Saknaden av Sickan Carlsson

När sommaren gick mot sin ände och september stod för dörren var jag ute i Gamla filmstaden i Solna på en temadag. Det var en trevlig dag med vimlande barn och ungvuxna i fina 30-talskläder. Romantiken för flydda decennier blommade som rosor i rabatterna. Jag hälsade på Ekmansällskapet och träffade Thor Modéen-sällskapet TOFS. Vi utbytte korta hälsningar, sade något om filmerna de sålde, beklagade Annalisa Ericsons död. Och Sif Ruuds. Nu är det nästan bara Sickan kvar, sa vi. Och det var ärligt ment. Det var fint att tänka sig att man var i samma värld, samma land, ja kanske till och med samma stad som Sickan Carlsson. På det sättet var världen lite vackrare, solen sken lite starkare. Nu har den mist lite av sitt sken och jorden har blivit det jag ibland, i mörka stunder tyckt att den verkade vara.

Jag blir nästan fånigt ledsen över detta.
Hon var gammal och tämligen tillbakadragen under hela mitt liv. Men ser man en sickanfilm från hennes tidiga karriär tror jag att en hittar varför det hela tycks mig så obegripligt. Med tiden blev hon en riktigt habil skådespelerska och det är nog sant som hon säger i sina memoarer att det var synd att hon aldrig riktigt fick chansen att spela några allvarligare roller. Samma komedianternas tragedi som för Åke och Tosse förresten. Hon skriver om hur gärna Åke Söderblom ville spela seriös teater, få chansen också till detta, men att vad han än spelade så blev det till komik. sena och onyktra kvällar kunde man få se honom recitera Shakespeare. Sickan skriver då något om att det var på samma gång farsartat komiskt och hjärteskärande tragiskt att se.

Man ska ändå inte glömma hur bra de var på det. Speciellt som unga utstrålar de en ren och oförfalskad livsglädje och geist. Och starkast av alla sken Sickan. Hon var en veritabel urkraft av glädje. Sprittande som en vulkan. Jag blir varm ända ner i magen när jag ser henne i de filmerna. Framåt slutet av 40-talet och början av 50-talet är hon fortfarande fast i ett fack men spelar med en mer förfinad elegans.

Jag är egentligen för blödig för att skriva sånt här.
För blödig för den här världen.
Försöker komma på något fint från 2011 men allt jag ser är död och förtvivlan. Det går som ett pärlband av förluster från Annalisas död, via Utöya, min egen mormor, Sif Ruud, Gaby Stenberg, Göthe Ericsson och nu Sickan Carlsson.

Jaktscener från Niederbayern (1969)

En vacker film om inskränktheten i sydtyska byar.
Grisslakt och rädsla för allt som är avvikande.
Abram, filmens huvudperson, fångade jag inte. Han kommer tillbaka till sin hemby efter att ha varit någonstans, oklart var. I stan säger han själv. När han kommer tillbaka vägrar dessutom hans mor att välkomna honom och vill helst att han ska ge sig av. Ryktena flyger härsom tvärs. Snart kommer de fram till att han nog är homosexuell. Ack, ve och fasa!

Hannelore, den unga kvinnan som syns på bilderna (superbt spelad av Angela Winkler), är byns hora. Och då använder jag inte ordet för en kvinna som bara ligger med många, utan en som tar betalt för att göra det. Hon är också är ute i kylan, bortanför det socialt acceptabla. Hennes frist är att männen ju uppskattar hennes situation. Till råga på allt är hon gravid med vad hon tror är Abrams barn.

Modern förklarar förtvivlat att hon gjort allt hon kunnat för att få Abram normal. Hade hon inte slagit och sparkat honom för att uppfostra honom? Även lärare och det etablerade samhället vänder den ickeacceptable ryggen. Men det räcker inte så. Hans brott är så hemskt att det inte är nog med att han lämnar byn. Så när han bestämmer sig för att resa sin väg med bussen hindrar byborna honom. Han springer till skogs och byborna tillsammans med polisen sluter upp i en storartad och skrämmande jaktscen där de går skallgång genom skogen i jakt på förövaren.

