Vikten att kunna rimma på sitt namn

Jag lämnar mitt sökande efter att bli en bättre och vemodigare människa ett litet tag för att skriva om en sak jag kommit på. Som kulturpersonlighet tror jag att ett bra sätt att bevara sitt minne för framtida generationer är att ha rätt namn. För om man bortser från att man exempelvis gärna får ha gjort schyst musik, varit född i rätt familj, klass, kultur mm. så är det bra att även ha rätt namn.

Mitt exempel är nu bara ett. Men det är ganska bra. Som barn mötte jag klassisk musik först i form av typ Mozart och Beethoven, kanske någon till. Den typen av högst-upp-mästare som befolkar den klassiska musiken. Ganska tidigt uppmärksammades jag dock på Liszt. Och det för att Liszt har ett bra namn. Annars är han inte riktigt en gigant, även om han väl är nog så stor.

Det är närmast förgjort att rimma på Beethoven och Mozart (om man bortser från skämtet "Han sjunger nog som en fågel, en sån där mås-art"). Liszt däremot rimmar lätt, framför allt på twist. Så i ett enda rim kan man göra resan från klassisk musik till modern. Vilket populärmusiken såklart tar tillvara på. Därför mötte jag i min barndom Little Gerhards Liebestraum av Liszt som twist. Även i Sven-Ingvars Alla vill ha någon vän att hålla i hand är det samma rim. Ytterligare ett par sånger som nämner kompositören tror jag mig ha hört. En om att "skjut ej på pianisten, fast han inte är nån Liszt, han rår väl inte för att han har något visst" och även någon som nyttjar det där med att vara listig, ha list, ha Liszt. Jättefyndigt.

Mitt namn serverar dessvärre vissa svårigheter; det är inte helt lättrimmat. Så det blir nog aldrig några sånger om mig.

Begreppet vemod

Som jag har lärt mig är det första man egentligen bör göra när man ger sig in på självhjälpsbanan att muta in sina patentbegrepp. Man bör ha ett eget. Detta bör man dessutom definiera lite eget. Skriver man om lycka, som exempel, då räcker inte ordboksdefinitionen.



"(varaktig) känsla av djup glädje och tillfredsställelse"

Läser man exempelvis i Drömliv (De e författare Ingemarsson e) så handlar det inte så mycket om djup glädje och tillfredsställelse utan om vad som kallas en grundton. Denna grundton av lycka är en verkligare lycka än den som vi konventionellt talar om. Jag tror att det handlar om att det är en lycka som fungerar oberoende av hur vi mår. Den liksom ligger som bastillståndet som känsloyttringarna sedan utgår ifrån. Men boken är faktiskt lite vag, så det är svårt att veta ibland. Men banne mig så lycklig man blir.

Det här är inte så märkligt utan en ordinär del av postmodernismen. Om vi definierar orden definierar vi också sättet att använda dem. Vi människor är subjektiva och med våra uppfattningar formar vi världen. Den ser och ter sig som vi väljer och vänjer oss vid. Perspektiven på tillvaron blir någon slags blandning av våra egna och de andra lär oss. Jag läste i en bok idag att Foucault svarar alla som använder människan som utgångspunkt och mål för någon slags sanningssökande med ett filosofiskt skratt. Som exempel kanske vissa ser något som ett effektivt och smart sätt att bli lycklig, medan andra tycker det är ett effektivt och smart sätt att narra ihop en livslögn.

Men förlåt mig. Här pratar jag lycka när det var vemod det var frågan om. Det är nog inte en bra idé att lura sig att bli vemodig. Även om det finns psykologisk litteratur som ger en verktygen. Låter över lag dumt att behöva lura sig. Som att man inte är nog lurad redan. Såhär beskriver i alla fall NE vemod:

• stämning av stillsam saknad och sorg över ngt som upplevs som förlorat: hon kände ~ vid tanken på att barnen snart skulle vara vuxna och utflugna ur boet; det var med ~ stenhuggarna lämnade sin arbetsplats för sista gången; hon kände sitt hjärta fyllas med ~
HIST.: sedan 1637; av ty. Wehmut med samma bet.; jfr ve, ¹mod

---

Om nordiskt lynne, så fullt av vemod,
ibland från palm och cypress vill fly,
kan fröken Larzon ta ut mustangen
och rida upp till en liten by.

Evert Taube, Invitation till Guatemala (i Förlustelse och frid, 1957)

Själv är jag osäker på det här med det nordiska lynnet. I umgänget med visor blir man också med tiden rätt van att ta Taube med en smula salt. Vilket väl är passande för en gammal sjöbuse som han (eller ja, någon riktig sjöbuse var han väl inte riktigt, men ville nog gärna ha varit i alla fall). Det finns en tanke att vemodet är just en del av det nordiska lynnet. Den handlar om vemodets idéhistoria. Owe Wikström nämner två möjliga ursprung. Endera att det är en konstruktion från den europeiska romantiken eller att det är ett strikt nordiskt fenomen. Själv tror jag nog mer på romantiken. Dels för att jag diggar romantiken mer än geografiskt bundna lynnen. Men också för att ordet kommer från tyskans Wehmut, som betyder samma sak. Så uppenbarligen har även tyskar behov av just den känslan. Franskan, spanskan och engelskan verkar dock sakna ordet. Fast de har många andra fina ord.

Owe själv gör förresten just det där begrepps-tricket. Jag återkommet till hans bok i ett ordentligt inlägg någon gång. Men tillåter mig att vika av en smula här. Han använder stora delar av sin Till längtans försvar åt att försöka beskriva vad han kallar för vemodets övertoner. En existentiell dimension av vemodet, en andlig saknad av slutet på förgängelsen. De som saknar denna överkänsla (ateister och fundamentalister) avfärdar han tämligen bryskt. Det är nästan lite lustigt, för i kritiken av ateister blir han nästan så övertygad som det han kritiserar. Själv vill jag nog utgå ifrån att alla har möjlighet att känna. För det känns fint och demokratiskt på det viset. Däremot förnekar jag givetvis inte troendes infallsvinkel på denna största och konstnärligaste av känslor.

Så begreppet vemod använder jag för att beskriva en känsla av stillsam saknad inför något förlorat. Kanske även en stillsam längtan inför något som ännu inte finns. Ett känslomässigt åskådliggörande av förgängligheten. Det är något vi sparar åt det fina. Vacker musik kan vara vemodig, då säger vi att den är fin och vemodig. Vi säger inte att Sommaren är kort är vemodig, fastän den har potential.

Låt oss då tänka på vemodsackordet som för mig är en katt på en stenbeläggning, en liten gränd i en liten stad som inte längre är ens hem och några slarvigt knutna eterneller som hänger på tork i fönstret medan det skymmer. Apropå ackord ska jag nog skriva om visor någon gång.

den lede giraffen

Milda vindar blåser i björken utanför. Himlen är mulen.

Jag kände mig en smula uttråkad. Och vad gör man (läs jag) om man är uttråkad? Ritar ett uttråkat djur såklart. En ganska korthalsad giraff. Varför är giraffer så uttråkade frågar kanske ni, kära läsare? För att de är det ser man såklart på deras trumpna anletsdrag. Har vi någonsin sett ett djur präglat av spleen så är giraffen ett sådant.


