Då tänker jag på Thomas Midgley

Det har varit en onådens vecka.
Jag ska flytta en tid till Härnösand och måste därför försöka ställa i ordning mitt rum så att det blir lätt att flytta ut ur om jag skulle välja att säga upp rummet. Dessutom måste jag försöka hitta någonstans att bo, vilket inte visat sig vara det lättaste. Det har varit stört omöjligt att uppätthålla en stämning av lätt sorg och saknad. Istället har det varit kraftig ängslan och stress. Ett byte jag inte alls är särdeles nöjd med. Min senaste chans är att bo hos en diakoni.

Det värsta med att ha bekymmer är att om man pratar med folk om det kommer det komma de som säger att det ordnar sig säkert. Något som jag tycker är ett gravt oförstående och lögnaktigt påstående. Saker fixar sig inte bara. Det kommer inte en dag då vi kommer ut på andra sidan och löser oss från våra bekymmer och besvär. Vi får kämpa på med våra vardagliga liv så gott vi kan. Sen dör vi och då spelar det med ens ofta ganska liten roll vilka problem i livet som löste sig och vilka som inte gjorde det. Att det kommer ordna sig betyder oftast bara att man troligen inte kommer kola av just det klammer man för tillfället sitter i.

Det är mycket sällan vi egentligen får chansen att ge upp och gå vidare, konstatera att det misslyckades och att vi väljer en annan väg istället. Även om vi så vore lyckade uppfinnare, entreprenörer och ingenjörer, i ett, skulle saker och ting ordna sig. Thomas Midgley Jr. var allt detta. På många sätt kan man nog kalla honom en stor skapare, en innovatör. Som jag förstått det hela var han även något utav en filantrop som försökte lösa problem som verkliga människor hade i sin verkliga vardag. Han åtnjöt titlar och förärades medaljer för sitt genius. Vi har all anledning att tro att han var en lycklig man.

Ja, om det inte vore för det där med hans första större upptäckt. Midgley arbetade för att åtgärda problemen med förbränningsmotorerna i bilar och sådant. Han försökte förhindra att bränslet antändes för tidigt så att motorn knackade. Efter att ha studerat och forskat på det upptäckte han tetraetylbly. Det vi än idag känner som det kanske främsta medlet mot att motorn knackar. Han kom också på en metod för att utvinna brom ur havsvatten. Men det här med bly i bensinen. Hur genialt det än verkade visade det sig vara problematiskt. Inte bara för att utsläppen är miljöfarliga, oerhört miljöfarliga. Utsläppen gick dessvärre även hårt åt arbetarna på GM:s fabrik, där Midgley arbetade. Många dog och andra drevs till vansinne i de blytunga bensinångorna. Det var även Midgley som kom på att använda freon som kylbärare i kylskåp. Han var helt enkelt inte någon större miljöhjälte. Och det var inte ens meningen. Fast att freon var så farligt för ozonlagret fick han förstås aldrig veta.

För på 40-talet drabbades han av polio. Kroppen försvagades och förlamades allt mer. Den stackars Midgley kunde knappt ta sig ur sängen. Men eftersom han var en praktisk man konstruerade han en lyftande sele som hjälpte honom upp ur sängen just. In i det sista var han en praktisk man, och lyftanorningen fungerade förmodligen ypperligt. Fram till det att han i november 1944 råkade ut för en olycka i selen och ströps utav den.

Så när det känns som att det är svårt och olyckligt, tänker jag att det kanske är bäst så. Om man lyckas i det man gör kanske man i slutänden bara orsakar död och förintelse och stryper sig i sin egen uppfinning. Det var vackert tänkt men faktiskt blev det skräp, som Åke Ohberg sjöng 1936.

Episod i skumrasket

Vid halv sex, lördagen 30 oktober 2010 smög sig en mystisk individ mot Engelska parken. Han hade redan en gång passerat och då, till sin besvikelse, konstaterat att universitetets dörrar var låsta. Nu, efter att ha lämnat tillbaka några böcker på Carolina rediviva, gjorde han ett nytt försök.

Det skymde; molnen färgade himlen i mönster av mörkblå nyanser. I en ICA-kasse av tyg bar den mystiske en bunt böcker. En mild vind blåste och enstaka kajor avtecknade sig mot himlavalvet.

Den här gången hade han mer tur. Just som han var på väg tillbaka höll en kvinna på att gå ut. Han hastade något på stegen för att möta henne i dörren. Mitt i dörröppningen stannade kvinnan upp.

"Har du kort?", frågade hon och synade den mystiske.
"Nej", svarade denne sanningsenligt.
"Pratar du svenska?", frågade kvinnan, som uppenbarligen inte hört med vilket klart klingande riksmål den mystiske svarat henne.
"Ja, det gör jag"
"Studerar du?"
"Ja, men jag läser på dagarna då jag inte behöver något kort", den här gången avvek dock den mystiske från sanningen.
"Ska du lämna tillbaka böcker?"
Den mystiske nickade. Kvinnan synade honom återigen och sade till sist:
"Jag har aldrig sett dig"
Därpå lät hon den mystiske komma in i universitetsbyggnaden. Där tömde han sin kasse varsamt. Men inte lämnade han tillbaka några böcker till biblioteket inte.

I trapphuset på väg mot sitt rum såg han en portfölj stå utan ägare.

