40-årskris

Jag har börjat misstänka att jag har en 40-årskris på lut. Jag har ventilerat frågan med vänner och bekanta, och är ännu inte på det klara riktigt med vad det innebär. Man kan, med viss rätt, hävda att jag är något ung för det. Vanligtvis bör en kanske fylla i vilket fall 30-innan det är hög tid att 40-årskrisa. Dock har jag alltid varit lite lillgammal.

Vad innebär då en 40-årskris?
Framför allt det där med småflickor. Vilket gör et hela problematiskt. Som 25-åring är det en skör gräns där. Man söker ju efter dem som är väl unga, men som ändå är lovliga. Det finns ingen nytta i att ragga på barn, och rättfärdiga sitt beteende på flashback och sådär. Det finns ju någon teori om att den ideala åldersskillnaden för ett heterosexuellt par är att kvinnan ska vara mannens ålder, delat på två, plus sju år (min moatje är två månader äldre än jag och sumpar helt beräkningen). Så hade jag ett svärmeri för en 21-åring hade det varit idealt för den teorin. Vad jag vill visa är att om min 40-årskris enbart skulle bestå i en sådan del skulle det krävas att jag typ attraherades av ungdomar i gymnasieåldern, för att det alls skulle ses som allt för ungt, i samhällets och omgivningens ögon. Människor i den åldern träffar jag i princip aldrig.

40-årskrisen är svårt för den som ändå aspirerar på att vara något utav en snällkille och feminist. Jag går visserligen i tankar på att börja bära tajta skinnbrallor och solglajor, fast det är molnigt, kanske köpa hojj. Men frågan är om det räcker.

Ålderskriser är en fråga om rädsla för åldrandet och i förlängningen döden, fast ändå inte riktigt. Snarare är det inte slutet utan den slentrianmässiga vägen dit som är problemet. Blir-det-inte-mer-än-såhär-känslan. Kroppen orkar inte lika mycket som förr, jag märker hur jag liksom jäser och ändå stelnar. Veckorna går, allt snabbare med för den delen. Jag går upp tidigt och kommer hem sent, är alltid trött i stort sett. Har ett bonuskort på Hemköp. Allting tycks stagnera, medan livet springer ifrån mig på någon helt annan ort och plats. Man borde säga upp sig och syssla med konst på Österlen, hålla mig i ett milt alkoholiserat tillstånd där mina kroppsnojor inte tar det bästa av mig. Jag spenderar alls ingen tid med mina barn. Borde se över mina prioriteringar.

Här kan en envis hävda att jag inte har några barn att spendera tid med. Och det är ju sant. Nu ja! Känns som igår när de med strålande leenden väckte mig i den arla morgonen, klättrade upp i sängen och lade sig mellan mig och E. Nu pratar de ju bara med en om de vill ha pengar.

På ett sätt ser jag ändå med förtjusning på ungdomen. De har någon slags energi och geist, ett ljus över sig. som vore de oförstörda av realitetens tuffa villkor. en stjärna släcks i ögonvrån när man svarvas av arbetslöshet och karriärkrav osv. jag säger inte att jag skulle orka med att umgås med säg 17-åringar. Men jag kan tänka mig att sitta på ett sätespar i bussen, i närheten av ett par.



http://open.spotify.com/track/1H8xONlHnKA7tNv4OF0JSZ