Pendlarens liv

Den pendlande människans oresande tid blir ytterst viktig. Snart kommer friden återigen ryckas ifrån henne, och hon måste bege sig ut på vägarna igen. Pendlande, fram och tillbaka tills klockverket stannar.

Tidigt reser jag hemifrån, sent kommer jag hem.
I fredags kom jag inte hem alls. Jag missade sista bussen och fick åka till Enköping istället. Där gick jag sedan runt, runt, för att inte frysa. I Enköping har de någon slags militärförläggning. När jag passerade den för andra gången kom en militär ut och började fråga mig frågor om varför jag smög däromkring i buskarna, vad jag gjort och vart jag skulle. När jag sa att jag skulle med bussen sa han att därifrån gick det minsann inga bussar. Förmodligen antog han att jag var en islamistisk agent som låtsades vara onykter, som en cover upp för att komma dem nära inpå livet. Jag var inte ens onykter.

Egentligen hade jag kunnat gå runt inne i stan. Men där var det en massa ungdomar och jag misstänkte att de var fulla. Fulla ungdomar skrämmer mig. Jag hade även kunnat knacka på i den lilla rollspelsbutiken som ligger vid stationen. Men jag får lov att påstå att ungdomarna som hängde där inte var mindre skrämmande de.

Pendlarens liv är hektiskt. Idag kom jag inte hem förrän strax före tio.

Språket lever

Jag har fått en ny favorit på språkvårdarhimlen. Kanske placerar den sig näst högst efter Linneas språkblogg. Det är det internpolisiära utskicket Språket lever! (inte ett riktigt utskick, men det visar ändå på tonen). Polisen har nämligen en anställd språkvårdare som då och då skickar ut små faktablad med saker att tänka på.

Rättsstatens språkanvändning är nämligen rätt speciell. Det är väldigt viktigt med de enskilda ordens betydelse. Där finns inte riktigt rum för nya användningsområden och betdelser eller allmän flyhenthet. Terminologin ska stämma, ord för ord. Kanske är det just detta som gjort att jag alltid uppfattat juridik som oerhört trist.

Så Språket lever! är inte skrivet i den sedvanliga glädjen inför språkets möjligheter och uttrycksmedel. Till språkpolisernas stora förtret tenderar ju språkkonsulter och -vetare i gemen ofta vara väldigt ofördömande inför nymodigheter i språket. Men Polisen måste naturligtvis ha en språkpolis. Och när man läser hennes utskick får man alltid intrycket av att det inte är hennes personlighet, utan att nödvändigheten kräver det utav henne. Det är som att poliserna när hon vänder ryggen till med ens degenerar sitt språkbruk.

Stående inslag i utskicken är förmaningarna om att inte särskriva (min spaceknapp är för tillfället slö, så jag har det motsatta problemet), att inte kommatera fel etc. Det är ju inte exempel som hon plockar ur luften utan sådant som hon stöter på i sitt arbete. I något av de senaste utskicken stod det att sms-språk var något vi fick använda i det privata, men att vi skulle undvika sådant som smileys i våra yrkesrelaterade e-brev. Det är alltså folk som håller på så och som borde sluta med det!

På något vis är det fint som kontrast mot den sedvanliga laissez-faire-inställningen till språket.