Jo, det är för att giraffen redan är längst. Aldrig möter hon djur som är längre än vad hon är. Hon har redan uppnått sin triumf utan att ens kämpa särdeles hårt inför det hela. Så därför kan vi sluta oss till att girafferna är högst uttråkade djur.

Just den här giraffen är för övrigt något av en beatnick.

Vemodets yttre gränsland

För det här inlägget har jag valt att anamma lyckobloggens strategi för bildanvändning, dvs. med någon slags mycket vag koppling mellan bild och text. Egentligen skulle jag ha haft med ett par smileys dessutom.

Det var ju egentligen det här jag skulle skriva om. Kanske vet folk med psykologisk kompetens hur man egentligen bör betrakta känslorna. Jag är dock lite tveksam. Inte för att jag på något sätt vill förringa deras kompetens. Men min erfarenhet av den delen av sjukvården är kanske inte den allra bästa. Många vill nog föreställa sig känslorna endimensionellt, en rak linje från att må dåligt till att må bra. Samtidigt är det förstås inte så enkelt. Är att hata mer dåligt än att vara riktigt deppig t.ex.?

Jag funderade ett slag på om någon slags färgkodning men problemet kvarstår. Vilka känslor hör ihop, vilka gör inte det, vilka ligger nära och vilka gör det inte? Kruxet ligger nog i att känslor dels rör sig om grova förenklingar, kategoriseringar som generaliserar vad vi känner utan hänsyn till nyanserna. Dessutom är känslorna abstrakta, vi känner de bara inom oss och kan aldrig riktigt veta hur någon annan känner det. Kanske är det tur att det inte finns någon vemodsforskning ändå. Även om jag rent personligen skulle vara den förste att gratulera det lärdomssäte som vågade ta det djärva klivet.

Vemodet är bitterljuvt, gladledset, som Njutånger ungefär. Vemodet skrattar en gråt och gråter ett skratt. På sätt och vis skulle det kunna betraktas som en mittpunkt för det endimensionella känsloperspektivet. Mina efterforskningar på det här har visat att det ofta används för att beskriva något lite smådeppigt men ändå vackert.

Jag undrar om inte vemodet är att kategorisera som en alltigenom lugn känsla. Det är svårt att tänka sig någon som blir häftigt gripen av vemod, eller slungas ned i vemodets raviner. Jag tror helt enkelt inte att det är en sån känsla. Det är en ohäftig känsla rent ut sagt. Jag påminner mig en debatt som Galenskaparna hade i Gladpack om trevlighet. Där är en slags lyckoforskare med och förespråkar trevligheten. Han säger att trevligheten aldrig kan urarta, för om det är trevligt och blir trevligare så är det fortfarande lika trevligt (youtubelänk). Vemodet kan nog på det viset heller inte urarta.

Men jag får lov att påminna mig om Owe Wikströms varning att inte flirta med den mentala ohälsan. Kanske borde man ta avstånd från ohälsan? Fast det blir ju löjligt. Alla förstår ju att det känns taskigt att må dåligt. Dessutom vill jag ju ha det här som någon slags sinnesvärldens proana-blogg, där de flottiga känslorna skalas undan och ger plats åt den avmagrade rena själen.

Det börjar bli länge sedan jag var nere i något man skulle kalla depression nu. Visserligen tycker jag det är lite svårt att bedöma. Någon diagnos har jag aldrig fått. Mest för att jag inte bett om någon. Mina vänner säger att det är nästan upprörande enkelt att få uppiggande piller utskrivna åt en. Wikipedia säger att man ska ha upplevt fem utav: Nedstämdhet, nedsatt intresse och glädje, viktändring, sömnstörning, motorisk oro eller hämning, svaghetskänsla eller brist på energi, en känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor, minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet, återkommande tankar på döden eller självmord.

Så ser visserligen min vardag ofta ut, med undantag för viktändringarna och självmordstankarna. Men som jag tänker är depressionen ett allvar som inte når fram genom diagnosen. Jag har aldrig varit manisk. Om sådant kan jag inte uttala mig. Jag pendlar inte häftigt mellan extremerna, har aldrig gjort. Kanske kan någon som har den erfarenheten berätta om det för mig någon gång. Kanske kan jag då skriva om det, eller be denne skriva ett inlägg om det. En gång var jag ihop med en stor melankoliker. Hennes dalar kastade ner henne i en sådan skriande ångest att hon inte kunde hantera utbrotten. Så hon hade en halvtrasig vattenkokare eftersom hon nog skulle ha sönder den ännu mer nästa gång det skedde. (Jag hoppas att jag skriver om henne med vad som kan räknas som respekt och inte hänger ut - det är inte meningen nämligen).

Där nere har jag själv aldrig varit. Ibland leder min oförmåga till väldiga känslostormar till en form av självförakt. Likt gripen i Alice i Underlandet säger om The Mock Turtle säger jag om mig själv "It’s all his fancy, that: he hasn’t got no sorrow, you know."

I vilket fall. Då jag själv var som djupast nere var det liksom efter att den stora sorgefloden dragit sig tillbaka och landet åter höjt sig till berg och strand. Jag hade haft en reell anledning att vara bedrövad. Men så tynade själva sorgen mer bort. Den fanns förstås fortfarande där, liksom den ännu gör. Känslan jag hade var bara inte lika intimt bunden till det hemska som hänt. Istället genomlevde jag en bedrövelse som flöt ut över hela min värld och som fängslade mig i den.

Det var aldrig så att jag inte under dagarna var oförmögen till att vara glad. Men normaltillståndet var hela tiden en inneboende dysterhet. En känsla jag inte kunde styra själv eller hantera. Hemskt förtretligt var det för mig som i grunden förespråkar ett renässansideal, som förnuft och hårda tyglar kring känslorna. Detta var långt ifrån vemodets varma famn. Det var en kall hopplöshet, som tom och tyst himmel eller en sjö där alla fiskar dött.

Jag ska inte uppehålla mig vid detta. Hur skulle det se ut? Sånt här ska man hålla för sig och inte snacka om. Vi gråter inte offentligt, det har Magda Ribbing sagt. Därför tar jag, som den ystra järv jag är (jag blev tillfrågad i helgen vilket djur jag var. Efter viss tvekan svarade jag räv, som jag tycker är ståtliga kreatur, men blev rådd att vara en järv istället, numera syns jag inte i min bur på zoo), ett skutt till genierna. Själv tror jag det finns sanna genier. Framför allt finns de för att jag tror på dem. Det är som med kärlek. Vad kärlek är, hur vi betraktar det och reagerar inför det är något vi själva bestämmer. Struntade vi kärlek och betraktade alla såna omtankeskänslor som vänskap så fanns det ingen kärlek sen. Vi är liksom vad vi gör oss till. Det har postmodernisterna lärt oss.

Det finns ett spännande förhållande till vad som finns och vad vi tillåter finnas. Humorfantasyförfattaren Terry Pratchett låter det gå så långt att han beskriver det som att när till sist saker blir så otroliga att vi inte kan föreställa oss dem då tar vi inte heller in dem med våra sinnen. Synen slätar över allt för udda saker och bekräftar på så vis vår syn på tillvaron.