Filmen är hemsk, cynisk och med en oerhört låg syn på människan. Alla är mer eller mindre elaka, bara de får makten att vara det. Den har nästan Pasolinis känsla för det låga i människan, även om det här inte är så sexuellt exponerat. Den där grisslakten däremot. Bilden på den äldre kvinnan är på Abrams mor när hon skär upp en tarm så att kroppsvätskorna sprutar.

Jag och E har pratat om det smutsiga och fula i tysk film i kontrast till fransk film som alltid tycks oresonligt vacker. Kanske är det så att den här sortens filmer blir som mest trovärdiga när de är gjorda i ett land som en gång skickade homosexuella i läger.

Järrel!

Jag såg en intervju med brittiske komikern Jack Dee för inte så länge sedan där han sa att han trodde komiker ofta hade en viss sorts känslighet. Den känsligheten tror jag även Stig Järrel hade. Dee menade att komik handlar om att vaska fram och se nyanserna i livet för att kunna se vad som egentligen är komiskt, men att i den förmågan också ligger att se det tragiska. Att därför många komiker också är ganska deprimerade figurer. Under och efter en längre depressioner skrev Järrel dikter.

"Vegetarianerna har förbjudit varann att sins emellan använda uttrycket 'min köttslige broder'. Hädanefter ska det heta 'min gräslige broder'"

Det ar varit Järrelfeber hemma hos mig senaste veckorna.
Har läst tre mer eller mindre självbiografiska verk. Jag - en gycklare, Svar på tal och Lapp på luckan. Den första är den egentliga memoaren, den andra en intervjubok och den tredje någon slags lightmemoar, med glada minnen mest. Den tredje är illustrerad av Pröysen, vet man något om honom så förstår man nog ungefär vilken nivå boken ligger på. Ganska finurligt kompletterar de tre böckerna varandra. Memoarerna är kuriöst nog inte helt kronologiskt uppdelade utan även tematiskt. Den är därför också mest ojämn. Kapitlet om Italien och hans resor är lite tråkiga. Men å andra sidan är andra delar fullkomligt fantastiska, berättelsen om hur han för sista gången träffade Åke Söderblom, eller när han gav igen på Thor Modéen, eller om Greta Ekman (Hasses mamma, Göstas fru och farmor, hur nu det gick till), eller om hur en ungersk diplomat vill lära känna Lilla Märta, eftersom han i henne ser allt det som han tidigare saknat hos svenskorna.

Apropå just såna små lustigare episoder så är Lapp på luckan en guldgruva. Även om jag hört den förut är det väldigt roligt att läsa om hur Tollie Zellman träffade Pär Lagerkvist på Grotta Azurra och nästan friade. Tollie Zellmanhistorier har den tjusningen att det är så lätt att höra hennes stämma i replikerna. Ofta har han den tendensen att berätta mer om världen omkring sig än om sig själv. Gösta Ekman (Hasses pappa, Gretas make och Göstas farfar, hur nu det gick till) får sitt. Tydligen brukae han mumla till sina medskådespelare under teaterns gång.
"skrik inte så högt, ni väcker publiken" och liknande tjyvnyp som han avlossade mot övriga ensemblen utan att publiken såg eller hörde.

För mig har Stig Järrel kommit ryckvis. Han har aldrig varit någon jag riktigt aktivt sökt mig till. Ändå har han gång efter annan varit där, till min stora förnöjelse. Som barn var han ändå den jag gillade bäst i Trolltier. Hans "det finns en anledning till att det finns en nyckel till den här stubben och det är att man ska fråga mig först" är precis som jag känner med arkivvärlden. Det är liksom kvintessensen. Senare hans demoniske Caligula i Hets (för övrigt den enda filmroll han sedermera stod för, som om det varit något fel på Lilla Märta). Nu har jag sett drygt 30 filmer med honom och vet inte helt säkert hur det gått till.

Svar på tal - Stig Järrel berättarför er och Rune Pär Olofsson, är fin och ganska rolig. Eftersom det är en intervjubok så får Järrel inte riktigt lika mycket makt över vad han vill berätta. Så där nämns till exempel hans äktenskap (tre till antalet. Ett fint, ett olyckligt och ett lyckligt. Det olyckliga pratar han i princip inte om. Men det första, med Karin Juel, berättar han små skärvor ur som är rätt sympatiska). Han var nog alltid en man som inte lade tand för tunga (han nämner någonstans att det värsta han visste var diskussioner som bara rann ut i sanden och inte fick någon ordentlig punchline). Den skvallriga sidan av mig vill ändå veta mer om förållandet till Ingrid Backlin. Mer än fasan i att stå framför sin egen dörr och önska att den vore vilken annan dörr i världen utom just den vilken den är.

Det finaste är nog att boken är så oerhört märkt av att komma ut 1968. Det är nästan klyschigt. Tredje kapitlet börjar:
"Man kan givetvis inte prata ihop en bok tillsammans utan att komma in på ämnet 'sex och porr'"
Som att det var det mest naturliga att prata porr med Stig Järrel (som tycker illa både om den oscarianska prydheten och Vilgot Sjöman, och dessutom inte tycker att 60-talets fria kärlek var något nytt på tapeten). Politisk teater är det likadant med, de gör bara samma saker som han och Juel gjorde på 40-talet.

De kommer också in på politik:
"Holmberg får jag alls inget grepp om. Det är en nollställd politiker enligt min mening! Wedén snackar - men vad är det han säger? Och Hedlund skulle passa att sitta i en Skansenstuga och berätta bygdehistorier. Folk säger: 'Han är lurig, den där Hedlund, man vet aldrig vad man har honom. Och det skall anses som beröm för en politiker till och med! Det tycker jag säger allt ...
Den ende som har ett alternativ och som kan lägga fram det, så det låter både hederligt och förståeligt, det är ju faktiskt Hermansson. I hjärta och sinne lutar jag åt kommunismen, det är det enda som har en mänsklig ränning. Fast det är en utopi eftersom människan är som hon är."

Just politik-avsnittet är ett av de mer intressanta. Han hade väldigt mycket åsikter och det är inte alltid de hänger samman. Men oftast är de ändå tänkvärda.



Annalisa, jag saknar Annalisa.
Både Stig och Annalisa blev nog vackrare med åren förresten. De åldrades ädelt.
Kul att se Kar De Mumma också!
Jag misstänker att han är roligare än jag anar. Böckerna är sådär, charmiga men sällan något att skratta åt. Där håller jag med Ernst Rolf, att tacka vet jag gubben far (Hasse Z). Men han ska ha varit vass och spydig så det räckte, i realtid (såväl Karl Gerhard som Hasse Ekman och Vilhelm Moberg lär i perioder ha blivit oerhört trött på KdM:s skriverier). Kvickhet fungerar ju inte så väl i böckernas konserverade form. Så kanske går Kar de Mummas geni förlorat. Men jag minns i alla fall en ganska kul Hyland-inspelning med honom. Hyland säger att de ska testa om han verkligen är så omusikalisk som han påstått. Kar de Mumma börjar då prata om hur hans största musikaliska bedrift var att översätta Lambeth Walk och få till "Hej"-utropet, "Oi" på den ursprungliga cockneyn. I alla fall så får han i uppgift att stämma ett piano.
"Hade det inte varit fyndigare om jag fått stämma en cello?" frågar Kar de Mumma.
Hyland förklarar att det hade blivit för lätt, eftersom en cello inte har så många strängar.
"Då har ni inte hört när han snarkar," kontrar Kar De Mumma.
Det tyckte jag var ganska kvickt. Inte hysteriskt roligt, men rappt.

Sveriges Radios Järrelsida.

John Botvid

Jag har just läst ut John Botvids självbiografi Beatas Pojke. Jag har läst en del självbiografier nu under våren, Edvin Adolphsons och Max Hansens bland annat. Botvids liknar Hansens på det viset att de nästan är dickensiska i sin uppbyggnad. En fattig och kärv barndom, vissa vedermödor och sedan blommar allt ut i ideliga framgångar. Edvins är intressantare, förmodligen eftersom han kanske var lite mer intellektuell. Han sätter sig i ett sammanhang så att hans levnadsberättelse också blir en historia om den svenska teaterutvecklingen. Dessutom skriver han om sitt privatliv, vilket Botvid och Hansen nästan helt utelämnar i vuxen ålder. Sorgligt nog nämner Botte alls inte sin hustru Gunborg Maria Johnson.

