blev han allt mer alkoholiserad, och till sist gick det knappast att arbeta med honom eftersom han var full nästan jämt.

Och Kenneth Williams då, en skarp, intelligent, komplex, beläst och rolig man. Och fullkomligt oregerlig. Lustigt nog var han det ute i det sociala livet. Väl hemma, i det privata ska han ha varit ytterst lugn och reserverad, skrivandes dagbok och läsandes filosofiska böcker. Det är svårt att veta var man ska börja med Williams. Han ska ha haft en svår barndom med en mycket auktoritär fader som fullkomligt hatade sonens sätt att prata och föra sig som om hela livet var ett klassiskt skådespel. Då fadern sedermera dog utreddes det till och med ifall Kenneth kunde ha mördat honom. Till den besvärliga barndomen får man lägga att han hade en kropp ansatt av skador och sjukdomar. Stora delar av livet hade han stora ryggbesvär, och till råga på allt hade han tydligen inte råd att göra några större ingrepp för att läka smärtan eftersom han tog hand om sin mor och syster och deras leverne också. Eftervärlden tycks dessutom mycket måna om att ge honom en undantryckt homosexualitet, som aldrig tillåts komma ut i ljuset. Det skulle då vara en del av den förbittring som till sist förtärde den käre Williams.

Förtärd blev han nämligen. Han genomled flera djupa depressioner. Ofta kunde han svänga närmast manodepressivt under en dag, och djupt förakta den glädje han deltagit i under dagen. Hans dagböcker ska vara mycket förbittrade och komma med en hel del spott och spe gentemot kollegor. Än mer än dem var han full av förakt inför sig själv, och hur han slösade sin talang på sådant som Carry On-filmerna. Tydligen ska de ha varit väldigt dåligt betalda för filmerna och någon gång ska Williams ha blivit frågad om han inte hade velat ha mer pengar för arbetet. Då han svarat att han omöjligen hade kunnat ta emot mer pengar för att göra en sådan skit. Mycket finns att säga, ta bara hans vana att dra ner byxorna för damer under filminspelningarna, eller det faktum att han slutligen tog sitt liv.

Egentligen tycker jag det är en väl enkel lösning att säga att det var så enkelt som att Williams tryckte undan sin homosexualitet. Han levde ändå ensam i hela sitt liv, utan något känt förhållande. Själv har jag hört honom säga att han inte skulle kunna bära den inskränkning i privatlivet som ett förhållande skulle innebära. Han är alltför mycket av en egoist.

Ett hedersomnämnande bör ändå ske för Joan Sims. Hon är en av de kvinnliga skönheterna som är återkommande i filmerna. Som kvinna får hon naturligtvis inte spela ut lika mycket som de andra, men hon har helt klart en komisk talang. Naturligtvis är hon inte lika excentrisk som de övriga, det tycks som om kvinnor ofta inte är lika egna. Kanske är toleransen större för socialt missanpassade män, eller så är jag bara fördomsfull. Sims var liksom Williams ensamstående. Inte på samma vis, hon hade förhållanden. Kenneth Williams och den till synes rakt igenom sympatiska Hattie Jacques ska ha varit de hon kände sig närmast i komedigänget.

Ja, hon var kär, även om hon inte hittade vad hon kallade "den rätta". Framför allt ska hon ha älskat skådespelaren Tony Baird. Då hennes föräldrar hälsade på fick han dock gömma undan alla sina pinaler, så det inte syntes att han levde där. När ändå förhållandet kom fram för föräldrarna orsakade det en djup kris mellan framför alla far och dotter. Deras relation hade dock sina sprickor, Sims var betydligt mer lyckad än sin karl, vilket innebar att det var hon som drog in mest pengar till hushållet. Detta tog hårt på Bairds självkänsla och när han konsekvent vägrade göra någon form av hemarbete, vilket ju den hårt arbetande Sims inte hann med, gled de längre och längre ifrån varandra. Det sägs (på wikipedia) att när hon kom hem från en längre turné och upptäckte att Baird under tiden varken tvättat eller diskat ens en gång så förstod hon att hon måste ut ur förhållandet. Efter det hade hon även en kärleksrelation med en John Walters, som jobbat med henne på scenen. Men det blev aldrig någon allvarligare affär. Således levde hon ensam den större delen av sitt liv.



Det är liksom lågt och sockersött på samma gång.

Om Tyskland, dess namn och associationer

För ett litet tag sedan funderade jag och den högt ärade E på hur det kunde komma sig att Tykland heter så olika på olika europeiska språk. Saksa, Germany, Allemagne, Deutschland och Tyskland är ganska olika ord. På vår höjd kunde vi tänka oss att Tyskland och Deutschland hade någon slags gemensam stam. Men i övrigt var det mycket märkligt. Så idag slog jag upp Tyskland via NE: ordbok, för jag ville ju veta om ordet Tyskland, inte om staten. Förslagen på vilka ord jag var intresserad av är lite roliga men också lite nedslående:

"Tyskland

Svensk ordbok ( 1–10 av 82 träffar ur Svensk ordbok ) 1 2 3 4 ... 9

anfall

²offensiv}: anfallskrig; anfallsstyrka; anfallsvåg; flyganfall; motanfall; Tyskland gick till på bred front; försvararna slog tillbaka etBET

assimilera

; assimilation

1 omvandla till större likhet med omgivningen: judarna i Tyskland var för det mesta deBET.NYANS: spec

avnazifiering

av--nazi-fi-er-ing-en• politik med syfte att befria samhället från (rester av) nazistisk ideologi i Tyskland efter andra världskriget; spec. om avlägsnande av (f.d.) nazister från viktiga posterKONSTR

avrätta

NYANS: överfört ge helt nedgörande kritik: NN:s nya film des i TysklandKONSTR.: ngn el

axel

pperar sig: blomaxel; jordaxel; koordinataxel; magnetisk IDIOM: n Rom--Berlin Tyskland och Italien och deras allierade, under andra världskrigetHIST

axelmakterna

f. plur. ORDLED: axel--makt-er-na• Tyskland och Italien samt deras allierade, under andra världskrigetHIST

biskopsdöme

NYANS: förr äv. i fråga om världslig makt: de mäktiga na i Tyskland under medeltidenHIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv

blockad

}: blockadbrytare; blockadflotta; blockadtillstånd; handelsblockad; oljeblockad; den engelska en mot Tyskland under första världskrigetBET.NYANS: om åtgärd el

buffertstat

oavsiktliga) funktionen att minska risken för krig mellan dessa: Belgien fungerade länge som mellan Tyskland och FrankrikeHIST.: sedan 1895

centralmakt

tat ingående i förbund omfattande de starkaste militärmakterna i Centraleuropa under första världskriget: erna, alltså Tyskland, Österrike-Ungern och deras allieradeBET"