Mysteriet och mörknaden tätnar.

Att flytta

eller Drömmen om en chiffonjé


Jag håller på att packa ned mina pinaler i lådor för att göra mitt liv mer medtagbart. Saken är den att jag fått ett vikariat i Härnösand. Så jag letar ett boende där istället. Nu kan jag inte säga upp mitt rum förrän årsskiftet, då mitt vikariat ändå tar slut. Så vad jag ska ta mig till egentligen vet jag väl inte riktigt. Det går så länge som det går, och sen går det inte alls, som Rolf sjöng.

I grund och botten är det således någonting mycket positivt. Fast hur mycket jag än packar ner i lådor tycks det finnas minst lika mycket till. Jag slänger kopiösa mängder av saker som jag nog borde ha rensat ut för länge sedan. Ändå tar det aldrig slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Där något försvinner tycks det ligga ett helt lager av damm. Förstår inte riktigt varifrån allt kommer. Så länge sedan jag städade är det inte. Dammet yr och jag nyser. Dammet och lyften, fixandet som inte tar slut. Arbetet tröttar ut mig.

När jag flyttade in för tre och ett halvt år sedan var rummet nyrenoverat. Det var nästan alldeles vitt. Med åren som gått har den vita färgen blivit allt mer solkig. Här och där finns fläckar som sticker i ögonen.
Jag förmodar att det hade kunnat se bättre ut om jag varit varligare.
Jag förmodar att rum blir slitna om man lever i dem.
I vilket fall har jag haft sönder en IKEA-stol som jag förmodligen får pröjsa för. Men det gör inte så mycket. Det är inte konsekvenserna som spökar utan att vara en orsak till förfallet. De som flyttar in efter mig kommer inte bo i ett lika vitt rum som jag gjorde.

Att flytta är kluvet. Å ena sidan borde man göra det ibland, bryta ny mark och se andra vidder. Nu vet jag ju inte om jag verkligen ska flytta till Härnösand någon längre tid. Efter årsskiftet är allt i ett becksvart mörker. Samtidigt är det något fint i att inte flytta. Jag tycker om möbler. Det vore fint att ha ett hem där jag tänker att jag ska bo så länge att det är värt att skaffa en chiffonjé. Något som lär dröja ett tag.

Vantparaden 2

Utanför mitt fönster

Det grå ligger som ett filter över tillvaron och gör att söndagen blir allt mer söndag i sin stämning. Regnet är milt men konstant. Man känner nästan inte dropparna, ändå blir man blöt. Fåglarna blir så påtagliga i det här vädret. Inte bara de som bryter upp och flyger mot orter utan även de som är kvar. Det här är tiden på året då de svarta kajorna flyger lågt över Stora torget och rör sig som stora stim vid domkyrkan, såväl som utanför mitt fönster. Det är majestätiskt på något vis, där "majestätiskt" används i sin mest ödesmättade betydelse. På husen på andra sidan innegården som ligger utanför fönstret ruvar helt andra fåglar i regnet.

Björken har bara enstaka gula löv. Vart och ett som nu faller kan man se nästan som en individ. Den kraften, som sitter i det löv som klarar sig in i november, vad är den värd? Trädet lär knappast ha någon nytta av de gulnade stackarna. Se där en ovärdig liknelse för livets slutskede. Nu flög ett löv sin väg, för sig själv, i den lilla brisen. Jag förmänskligar björken och undrar om den saknar sina löv. Det gör den säkert. Aldrig kommer de igen, det kommer bara nya löv som man inte förstår lika väl. Kanske nickar då en gråsparv till lövet som flyger förbi på sin sista väg.

"Utanför mitt fönster gick människorna hem
och jag, jag hade jobb och jag var en av dem igen"

Jag tänker på Ulla Billquist

Snart har alla löv fallit av från björken här utanför. Få hänger fortfarande kvar och skälver i vinden. Vad har de för det? Trots all denna sin överlevnadskraft kommer snart vintern och hämtar dem. Jag tänker på Ulla Billquist. I min ena bokhylla har jag en vinylskiva från Sonoras röda serie med Billquists största hits. Räkna de lyckliga stunderna blott står med rosa bokstäver. Det är käraste vännen E som givit mig till den. På framsidan är Billquists anlete, med skarpt målade ögonbryn och oändligt gnistrande ögon. Jag försöker förstå hennes öde, varför det blev som det blev. Jag skrev ett långt stycke om 40-talets populärkultur och hur den verkar ha haft en förmåga att stänga in sina artister i fasta mallar. Det blev för utdraget och luddigt, så jag tar inte med det. I vilket fall blir det så märkliga kontraster. Artister som sjunger "låt ej sorg och bekymmer få trycka er, bara ta några blommor och smycka er" begår självmord. Ernst Rolf, det kanske tydligaste exemplet, får jag lov att återkomma till. Två dagar innan hon stänger in sig i sitt kök och vrider på gasspisen sjunger hon in en svensk version av Chickery chick. Det känns bara konstigt. http://open.spotify.com/track/3wFVXuUFxaFOe5xEFuzGIp

Hon föddes som Schönström 1907 i Eslöv som yngst i en barnaskara om fyra. Fadern, som varit militär och arbetat vid Generalstaben, avled i unga år. Han var inte mer än 35 då han med hjärnhinneinflamation färdades mot de sälla jaktmarkerna. Modern Gerda fick som änka ta hand om alla de små. Då var Ulla sex månader gammal. Efter att ha flyttat, via Värnamo, till Örebro startade Gerda ett kafé, och senare även rumsuthyrning, som hon försörjde sig på. Det hela är viktigt eftersom det låg i närheten av ett regemente, vilket innebar att soldaterna flockades dit för att dricka kaffe och äta bullar, som soldater plägar. Ulla kom under dessa år på 10-talet inte bara i kontakt med militärvärlden utan också musik, berättelser och en stimmig levnadsglädje.

När Ulla var 18 år kom hon i kontakt med ett skådespelande sällskap som bodde i de uthyrda rummen och då kanske framför allt med Fritiof Billquist. Han reste med Karin Swanströms teatersällskap. Genom honom kom Ulla allt mer in i teaterns värld, de blev vänner och mer än så. Hon engagerades vid teatern och de spelade tillsammans i Helsingborg och Ulla fick till och med genom Fritiofs försorg sjunga en del i radion. Annars spelade hon framför allt talroller. 1926 gifte de tu sig och Ulla blev Billquist. Året därpå fick de dottern Åsa.

Just hennes karriär ska jag inte uppehålla mig så mycket vid. Det finns att googla reda på ändå. I början av 30-talet fick hon chansen till sina första skivinspelningar. Visserligen floppade hon till att börja med, men under åren fram till kriget steg ändå hennes stjärna. Hon fick arbeta hos Ernst Rolf. Man kan höra det på hennes uttal i sången att hon varit hos Rolf. Hans garde fick just den oerhört tydliga diktionen, han lär ha varit mycket noga med just den och själv hade han en av sina starka sidor just där. Själv verkar dock Billquist ha tyckt mer om att uppträda i radio och inte behöva agera ut allt för mycket. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska närma mig henne i skriften. Tankarna ger mig ingen kronologi. Under krigsåren blev hon som vi vet den som gav röst och ton åt kriget. Under dessa år var hon kanske Sveriges främsta schlagersångerska.

"en öppen och chosefri sångerska, som förenade ett parant utseende med en ovanligt vacker stämma och hög musikalisk kultur" säger Sixten Ahrenberg på baksidan av min skiva.

Men hur ska man kunna förstå Billquists död?
Det känns väl lite sensationslystet att spekulera. Samtidigt ger dess hela mysterie mig ingen ro. Det var förstås en mycket vid skillnad mellan individen och artisten Ulla Billquist. Privat ska hon ha varit skojfrisk, ödmjuk och lite reserverad. Tydligen var hon inte sensationslysten eller mån om att göra karriär. Samtidigt fyllde krigsslutet henne med en personlig oro. Hennes satsningar på att övergå till att bli en mer seriös vis- och schlagersångerska, accepterad i de högklassiga salongerna mottogs vänligt, men inte översvallande. Vad gör man om man varit soldaternas sångerska då soldaterna vänder hem.

Hon verkar inte varit helt lätt att leva med och verkar inte fallit för helt rätt sorts killar. Men det känns som en ganska vanlig brist hos någon. För att citera http://home.swipnet.se/audiolabstockholm/ullasidan.htm

"Det kan tänkas att Ulla, med den känsliga och konstnärliga själ hon hade, och med de ouppnåeliga krav hon ställde på sig som artist, också utan avsikt ställde stora krav på äktenskapet. Den tillvaro som Ulla hade som artist, med ständiga turnéer, är också mycket slitsamt för den äktenskapliga lyckan. Trots alla framgångar levde hon i en ständig känsla av otillräcklighet. De som lärde känna henne privat berättar om henne som en rätt glad och enkel tjej. Å andra sidan var det rätt få som fick den chansen eftersom hon hade ett Garbo-aktigt behov av att få vara ifred. Men så hände det, som en blixt från klar himmel, en månad innan Ulla skulle fylla 39 tog hon sitt liv en solig lördag förmiddag den sjätte juli 1946. På fredagskvällen hade hon ätit middag tillsammans med systern Margareta och hennes man Thor Modéen. De hade tyckt att det hade varit en trevlig kväll, och Ulla hade själv skojat på hennes mer anspråkslösa sätt med den lite bullrigare Thor. Ulla hade även pratat i telefon på kvällen med dottern, som då befann sig på Ullas brors sommarställe. Ulla hade dessutom nämnt för dem att hon nästa morgon skulle resa till Värmland, och uppträda i folkparken i Karlstad. Det är således helt klart att hon avsåg att genomföra resan till Karlstad, och allt var förberett för hennes resa dit. Ute på hallbordet i lägenheten på Nybrogatan 77 låg tågbiljetten i beredskap, resväskan var färdigpackad, hennes resdräkt var framtagen. Fem minuter till, och hon hade varit på väg i den förbeställda droskan till Centralen. Men något fick henne att i sista stund ändra sig; att ta sömntabletter, vrida på gasen, stänga alla fönster [...] Det fanns inget avskedsbrev från Ulla - inte ens en liten lapp med en kort anteckning. Det har omvittnats att Ulla hade kommit hem tidigt på lördagsmorgonen till sin bostad. Utanför porten hade hon setts av en taxichaufför, storgråtande. Vad hade hänt henne? En annan omständighet var att huvuddörren till lägenheten var låst, men den separata köksdörren var olåst när polisen på måndagseftermiddagen den 8 juli skulle ta sig in i lägenheten. Varför var den olåst?"