Men så tycks han också ganska ointresserad av att beskriva sina yrkesverksamma år. Han liksom glider ner i att enbart berätta anekdoter och citera kritiker som skrivit positiva saker om honom. Det tar också typ 140 (av 220) sidor innan han får sin första roll. Början, om hans fattiga göteborgsuppväxt med den gravt religiösa modern däremot är alldeles fabulösa. Där finns allt jag vill läsa med, värmen, hur teatern växer fram, sorgen och staden. Det är som att resten mer är skrivet för att det borde vara där. Som en annan PO Enquist skriver han förresten om sig själv i tredjeperson och kallar sig just Beatas pojke. Också på bilderna står det Beatas pojke istället för hans namn. Det är lite fint nästan när han upp i medelåldern kallar sig pojken då och då.

Jag vill minnas att Sickan i sina memoarer beklagar sig lite över att hon aldrig fick chansen att spela något med verkligt allvar och tyngd. Hon var fast i sickanfilmer. Jag har läst liknande saker om Modéen och Söderblom. Säkerligen var det fler ändå som fångades i sina egna lustiga masker. Ändå har de närmast stigjärrelsk bredd i sina karriärer om man jämför med Botvids filmkarriär. Orättvist kanske, hans teaterkarriär var väl bredare. Men som stor teaterälskare måste han ändå, då och då känt sig oförlöst. Han berättar att en gång var han nere hos posten och skulle hämta ut något, men hade glömt sin legitimation. Han frågade om biträdet inte kände igen honom, men det gjorde hon inte. I det privata hade han inte mustasch, det var något som hörde till hans filmpersona. Men tydligen bar han alltid med sig en lösmustasch, som han då satte på sig och sade till biträdet att:
"Då går jag bott!" och efter det fick han naturligtvis hämta ut vad det nu var han ville ha.
På något vis finner jag den episoden mer tragisk än komisk.
Hon trodde bara han var den han var när han klädde ut sig till någon annan.

Just perspektivlösheten blir som mest tydlig när andra kommer in i bilden, såna som är större inom teaterlivet. Ställd vid sidan om Gösta, Gerhard eller Rolf så bleknar han på något vis. Även om han ihärdigt framhåller sin roll i det hela, skymtar mellan raderna att hans roll kanske mer är flugans stolta gång på rullgardinen än de stora elefanternas dans, för att tala med Pettersson. Det är väl att ta i, men han förefaller mig ändå som en utpräglad birollsinnehavare.

Pensionat Paradiset nämner för övrigt både Botvid och Adolphson, om än i olika kontext. Botvid omtalar det eftersom det var i den som han kom på sin catchphrase "kom bott!", vilket var till stor glädje för honom och satte prägel på hela hans fortsatta karriär. Adolphson tror jag nämner filmen när han muttrar surmulet om folk som inte tror att det fanns verkligt bra filmer från den tiden och sedan säger att de ändå uppskattar Pensionat Paradiset. Då tyckte nog Edvin att hans strävan efter att få göra svensk talfilms kanske första verkligt seriösa filmer hade ett högre kulturellt värde.





Boken var förresten fin. Han har ett tjusigt språk och det är väl värt att läsa den för barndomsskildringen och de putslustiga anekdoterna.

Här nedan några av John Botvids små gubbar. Tillsammans med bland andra Holger Höglund, Sickan, Julia Caesar och Tosse.

Carry On

Jag har börjat se på de brittiska gamla Carry On-komedierna. En långt filmserie som sträcker sig mer än trettio år, med början 1958. Det rör sig inte om någon finare humor direkt. Det märks tydligt varför Monty Python blev internationella succéer och influerar stora delar av Europas komikervärld än i våra dagar. Carry On gör inte det, och man kan nog hävda att det finns ganska goda skäl till just detta. Min egen väg till filmerna är ganska lång och snårig. Saken är den att jag brukar se på Have I Got News for You, ett brittiskt panelprogram om nyheter (med den svenska motsvarigheten Snacka om nyheter), där är Ian Hislop och Paul Merton de två stående inslagen, i egenskap av de två tävlande lagens kaptener. För att få höra mer av Paul Merton började jag lyssna på Just a Minute, ett annat panelprogram (med svenska motsvarigheten På minuten), och där var Kenneth Williams en av de stående gästerna. Det var denne som Merton sedan efterträdde.