I vilket fall: Genierna. Jag tvekar inte att kalla typ Beethoven eller Wittgenstein eller Barbro Lindgren för genier. Vidare tror jag att dessa genier dessvärre inte rör sig om en helt lycklig skara. Tvärt om tycks det finnas vissa kopplingar mellan psykisk ohälsa och storartad konst och filosofi. Idéhistorien är helt enkelt full av nedstämda krakar. Hur det går till vet jag inte riktigt, men sedan jag läste Melankoliska rum är jag allt mer övertygad om den nära kopplingen mellan stora tankar och stor sorg (no offence Mia Törnblom). Eller som det står i ett förord till någon ETA Hoffmann-bok jag har: Att han (dvs. Hoffmann) hela tiden söker efter de sköra gränserna mellan skarpsinne och vansinne.

I brist på bättre vetande antar jag att dessa kloka herrar (för det tenderar att röra sig om förmögna herrar, vilket nog inte har så mycket med själva skarpsinnet som möjligheten att uttrycka det att göra) presterar sina verk under de friskare perioderna. För det måste vara hemskt svårt att skriva en bok eller komponera en symfoni då man är ansatt av väldig ångest eller slagen i oändlig leda. Konstnärligt skapande kräver ju koncentration. Kanske är det erfarenheterna av människans mörker som gör det hela så medmänskligt, så vackert.

Kierkegaard skriver något om det. Att diktare är såna "som gömmer kval i djupet av sitt hjärta, men vars läppar har formats så, att det låter som musik, när han suckar och skriker"

Det är lite osäkert åt vilket håll det fungerar också. Är det så att den som är mycket klok också blir mycket olycklig, eller har de olyckliga större chans att bli mycket kloka. Kanske är vi alla bokstavsbarn, det är bara så att det inte uppmärksammas hos oss som inte är genier. Hans Rosling verkar ju munter i alla fall. Så det verkar svårt att få några givna svar på det hela. Jag har tappat tag om ämnet. Kanske gör vi bäst i att betrakta vemodet som en speciell avgränsad känsla och bortse från att gult alltmer går mot grönt, som sedan går mot blått.

Jag tänker såhär om vemodet kontra depressionen. De är nog helt olika, har olika innebörd och olika uttryckssätt. Vemodet är en stillsam och mild känsla. En sval bris när dagen är för varm. Hela det här initiativet går ändå ut på att vemod är något vi kan odla hos oss själva. Ifall det är så att depression ofta är starkare än vår självbehärskning kan man inte det med den. Då är det kanske därför (och för dess negativa effekter på oss) som vi betraktar den som en sjukdom.
Jag slås av att här sitter jag och skriver. Som om jag visste något. Det är rätt självgott ändå. Nu har jag slut på liknelser och nästan fyllt upp mig med tvivel på att jag alls vet vad jag pratar om. Dags att sluta skriva kanske. Måste hitta på något mer humoristiskt tills nästa gång.

Nu har det inte regnat på två dagar. Men imorgon ska det visst komma en skvätt.

Asociale August

Jag är lite osäker på vilken ordning man ska blogga i. Hur man väljer vilket man bör skriva om just för dagen. När det gäller nyhetsanknutna saker borde man nog skriva så snart som möjligt. Men andra saker kan vara svårare. Apropå nyheter måste jag säga att hur miserabel jag än blir så bor jag i alla fall inte tillsammans med 120 andra i en skola utan varmvatten. Det är dom små små detaljerna som gör det, som Povel sjöng.

Egentligen hade jag ett ämne, men jag måste först skriva en sak om konsekvensetik. I dagsläget är det så att jag bor i en studentkorridor. I praktiken innebär det att jag delar mitt kök med åtta grannar. Dessa flyttar som de vill och med ett, nog så viktigt, undantag har jag ingenting med dem att göra. Jag känner dem inte. Majoriteten vet jag inte ens vad de heter. De verkar vara glada, unga och välintegrerade personer, säkert alla trevliga (läs tråkiga).

En del verkar i alla fall tycka att det är en bra idé att sitta i köket och äta. Men tycker inte jag. För en annan tycker det är trevligt om man kan få laga sin mat i fred. Om man då tänker sig den gyllene regeln, att vi bör göra mot andra som de vill att vi ska göra mot dem, så hamnar vi just i den här fällan. Jag föregår med gott exempel och avlägsnar mig från köket då jag är klar och spenderar inte tid där i onödan. Vissa andra som tycker det skulle vara trevligt med mer folk i köket spenderar tid där. Gyllene regeln låser sig liksom alltid när man vill bli olika behandlad.

Tänker man istället på Kants kategoriska imperativ, kort sagt att det man gör ska man kunna upphöja till lag, tycker jag ger mig mer rätt än mina sociala grannar. För om det var lag på att alla skulle äta i köket skulle det bli mycket trångt runt borden vissa tider på dygnet. Man skulle få trängas. Om det däremot var lag att alla åt på sina rum skulle det inte bli några större problem. Nu är det inte lag och jag får stå där med förtreten. Man skulle bo i ett kollektiv eller ha ett eget kök.

120 bärplockare i en skola med fyra toaletter, utan tvål och varmvatten, går på tvärs både med den gyllene regeln och det kategoriska imperativet.

Har alltid undrat hur en hemkomst känns

Jag har varit ute på vift i några dagar. Jag är det den här sommaren. Inte några längre sträckor. Men små turer med tåg runtom i landet på olika äfventyr. Ibland tänker jag att det är ett sätt att slippa stanna upp och tänka på min vardag och dess påvra framtidsutsikter. Andra gånger tänker jag att det där bara är ett sätt att dramatisera mina känslor och att jag nog egentligen reser eftersom jag får en anledning till att göra det. I vilket fall ligger det ett bedrövelsens dammoln över allt jag inte gjort när jag återkommer hem igen.

Förr kunde hemkomsten innebära en trygghetskänsla. I hemmet är man tufri. Där kan inte det hemska komma åt en. Man kan stänga av telefonen (eller dra ur kontakten, beroende på vad man har för en lur), okolla mailen och låsa dörren. Den känslan har sedan länge förflyktigats med tidens vind. Sannerligen, snabbt jagar stormen våra år. Istället ligger en stinkande lukt (som jag hoppas är metaforisk) som säger att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Just idag har jag en känsla av skam över att jag svikit mina vänners födelsedagar för att själv flacka ned till Köping. Dan Andersson har några rader om att i vanvett fly från sina vänner och i mörkret till den okände be. Är inte säker på att det var det jag gjorde, men close enough.

Äsch, jag får ingen rätsida ens på vad jag tänkte skriva om. Eftermiddagssensommarsolen lyser mig i ansiktet. Eller skulle ha lyst mig i ansiktet om jag inte dragit ned persiennerna. Nu ser jag den bara lite snett genom ett mindre fönster. Den skiner på björken där utanför som bara syns som en vajande silhuett.

