40-årskris

Jag har börjat misstänka att jag har en 40-årskris på lut. Jag har ventilerat frågan med vänner och bekanta, och är ännu inte på det klara riktigt med vad det innebär. Man kan, med viss rätt, hävda att jag är något ung för det. Vanligtvis bör en kanske fylla i vilket fall 30-innan det är hög tid att 40-årskrisa. Dock har jag alltid varit lite lillgammal.

Vad innebär då en 40-årskris?
Framför allt det där med småflickor. Vilket gör et hela problematiskt. Som 25-åring är det en skör gräns där. Man söker ju efter dem som är väl unga, men som ändå är lovliga. Det finns ingen nytta i att ragga på barn, och rättfärdiga sitt beteende på flashback och sådär. Det finns ju någon teori om att den ideala åldersskillnaden för ett heterosexuellt par är att kvinnan ska vara mannens ålder, delat på två, plus sju år (min moatje är två månader äldre än jag och sumpar helt beräkningen). Så hade jag ett svärmeri för en 21-åring hade det varit idealt för den teorin. Vad jag vill visa är att om min 40-årskris enbart skulle bestå i en sådan del skulle det krävas att jag typ attraherades av ungdomar i gymnasieåldern, för att det alls skulle ses som allt för ungt, i samhällets och omgivningens ögon. Människor i den åldern träffar jag i princip aldrig.

40-årskrisen är svårt för den som ändå aspirerar på att vara något utav en snällkille och feminist. Jag går visserligen i tankar på att börja bära tajta skinnbrallor och solglajor, fast det är molnigt, kanske köpa hojj. Men frågan är om det räcker.

Ålderskriser är en fråga om rädsla för åldrandet och i förlängningen döden, fast ändå inte riktigt. Snarare är det inte slutet utan den slentrianmässiga vägen dit som är problemet. Blir-det-inte-mer-än-såhär-känslan. Kroppen orkar inte lika mycket som förr, jag märker hur jag liksom jäser och ändå stelnar. Veckorna går, allt snabbare med för den delen. Jag går upp tidigt och kommer hem sent, är alltid trött i stort sett. Har ett bonuskort på Hemköp. Allting tycks stagnera, medan livet springer ifrån mig på någon helt annan ort och plats. Man borde säga upp sig och syssla med konst på Österlen, hålla mig i ett milt alkoholiserat tillstånd där mina kroppsnojor inte tar det bästa av mig. Jag spenderar alls ingen tid med mina barn. Borde se över mina prioriteringar.

Här kan en envis hävda att jag inte har några barn att spendera tid med. Och det är ju sant. Nu ja! Känns som igår när de med strålande leenden väckte mig i den arla morgonen, klättrade upp i sängen och lade sig mellan mig och E. Nu pratar de ju bara med en om de vill ha pengar.

På ett sätt ser jag ändå med förtjusning på ungdomen. De har någon slags energi och geist, ett ljus över sig. som vore de oförstörda av realitetens tuffa villkor. en stjärna släcks i ögonvrån när man svarvas av arbetslöshet och karriärkrav osv. jag säger inte att jag skulle orka med att umgås med säg 17-åringar. Men jag kan tänka mig att sitta på ett sätespar i bussen, i närheten av ett par.



http://open.spotify.com/track/1H8xONlHnKA7tNv4OF0JSZ

Om Tyskland, dess namn och associationer

För ett litet tag sedan funderade jag och den högt ärade E på hur det kunde komma sig att Tykland heter så olika på olika europeiska språk. Saksa, Germany, Allemagne, Deutschland och Tyskland är ganska olika ord. På vår höjd kunde vi tänka oss att Tyskland och Deutschland hade någon slags gemensam stam. Men i övrigt var det mycket märkligt. Så idag slog jag upp Tyskland via NE: ordbok, för jag ville ju veta om ordet Tyskland, inte om staten. Förslagen på vilka ord jag var intresserad av är lite roliga men också lite nedslående:

