Havet finns där borta någonstans

John Botvid

Jag har just läst ut John Botvids självbiografi Beatas Pojke. Jag har läst en del självbiografier nu under våren, Edvin Adolphsons och Max Hansens bland annat. Botvids liknar Hansens på det viset att de nästan är dickensiska i sin uppbyggnad. En fattig och kärv barndom, vissa vedermödor och sedan blommar allt ut i ideliga framgångar. Edvins är intressantare, förmodligen eftersom han kanske var lite mer intellektuell. Han sätter sig i ett sammanhang så att hans levnadsberättelse också blir en historia om den svenska teaterutvecklingen. Dessutom skriver han om sitt privatliv, vilket Botvid och Hansen nästan helt utelämnar i vuxen ålder. Sorgligt nog nämner Botte alls inte sin hustru Gunborg Maria Johnson.

Men så tycks han också ganska ointresserad av att beskriva sina yrkesverksamma år. Han liksom glider ner i att enbart berätta anekdoter och citera kritiker som skrivit positiva saker om honom. Det tar också typ 140 (av 220) sidor innan han får sin första roll. Början, om hans fattiga göteborgsuppväxt med den gravt religiösa modern däremot är alldeles fabulösa. Där finns allt jag vill läsa med, värmen, hur teatern växer fram, sorgen och staden. Det är som att resten mer är skrivet för att det borde vara där. Som en annan PO Enquist skriver han förresten om sig själv i tredjeperson och kallar sig just Beatas pojke. Också på bilderna står det Beatas pojke istället för hans namn. Det är lite fint nästan när han upp i medelåldern kallar sig pojken då och då.

Jag vill minnas att Sickan i sina memoarer beklagar sig lite över att hon aldrig fick chansen att spela något med verkligt allvar och tyngd. Hon var fast i sickanfilmer. Jag har läst liknande saker om Modéen och Söderblom. Säkerligen var det fler ändå som fångades i sina egna lustiga masker. Ändå har de närmast stigjärrelsk bredd i sina karriärer om man jämför med Botvids filmkarriär. Orättvist kanske, hans teaterkarriär var väl bredare. Men som stor teaterälskare måste han ändå, då och då känt sig oförlöst. Han berättar att en gång var han nere hos posten och skulle hämta ut något, men hade glömt sin legitimation. Han frågade om biträdet inte kände igen honom, men det gjorde hon inte. I det privata hade han inte mustasch, det var något som hörde till hans filmpersona. Men tydligen bar han alltid med sig en lösmustasch, som han då satte på sig och sade till biträdet att:
"Då går jag bott!" och efter det fick han naturligtvis hämta ut vad det nu var han ville ha.
På något vis finner jag den episoden mer tragisk än komisk.
Hon trodde bara han var den han var när han klädde ut sig till någon annan.

Just perspektivlösheten blir som mest tydlig när andra kommer in i bilden, såna som är större inom teaterlivet. Ställd vid sidan om Gösta, Gerhard eller Rolf så bleknar han på något vis. Även om han ihärdigt framhåller sin roll i det hela, skymtar mellan raderna att hans roll kanske mer är flugans stolta gång på rullgardinen än de stora elefanternas dans, för att tala med Pettersson. Det är väl att ta i, men han förefaller mig ändå som en utpräglad birollsinnehavare.

Pensionat Paradiset nämner för övrigt både Botvid och Adolphson, om än i olika kontext. Botvid omtalar det eftersom det var i den som han kom på sin catchphrase "kom bott!", vilket var till stor glädje för honom och satte prägel på hela hans fortsatta karriär. Adolphson tror jag nämner filmen när han muttrar surmulet om folk som inte tror att det fanns verkligt bra filmer från den tiden och sedan säger att de ändå uppskattar Pensionat Paradiset. Då tyckte nog Edvin att hans strävan efter att få göra svensk talfilms kanske första verkligt seriösa filmer hade ett högre kulturellt värde.





Boken var förresten fin. Han har ett tjusigt språk och det är väl värt att läsa den för barndomsskildringen och de putslustiga anekdoterna.

Här nedan några av John Botvids små gubbar. Tillsammans med bland andra Holger Höglund, Sickan, Julia Caesar och Tosse.

Adolf Jahr

40-årskris

Jag har börjat misstänka att jag har en 40-årskris på lut. Jag har ventilerat frågan med vänner och bekanta, och är ännu inte på det klara riktigt med vad det innebär. Man kan, med viss rätt, hävda att jag är något ung för det. Vanligtvis bör en kanske fylla i vilket fall 30-innan det är hög tid att 40-årskrisa. Dock har jag alltid varit lite lillgammal.

Vad innebär då en 40-årskris?
Framför allt det där med småflickor. Vilket gör et hela problematiskt. Som 25-åring är det en skör gräns där. Man söker ju efter dem som är väl unga, men som ändå är lovliga. Det finns ingen nytta i att ragga på barn, och rättfärdiga sitt beteende på flashback och sådär. Det finns ju någon teori om att den ideala åldersskillnaden för ett heterosexuellt par är att kvinnan ska vara mannens ålder, delat på två, plus sju år (min moatje är två månader äldre än jag och sumpar helt beräkningen). Så hade jag ett svärmeri för en 21-åring hade det varit idealt för den teorin. Vad jag vill visa är att om min 40-årskris enbart skulle bestå i en sådan del skulle det krävas att jag typ attraherades av ungdomar i gymnasieåldern, för att det alls skulle ses som allt för ungt, i samhällets och omgivningens ögon. Människor i den åldern träffar jag i princip aldrig.

40-årskrisen är svårt för den som ändå aspirerar på att vara något utav en snällkille och feminist. Jag går visserligen i tankar på att börja bära tajta skinnbrallor och solglajor, fast det är molnigt, kanske köpa hojj. Men frågan är om det räcker.

Ålderskriser är en fråga om rädsla för åldrandet och i förlängningen döden, fast ändå inte riktigt. Snarare är det inte slutet utan den slentrianmässiga vägen dit som är problemet. Blir-det-inte-mer-än-såhär-känslan. Kroppen orkar inte lika mycket som förr, jag märker hur jag liksom jäser och ändå stelnar. Veckorna går, allt snabbare med för den delen. Jag går upp tidigt och kommer hem sent, är alltid trött i stort sett. Har ett bonuskort på Hemköp. Allting tycks stagnera, medan livet springer ifrån mig på någon helt annan ort och plats. Man borde säga upp sig och syssla med konst på Österlen, hålla mig i ett milt alkoholiserat tillstånd där mina kroppsnojor inte tar det bästa av mig. Jag spenderar alls ingen tid med mina barn. Borde se över mina prioriteringar.

Här kan en envis hävda att jag inte har några barn att spendera tid med. Och det är ju sant. Nu ja! Känns som igår när de med strålande leenden väckte mig i den arla morgonen, klättrade upp i sängen och lade sig mellan mig och E. Nu pratar de ju bara med en om de vill ha pengar.

På ett sätt ser jag ändå med förtjusning på ungdomen. De har någon slags energi och geist, ett ljus över sig. som vore de oförstörda av realitetens tuffa villkor. en stjärna släcks i ögonvrån när man svarvas av arbetslöshet och karriärkrav osv. jag säger inte att jag skulle orka med att umgås med säg 17-åringar. Men jag kan tänka mig att sitta på ett sätespar i bussen, i närheten av ett par.



http://open.spotify.com/track/1H8xONlHnKA7tNv4OF0JSZ

Ibland när hoppet tryter kryper jag till Tegnér

Allt som inte härdar det dödar