Om determinismen

Ibland upptäcker jag en ådra av determinism hos mig själv.
Det är när min romantik för det blasserade integrera med min uppgivenhet. Så är i alla fall min teori. Just idag alstrades tanken av ett blogginlägg från Therese Bohman.

Hon har sina poänger. Jag tycker hon får rätt över Andersson, även om jag gillar denne. Praxis brukar ju annars vara att tycka att folk som håller med en själv är synnerligen intelligenta personer, medan meningsmotståndare helt uppenbarligen är lite bakom flötet. Jag hyser inga tvivel om att såväl Andersson som Bohman har skarpare hjärnor än jag. Därmed vill jag inte racka ner på mig själv. Jag är förmodligen bättre på att känna igen Douglas-Håge-imitationer. En förmåga jag kunnat glädja en och annan med faktiskt.

Ganska ojämnt livets lotter falla, som Gerhard sjöng.
Idag lärde jag mig förresten vad Ernst Rolf sjunger i Det är kvinnan bakom allt:

"Gud ske tack,
att den sprack,
Fäderneslandstidningen.
Dess etik,
var unik,
fastän stor var spridningen.
Vem var det som på ett halster,
brände detta lömska alster,
i ett litet tidningskåseri?
Jo det är kvinnan bakom allt,
hon tar saken mera kallt.
När ingen man oss frälste,
från den onde,
gjorde hon det,
fru Vagabonde."

Förr insåg jag inte att det var Idun-pseudonymen vagabonde, konstnären Mollie Faustman, han namedroppade. Vilket är lite intressant, för var det inte Hampe, Faustmans son, som sedermera gjorde filmen Kvinnan Bakom Allt.

Men tillbaka till determinismen!

Kungligheter föds som alla andra in i en kontext, en situation i samhället som andra inte förunnas. Tvärt om vad Andersson tycker tror jag att kungligheter i allra högsta grad tränas så till den milda grad att man inte längre är den sämsta för jobbet när man väl beträder tronen. Till och med en så hopplös person som vår nuvarande kung klarar sig ofta hyggligt.

Det som skiljer kungahuset är inte att de bär med sig en ärvd samhällsställning av sina föräldrar, utan med vilken ärlighet det sker. Den känns väldigt gammaldags. Det är liksom en del av hela leken att alla vet om förväntningarna som finns.

Jag tror helt enkelt inte på Bohmans slump utan på det motsatta. Jag tror samhället är en närmast mekanisk organism.

Inte för att historien är deterministisk. Vi har ju vår fria vilja, alla gånger. Kruxet är kanske att vi inte har så mycket fantasi. De allra flesta lever ganska förutsägbara liv och får det ungefär som deras mellanstadielärare siat de skulle få det. Vi traskar på i samma spår, steg för steg nöts sulornas mönster ut och nivelleringen knackar på. Jag tror på motsatsen till kaosteorin. Har funderat på att göra en sån film, The Butterly Effects antites. Den kunde ha folk som reser runt i tiden och gör en massa grejer, får sina föräldrar att inte träffas och dödar Hitler. Den typen av saker. Och sedan återvänder de till sin tid och allt är sig ganska likt. Någon annan, med en annan mustasch, eller ingen alls, ledde Tredje Riket, morsan födde en med någon annan pappa. Ingenting gör någon verklig skillnad.

Vi hade inte kunnat bli några andra än vi blev, för då hade det inte varit vi längre. Hade vi blivit födda under andra omständigheter hade vi blivit som dem som är födda under dessa. Konstiga människor vi idag knappt kan relatera till. Vi hade blivit bortskämda grilljannar på Stureplan eller deppiga samer på Torneträsk (det finns förmodligen bortskämda samer och deppiga grilljannar också, fördomarna är retoriska). Samhället är konstruerat så att vi föds med radikalt skilda förutsättningar. Dessa förutsättningar formar oss till dem vi är.