Är inte säker på att det här är att betrakta som en hemkomst. Hemkomst låter som att det inbegriper något utöver att man kommer till sin nuvarande bostad. Jag tror att det finns en känsla inblandad i begreppet "hemkomst". Men i brist på andra ord får det duga. För jag känner inte den känslan. Jag känner mig som en gäst. Jag blir bekymrad över att tidens tand (tiden är uppenbarligen en bitande vind) sätter sig här och där. Hade önskat att den kunde vara lika vit som den var när jag flyttade in. Förmodligen kunde jag varit varsammare. Men år går inte oförmärkta förbi våra rum vi bor i.

O du dyra liv som tynar och försvinner, tänker jag och lyssnar på Allan.

Anders & Putte vet vad det handlar om

Varför så vemod? Del 2.

En andra stor bevekelsegrund/inspirationskälla komer ifrån skrået av hjölp-dig-själv-människor och optimistkonstulter. Numera heter de inte optimistkonsulter, de heter livscoatcher och såna saker. I grund och botten är det dock förmodligen samma sorts människor med samma sorts budskap. Det gäller att optimera sig. Livets vedermödor ska man skaffa sig andra perspektiv på och företrädesvis rätta till själv. Känslan av maktlöshet är nästan värre än vad deppighet är. Genom övningar på hur vi ska tänka rätt för att pika våra sinnestillstånd till de allra positivaste. Man får nog förmoda att sådant som Laplace demon måste vara en alldeles fruktansvärd tanke för dessa människor.

Det är nu lätt att kritisera den här formen av vad det nu är. I denna lyckosfär finns det förstås ett stort spektrum, från hemmasnickrad nyandlighet till universitetsforskning. Den senare delen får ganska stort utrymme i våra medier. Den omfattas inte riktigt av kritik som Kristian Ekenbergs. Den vanligaste kritiken rör väl i alla fall att det är flummig pseudopsykologi och att de tjänar stora pengar på utsatta människor. Och nog för att det finns sanning i argumenten, det här är ju big bussiness.

Men det mesta av mitt personliga agg har jag lagt ifrån mig (rent teoretiskt i alla fall) eftersom det finns en grundläggande ideologisk klyfta. Ideologi använt här i betydelsen "sammanhängande system av idéer och värderingar", inte nödvändigtvis politiska. Det beror på vad man ser som politik eller inte. Problemet är att det rör sig om en form av extremism. En som vi inte riktigt bryr oss om eftersom den stryker vår invanda uppfattning medhårs. Jag menar att från de seriösa akademiska forskningsrapporterna till Kajsa Ingemarssons märkliga drömbok finns en form av fundamentalism. Inte en religiös eller politisk sådan utan en som har med känslorna att göra.

Lyckoextremisterna företräder en åskådning där vi är fångade i en slags ständig jakt efter tillfredsställelse, ”Den eviga matchen om lycka” som Norberg kallar sin bok. Ta Mia Törnblom som exempel. Hennes stora hållhake är självkänsla. Alla våra problem löser sig därigenom. Eller inte alla, men många. Självkänsla är den kraft som ska förlösa oss alla. Alla hennes böcker handlar om det. Jag har typ läst tre, och det är sida upp och sida ned. Likadant är det med lyckan, för dem som förespråkar det. Säger Kay Pollack att vi ska välja glädje, då räcker inte någonting annat. Glädje eller så får det vara. (Som kanske framgår har jag i studiesyfte läst såna här självhjälps-böcker under våren, och gudarna ska veta vilken ångest det gav mig.)

Vi får aldrig stanna upp och fråga oss själva hur lyckliga vi behöver vara egentligen. Inget fel på lycka, men det finns ju så mycket annat. Att se lyckan som den enda vägens känslostrategi är att betrakta det andra som paria. Säg exempelvis att vi som vissa föreslår mäter lycka istället för BNP. Miljöpartisten Max Andersson tycker det, exempelvis, och det är en tanke som sprider sig. Att skaffa ett lyckoindex. BNP verkar på många vis vara ett grått och trubbigt instrument, det visar inte hur bra folk har det. Själv kan jag inte sånt här och även om jag personligen tycker att BNP verkar vara ett ganska praktiskt instrument för trubbiga grå politiker (det är lätt att räkna på, lättbegripligt och tämligen enkelt att kombinera med sådant som gini-koefficienten och dylikt) så är det inget jag tänkte diskutera. Hur lyckoindexet ska se ut är många oense om, eftersom det är svårt att räkna på.

Index av dessa slag blir graderande. Folk som inte tjänar pengar och inte gör av med pengar är inte så bra för våra siffror. Konsumtionskritiker tar gärna upp det som en kritik av BNP-begreppet. Men om vi gör ett lyckoindex istället, vad sker då? I så fall blir ju vi som inte är lyckliga ett hot mot våra positiva värden. Vaknar man en morgon och känner sig lite nere, då är man rätt vad det var en minuspost. Då är man ett problem som bör åtgärdas, liksom folk som inte tjänar pengar är det i nuläget. Att vi är olika, har olika karaktär och känner olika känslor blir då inte en tillgång utan det motsatta.

Det rör sig alltså om en rörelse som i sitt helgonförklarande av lyckan samtidigt demoniserar det övriga. Då är det här liksom en röst på den andra sidan. Jag har ingenting emot lyckan, såklart inte. Vår begreppsvärld utgår ju helt ifrån lyckans positivitet. Men jag tycker det är tråkigt om vi därigenom negligerar det som inte är lyckligt. Delar vi upp världen i lycka och olycka hamnar kanske det ytliga flabbet på lyckosidan som önskvärt och den djupa eftertanken på olyckosidan, som icke önskvärd.

Jag vill istället ta tillfället att hylla nyanserna i skymningsljuset, längtan som progressiv kraft, saknad som något djupt mänskligt. Vemod och andra ändå mörkare penseldrag på duken är en del av vilka vi är. Nog för att depressioner oftast är rimliga att förebygga. Men det gör vi nog inte genom att stressa upp oss om allt inte är lyckligt och lyckat i vår tillvaro. Kanske förebygger vi depressioner genom att förstå våra dunklare sinnesstämningar, lär oss uttrycka dem och förklara dem för vår omvärld.

Litteratur och resor

Från och till gör jag nedslag i den populärare nyare litteraturen. Framför allt verkar det som ett alibi. Böckerna går fort och sedan kan jag med lugn i sinnet betrakta nutidslitteraturen som ointressantare än litteraturen från det förflutna. (Det händer även att jag läser sådant som rekommenderas till mig, från våra sena tider, men då är det ändå med förväntan på att det ska vara intressant eller bra på något vis.) Framför allt ljudböcker är bra såna alibin. På så vis har jag tillgodogjort mig Kajsa Ingemarsson, Jan Guillou, Paulo Coelho, Mia Törnblom, Kay Pollack, Dan Brown med flera, med flera. Folk har annars ofta svårt för att låta en förkasta sådant man inte gett någon chans. Det är som att de fortfarande tror på tillvarons förmåga att överraska en. Som att man inte redan vet vad man har att vänta sig då man ser en film, läser en bok eller vad man nu gör. Därför är det bra att snabbt bara höra igenom böcker så man sen får privilegiet att säga att Paulo Coelhos författarskap är något jag förknippar med djup tarvlighet.

Vill jag faktiskt läsa något lättsamt, en sidvändare som inte fordrar så mycket tankekraft, vänder jag mig till barnböcker istället. Barnböcker har den stora fördelen att kunna vara såväl djupsinniga som välskrivna men utan att komplicera allting såsom min vuxenlitteratur plägar göra. Så jag är en vän av barnboken.

För tillfället hör jag på Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger "Den mest säljande debutromanen i förlagets historia", "En trösterik roman som det är svårt att lägga ifrån sig", "Kan vara den vackraste bok jag läst. Någonsin." Kanske inte riktigt min åsikt, vackrast någonsin. Men jag är ändå positivt överraskad. Den har sina poänger. Den är visserligen lite klyschig men fri från pekpinnar. Nog för att det finns en ton i berättandet jag inte riktigt tycker om. Jag tror att det har med meningsbyggnaden att göra. Som att den är tillrättalagd för att vara fin. Ungefär som om det var skrivet på versfot, fast det är prosa. Det är bara en vag känsla och svår att beskriva. Värst är kapitelrubrikerna. Men den har ändå något fint över sig. Något alldagligt och saknadsfyllt. Det är som att den saknar stor dramatik eller några skrikiga rubriker. De går mest runt där ute på landet och lär sig prata om sig själva. Ganska rofyllt. Någonstans i mitten berättas det om årstidernas gång i Australien. Där fanns ingen höst eller vår och därför inte heller någon tid för minnen och längtan. Det kanske är sant, jag har aldrig varit i Australien. Inte heller kan jag känna att jag saknar det.

Ändå finns det ett vemodets värde i utlandsresor. Att uppleva något bara en kort tid är en speciell upplevelse. Just det där med att ha allt man vill ha ett litet tag; man åker någonstans och får ha det som man vill. Lite så är väl poängen med att semestra. Man får vädret som man vill, kan åka till havet och har kanske sparat en slant så att en har råd att gå ut och äta ett par kvällar. Under en kortare tid får en uppleva en form av undantagsliv, undantag från vardagen.

Det hela kan tyckas mycket ovemodigt i sig. Semesterliv är ofta ytligt, vulgärt och tärande på de orter som allt för mycket drabbas/föräras. För med att man gör undantag från vardagen gör även många undantag från att typ slänga sina sopor i soptunnor och annat av det tråkiga som vi förknippar med gamla Svedala.

Men det finns ett spektrum av det hela som är lätt att glömma bort. För det kommer tider då vi inte kan resa. Att resa långt bort blir för de flesta av oss undantag. Reseminnena står ut som enskilda, specifika och mycket fina (förhoppningsvis, annars har man ju släppt ut all koldioxid i onödan) hågkomster. Minnen där det verkligen hänt någonting. Att ha varit på en plats är en bra krok att hänga upp sitt minne på. En konkret detalj som gör minnet minnesvärt.

Tiden går medan vi är hemma och osemestrar. Våra paradis hinner förändras under tiden. De fina restaurangerna där vi upplevt så mycket byter meny, ägare, personal om vartannat och lägger till sist ned. De oupptäckta sandstränderna exploateras; de mysiga hotellen hinner förfalla. Andra, unga generationer hinner göra platsen till sin och fylla den med vilken stämning de nu vill ha. Eller vad som nu tiden för med sig. En dag blir vi kanske gamla. I alla fall en del av oss. Då orkar vi inte resa mer. Vi blir för svaga och bräckliga, för sjuka och beroende av sjukvård. När det händer har vi bara minnena kvar (om ens det) av våra resor. Förlorade på det sättet att vi aldrig får uppleva det igen, men ändå levande i oss, hur fint det var på restaurangen, hur vi badade på den öde sandstranden och hur mysigt hotell vi hittade just i utkanten av staden.

Fast jag bara gissar. Själv har jag inte den sortens reslust. Min vilja till utlandsresor är ganska begränsad. Fastän utlandsresor är det man ska göra som ung själ. Uppleva de främmande kulturerna i Grekland och Thailands turistbyar. Nä nu är jag lite orättvis. Det är inte samma människor som chartrar och backpackar sig runt i Asien. Det finns en lite skum grej över det där med att backpacka långt bort i fjärran länder. Många som gör det är unga miljöintresserade människor som intresserar sig för andra kulturer. Människor som genom dessa långväga resor till andra kulturer släpper ut mycket mer avgaser än vad den fattige som allvarligt talat skiter i miljön och skulle ägna hela sin tid åt att fräsa runt med snöskoter om nu inte skatten på bränsle var så hög. Och givet att det kommer en vinter i år också vill säga. Så osäkert med sådant nuförtiden.


Bilderna jag har är från bästa Riksantikvarieämbetets Flickr-konto. En liten kulturskatt sådär. Bilderna är från Frankrike, Tyskland och Spanien. Det är så fint för när de lägger upp bilderna verkar de ha ganska lite information om vilka platser som är avfotograferade. Då hjälper andra till och säger vilka platser det måste röra sig om. Vanliga människor som ser bilderna då. Varpå Anna på Riksantikvarieämbetet tackar hjärtligt för att de hjälpt till så snällt. Det hela är synnerligen hjärtevärmande.

Om nördar, allvar och subkultur

Ibland läser jag på aftonbladets hemsida. Det får mig att tvivla på min egen existens. För om jag verkligen fanns borde jag väl ändå haft något bättre för mig.

I alla fall måste jag säga att Caroline Ringskog Ferrada-Noli har en tydlig poäng. Åter till verkligheten! Egentligen skulle jag nog säga att det är mer nyanserat än vad hon uttrycker det hela. Genre-kultur behöver inte innebära flykt. Istället är det ofta ett sätt att angripa svårare mänskliga frågor. Även författare som haft ambitionen att skildra de utsatta och svaga har använt sig av extraordinära stillösningar. Det är knappast illusionernas fel att folk vänder sig bort från verkligheten. Författare som Harry Martinsson och Selma Lagerlöf använde den för att komma sina meningar närmre. Då Harry i Aniara tittar ut ibland stjärnorna tittar han i själva verket in i människorna. Aniara är för övrigt min bästa sci-fi tillsammans med TV-serien Farscape. Som Jonas Carlsson kommenterar i Lars Gustafssons blogg (Lars Gustafson's blog) är realismen ändå svårfångad och kan betyda så mycket olika.

Jag undrar om subkulturen i sig innebär flykten. Men någonstans finns ett förhållande där subkulturerna göder nördarnas eskapism och nördarna i sin tur uppmuntrar eskapismen inom subkulturen. Det blir en så kallad självförstärkande effekt. På så vis sviker subkulturerna de svaga och ensamma (vilka Caroline Ringskog Ferrada-Noli kallar arbetarklassen). Nu är väl jag knappast person att dömma nördarna. Förmodligen är det bra att folk har intressen. Det gör dem lite mindre ointressanta.

