Vägar till vemod: februari 2011

Idag råkade jag läsa en kort text av Marcus Birro. Det var någon förvirrad själ på facebook som tyckte att den var extraordinärt fin. Jag ska inte klaga på Birro, för det är som ”att dundra in med en bulldozer i ett hav av öppna dörrar.” Det är för övrigt en jättekonstig bild (även den om ljuset som rinner stör mig). Ett hav av öppna dörrar, en bulldozer i havet? Det jag tänkte på var att Birro är lite av en modern August Blanche.

Detta kan tyckas vara ett skamgrepp på en ärbar och död gammal författare, reformvänlig riksdagspolitiker och journalist. Jag borde inte spotta på vårt kulturarv.

August Blanche var författare i det svenska 1800-talet. Och han var onekligen framstående inom sitt värv. Han var den som åter väckte upp komedin på den svenska scenen, sedan den somnat in då Gustav III gick på maskeraden. Han förde revyn till Sverige. Under stora delar av sitt århundrade var han den mest spelade svenske dramatikern. Dessutom är han skriftställaren bakom mängder av små pikanta stockholmshistorier.

Men någonting hände under årens gång. Han blev allt mindrekänd för sitt konstnärsvärv. Speciellt dramatiken visade sig ha ett mycket tidigt bäst-före-datum. Framför allt kanske på grund av att han inte lagt ned särdeles stor egen skapandekraft i verken. På det stora rörde det sig av franska pjäser som han anpassat till den svenska scenen. Det ligger en duft som inte är helt ärofull över hans minne. NE konstaterar surmulet att:

”Sentida kritiker har dock ansett att hans omfattande produktion har ett begränsat konstnärligt värde, i synnerhet de större prosaverken, från Jernbäraren (1845) fram till Sonen af Söder och Nord (1851). Flertalet är typiska exponenter för tidens socialt engagerade "sensationsroman" med komplicerade intrigbyggen och typiserade personteckningar. ”

Nog för att hans noveller rönt större uppskattning enligt artikeln. Men det är någonting märkligt över att bli sågad i uppslagsboken. Det skulle inte ha hänt Almquist eller Tegnér. En kort stund i mitten av 1800-talet var de i samma sfär. Det var en djupt hyllad sfär, ett kändisskap utan dess like. En position i det svenska kulturlivet där de var sådana som fick namnge båtar och som fick tavlor målade av sig. Då Blanche dog skrev Svenska Familj-Journalen ”Vi kunna icke påminna oss, att någon privat man så blifvit beundrad i lifvet, så hedrad i döden, som August Blanche.” *

Liksom Birro i våra dagar blev Blanche mer känd för det han gjorde i egenskap av kändis. Det var en ganska liten grupp människor som faktiskt läste skönlitterära böcker under tiden för hans leverne.

Men låtom oss börja i hans liv. Blanche föddes som oäkting, utanför äktenskapet som son till en skvadrorpredikant, senare kyrkoherde, och en tjänsteflicka. Då modern gifte sig med en hovslagare tog August dennes efternamn. 1829 började gossen studera i Uppsala, avlade studentexamen, med hjälp av pengar som den biologiske fadern investerade. Han fortsatte sedan studierna i Stockholm och tog en juridisk examen.

Det liberala Stockholm som lärosäte var vid den här tiden i djup kontrast till det konservativa Uppsala. Han lär till och med ha blivit nedklubbad en gång då han dristat sig till att kritisera Geijers hållning i frågan om indragningsmakten.

”när Erik Gustaf Geijer väntades hem från riksdagen. Professor Geijer skulle hälsas välkommen med sång av eleverna. Geijer hade i konstitutionsutskottet försvarat indragningsmakten. Denna 'makt' som gav hovkanslern myndighet att dra in en tidnings utgivningsbevis. Detta stred, enligt August Blanche, mot tryckfriheten. August Blanche tog till orda, och opponerade mot de övriga eleverna. Hinner att säga: "varde mörker". Ett knytnävslag fäller stockholmaren ner till marken.” *

Han skiljer sig visserligen lite från Birro här på det viset att han aldrig byter åsikt med åren. Han förblir en stor liberal, en av den svenska liberalismens montörer, men hans åsikter blir med tiden mindre radikala. Och det är här jag tycker de möts, framför allt, Blanche och Birro. Två obstinata män på den litterära banan. Marcus Birro har en tendens att ta alla angrepp på kärnfamiljen som något som är riktat direkt mot honom. Personligt sårad far han gång efter annan ut i kärnfamiljens försvar, såsom en modern August Blanche.

Ty 1938 gav Almqvist ut Det går an, en småtrevlig bok om ett par som träffas med en båt och som bestämmer sig för att de kan kila stadig utan att gifta sig. Ramaskri i Moralsverige! Carl Jonas Love visste vad han gjorde. Själv lär han ha skyllt stora delar av sin olyckliga barndom på det tvång som föräldrarnas äktenskap innebar för dem. Fångade i en olycklig relation där de ständigt tärde på varandra och det var socialt omöjligt att skiljas, sådan var deras sits. Men man ska inte bli för freudiansk i det hela. Wikipedia säger att även intresset för Thomas Thorild och Swedenborg

Det-går-an-striden var förmodligen ett av Sveriges största kulturella gräl. Och den som grälade mest var nästan August Blanche. Debatten var vild, på många håll i den svenska journalistiken och Almqvist gjorde sig många fiender och få vänner. En hel genre av pastischer, parodier och svarsromaner kom. Blanche skrev själv flera,bland annat parodin Sara Widebeck.

Almqvist svarade sin belackare och tog inte helt fint upp frågan om Blanches oäkta börd. Denne blev förstås topp tunnor rosenrasande. Almqvists insändare där han rackar ner på oäktingen August är känt som Almqvistska dådet. För att rättvisa skulle skipas och Blanche skulle kunna få återupprättelse utmanade han sin antagonist på en regelrätt duell. Så skulle tvisten kunna lösas. Så vad gjorde då Carl Jonas Love? Ingenting! Han ignorerade fullkomligt utmaningen.

Detta gjorde förstås inte det hela bättre. Om min namne tidigare gått i taken passerade han nu rakt igenom det. Så när de båda herrarna en dag möttes på Strömparterren spottade Blanche Almqvist i ansiktet. Ett gott råd kanske till Marcus Birro kanske, om hans fiender en dag blir för sturska. Spotta dem i ansiktet. Eller ännu bättre vore om Marcus Birro inte slarvade bort sin tid på futtigheter som allt detta hatande, allt detta etter han far fram med, inte förargades över alla som tycker annorlunda än vad han gör. För i livet ryms en saga som man borde ta sig tid för. Kanske den sagan är berättelserna om Kalle Utter och hans vänner, skrivna av Blanche på 1850-60-talen. För i så fall tycker jag Birro borde sätta sig ner och läsa dem istället. Blir hans nästa bok tillnärmelsevis lika pikant som dessa har kärleken och konsten vunnit en stor seger.

August Blanche är för övrigt den som sagt de bevingade orden ”Fan må vara teaterdirektör”