Kanske menar Bohman (inte särskilt övertygande retorik August, men jag ser lite ut som Douglas Håge medan jag skriver) att det finns en slumpmässig del av personligheten. Ett sant jag, själen, som av en tillfällighet hamnar i ett eller annat sammanhang när de väl föds. Som de där barnen i Fågel Blå som väntar på att få födas (borde länka till Atterboms gamla version, men vet inte om de ofödda kidsen är med där).

Jag har alltid tyckt bäst om katten.
Mjau.

Järrel!

Jag såg en intervju med brittiske komikern Jack Dee för inte så länge sedan där han sa att han trodde komiker ofta hade en viss sorts känslighet. Den känsligheten tror jag även Stig Järrel hade. Dee menade att komik handlar om att vaska fram och se nyanserna i livet för att kunna se vad som egentligen är komiskt, men att i den förmågan också ligger att se det tragiska. Att därför många komiker också är ganska deprimerade figurer. Under och efter en längre depressioner skrev Järrel dikter.

"Vegetarianerna har förbjudit varann att sins emellan använda uttrycket 'min köttslige broder'. Hädanefter ska det heta 'min gräslige broder'"

Det ar varit Järrelfeber hemma hos mig senaste veckorna.
Har läst tre mer eller mindre självbiografiska verk. Jag - en gycklare, Svar på tal och Lapp på luckan. Den första är den egentliga memoaren, den andra en intervjubok och den tredje någon slags lightmemoar, med glada minnen mest. Den tredje är illustrerad av Pröysen, vet man något om honom så förstår man nog ungefär vilken nivå boken ligger på. Ganska finurligt kompletterar de tre böckerna varandra. Memoarerna är kuriöst nog inte helt kronologiskt uppdelade utan även tematiskt. Den är därför också mest ojämn. Kapitlet om Italien och hans resor är lite tråkiga. Men å andra sidan är andra delar fullkomligt fantastiska, berättelsen om hur han för sista gången träffade Åke Söderblom, eller när han gav igen på Thor Modéen, eller om Greta Ekman (Hasses mamma, Göstas fru och farmor, hur nu det gick till), eller om hur en ungersk diplomat vill lära känna Lilla Märta, eftersom han i henne ser allt det som han tidigare saknat hos svenskorna.

Apropå just såna små lustigare episoder så är Lapp på luckan en guldgruva. Även om jag hört den förut är det väldigt roligt att läsa om hur Tollie Zellman träffade Pär Lagerkvist på Grotta Azurra och nästan friade. Tollie Zellmanhistorier har den tjusningen att det är så lätt att höra hennes stämma i replikerna. Ofta har han den tendensen att berätta mer om världen omkring sig än om sig själv. Gösta Ekman (Hasses pappa, Gretas make och Göstas farfar, hur nu det gick till) får sitt. Tydligen brukae han mumla till sina medskådespelare under teaterns gång.
"skrik inte så högt, ni väcker publiken" och liknande tjyvnyp som han avlossade mot övriga ensemblen utan att publiken såg eller hörde.

För mig har Stig Järrel kommit ryckvis. Han har aldrig varit någon jag riktigt aktivt sökt mig till. Ändå har han gång efter annan varit där, till min stora förnöjelse. Som barn var han ändå den jag gillade bäst i Trolltier. Hans "det finns en anledning till att det finns en nyckel till den här stubben och det är att man ska fråga mig först" är precis som jag känner med arkivvärlden. Det är liksom kvintessensen. Senare hans demoniske Caligula i Hets (för övrigt den enda filmroll han sedermera stod för, som om det varit något fel på Lilla Märta). Nu har jag sett drygt 30 filmer med honom och vet inte helt säkert hur det gått till.

Svar på tal - Stig Järrel berättarför er och Rune Pär Olofsson, är fin och ganska rolig. Eftersom det är en intervjubok så får Järrel inte riktigt lika mycket makt över vad han vill berätta. Så där nämns till exempel hans äktenskap (tre till antalet. Ett fint, ett olyckligt och ett lyckligt. Det olyckliga pratar han i princip inte om. Men det första, med Karin Juel, berättar han små skärvor ur som är rätt sympatiska). Han var nog alltid en man som inte lade tand för tunga (han nämner någonstans att det värsta han visste var diskussioner som bara rann ut i sanden och inte fick någon ordentlig punchline). Den skvallriga sidan av mig vill ändå veta mer om förållandet till Ingrid Backlin. Mer än fasan i att stå framför sin egen dörr och önska att den vore vilken annan dörr i världen utom just den vilken den är.

Det finaste är nog att boken är så oerhört märkt av att komma ut 1968. Det är nästan klyschigt. Tredje kapitlet börjar:
"Man kan givetvis inte prata ihop en bok tillsammans utan att komma in på ämnet 'sex och porr'"
Som att det var det mest naturliga att prata porr med Stig Järrel (som tycker illa både om den oscarianska prydheten och Vilgot Sjöman, och dessutom inte tycker att 60-talets fria kärlek var något nytt på tapeten). Politisk teater är det likadant med, de gör bara samma saker som han och Juel gjorde på 40-talet.

De kommer också in på politik:
"Holmberg får jag alls inget grepp om. Det är en nollställd politiker enligt min mening! Wedén snackar - men vad är det han säger? Och Hedlund skulle passa att sitta i en Skansenstuga och berätta bygdehistorier. Folk säger: 'Han är lurig, den där Hedlund, man vet aldrig vad man har honom. Och det skall anses som beröm för en politiker till och med! Det tycker jag säger allt ...
Den ende som har ett alternativ och som kan lägga fram det, så det låter både hederligt och förståeligt, det är ju faktiskt Hermansson. I hjärta och sinne lutar jag åt kommunismen, det är det enda som har en mänsklig ränning. Fast det är en utopi eftersom människan är som hon är."

Just politik-avsnittet är ett av de mer intressanta. Han hade väldigt mycket åsikter och det är inte alltid de hänger samman. Men oftast är de ändå tänkvärda.



Annalisa, jag saknar Annalisa.
Både Stig och Annalisa blev nog vackrare med åren förresten. De åldrades ädelt.
Kul att se Kar De Mumma också!
Jag misstänker att han är roligare än jag anar. Böckerna är sådär, charmiga men sällan något att skratta åt. Där håller jag med Ernst Rolf, att tacka vet jag gubben far (Hasse Z). Men han ska ha varit vass och spydig så det räckte, i realtid (såväl Karl Gerhard som Hasse Ekman och Vilhelm Moberg lär i perioder ha blivit oerhört trött på KdM:s skriverier). Kvickhet fungerar ju inte så väl i böckernas konserverade form. Så kanske går Kar de Mummas geni förlorat. Men jag minns i alla fall en ganska kul Hyland-inspelning med honom. Hyland säger att de ska testa om han verkligen är så omusikalisk som han påstått. Kar de Mumma börjar då prata om hur hans största musikaliska bedrift var att översätta Lambeth Walk och få till "Hej"-utropet, "Oi" på den ursprungliga cockneyn. I alla fall så får han i uppgift att stämma ett piano.
"Hade det inte varit fyndigare om jag fått stämma en cello?" frågar Kar de Mumma.
Hyland förklarar att det hade blivit för lätt, eftersom en cello inte har så många strängar.
"Då har ni inte hört när han snarkar," kontrar Kar De Mumma.
Det tyckte jag var ganska kvickt. Inte hysteriskt roligt, men rappt.

Sveriges Radios Järrelsida.

Cheeky

"Om donatorn, apologisten Pehr Aurén, berättas, att
det var en torr, mager, tystlåten gubbe, vilken i decennier
levde stilla och indraget i sitt lilla rum i sin egen gård,
som för övrigt var fylld av skolgossar."

Ludvig Nordström
Svenska Turistföreningens årsskrift / 1920. Ångermanland /

Judex - 1963