August konverserar Myndighetssverige

"Hej!

Nu vet jag inte om jag valde rätt ämne. Men med lite tur kommer det nog rätt till slut. Jag funderar över min skatt. Nu när jag deklarerade visade det sig att jag skulle få ganska mycket pengar tillbaka. Och då tycker jag inte jag har betalat så himla mycket i skatt. Visst är jag glad för pengarna jag får tillbaka. Men samtidigt slås jag av tanken att jag tror att många av de pengarna som jag nu inte betalar i skatt i själva verket skulle användas klokare och mer samhällsfrämjande i statens händer. Så det jag undrar är om det finns något enkelt sätt att justera upp min skatt, så jag ger mer till staten? Eller finns det någon annan lösning."

"Hej August!

När det gäller själva skatten har Skatteverket inte rätt att ta ut varken mer eller mindre skatt än vad som följer på de uppgifter som lämnats i din deklaration. Den möjlighet du eventuellt skulle kunna ha att betala just mer i skatt är att avstå från eventuella avdrag du gjort i deklarationen. I så fall behöver du begära en omprövning, lämpligen på blankett SKV 6891:

http://www.skatteverket.se/download/18.4f3d00a710cc9ae1c9c80006611/689106.pdf

Ett annat, betydligt enklare, alternativ till att låta staten ta hand om pengarna vore istället att skänka dem till någon välgörenhetsorganisation, stiftelse, förening eller liknande med ett syfte som du sympatiserar med."

Som Västerås-vän brinner man ju lite extra för ASEA

Min vän Tolstoj

"Fastän människorna, som till ett antal av några hundra tusen samlats på ett föga vidsträckt område, bemödat sig om att vanställa den mark, där de trängt sig samman; fastän de slagit in stenar i marken, för att ingenting skulle växa därpå; fastän de rensat undan varje uppstickande grässtrå; fastän de rökt ner med stenkol och fotogen; fastän de huggit bort träden och fördrivit fyrfotadjur och fåglar, -- så var våren ändå vår, till och med i staden."

En alldeles fabulös begynnelsemening.

Ibland tittar jag till platsannonserna

"Talangjägarna söker för kunds räkning en arkivarie. Kundföretaget som du kommer att arbeta på verkar i en väldigt internationell miljö och sitter i mycket spektakulära lokaler i Stockholm city."

Att Talangjägarna är ett icke förtroendeingivande namn (bara en sån sak som att en jägare väl oftast dödar sitt villebråd gör mig osäker) eller att en internationell miljö borde vara något absolut och därmed inte kan vara "mycket internationell" (tror jag) glömmer jag när jag tänker på hur spektakulära [dvs. mycket spektakulära] lokaler de måste ha. Jag har visserligen ett jobb redan. Men är det något lansfiskalen i Västerås saknar är det mycket spektakulära lokaler. Man kan nästan säga att våra lokaler är ordinära.

Om mångfalden i föreningssverige

I helgen var jag på Röda Korsets ungdomsförbunds årsmöte, som den filantrop jag nu är. Det är andra året jag varit det. Detta år var det lite speciellt, då Svenska Röda Korset hade det i samma veva. Förutom att vara en tillställning full av demokrati, möten (i dubbel bemärkelse) och kommunikation så

Föreningssverige är på många vis en mycket småborgerlig historia. Och framför allt inom den sortens välgörenhetsföreningar som Röda Korset, Rädda Barnen, Lutherhjälpen. Inte nödvändigtvis frikyrkliga föreningar, men harmlösa, snälla. Dit dras societetsdamerna som flugor till skit. Aldrig förr har jag väl sett en sådan hord av medelklasskvinnor, i övre medelåldern. Det var hundratals av dem! När de kom gående i grupp, förbi i korridoren, var de så lika så om de hade sprungit runt i en ring hade man aldrig märkt att det var samma som kom flera gånger. Deras hårdaste debatt handlade om babypaketen, som de brukar sticka. Centralstyrelsen ville avskaffa dem, för att de inte längre fyller något behov. Ingen tar emot dem, så de paketen blir en stor administrativ börda.

Ungdomsförbundet är visserligen mer mångsidigt. Där finns det till och med riktiga invandrare (på riktigt alltså, inte bara adopterade!) och en inte helt oansenlig del män. Fast männen är i klar minoritet. Det verkar inte riktigt vara deras/våran grej det där med att hjälpa andra. Sen tror jag faktiskt inte det var någon same eller rom där. Dock, det finns en ambition att nå ut till kidsen i hooden, inte för att hjälpa dem utan för att få dem att hjälpa andra som behöver än mer hjälp (nu antyder jag ju att kidsen i hooden faktiskt behöver hjälp, men det gör vi väl alla ibland).

Däremot är något slående. Det är hur homogena vi är när det kommer till utbildning och klass. Det hela förefaller nästan komiskt. Där finns en närmast skriande frånvaro av allt vad arbetare heter (överklassen lyser väl också med sin frånvaro antar jag). Den stora majoriteten läser finare utbildningar på olika universitet, andra går på gymnasiet och är så flagrant duktiga i pluggämnena att det ska mycket till för att de inte ska gå vidare till universitetsvärlden senare. Jag blev nästan lite rädd, trots att jag visste att det skulle se ut såhär. Nog hade det räckt om det var så det såg ut, men det är mer specifikt än så. För bland universitetsstudenterna är det också blott en liten skärva som engagerar sig i RKUF. Närmare bestämt är det vissa jurister, ekonomer och folk som läser pol.mag-programet (dvs. samhällsvetare utan klar riktning i livet). Uppsala stod nästan för mångfald eftersom vi skickade med en humanist (jag) och en sjuksköterska.

Nästan som reklam

Om journalistiken

När jag lyssnar på Ring P1 (redan här har det gått snett) eller läser olika kommentarer på nätet angående den här kungahistorien är hur folk ser på journalister. Själva grundhistorien tycker jag är förhållandevis ointressant. Dels säger inte historien särdeles mycket om statsskicket. Sen tycker jag inte någon bör gå på strippklubb, oavsett vilka de är. Inte bara tyder det på att de har en taskig syn på kvinnor, man visar ju dessutom med all önskvärd tydlighet att man saknar klass, smak och elegans.

Många tycks fruktansvärt ilskna på journalister i allmänhet, och kvällstidningsjournalister i synnerhet. Det är dags att lämna kungafamiljen i fred nu. Att journalisterna inte skäms och inte utreder någonting annat.

Fast det gör de ju, om man läser annat än löpet. De flesta skriver ju faktiskt ganska lite om kungen. Läser man DN eller SvD är det nog ganska lätt att hoppa över just de sidorna. Vill man stödja något som inte alls skvallrar om Silvia och Kungen finns ju alltid de stora europeiska tiningarna, Le Monde, Der Spiegel, Londdon Times m.fl. Vill man undvika monarkskvallret är det lätt att göra det. Även lokalpressen håller sig oftast på sin nivå. Jag är helt övertygad om att det finns tidningar som svarar mot majoritetens behov, det gäller bara att hitta dem.

Kvällspressen säljer på lösnummer och är därför mer sensationslystna. Därför går de längst när det kommer till den här sortens frågor. Och det är ju givetvis inte särdeles ärevördigt av dem. Många familjer har fått lida och många tår har trampats på. Men det här är ju inte någon anmärkningsvärt hård granskning. Kungafamiljen blir inte hårdare åtgången än vad ex.vis. KP-Ola blev innan dem. Kungen är ju dessutom statsmakten och på många vis viktigare att granska än KP-Ola. Det är i vart fall så tidningarna arbetar, och på det viset säljer de fler nummer. De ger läsarna vad läsarna vill ha. Spott ut.

Men aftontidningarna är inte på en anmärkningsvärt låg nivå. Tänk på hur låga de var under 90-talet. Vi är långt ifrån Tom Hjeltes barbari.

På något vis vore väl det bästa att inte köpa de tidningarna som ligger på en nivå man inte tycker om. å så vis utövar man ju också lite konsumenttryck. Men det är inte frågan om att bojkotta. För det antyder ju att man ändå är intresserad. Det finns ju många tidningar man inte köper eftersom man struntar i vad som står i dem. Svårare än så behöver det ju inte vara. Därmed stöttar man ju också de journalister som gör ett bra jobb, genom att läsa deras tidningar.

Det är lätt att sitta på höga hästar och gnälla över tillståndet i journalistiken. Men mina tankar går åt de stackars grävande reportrarnas familjer. Vem vet hur de har det när folk är så negativa.

Nästan som reklam

Jag kom på en idé om att försöka hitta på något rolig med gammal reklam. Det här är första steget. Får se om jag får till något roligt någon gång också.

Hejdar mig ...

Jag hade på gång ett längre resonemang om att jag borde dra ner på det mesta utom att läsa böcker, lyssna på musik och titta på konst. Som någon slags torr hedonist. Sen tänkte jag att jag ändå tycker ta-vara-på-livet-sensmoraler är en form av jubelpekoral som jag inte vill sprida. Jag börjar bara tänka på döden.