Den pendlande människans oresande tid blir ytterst viktig. Snart kommer friden återigen ryckas ifrån henne, och hon måste bege sig ut på vägarna igen. Pendlande, fram och tillbaka tills klockverket stannar.
Tidigt reser jag hemifrån, sent kommer jag hem.
I fredags kom jag inte hem alls. Jag missade sista bussen och fick åka till Enköping istället. Där gick jag sedan runt, runt, för att inte frysa. I Enköping har de någon slags militärförläggning. När jag passerade den för andra gången kom en militär ut och började fråga mig frågor om varför jag smög däromkring i buskarna, vad jag gjort och vart jag skulle. När jag sa att jag skulle med bussen sa han att därifrån gick det minsann inga bussar. Förmodligen antog han att jag var en islamistisk agent som låtsades vara onykter, som en cover upp för att komma dem nära inpå livet. Jag var inte ens onykter.
Egentligen hade jag kunnat gå runt inne i stan. Men där var det en massa ungdomar och jag misstänkte att de var fulla. Fulla ungdomar skrämmer mig. Jag hade även kunnat knacka på i den lilla rollspelsbutiken som ligger vid stationen. Men jag får lov att påstå att ungdomarna som hängde där inte var mindre skrämmande de.
Pendlarens liv är hektiskt. Idag kom jag inte hem förrän strax före tio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar