Utan personpåhopp

För att inte E och M ska känna sig fortsatt orättvist anklagade ska jag försöka hålla mig till sådant som inte har så mycket med henne att göra. Till myndigheter jag kanske inte tror så mycket på hör Arbetsförmedlingen (dit hör också nya myndigheter med konstiga namn, typ Vinnova och Vectura, men det är mest eftersom jag tycker myndigheter ska heta saker i stil med Kronofogdemyndigheten, Fortifikationsverket eller Riksrevisionsverket). Arbetsförmedlingen gör säkert en massa bra saker. Till exempel är det väl de som rent byråkratiskt håller koll på alla arbetslösa och kan berätta hur många det finns. Däremot kan jag inte påminna mig om att de någonsin hjälpt mig med något. Vilket jag ändå har trott, att Arbetsförmedlingen ska vara en sån myndighet som hjälper invånarna, precis som Socialstyrelsen och Försäkringskassan ska vara.

Även om de nu har sina brister så har de hjälpt mig. När jag inte haft inkomster har de kommit in och hjälpt mig upp på benen, givit mig en tjuga till kaffe och bröd. eras uppgift är komplicerad och delikat. De måste handha utsatta människor, ställa krav och försöka hjälpa dem men utan att kompromettera dessa. En svår uppgift.

Arbetsförmedlare däremot. Det är som Myndighetssveriges Riviera. Där glider tjänstemännen omkring och surfar lite, fikar lite och hänger vid kaffeautomaten. Ibland träffar de någon håglös själ som inte har det alltför lätt häri världen. Då ägnar de lite tid åt att försöka förklara att alla lösningar som inte går via AF är bättre än de som gör det. Några arbeten ska nämligen inte förmedlas. Värt att nämnas är att det var Livsmedelsverkets förtjänst att jag fick komma dit och att arbetet hos polisen faktiskt inte gick via platsbanken utan via deras egen hemsida. Frälsningen får man således hitta på andra vägar. Och Arbetsförmedlarna tycker om det så!

Nåväl i fredags trodde jag ändå att jag skulle kunna få lite hjälp. Saken var den att jag nu måste pendla, och det blir en ganska stor utgift för mig i nuläget när jag har en ganska så dålig ekonomi. Då har Arbetsförmedlingen ett pendlarstöd. Man får betala 750 kronor själv, men resten av ens pendlarkostnader kan AF hjälpa till med, om anställningen ligger inom visst avstånd och är längre än ett halvår. Som tur var låg ju Västerås just inom intervallet. Jag trodde knappt mina ögon. Skulle alltså Arbetsförmedlingen slutligen kunna göra något för lilla mig? Så jag gick dit med mitt formulär färdigutskrivet.

Men se, på arbetsförmedlingskontoret träffade jag en dam som förklarade att Arbetsförmedlingen Uppsala tagit beslut om att inte stödja folk som åker till Gävle, Stockholm eller Västerås. Det ansågs som så vanliga pendlingsavstånd så det fick vara. Jag frågade henne hur jag skulle göra då. Jag måste ju betala min pendling på något vis. Det medgav hon var ett problem. Men några råd hade hon inte att ge. Och så återställdes ordningen.