Dottern Åsa, 19 år, var vid tillfället hemma hos Ullas syster och Thor Modéen (de kilade nämligen stadigt). Hur ska man förstå Billquists självmord? Det känns mer äkta på sättet att det är gjort så hastigt. Ett sammanbrott och så står man inte ut längre. Nåja, inte finns det några osanna självmord. Men det känns mer som beräknat då man börjar skriva brev och hålla på. Ulla lämnade oss i ovisshet. Jag kokar en andra kanna te på samma blad. Det blir svagt, nästan bara som varmvatten med en förnimmelse av te. De känsligaste konstnärshjärtan tycks brista så hårt att det gör ont i mig, som aldrig ens varit nära att träffa dem.

Eftersom hon dog 1946 är hennes verk för övrigt tillgänglig på http://www.archive.org/details/UllaBillquist-01-25

Är det klockorna som mist sin klang av gråten i världen

Min sorgfullhet började i slutet av september när jag läste den här artikeln om världens floder och sjöar. De mår dåligt. Sämst mår de där vi bor, vilket ändå känns bra. Det är alltid jobbigare när vi drabbar oskyldiga. Som hästar med skygglapparna på skenar vi runt runt på travbanan utan att märka att vi inte kommer någonstans. Vi investerar enorma summor i att sätta plåster på kräftsåren och fan vet vad. Utvecklingen vi hejar på i de fattiga länderna kommer bara göra det värre. Det hela gör mig lite uppgiven.

Jag tycker det är svårare att se vad som borde bli och vara nuförtiden. Vindkraften, bara en sån sak, var helt klart på min sida när jag var ung. "Vad ska in? Sol och vind!" Numer är det alls inte lika säkert. I Hudiksvall lär Mp gå till borgarna för att SAP och V inte gillar vindkraft. Min mor har en polare som är lite ville-bli-antroposof och som nu drar sin lans emot vindkraften (efter att ha förlorat den bittra striden om kärnkraften), jag som trodde vindkraften var ett kärleksbarn. Men icke. De stora rotorbladen lurar till sig insekter som i sin tur lurar till sig fåglar och fladdermöss. "Försiktiga beräkningar antyder att miljontals fåglar varje år dödas av vindkraften runt om i världen." Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg. Dessutom stör buller och bång. Många samer har slagits för att slippa vindkraften i närheten av sina samebyar. Exempelvis har Glötesvålens sameby tagit det hela till domstol i hopp om att slippa bli störda i sin rennäring. Samerna förlorade förstås. Det är ju det brukar betraktas som comme il faut. Varför ska det vara så svårt att gå fram utan att trampa andra på fötterna?

(Den missunnsamma sidan av mig har alltid uppskattat idén att bygga vindkraftverken där folk vill ha sina strandnära tomter.)

Det är för klimatet, och då får annat stå åt sidan. När jag ändå är inne på klimatet noterar jag att en teori om hur man skulle kunna begränsa växthuseffekten misslyckats fullständigt. Hoppen slocknar.

En teori om hur man skulle kunna bromsa koldioxidutsläppens effekter på klimatet har varit att man skulle kunna öka mängden växtplankton. Dessa encelliga organismer binder nämligen koldioxid när de dör. Genom att sprida järnpartiklar i haven skulle man stimulera tillväxten av växtplankton. Ett amerikanskt-kanadensiskt forskningsteam har nu visat att det är ett fåfängt hopp.

Jag läste i SVD att i Pakistan har den egentliga katastrofen bara börjat. Det komemr förmodligen bli om inte värre så en lång, lång väg innan det blir bättre. Vattnet var förödande, nu kvarstår förödelsen. Vad ska man ta sig till? Jag ger bort pengar, men det hjälper ju inte. Jag kan inte läsa den här sortens artiklar utan att bli alldeles tårögd. Vilken tur då att jag bara är ett klick ifrån ett roligare och lönsammare sparande!
Den är grym världen vår, och vi är grymma vi med.

Det är ungefär här som någon utbrister att ingen blir lyckligare av att vi tar på oss världens lidanden. Att det hjälper föga och att det viktiga är vad vi egentligen gör. Det är sant, men lika föga hjälper det att glädjas, och medkänsla känns ändå mer sympatiskt från min horisont. Det är en fälla där jag är fångad. För samtidigt som jag känner mig oändligt svag och otillräcklig, samtidigt som jag inte gör allt jag borde och samtidigt som jag känner en sådan leda inför hela situationen. Allt detta lidande, hur ska livet kunna tillfredsställa sinnenas behov när allt det bjuder på är detta?

Om världens utveckling

Den senaste veckan har jag känt ett rejält obehag inför världens tillstånd (först tänkte jag skriva status, förbannade facebooksvenska). Nu vet jag att det är fel. För jag har ju sett typ Gapminders grafer och hört Rosling prata, flera gånger. Men ändå. Enligt FN har antalet länder som räknas som lågt utvecklade minskat från 44 st 1990 till 26 st 2008. Jag har väl lite bra koll på världens utveckling tror jag. Fullt normalbra i alla fall. Jag är ganska dålig på geografi. Sedan vännen I började läsa på Orientalism-programmet har jag fått googla reda på lite mer. Nu vet jag att arabiska främst pratas i Nordafrika, att persiska inte alls talas så värst mycket i Tadzjikistan och Turkmenistan, att man i Pakistan talar något som heter Urdu. Men på det stora hela är jag rätt dålig på geografi. Däremot vet jag att världen inte är tudelad längre utan är ett gytter av nyanser, och sedan vissa delar av Afrika i en obegriplig knipa. Det är runt Viktoriasjön där med Darfur och sådant.

Så vi har goda skäl att tro på framtidens utvecklingsmöjligheter. Ändå har jag varit nedstämd i en vecka.

I förrgår var jag i Örebro, på Fair trade forum, och representerade Rena kläder. Det är ett nätverk som samlar typ fackförbund och vissa ungdomsorganisationer och som arbetar för att upplysa om omständigheterna i klädindustrin och ge tips på vad man kan göra för att förändra.

Jag och min kollega för dagen, N, höll föredrag om hur klädindustrin ser ut.
Just kläder är en semikomplicerad fråga när det kommer till fairtrade. Det är både en påtagligt svårare sak än låt säga kakao och kaffe. Samtidigt erbjuder det inte riktigt samma problembild som hemelektronik exempelvis. Svårigheterna ligger dels i att processen utförs i så många steg, skilda från varandra. Då Sverige industrialiserades och välfärdssamhället byggdes upp var klädindustrin en viktig app (#nysvenska). Framför allt är det väl Borås vi förknippar med detta. Denna enorma postordermarknad som det väl var frågan om. När tiden gick och bolagen växte sig större förändrades dock bilden.

Sverige blev ett land med kapitalintensiv arbetsmarknad. Många av de arbeten som krävde många och billiga knegare försvann ut mot fattigare delar av världen. Konkurrensen hårdnade allt mer till en strid på kniven om marknadsandelar. För att göra tillverkningen mer dynamisk (från företagsledningens perspektiv) slopade H&M och de andra produktionen från sin egen verksamhet. Istället började de köpa in vad de ville ha utav underleverantörer, som i sin tur gjorde detsamma. För att då slippa dras med stora lager, som förr, började man arbeta allt mer med snabba beställningar över korta perioder. Man började byta kollektioner fortare och band sig inte till längre affärer. Därför kunde man också byta underleverantör kvickt om någon annan visade sig kunna göra affären billigare och mer kvalitativt.

Det här skapar problem hos producentländerna. Nu, precis som för oss, är textilindustrierna en del av ländernas utveckling. Det är inte de problematiska områdena i Afrika som har dem. Det är växande ekonomier, främst i Sydostasien, Kambodja, Thailand, Kina osv. Men det finns en mycket skev maktfördelning som är något av ett krux. Då företagen strävar efter billiga produkter pressas producenterna. Deras överlevnad hänger på att få dessa beställningar. Knegarna, som tenderar att vara väldigt behövande, får då en mycket svag ställning, vilket leder till långa arbetsdagar, låga löner och sexuella trakasserier bland annat. Eftersom arbetarna inte har möjlighet att organisera sig så har de heller ingenstans att gå med sina bekymmer. I det arbetar Rena kläder för att uppmärksamma situationen och få folk att fråga mer om var kläderna de köper kommer ifrån och under vilka omständigheter de tillverkats. Vi försöker samarbeta med fackliga organisationer i producentländerna och föra vidare vilka önskemål de har där nere.

Nuförtiden har de stora företagen uppförandekoder, så kallade CSR, med sina principer, där de skriver in sånt som mänskliga rättigheter och ILO-konventioner. Dessa är dock problematiska. Dels därför att de är pålagda ovanifrån. Det är inte arbetarna på verkstadsgolvet som fått önska sig utan företagsledningen. Dessutom är det oftast inte fristående organ som kontrollerar utan företagen själva och det finns väl egentligen inga konsekvenser ifall de råkar bryta mot koden. Så det är ord på ett papper, en möjlighet till greenwashing inom företaget.

Sålunda talte jag och N.
Efteråt kom en skånsk karl fram och tyckte att vi visade ett tankefel.

Nu har jag med tiden blivit ganska engagerad i någon slags fairtrade-rörelse. Samtidigt är jag inte alls den riddare i skinande rustning som drar till Jerusalem för dess sak. Man träffar många på mässor o.d. som ser det som en lösning. Vi handlar under schysta villkor och fattigare länder kan dra sig ur nöden på egen hand, med hjälp av handel. En sorts socialliberal utopi. Det innebär både marknaden som lösning och ett åsidosättande av marknadens grundläggande mekanismer (tillgång och efterfrågan) Jag tror jag ser det som en slags p2p-metod. Alltså att den visserligen rimligare handeln är något mellan individer, men inte någon landhöjning. Det åsidosätter inte behovet av politiska lösningar. Som bäst kan det bara lyfta folk ur den mest grundläggande misären. Men dessvärre är det och tycks förbli en försvinnande liten del av vår handel, en försumbarhet när det kommer till världshandeln. Det är lätt som en sommarfjäril i jämförelse med den miljard som svälter. För individerna som får det bättre är förändringen däremot högst märkbar. Egentligen gillar jag ju fairtrade och det här säger jag bara för att distansera mig från alla dessa välmenande filantroper som ser lösningen i "snälla" företag och moraliserande livstilism.

Nu blev det långt. Jag får fortsätta om vad som nedstämt mig.

Modershemmet

Min mor har just flyttat in i ett litet hus.

Jag vågar ha en bild på det och utelämna min moder totalt åt främlingar eftersom det ser ut som vilket hus som helst. Med viss säkerhet kan man kanske placera det till norra Uppland eller längre upp i landet. Även om man vet typ varifrån jag kommer, kommun och sådär så ser otalet små hus ut sådär. Låt mig konstatera att det är ett hus av mycket ordinärt snitt. Men snyggt ändå. Insidan var fabulös med den gamla tapeter och gardiner som ännu hängde kvar. Nu är det här inte ett hemma-hos-reportage. Speciellt inte som jag inte tänkte be om lov om att få skriva om byggnaden.

Sen är det så att om man söker på mitt och min moders efternamn får man nio träffar. En är till en skola och resten är uppdelade på fyra hushåll. Så det är inte så svårt faktiskt. Mödernet hade till och med börjat få post på sin nya adress innan hon adressändrade. Posten är lite läskig. De vet sånt där och man begriper inte riktigt hur. Så är det på landet.

Det finns inget hönshus till så han som bodde där innan hette nog inte gubben Pettson. Men det var en gubbe och det är lite därför jag berättar det. I 1900-talets första hälft (kanske 37 eller 40-tal tror jag) var gubben strax över 32 år gammal. Då byggde han huset själv. Som jag förstod det var det också framför allt själv han gjorde det. Förmodligen fick han väl en del hjälp. Men lejonparten ville han ändå göra. När han senare flyttade hela huset för att få utsikt gjorde han det helt utan hjälp från andra. Remarkabelt om jag får säga det själv. Varken jag eller modern förstod hur det kunde ha gått till i praktiken.

Där bodde han hela sitt liv, i det lilla huset som han byggt. Och det var ett fint hus så det får man förstå. Det var fyllt av en massa små kyffen och förvaringsutrymmen. När han blev för gammal för att kunna bo där i praktiken fick han lov att skaffa sig en lägenhet i city. Saknaden blev dock för stor och han fick lov att flytta ut igen. På så vis bodde han där fram till sin död, då han var några år över 90. Huset hade inte blivit städat på år och dar när min mor köpte det eftersom gubben blivit nästan blind på äldre dagar.

Själv tänker jag på mig själv som Karl Gerhard sjunger en Wandermensch. Det är något jag mött i flera skrifter från tider då sådant som folkkynne ännu var PK. Svensken sägs vara
Bland annat såg jag det som en delförklaring till det stora antalet emigranter till USA i en gammal rapport.

(Stickspår: Egentligen var det en på många vis rimlig rapport som Mellansvenska Handelskammaren tagit fram till en större utredning som någon statlig myndighet gjorde någon gång under den sista vågen av emigration till staterna, före kvinnorna fick rösträtt. Om man bortser från det som rörde stärkande av moralen och sånt så kom de väl fram till att fattigdom, kvinnoförtryck och religiös intolerans inte var de bästa medlen för att hålla medborgarna hemma.)

I alla fall har jag därför lite svårt att tänka mig hur någon flyttar in i ett hus i skogen och bor där resten av livet, 60 år. Visst fanns det en annan tid då vi knappt bytte socken. Men jag tänker att det var en annan tid redan på 40-talet. Samtidigt är det väl ungefär samma. Städerna är likadana, människorna lär inte heller förvåna särdeles mycket. Man får hoppas att han hade en katt i alla fall. I garaget satt bilder av kungabarnen.

Jag ska försöka rita en bild av modern min också. Måste bara starta om datorn för att få photoshop att fungera. Lite känsligt kanske. Jag kommer ju få henne att se ut som en gumma i en Elsa Beskow-bok. Men flyttar man ut i skogen, ensam med sin katt och sina hundar tycker jag på något vis man får skylla sig själv. Rätt vad det är kommer hon börja gå i långklänning och svamphatt.

Vantparaden del 1

I våras då jag började mitt sökande efter vemod kom jag på en grej. I vemodssången av Anders & Putte sjunger de om "en vante som har tappat sin hand". Så då ägnade jag några dagar åt att gå ut och leta vantar tappade i snår och buskar. Här är den första fotosessionen. Kanske ett konstverk, kanske bara en omtanke. Ett klädstreck i Engelska parken:

Om vådan i att sova gemensamt

I helgen har jag varit uppe i Hälsingland för att framför allt hjälpa mödernet att flytta. Hon har köpt sig en liten och mycket pittoresk stuga som jag kanske berättar om lite senare i veckan. I vilket fall var det väldigt fint och hade jag haft en kamera (min är sorgligt sönder) hade jag kunnat fota det. Fina gamla tapeter och storblommiga gardiner. Min mor hotade med att tapetsera om, men jag tror inte hon är den som har som mest bråttom inför slika uppgifter.

I vilket fall var jag även på 25-årsfest. Även det var ute i skogen, i en nedlagd gammal skollokal. Där hyrde den jubilerande vännen Anna sig ett bo tillsammans med sin hälsingegårdsrestaurerande respektive. Festen var som en glad operett, där var dans, vin, mat, lek och glädje. Men jag ska inte uppehålla mig vid det, kalas blir ändå aldrig lika roliga när man återberättar dem. Vill man läsa om flådiga fester känns det som att man inte söker sig hit ändå.

Jag är inte helt säker på att jag berättar det här som en lättsam episod eller som ett sätt att bearbeta mina känslor av skuld och skam. Det här är ändå det rum i universum där jag kan måla upp mina nojor till grälla figurer med skräckinjagande tänder. Det kan också vara ett skabröst sätt att narcissistiskt fläka ur mig allt för personliga saker. Episoden gäller nämligen ett så delikat ämne som sömnen.

Saken var den att eftersom vi festade långt ute i skogen var möjligheterna att ta sig hem begränsade och sovplats rekommenderades (jag blev faktiskt erbjuden skjuts hem vid ettiden: mea culpa). Lite besvärligt tycker jag det är att sova med andra. Inte övermäktigt, men lite. Det ligger liksom i konceptet att någon kommer snarka och störas. Då kommer andra att vakna och bli störda utan att den som orsakar det hela kan rå för det. Som att vara sinnessjuk och mörda folk fast lite mildare. Själv vet man ju bara om att andra snarkar, om ens det.

Nu trampar jag vatten här. I vilket fall låg undertecknad i sin sovsäck mellan vännen F och E på ett par madrasser på golvet.

Yrvaken och berusad vaknade jag någon gång mitt i natten slagen av ängslan över att jag skulle tränga ut mina kamrater på madrassändarna. Men ack, bedömde jag då inte i nattens skumrask helt fel. Istället för att flytta närmre E som låg i den bortre änden av en vidsträckt madrass flyttade jag närmre F som de facto hade mycket mindre plats. Därpå somnade jag utan vidare betänkligheter.

Både E och F är i själva verket ståtligare än vad bilden kan återge. Själv måste jag banne mig säga att jag var rätt söt som bältdjur. Klen tröst.

Som jag förstått händelseförloppet låg då F på högkant bortvänd och då han åter vände sig till ryggläge krympte platsen ändå mer. Nu låg våra sovsäckar således så nära varandra att det skulle räcka med att vi vände på oss för att det skulle kännas som att vi burdust inskränkte den andres lebensraum. Vilket också inträffade minst två gånger då den stackars F fann sig brutalt väckt av den oanande förövaren, som var jag, då jag vände mig om (det kan också vara så att jag rullar runt som ett vårrusigt bältdjur när jag sover, en lustig men oerhört pinig tanke - jag föredrar min teori här)

Senare på natten vaknade jag dock igen, insåg mitt misstag och närmade mig diskret den vidsträckta madrassareal jag lämnat till vänster om mig. Den Hyde som är mitt sovande alterego fick då ta till andra medel för att störa mina medmänniskor och F fick förhoppningsvis sova ett par timmar.

För att ändå få det här till något lite käckt och sedelärande på sluttampen tänkte jag ha en sensmoral. Vad kan jag lära av detta lilla uppträde (eller ja, något uppträde var det kanske inte)? Vad jag inte lärt mig är att det bästa är att hitta någonstans att sova för sig själv så man slipper störa de oskyldiga. Vis av erfarenhet måste jag ju säga att det sällan fungerar så. Dessutom tenderar folk inte vara helt pigga på att vissa skuffas undan. Kanske är sensmoralen att den som försöker göra rätt ofta bara gör det värre. Jag misstänker att det är den här sortens tänkande som leder till vägen som går mot de knepiga asociala gubbarnas land. Då är det i vilket fall gott att ha en moder som bor i ett litet hus i skogen.

Om bilderböcker

Jag växte upp i kvällningen. Den blå timmen, som de säger i Frankrike. Vad ska man rita för bilder till det här nu då? Egentligen skulle jag vilja ha slutbilden från Sent i november när Toft står och väntar på familjen, för den är nästan som en målning av Caspar David Friedrich. Jansson verkar tycka om just den sortens bilder med människor som står med ryggen mot en och tittar mot havet och horisonten.

För att föra bort mina tankar från den ruinens brant jag nu gränslar ska jag försöka ta tag i det här med barnboken. Så kan jag få det sagt någon gång. Min ekonomiska siuation hade jag tänkt lösa genom att låna pluringar av bekanta tills dess att jag går runt. Jag har läst i boken om Trustorhärvan att det är så man bygger upp sin förmögenhet.

Men så, till barnböckernas förlovade land. En idyllisk plats där blomstrande bersåer skötta av Madickens tjänstefolk och gärdsgårdar byggda (här faller bilden lite på att jag faktiskt inte vet om man bygger en gärdsgård, heter det att man sätter den? Jag tror aldrig att någon av mina vistelser på landet har innefattat någon resning av en gärsgård, jag får googla någon gång) av drängen Alfred. Där lyser i vilket fall solen från en klarblå himmel och vi som inte längre är barn står lite lojt ointresserade inför detta rike, där brottsligheten är kvar på mysterie-nivå och där fördomar aldrig visar sig stämma. I barnbokslandet slutar det alltid lyckligt och som Anna-Clara Tidholm säger (enligt Tidholm bygger man gärdsgårdar och det är Emils pappa som gjort det, inte Alfred).

Men nog skymmer det även i barnbokslandet. Speciellt bilderboken har en förmåga att vara mycket vemodig. Jag tror det beror på samspelet mellan bild och text samt att böckerna kan vara ganska korta och direkta.



En av min barndoms kanske roligaste bilderböcker var Ulf Nilssons stora bok om Lillasyster Kanin (ibland undrar jag hur stor del av min barndom som målades av Eva Eriksson). Det var väl ingen extravagant melankolisk skapelse kanske. Men den hade, som jag vill minnas, en fin balans mellan allvar och flams. Det var en farlig värld de levde i lillasystern och storebrodern, och deras föräldrar var ohjälpligt saknade eftersom de var ute och jagade morötter. Om aftonen måste de skynda sig in eftersom de blev jagade av vildsinta rävar. Kanske hade rävarna rullskridskor, minns inte så noga och i grytet var väggarna fulla av porträtt av gamla kaniner ur släkten. Det var liksom en stämning av skymning över hela boken.

Apropå skymning fanns ett barnprogram som gick ut på att Nils Eklund läste bilderböcker och visade bilderna ur dem Skymningssagor hette programmet och hade ett bedårande intro. Annars vill jag inte prata så mycket om barnprogram eftersom jag tycker det luktar lite instängt med barnprogramsnostalgi faktiskt. Att vissa program var bra hindrar inte min insikt om att det gick mycket skräp också. Förmodligen är programmen ändå bättre nuförtiden.

Men i vilket fall, skymningen. Där satt Barbro Lindgrens lille gubbe och väntade på sin vän hunden, och farbrornallen bar sin gamla grammofon. Men jag ska inte bli långvarig om Lindgren. Hon känns inte som någon man skulle behöva tipsa om. Som en ordentlig klippa på ett stormigt hav finns hon ju där. Det mesta jag ville säga säger hon ändå bra själv i den här intervjun.

Jag går vidare. Det jag ville säga är i vilket fall att jag tror att 80-talets barnboksutveckling slog igenom ett nytt slags allvar. Döden kommer dessutom med i bilden, som något att fejsa. En bok jag och min storebror inte gillade så mycket var Tidholms Resan till Ugri La Brek där döden spelade stor roll. Till och med Pettson som liksom är glad och färggrann handlar om en ensam gubbe i skogen som bara umgås med sin katt, när man tänker på det. Visserligen har han vänner när det väl kniper (Pettson får julbesök) men då handlar ju ändå hela boken om den stora våndan inför en utebliven jul.

Nu kan jag inte barnbokshistorien. Det blir ju väldigt svårt att ha någon egentlig översyn över den eftersom man vanligtvis tar in den medan man är så liten att man inte bryr sig särdeles om hur barnboken utvecklats. Men jag har läst en kurs i barnkultur så det får väl vara nog. Den huvudsakliga utvecklingen under 1900-talet är barnperspektivet. Man börjar tala mer med barnen än till dem i böckerna. Det går från Pelle Snygg via Ture Sventon, Lennart Hellsing osv.

Det har öppnats upp för fler ämnen som barn förstår på ett språk som barn förstår.Och det är där jag tror att dunklet tränger in.

Ty barndomen är bara lycklig som minne eller generalisering. jag har en på det stora hela lycklig barndom. Som någorlunda vuxen kanjag lugnt säga att jag aldrig blev slagen eller antastad, att båda mina föräldrar var närvarande och att min far aldrig i sitt liv var en sträng lutheransk präst vars kärlek var stark och kärv, Alexander. Hör du vad jag säger Alexander? Ändå är det svårt att uppskatta de ofantliga mängder av gråt jag grinade. Jag grät och grät och har alltid varit lite blödig på något vis.
Det råkar bli så att när jag tänker mig Barbro Lindgren framstår hon nästan kroppslös. Här med en liten nimbus, framför en randig tapet.

Även de välartade barnen måste få vara något mer än typ flickorna och pojkarna som hjälper farbror Sventon, eller hänger med Pippi, eller reser till Narnia. Dåliga föredömen förresten de där lite äldre barnböckerna. Det är ju de vanartiga barnen som man minns och tycker om. Vilket intryck satte typ Anne i femböckerna egentligen? Då var nog till och med hunden en rundare karaktär.

Kanske har utvecklingen vandrat vidare ochnu även börjat släppa in natten. DN skrev för inte allt för länge sedan en artikel om Danmarks "nya bilderböcker som handlar om mord, aborter och slavar". Jag känner mig för övrigt märkligt träffad av boken om August där, Idiot.

Nu tittar artikelförfattarna längtansfullt mot Danmark och i en tidigare länk talades det om det blomstrande läget i Norge. Så verkar det vara ganska ofta. Vi sneglar på hur häftiga de är i våra grannländer. Själv har jag ingen koll. Men jag tror man kan säga att vi närmat oss den danska utvecklingen. Det har de senaste tio åren kommit väldigt fina böcker som behandlar döden t.ex.

Själv lånade jag alldeles nyligen boken Månen blev rädd. Jag hade bläddrat i den i bokhandeln och tyckt den varit fin. Och jag måste säga att Tiberg och Höglund har gjort ett riktigt praktverk. Den handlar just om en (vår) måne som blir rädd och tappar lusten för allting. Inte heller kan han gråta. Till sist tar han sig till några sargade stjärnor som lär honom det och när boken slutar lyser han visserligen igen men är både glad och ledsen. Jag tycker även Gå inte fel kamel verkar vara en alldeles föredömlig bok.

Så det ser ljust fast mörkt ut för barnboken tycker jag. Det händer saker i utvecklingen och jag tror det är spännande.