Men jag saknar allvaret. Jag saknar det allvarliga samtalet. Jag finner det inte i subkulturerna. Kanske är det inte så mycket en flykt från verkligheten som en flykt från andras verklighet. Som debattören säger ett sätt att ohämmat få förvalta sig själv och sitt intresse utan att störas av gråten i världen.

Framför allt saknar jag fantasyn som verkligen utnyttjar sina möjligheter Kanske missar jag den. Men den breda fantasyfåran verkar nöja sig med att olika skickligt tradera stildrag från Tolkiens dagar. Det utgör nummer 27 på min kulturella-besvikelser-lista (toppad ohotad av faktumet att Per Åhlin inte har råd att göra de filmer han vill).

Nu känner jag mig lite moraliserande och undrar om inte debattörskan också är det. Lite uppstyltat sådär med önskan om att den kulturella medelklassen ska sänka ned sin fromma näve och vara upplysta filantroper för de utsatta skarorna. Men så läser jag det extravaganta bloggsvaret och tänker att lite rätt har hon nog ändå, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, fast hon är moraliserande. För om man inte tilltalar suspekta astrologer måste man i alla fall ha någonting att komma med.

Fast mest skriver jag det här för att få rita en antropomorfisk Vredens druvor med mårdhundar i huvudrollerna:

Länge leve ensamheten, Fernando ...

Som vi kommer upptäcka är ensamheten inte entydig på något vis. Lika mycket som den kan vara den säkraste vägen till vemodets små kulörta lyktor som är tända nu eftersom det blivit augusti och mörkt om kvällarna. Kanske hade någon kräftskiva förra veckan och ännu inte har tagit ned sina, för tillfället uppsatta, lampor. Ensamheten är svår men även nödvändig. Den är även högst personlig.

Att på något vis fånga in ensamhetens essens, dess kärna, är svårt. Så är det nog egentligen med alla känslor. I grund och botten anar vi mycket lite om hur andra människor känner när de säger att de känner likadant eller vice versa. Det är en såndär dagis-filosofisk fundering barn kan ha men sedan ryggar undan ifrån eftersom det är jobbigt att den är så svår att få svar på. Ser alla blå på samma vis? Nej, inte de färgblinda, men de övriga då. Vi vet med säkerhet att alla inte känner likadant inför ensamheten. Eremiter smyger sig undan och tycker alls inte om sociala sammanhang, medan andra tycker att det är skitjobbigt att vara för sig själv.
Ah, signe oss, vi mångsidiga människor.

En viktig skillnad är den ensamhet vi själva valt och den som omständigheternas makt tvingat på oss. Inte så sällan har jag hört det beklagas att vi inte som i engelskan kan säga alone om den mer positiva ensamheten och lonely om den mer negativa. Nu är det inte riktigt så enkelt, ens i engelskan. När Hank Williams sjunger att han är Alone and Forsaken är han faktiskt mycket ledsamt ensam. Kanske är det rimligare att säga att alone är själva tillståndet, medan lonely mer är känslan. Mina engelskakunskaper är på många vis begränsade.

Om vi då skiljer på dessa två ensamheter, den självvalda och den påtvingade, har vi med ett lätt fall och ett svårt att göra. Den självvalda ensamheten först är otvivelaktigt till gagn för alla vi som vill förkovra oss vemodets vackra stämning i våra liv. Ensamheten ger tid till tänkande och perspektiv vi annars inte ser. Stilla promenader i en vårskog, där snön smälter till småbäckar och björkträden står i knopp. Det ligger något i dem som säger att livet är tillvarons andhål. Eller att sitta i en eka, på en stilla sjö och titta på ett flöte. Även ett tyst hotellrum, med vita väggar och en minibar kan göra sitt. Så länge som där finns plats att andas ut och tänka efter. Eftertanken är ofta vemodets bror och kamrat. De har druckit duskål många gånger.

Den andra ensamheten är svårare. Den vi inte hyser kontrollen över. Många finner den alldeles oerhört ledsam. Därför är den ett tveeggat svärd. Problemet är vägen som går förbi ensamheten, som sluttar ned mot djupare mörker. Nu är jag ofta mån om att skönmåla ångesten. Men eftersom Owe Wikström skriver att det mycket farligt att göra det försöker jag vara ett gott föredöme. För stor lonelyness kan leda till ångest och ohälsa.

Men den kan ha sina förtjänster. Det finns ett stort rött hallon i den här ensamheten som vi inte kan nå utan att kastas in bland törnbuskens grenverk. Ställda inför den stora ensamheten väntar nya perspektiv. (Nu låter jag som en riktig självhjälpscoatch och jag vet inte om jag känner mig nöjd eller äcklad.) När du inte längre har någon chans att vända och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, som Ola Magnell sjöng. Liv rimmar på perspektiv, vända på hända (och ända, men aldrig i en Ola Magnell-sång). När någon försvinner ifrån oss, flyttar ut eller färdas till de sälla jaktmarkerna, måste vi omvärdera det vi har och vad vi saknar. Nu är den här ensamheten inte direkt en väg till vemod, även om den kan få sådana läckra konsekvenser. Dess oförutsedda karaktär gör att den är svår att färdas medvetet. Vad vi kan göra är att motarbeta chocken när ensamheten väl kommer.

Vi är ensamma, oavsett hur många vänner vi har på facebook. Det är ett lite ledsamt men högst sannolikt faktum. Vår jord är en liten planet i en mycket stor, kall och mörk tomhet. Här och var finns stjärnor och planeter i tomheten, men inga som visat sig vänligt inställda till oss. Ateister ser ensamheten som självklar. Men även de troende bör nog överväga ifall verkligen den gud eller de gudar man tror på verkligen finns där för en när man har det svårt. Visserligen bygger mycket av det praktiska religiösa arbetet på att guden/gudarna faktiskt hör och bryr sig, vilket också många tror på. Där det finns tro finns det också tvivel. Och ensamheten får nog sägas vara större för den som har en gud som inte lyssnar. I vilket fall måste vi alla fejsa att ensamheten lurar, som en tiger i snåren, på oss.

Vi har visserligen människor och djur som hjälper jaga ensamheten på flykten igen. På inga sätt förändrar det att vår grund är ensam; ensamhet är så att säga normaltillståndet, liksom mörker och kyla. Det krävs att man lägger till något för att fördriva detta. Dessutom finns det en hake, för hur mycket förstår dessa medmänniskor oss egentligen. Nog hoppas många att just deras vänner och älskade ska se en som man verkligen är. På sitt sätt är detta också mycket positivt ur vårt perspektiv. För vemodet är den stillsamma saknaden och sorgen över något som upplevs som förlorat. Och har vi något finare att förlora än den omhuldade kärleken. Så när den av en eller annan anledning försvinner (ty allt är i längden förgängligt) har vi bara de vackra och mindre vackra minnena kvar, samt den eventuella saknaden. Kärleken och saknaden är stor, ensamheten är störst. Att vänner sviker är någonting man måste lära sig, Fernando.

Så varför vemod? del 1

Det finns två större anledningar till att jag drevs till det här. Jag ska tala om den ena nu. De är värda varsitt inlägg. Under hösten 2009 och våren 2010 vaknade en insikt hos mig, kopplad till användandet av Facebook. Jag har haft mitt konto i några år nu. Men det är först på senare år som folk verkar ha blommat ut i sina statusuppdateringar. Eller så är det bara så enkelt att min bägare rann över.