Kenneth Williams är en fascinerande talang och en av stjärnorna i Carry On-filmerna. Konceptet går ut på att ungefär samma skådisar spelar ungefär samma roller, men i olika situationer. De har olika jobb eller är satta i olika historiska miljöer. Humorn är som sagt låg. Det är mycket pinsamma situationer, folk som klär ut sig till det andra könet och sexuella anspelningar, oftast på nivån att någon böjer sig fram och så går det hål i byxorna och dylikt. Alltid finns det något skäl att visa damer i sina underkläder. Tjusningen jag finner ligger väl mer i att se karaktärerna spelas ut. Man får som ett personligt förhållande till dem. I förra filmen jag såg, Carry on Cruising saknades Charles Hawtry, och det var som ett stort hål. I övrigt skapar det en mysig stämning med karaktärernas ständiga smågnabbande med varandra. De pratar en väldigt fin brittisk engelska, mycket "cor blimey", "I say" och slikt.






Och förmodligen var det likadant bakom kameran. Carry On-gänget hör till den gamla skolan av komiker som inte levde trivsamma svenssonliv vid sidan om, som inte riktigt var socialt acceptabla utan kanske mer en smula excentriska och framför allt svåra att leva med. Det var mer sånt förr tror jag. Jag vet nu inget om den brittiska komeditraditionen före Carry On, men om man tänker på att lilla Sverige kunde odla fram Rolfs, Gerhards, Edvard Perssons, Leanders egon, för att bara nämna några, förmodar jag att även England hade sin beskärda del.

Framför allt är det karlarna i Carry On som är väldigt utmärkande individer, inte minst då favoriten Williams. Dokumentärer och iscensättningar, som jag har sett, ger sken av att de var som en stor och något förryckt familj. Dokumentärerna tycker bäst om att porträttera just det lite mer udda i personernas liv.


Sid James, som ofta spelar någon slags enormt heterosexuell äldre kvinnokarl, vilket han händelsevis också var i verkliga livet. Han spelar gärna lite mer uppsatta personer, chefer av olika slag, som sedan de övriga får spela ut mot. James' spelteknik går nämligen mindre ut på att spela ut och mer på att gå runt och muttra. Som person ska han ha varit en kvinnokarl utan dess like. Konstant otrogen, och lämnandes ett spår av unga mödrar efter sig. Han är inte bara en karslusk, utan notorisk i detta. Alla hans äktenskap slutar efter det att oftast flera kvinnoaffärer avslöjas. Detta pågår ända till slutet. Den sista kärleksaffären han hade var med betydligt yngre Carry On-medarbeterskan Barbara Windsor. När hon lämnade honom, svor han melodramatiskt att han inte skulle klara tre månader utan henne och när tre månader hade gått var han mycket riktigt också död.

Charles Hawtry var en liten karl, på många vis motsatsen till James. Han var vek och anemisk, och dessutom homosexuell. Inte bara homosexuell som sexuell läggning, utan som livsstil. Sådär ragga-upp-sjömän-på-en-bar-homosexuell. Filmerna är också otroligt camp, som det heter. Däri ligger lite av komiken, brittiska humorarbetare är ofta just camp. Det är lite därför Sid James, och även Kenneth Connor är med, för att liksom väga tillbaka det hela. Hawtry var nog inte till en början så värst svår att ha att göra med, även om det sägs att den enda kvinna han kom att acceptera fullt ut var sin egen mamma. Men med tiden blev han allt mer alkoholiserad, och till sist gick det knappast att arbeta med honom eftersom han var full nästan jämt.

