Med stora vedermödor kastar sig mitt ringa liv framåt. Allting är ett äventyr och djupen brådare än förr. Det står så mycket på spel. Annat var det när jag var yngre. Då gick jag med lätta steg på jorden. Värre lär det väl bli, kan jag tänka.
Jag har de senaste månaderna varit arbetslös. Sökandet har gått trögt, som sökandet efter jobb plägar. Här flygs man inte in för att ge råd i några delikata frågor. Den arme arkivarien är den siste i förvaltningen. Ingen man satsar på i första taget. Sällan finns det väl pengar över för att satsa på att de offentliga handlingar som ska klara sig i evigheter faktiskt ska bevaras rätt. Men så kom våren, och något lossnade. Kanske var det den sprittande vårfloden som slet upp den frusna isen och kastade flaken mot havet. Varje morgon passerar jag Fyrisåns vilda forsande. En lina fångar upp granar och annat som vattenmassorna fört med sig. Kanske har vattnen inte varit såhär vilda sedan StorIngmar (Lagerlöf-referens) gick bort.
Nu var det ändå inte vårfloden jag skulle tala om. Den har jag svårt att ge några egna perspektiv på. Det var frågan om arbete. Just denna tid, i slutet av mars, började mina sekiner sina. Jag hade varit sjuk och inte kunnat skicka mina papper till Försäkringskassan som jag skulle. I den här vevan fick jag plötsligt komma på arbetsintervju hos ett namnkunnigt bemanningsföretag i Stockholm. Åh, där var det flådigt värre, inglasade kontorslandskap och tjusiga människor med affärsmässig uppsyn. Jag fick träffa en kvinna som intervjuade mig och gav mig stora förhoppningar på en eventuell framtida tjänst.
Och bemanningsföretaget slösade minsann inte på tiden. Redan några dagar senare blev det bestämt att jag skulle iväg och träffa vad som förmodligen är vår beskäftigaste myndighet. Jag nämner inte dess namn men det är inte Migrationsverket. Nu låter det förresten som något spefullt, det där med beskäftig. Men jag är av det märkliga slag att jag faktiskt tror på myndighetssverige. Inte så att jag vägrar inse att de gör fel. En gång bodde jag i en korridor i Holmsund bland annat tillsammans med en albansk familj. Den fick ett brev från Migrationsverket om att den ene kanske inte skulle kunna stanna. Jag vill minnas att det var ganska kryptiskt formulerat. Ännu mer kryptiskt var det för albanerna eftersom brevet var skrivet enbart på svenska. Sånt känns ju lite dumt.
Men på det stora hela tror jag att myndighetssverige är fullt av människor som gör sitt bästa för att leva upp till de förväntningar och krav som politikerna och allmänheten har. Framför allt tror jag att de som arbetar med något ämne dag ut och in får bättre koll än vad de som googlar ihop någon teori på en kvart om hur man bör äta eller leva sitt liv. Livsmedelsverket, där jag praktiserar, är fullt av kunniga människor och aldrig har jag blivit dåligt bemött då jag säg haft att göra med Soc eller andra liknande.
Samma dag som jag var hos myndigheten var jag även på arbetsintervju hos bylingen i Västerås. Därför tänkte jag att jag skulle avvakta bägges beslut innan jag själv tog något. Jag såg ut att ha goda chanser på båda jobben. Så när en ung dam från bemanningsföretaget ringde nästa dag, och förklarade att de ville ha mig och vilka villkoren (som inte var så väldigt bra om sanningen ska fram) var, försökte jag förhålla mig lite avvaktande. Damen på bemanningsföretaget blev förvånad men inte mer än så.
Då jag berättade mina avvaktans-planer blev jag dock varnad. Så kunde man inte göra. Om man höll arbetsgivaren på halster skulle den snart överge en för en mer åtråvärd individ. Min strategi skulle t en ände med förskräckelse. Därför slutade jag försöka låta avvaktande. Istället mumlade jag bara och gav oklara svar när damen ringde åter. För henne var det ingen tvekan om att jag skulle börja. Hon frågade inte ens. Vad hon ville veta var när jag kunde börja. Också när jag sa att jag kunde ringa i slutet av veckan ringde hon nästa dag för att höra hur det hade gått.
Inte förrän sent på fredag eftermiddag hörde Polisen av sig och jag hade fått även det jobbet. Där var villkoren på flera sätt bättre och jag valde att ta det jobbet. För att berätta att jag hoppade av ringde jag därför till bemanningsdamen, men då var hon på utbildning.
Det är lite därför jag skriver nu. För att få utlopp. Min omgivning är på många vis den bästa av omgivningar, men den har ändå föga förståelse för mina skrupler. Hela helgen gick jag som på nålar över detta att jag måste ringa till damen på bemanningsföretaget och tacka nej till henne. Min rationella bekantskapskrets sade att detta var min chans och min rättighet. Jag skulle välja fritt och inte tänka på bemanningsdamens känslor. Det är en del av hennes jobb att ta såna bakslag. Och man ska inte tänka för mycket, som Himmler sa till Göring.
Jag tänker mycket. Med ängslan tänker jag över besluten jag tar, ångrar och våndas. Jag har ett bräckligt och skräckslaget konstnärslynne. Bemanningsdamen var ändå någon som trodde på mig. Hon var övertygad om att jag skulle börja knega redan den här veckan. Hon var ändå någon som ville ge mig något jag frågat efter så länge. Och henne, min välgörare, skulle jag svika, för mina högst egoistiska vinningars skull.
På måndagen ringde jag henne ändå. Fast hon var inte inne. Jag pratade in ett meddelande på hennes telefonsvarare och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Jobbet hos bylingen tog jag. Mea culpa.
Så idag ringde bemanningsdamen åter. Hon lät nästan som bedrövad, mer som en människa än den försäljare jag tidigare haft i luren. Hon frågade hur det hela kom sig och jag förklarade (men lade tonvikten på den rent ekonomiska biten). Jag kunde riktigt höra hur magsåren växte inom den stackars flickan, hur stressen kom som en tjur, eller som den tidigare vårfloden. Så stora delar av dagen har jag haft dåligt samvete. Även om jag vet att jag inte gjort något fel tycker jag det ligger någonting skamligt över det hela. Jag är som en arbetsmarknadens sköka, som bjuder ut mig till den som vinkar med penningbunten. Där stod jag, med ett leende fixerat för alla som lyckönskade mig och tyckte att det här var väl roligt.
Det är alltså Sickan Carlsson, Eva Henning (i pagen hon hade i Törst) och Alice Babs (som är mycket svår att få det minste porträttlik utan det stora leendet).