Det hela är kopplat till en diskussion de har på DN nu (jag ska prova pinga igen). Mitt facebookflöde fylldes av vad man skulle kunna kalla en "positiv energi". Nu låter väl det inte så illa. Men det var det. Det var som att folk levde bland molnen. Var de inte på sina drömjobb var de med sina älsklingar eller på något otroligt frän hipstertillställning. Folk med allt för lyckliga liv började jag gömma undan ett tag. Framför allt betonade de en enorm aktivitet.

På DN kallar man det hela för skryt och ser det som en trend. Jag tolkade det själv aldrig som skryt utan som en kombination av vännernas aktivitet och forumets utformning. Blandningen av statusuppdateringar och bilder bygger ju mycket på att man gör saker. Sitter man ensam på sin kammare är det ofta ingen där som tar kort på en (det finns alltså inte jättemånga bilder av mig kan man sluta sig till). Det är när det är fest och glam som bilderna tas. Det märkliga är när man har någon som är deprimerad där. Inte bara ledsen för stunden utan långvarigt nedslagen. Det är som att hela stämningen bryts av på ett märkligt vis.

Psykologen Anna Karlstedt menar på samma sak. I DN säger hon att:

"Facebook är i första hand inte ett forum för djupa och öppna samtal med nära vänner som man vågar visa sina svagheter inför. Statusraderna inbjuder till kort information om vad vi gör. Ofta har vi ytliga kontakter i sociala medier, kanske kollegor som man vill marknadsföra sig inför."

Folk får säga vad de vill till alla sina vänner och då passar de på att marknadsföra sig. För ingenting är ju så viktigt som att få bli såld. Vid regnbågens slut lurar guldurnan dit vi alla vill ta oss. Facebook kan "fylla en funktion när det gäller att söka jobb eller att dejta, och då är det viktigt att synas, säger Kajsa Klein."

En annan förklaring är att vi inte är så bra på att uttrycka oss. Så när vi får ett kort format att skriva i försvinner våra nyanser och vi degenereras till kvällstidningssvenska.

De bloggar som kommenterat artikeln har följande rubriker:

"Upplever du att människor förskönar bilden av sig själva i sociala media?

Me and my amazing life on Facebook

Facebook sätter jantelag ur spel

Statusskryt?

Oj, vad jag måste upplevas som skrytsam?!

Statusuppdateringar - Skryt, trevligt eller bara individuell marknadsföring?

Tänk att vi mår så dåligt av andras glädje..."


Ska tillvaron vara såhär nu resten av tiden?
Någonstans i hela den senare IT-svängen känner jag mig alienerad. Det är inte ett främlingsskap mot själva tekniken utan mot attityder. Tänk om det inte handlar om jante egentligen. Tänk om det faktiskt är lite av ett problem när vissa känslor inte får rum. Det är tråkigt om tillvaron blir mer banal och ytlig än vad den redan är. Inte för att jag är så förbannat djup. Men jag har i alla fall lusten att se någonting annat. Jag vill skriva något som inte bara är futtigheter.

Nu har jag ägnat mesta inlägget åt att konversera mig med DN-artikeln. Det är för att jag är osäker på pingandet. Hur mycket av inlägget bör vara direkt kopplat till artikeln? Vad är etikett och kutym i frågan? Vad säger Ribbing? Åter till själva huvudämnet: Vemodet. Med Karlstedts ord vill jag skapa ett "forum för djupa och öppna samtal". Ha ett slags offentligt djupt samtal över tillvaron.

I förordet till sin fina Till längtans försvar skriver Owe Wikström såhär:

"Vemod är en undanglidande blandning av upplevelser: mild sorg över något ljuvligt, en mix av både längtande melankoli och smärtsam lycka."

Därför vemod!

Loggade jag en dag in på facebook och upptäckte att hela mitt flöde var täckt av statusuppdateringar i ljuvaste vemod skulle jag nog uppleva Stendhals syndrom.

En säl i Kåge

För övrigt tyckte jag att det var lite fint när jag i Norran (jag läser vissa norrlandstidningar på internet eftersom jag känner att verkligheten är lite verkligare där) denna morgon läste att det siktats en säl i Kågefjärden. Månne är det väl ingenting att hurra för. Men då finns det ändå sälar fortfarande. Jag som boende i inlands-Uppland möter knappast några sälar i min vardag. Det är fullt möjligt att sälarna en dag tar slut och det helt utan att jag märker något utav det. Därför känns det lite fint när man får det bekräftat att de fortfarande finns ibland oss. Speciellt efter allt man hört om fiskdöden i Moskoselet. Vem vet om sådant kan sätta sig även på sälarna?

Säl siktad i Kågefjärden

Om att börja en blogg nu

Det är sent att börja en blogg nådens år 2010. Det är så sent att det inte ens är efter eller ohippt att göra det nu. Den yttre tidsgränsen för när man är efter med att starta en blogg är redan passerad. Liknelsen att man missade tåget är inte längre aktuell. Något som är lite tur eftersom sista-tåget-liknelser är så hopplöst slitna.

Det som är kvar nu av den slitna klyschan är en perrong som förfallit till den milda grad att växter börjat gro i asfalten. Rostiga står gamla godståg kvar. Kanske har SJ glömt dem där. kanske kommer det en tågens dag då friska unga tågarbetare springer och växker loken till liv och låter de rostiga vagnarna än en gång rulla.

Men risken är dock överhängande att även på tågens stora triumfdag förblir de rostiga vagnarna lika bortglömda. Nya tåg har tagit de gamla tågens plats. De nya tågen har många kvaliteter, de är snabbare och tystare, pilar fram genom landskapen. Dock är deras tystnad och hastighet en utveckling med andra konsekvenser än de mer uppenbara. Det romantiska skimret har falnat. Järnvägsfogarnas slammer, mellanrummet mellan vagnarna där man kunde stå och se marken ila förbi under en. Nu reser många hastigt och effektivt. De stirrar in i sina datorskärmar och lyssnar på musik och avskärmar sig från resan de företar. Resan är inte vägens mål, målet är målet.

Jag har börjat förlora greppet om min liknelse.
Innan jag släpper den helt ska jag bara passa på att dra mig till minnes min barndom. En dammig sommardag när jag var mycket liten, jag talade knappt. En dag väntade jag och min mor på tåget. Det skulle komma med far och bror min. Så rullade tåget in på perrongen och de tu klev av. Men det spelade alls ingen roll för mig. Mina ögon gick oavkortat till tåget. Åh, tåg. "Tåg!", ropade jag glatt och kunde inte slita mig från det fascinerande fordonet. Alldeles förhäxad var jag.

Nu åter till det här med att börja skriva en blogg.