Och Kenneth Williams då, en skarp, intelligent, komplex, beläst och rolig man. Och fullkomligt oregerlig. Lustigt nog var han det ute i det sociala livet. Väl hemma, i det privata ska han ha varit ytterst lugn och reserverad, skrivandes dagbok och läsandes filosofiska böcker. Det är svårt att veta var man ska börja med Williams. Han ska ha haft en svår barndom med en mycket auktoritär fader som fullkomligt hatade sonens sätt att prata och föra sig som om hela livet var ett klassiskt skådespel. Då fadern sedermera dog utreddes det till och med ifall Kenneth kunde ha mördat honom. Till den besvärliga barndomen får man lägga att han hade en kropp ansatt av skador och sjukdomar. Stora delar av livet hade han stora ryggbesvär, och till råga på allt hade han tydligen inte råd att göra några större ingrepp för att läka smärtan eftersom han tog hand om sin mor och syster och deras leverne också. Eftervärlden tycks dessutom mycket måna om att ge honom en undantryckt homosexualitet, som aldrig tillåts komma ut i ljuset. Det skulle då vara en del av den förbittring som till sist förtärde den käre Williams.

Förtärd blev han nämligen. Han genomled flera djupa depressioner. Ofta kunde han svänga närmast manodepressivt under en dag, och djupt förakta den glädje han deltagit i under dagen. Hans dagböcker ska vara mycket förbittrade och komma med en hel del spott och spe gentemot kollegor. Än mer än dem var han full av förakt inför sig själv, och hur han slösade sin talang på sådant som Carry On-filmerna. Tydligen ska de ha varit väldigt dåligt betalda för filmerna och någon gång ska Williams ha blivit frågad om han inte hade velat ha mer pengar för arbetet. Då han svarat att han omöjligen hade kunnat ta emot mer pengar för att göra en sådan skit. Mycket finns att säga, ta bara hans vana att dra ner byxorna för damer under filminspelningarna, eller det faktum att han slutligen tog sitt liv.

Egentligen tycker jag det är en väl enkel lösning att säga att det var så enkelt som att Williams tryckte undan sin homosexualitet. Han levde ändå ensam i hela sitt liv, utan något känt förhållande. Själv har jag hört honom säga att han inte skulle kunna bära den inskränkning i privatlivet som ett förhållande skulle innebära. Han är alltför mycket av en egoist.

Ett hedersomnämnande bör ändå ske för Joan Sims. Hon är en av de kvinnliga skönheterna som är återkommande i filmerna. Som kvinna får hon naturligtvis inte spela ut lika mycket som de andra, men hon har helt klart en komisk talang. Naturligtvis är hon inte lika excentrisk som de övriga, det tycks som om kvinnor ofta inte är lika egna. Kanske är toleransen större för socialt missanpassade män, eller så är jag bara fördomsfull. Sims var liksom Williams ensamstående. Inte på samma vis, hon hade förhållanden. Kenneth Williams och den till synes rakt igenom sympatiska Hattie Jacques ska ha varit de hon kände sig närmast i komedigänget.

Ja, hon var kär, även om hon inte hittade vad hon kallade "den rätta". Framför allt ska hon ha älskat skådespelaren Tony Baird. Då hennes föräldrar hälsade på fick han dock gömma undan alla sina pinaler, så det inte syntes att han levde där. När ändå förhållandet kom fram för föräldrarna orsakade det en djup kris mellan framför alla far och dotter. Deras relation hade dock sina sprickor, Sims var betydligt mer lyckad än sin karl, vilket innebar att det var hon som drog in mest pengar till hushållet. Detta tog hårt på Bairds självkänsla och när han konsekvent vägrade göra någon form av hemarbete, vilket ju den hårt arbetande Sims inte hann med, gled de längre och längre ifrån varandra. Det sägs (på wikipedia) att när hon kom hem från en längre turné och upptäckte att Baird under tiden varken tvättat eller diskat ens en gång så förstod hon att hon måste ut ur förhållandet. Efter det hade hon även en kärleksrelation med en John Walters, som jobbat med henne på scenen. Men det blev aldrig någon allvarligare affär. Således levde hon ensam den större delen av sitt liv.



Det är liksom lågt och sockersött på samma gång.