"Tyskland

Svensk ordbok ( 1–10 av 82 träffar ur Svensk ordbok ) 1 2 3 4 ... 9

anfall

²offensiv}: anfallskrig; anfallsstyrka; anfallsvåg; flyganfall; motanfall; Tyskland gick till på bred front; försvararna slog tillbaka etBET

assimilera

; assimilation

1 omvandla till större likhet med omgivningen: judarna i Tyskland var för det mesta deBET.NYANS: spec

avnazifiering

av--nazi-fi-er-ing-en• politik med syfte att befria samhället från (rester av) nazistisk ideologi i Tyskland efter andra världskriget; spec. om avlägsnande av (f.d.) nazister från viktiga posterKONSTR

avrätta

NYANS: överfört ge helt nedgörande kritik: NN:s nya film des i TysklandKONSTR.: ngn el

axel

pperar sig: blomaxel; jordaxel; koordinataxel; magnetisk IDIOM: n Rom--Berlin Tyskland och Italien och deras allierade, under andra världskrigetHIST

axelmakterna

f. plur. ORDLED: axel--makt-er-na• Tyskland och Italien samt deras allierade, under andra världskrigetHIST

biskopsdöme

NYANS: förr äv. i fråga om världslig makt: de mäktiga na i Tyskland under medeltidenHIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv

blockad

}: blockadbrytare; blockadflotta; blockadtillstånd; handelsblockad; oljeblockad; den engelska en mot Tyskland under första världskrigetBET.NYANS: om åtgärd el

buffertstat

oavsiktliga) funktionen att minska risken för krig mellan dessa: Belgien fungerade länge som mellan Tyskland och FrankrikeHIST.: sedan 1895

centralmakt

tat ingående i förbund omfattande de starkaste militärmakterna i Centraleuropa under första världskriget: erna, alltså Tyskland, Österrike-Ungern och deras allieradeBET"

Är det klockorna som mist sin klang av gråten i världen

Min sorgfullhet började i slutet av september när jag läste den här artikeln om världens floder och sjöar. De mår dåligt. Sämst mår de där vi bor, vilket ändå känns bra. Det är alltid jobbigare när vi drabbar oskyldiga. Som hästar med skygglapparna på skenar vi runt runt på travbanan utan att märka att vi inte kommer någonstans. Vi investerar enorma summor i att sätta plåster på kräftsåren och fan vet vad. Utvecklingen vi hejar på i de fattiga länderna kommer bara göra det värre. Det hela gör mig lite uppgiven.

Jag tycker det är svårare att se vad som borde bli och vara nuförtiden. Vindkraften, bara en sån sak, var helt klart på min sida när jag var ung. "Vad ska in? Sol och vind!" Numer är det alls inte lika säkert. I Hudiksvall lär Mp gå till borgarna för att SAP och V inte gillar vindkraft. Min mor har en polare som är lite ville-bli-antroposof och som nu drar sin lans emot vindkraften (efter att ha förlorat den bittra striden om kärnkraften), jag som trodde vindkraften var ett kärleksbarn. Men icke. De stora rotorbladen lurar till sig insekter som i sin tur lurar till sig fåglar och fladdermöss. "Försiktiga beräkningar antyder att miljontals fåglar varje år dödas av vindkraften runt om i världen." Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg. Dessutom stör buller och bång. Många samer har slagits för att slippa vindkraften i närheten av sina samebyar. Exempelvis har Glötesvålens sameby tagit det hela till domstol i hopp om att slippa bli störda i sin rennäring. Samerna förlorade förstås. Det är ju det brukar betraktas som comme il faut. Varför ska det vara så svårt att gå fram utan att trampa andra på fötterna?

(Den missunnsamma sidan av mig har alltid uppskattat idén att bygga vindkraftverken där folk vill ha sina strandnära tomter.)

Det är för klimatet, och då får annat stå åt sidan. När jag ändå är inne på klimatet noterar jag att en teori om hur man skulle kunna begränsa växthuseffekten misslyckats fullständigt. Hoppen slocknar.

En teori om hur man skulle kunna bromsa koldioxidutsläppens effekter på klimatet har varit att man skulle kunna öka mängden växtplankton. Dessa encelliga organismer binder nämligen koldioxid när de dör. Genom att sprida järnpartiklar i haven skulle man stimulera tillväxten av växtplankton. Ett amerikanskt-kanadensiskt forskningsteam har nu visat att det är ett fåfängt hopp.

Jag läste i SVD att i Pakistan har den egentliga katastrofen bara börjat. Det komemr förmodligen bli om inte värre så en lång, lång väg innan det blir bättre. Vattnet var förödande, nu kvarstår förödelsen. Vad ska man ta sig till? Jag ger bort pengar, men det hjälper ju inte. Jag kan inte läsa den här sortens artiklar utan att bli alldeles tårögd. Vilken tur då att jag bara är ett klick ifrån ett roligare och lönsammare sparande!
Den är grym världen vår, och vi är grymma vi med.

Det är ungefär här som någon utbrister att ingen blir lyckligare av att vi tar på oss världens lidanden. Att det hjälper föga och att det viktiga är vad vi egentligen gör. Det är sant, men lika föga hjälper det att glädjas, och medkänsla känns ändå mer sympatiskt från min horisont. Det är en fälla där jag är fångad. För samtidigt som jag känner mig oändligt svag och otillräcklig, samtidigt som jag inte gör allt jag borde och samtidigt som jag känner en sådan leda inför hela situationen. Allt detta lidande, hur ska livet kunna tillfredsställa sinnenas behov när allt det bjuder på är detta?

Om världens utveckling

Den senaste veckan har jag känt ett rejält obehag inför världens tillstånd (först tänkte jag skriva status, förbannade facebooksvenska). Nu vet jag att det är fel. För jag har ju sett typ Gapminders grafer och hört Rosling prata, flera gånger. Men ändå. Enligt FN har antalet länder som räknas som lågt utvecklade minskat från 44 st 1990 till 26 st 2008. Jag har väl lite bra koll på världens utveckling tror jag. Fullt normalbra i alla fall. Jag är ganska dålig på geografi. Sedan vännen I började läsa på Orientalism-programmet har jag fått googla reda på lite mer. Nu vet jag att arabiska främst pratas i Nordafrika, att persiska inte alls talas så värst mycket i Tadzjikistan och Turkmenistan, att man i Pakistan talar något som heter Urdu. Men på det stora hela är jag rätt dålig på geografi. Däremot vet jag att världen inte är tudelad längre utan är ett gytter av nyanser, och sedan vissa delar av Afrika i en obegriplig knipa. Det är runt Viktoriasjön där med Darfur och sådant.

Så vi har goda skäl att tro på framtidens utvecklingsmöjligheter. Ändå har jag varit nedstämd i en vecka.

I förrgår var jag i Örebro, på Fair trade forum, och representerade Rena kläder. Det är ett nätverk som samlar typ fackförbund och vissa ungdomsorganisationer och som arbetar för att upplysa om omständigheterna i klädindustrin och ge tips på vad man kan göra för att förändra.

Jag och min kollega för dagen, N, höll föredrag om hur klädindustrin ser ut.
Just kläder är en semikomplicerad fråga när det kommer till fairtrade. Det är både en påtagligt svårare sak än låt säga kakao och kaffe. Samtidigt erbjuder det inte riktigt samma problembild som hemelektronik exempelvis. Svårigheterna ligger dels i att processen utförs i så många steg, skilda från varandra. Då Sverige industrialiserades och välfärdssamhället byggdes upp var klädindustrin en viktig app (#nysvenska). Framför allt är det väl Borås vi förknippar med detta. Denna enorma postordermarknad som det väl var frågan om. När tiden gick och bolagen växte sig större förändrades dock bilden.

Sverige blev ett land med kapitalintensiv arbetsmarknad. Många av de arbeten som krävde många och billiga knegare försvann ut mot fattigare delar av världen. Konkurrensen hårdnade allt mer till en strid på kniven om marknadsandelar. För att göra tillverkningen mer dynamisk (från företagsledningens perspektiv) slopade H&M och de andra produktionen från sin egen verksamhet. Istället började de köpa in vad de ville ha utav underleverantörer, som i sin tur gjorde detsamma. För att då slippa dras med stora lager, som förr, började man arbeta allt mer med snabba beställningar över korta perioder. Man började byta kollektioner fortare och band sig inte till längre affärer. Därför kunde man också byta underleverantör kvickt om någon annan visade sig kunna göra affären billigare och mer kvalitativt.

Det här skapar problem hos producentländerna. Nu, precis som för oss, är textilindustrierna en del av ländernas utveckling. Det är inte de problematiska områdena i Afrika som har dem. Det är växande ekonomier, främst i Sydostasien, Kambodja, Thailand, Kina osv. Men det finns en mycket skev maktfördelning som är något av ett krux. Då företagen strävar efter billiga produkter pressas producenterna. Deras överlevnad hänger på att få dessa beställningar. Knegarna, som tenderar att vara väldigt behövande, får då en mycket svag ställning, vilket leder till långa arbetsdagar, låga löner och sexuella trakasserier bland annat. Eftersom arbetarna inte har möjlighet att organisera sig så har de heller ingenstans att gå med sina bekymmer. I det arbetar Rena kläder för att uppmärksamma situationen och få folk att fråga mer om var kläderna de köper kommer ifrån och under vilka omständigheter de tillverkats. Vi försöker samarbeta med fackliga organisationer i producentländerna och föra vidare vilka önskemål de har där nere.

Nuförtiden har de stora företagen uppförandekoder, så kallade CSR, med sina principer, där de skriver in sånt som mänskliga rättigheter och ILO-konventioner. Dessa är dock problematiska. Dels därför att de är pålagda ovanifrån. Det är inte arbetarna på verkstadsgolvet som fått önska sig utan företagsledningen. Dessutom är det oftast inte fristående organ som kontrollerar utan företagen själva och det finns väl egentligen inga konsekvenser ifall de råkar bryta mot koden. Så det är ord på ett papper, en möjlighet till greenwashing inom företaget.

Sålunda talte jag och N.
Efteråt kom en skånsk karl fram och tyckte att vi visade ett tankefel.

Nu har jag med tiden blivit ganska engagerad i någon slags fairtrade-rörelse. Samtidigt är jag inte alls den riddare i skinande rustning som drar till Jerusalem för dess sak. Man träffar många på mässor o.d. som ser det som en lösning. Vi handlar under schysta villkor och fattigare länder kan dra sig ur nöden på egen hand, med hjälp av handel. En sorts socialliberal utopi. Det innebär både marknaden som lösning och ett åsidosättande av marknadens grundläggande mekanismer (tillgång och efterfrågan) Jag tror jag ser det som en slags p2p-metod. Alltså att den visserligen rimligare handeln är något mellan individer, men inte någon landhöjning. Det åsidosätter inte behovet av politiska lösningar. Som bäst kan det bara lyfta folk ur den mest grundläggande misären. Men dessvärre är det och tycks förbli en försvinnande liten del av vår handel, en försumbarhet när det kommer till världshandeln. Det är lätt som en sommarfjäril i jämförelse med den miljard som svälter. För individerna som får det bättre är förändringen däremot högst märkbar. Egentligen gillar jag ju fairtrade och det här säger jag bara för att distansera mig från alla dessa välmenande filantroper som ser lösningen i "snälla" företag och moraliserande livstilism.

Nu blev det långt. Jag får fortsätta om vad som nedstämt mig.