Med vemod kan vi nu begrunda den sk. bloggosfären. Ett begrepp som mycket få normalt funtade människor känner ligger särdeles bekvämt i munnen. Nu kan vi se tillbaka på bloggosfärens tid och minnas. Minnas den unga tiden när nyfikenheten och uppfinnarglädjen frodades. Vi kan minnas hur tacky blondinbellas blogg såg ut innan hon blev stor och kom i kontakt med layoutföretag, vi minns helgondagböcker och den där Killing-haren som tyckte illa om Håkan Nesser. Allt sådant har tidens gång kastat undan.
Som en virvelvind i höstlig skog, sopar stigen ren från torra löv ...

Som en förklaring

Jag kände att det blev lite mastigt med mitt finkulturinlägg så jag ska mjuka upp lite igen. Det måste ju finnas någon balans i eländet. Jag håller ännu på att lära mig vilka tongångar man egentligen bloggar i och vad man ska skriva. Jag tänkte att bloggen i längden kunde tjäna som en hjälp åt folk som vill bli lite mer vemodiga.

Inte för att jag skulle vara särdeles bra på det. Skulle knappast kalla mig auktoritet ens en gång. Men ingen annan gjorde något och som jag har väntat!

Som jag har googlat och väntat, väntat och googlat. Helt resultatlöst. Inga ordentliga självhjälpsbloggar för den rätta intellektuella sinnesstämningen. Så därför får jag göra mitt bästa jag då.

Idag har jag givit blod, varit på banken och strosat på kyrkogården.
Så lever jag mina dagar. Kände mig som en gammal tant för att jag var på banken och skötte mina bankärenden (inte via webben). Dessutom lånade jag chic lit på biblioteket efteråt. Nu ska jag mest luta mig bakåt i fåtöljen och se lite lätt uttråkad ut.

En liten passus om fin litteratur

Jag tillåter mig en liten utvikning som väl egentligen är off topic. Men det här är ingen fascistblogg så jag får göra som jag vill. Dessutom är den ju nyöppnad, så det finns inte riktigt några ramar än. Jag läste på debutantbloggen om Fin litteratur och kände att jag borde säga någonting:


Finkultur är någonting i sanning bespottat. Inte vidare konstigt egentligen. Det är ändå ett ord som ursprungligen inte har någon annan betydelse än den rent ironiska. Det har aldrig funnits finkulturens vita riddare. Riddarna slåss för någonting annat. Alltså begreppet finkultur är inte någonting som de flesta av de som förmodligen är finkulturens förkämpar använder.

Min vän I. blir riktigt upprepad då man i spefullt tonläge antyder att hon är en finkulturell människa. Hon är det onekligen. Hon rekommenderar att man läser Bröderna Karamazov, hon kan spela cello, hon har stil och elegans. Det tar inte lång tid för en att förstå att hon har en smak som är rätt classy. Men eftersom finkultur indikerar att man gör sig just finare än andra tycker hon inte om det. Finkultur säger att det är den här kulturen bildade borgare och aristokrati har i sina finrum. Därför tycker vännen I inte om det, hon tycker inte hennes smak är finare än någon annans.

Så varför uppkommer då känslan av att behöva diskutera (läs förkasta) den så kallade finkulturen? Därför att det finns något där som ändå gnager. Inte bara den där bitterheten som infekterar populärkulturella konstnärer som lyckas bättre kommersiellt än på recensionssidorna (jag säger inte att Thomas Ledin och Camilla Läckberg är bra exempel, så har jag ingenting sagt). De verkar liksom känna ett trängande behov av att racka ned på recensenterna som aldrig ger dem goda recensioner. Alternativt anar de konspirationer om att recensentrerna kommit överrens om att diskreditera utan att ens tillgodogjort sig konsten. Nu låter det här som ett småsint beteende. Jag vill därför passa på att säga att ingen excellerar väl så i det här beteendet som Björn Afzelius gjorde. Han tycker jag ändå är bra ibland.

Men jag tvekar faktiskt på att recensenter i dagsläget har en sådan betydelse att de skulle kunna avgöra vad som är den nu så viktiga finkulturen.

Vad jag egentligen vill säga är att det finns något i det hela som jag vill slåss för. Inte finkultur, såklart. Vad jag kan försvara är kulturens värde. Det värdet tycker jag inte är oberoende av vad det är för kultur. Super Mario Bros 3 har helt andra värden än vad Buddenbrooks har. Jag vill propagera för konsten och dess möjligheter. Den kan utveckla oss, ge oss tankar vi aldrig annars fått och visa oss skönhet vi själva inte skulle kunna tänka oss. Konsten är vår enda väg till en annan och mycket vackrare värld. Jag tvekar inte att tycka att den konst som leder längs den vägen är på alla sätt bättre än kultur som endast cementerar vår inskränkthet. Det är bara min personliga bedömning. Andra har andra och rätt finns ändå inte. Jag tror att folk också känner att vissa böcker som drar åt det senare hållet inte är lika fina och därför känner att de måste ta avstånd från sina egna aningar. Som en MAX-besökare som bedyrar att maten minsann är lika fin som den på de dyrare restaurangerna.

Och det finns en poäng i att se kategorier i vår vardag. Jag tror ganska starkt på att vi måste kunna få begrepp på tillvaron. Det finns anledningar att skilja berg och kullar åt, även om det blir förenklade och generaliserande.

På sätt och vis kan man nästan säga att all kultur som strävar bort mot det rent kommersiella är finkultur. Den är fin för att den försöker vara någonting mer. Spelar roll om det är skramlig industrirock eller en film av Tarkovskij. Blotta ambitionen är nog för mig.

För det finns ett problem med den kommersiella kulturen. Den är lättjefull. Det är något att ligga och slappa med, något att slöglo på. Den stryker medhårs och bekräftar våra fördomar. Fin litteratur är fin därför att den tar tid och gör motstånd. Den är fin därför att den lär oss saker och utvecklar vårt språk. Det är sådant man måste kämpa med, läsa och tänka efter, kanske läsa om. Finkulturen är tidskrävande. Det är därför den är finkultur. Tappar vi tålamodet för det tappar vi nycklarna till dörrar som ledde till någonting väldigt fint. Det är inte fel att tillgodogöra sig populärkultur. Det tycker nog ingen. Populärkulturens grepp om tillvaron är så stort att all övrig kultur är som små fiskar i en väldig ocean. Att tro på fiskarnas strävan att vara fiskar och inte hav är att tro på värdet i fisk. Den stora tjusningen i fiskarnas varierade utseenden och beteenden.

Hukar vi och säger att allt är lika fint, att man får bestämma själv, har vi visserligen rätt. Det är sant. Ingen kan bestämma över vad vi tycker. På MAX får man till och med bestämma exakt hur mycket is man vill ha till läsken.





Ty konst har adel
som evigt höjer
sig över tid och ras.
För knektars tadel
hon sig ej böjer.

Officiella öppnandet

Tillfälligt uttråkad och rastlös väljer jag att slå opp portarna till mitt lilla krypin, kvällen till ära. Jag tänkte det kunde vara roligt att ha en blogg. Så det här är mitt lilla bidrag till överskottet av information på internet.

Du är välkommen hit.
Det är en blogg där jag ska försöka begrunda det finaste hos människan, det vill säga tungsinnet, melankolin och vemodet. O, vackra vemod.

Jag har min releasefest på filmtipset, för mig själv.

Det går hett till.
Se bara på festbilderna: