Om mångfalden i föreningssverige

I helgen var jag på Röda Korsets ungdomsförbunds årsmöte, som den filantrop jag nu är. Det är andra året jag varit det. Detta år var det lite speciellt, då Svenska Röda Korset hade det i samma veva. Förutom att vara en tillställning full av demokrati, möten (i dubbel bemärkelse) och kommunikation så

Föreningssverige är på många vis en mycket småborgerlig historia. Och framför allt inom den sortens välgörenhetsföreningar som Röda Korset, Rädda Barnen, Lutherhjälpen. Inte nödvändigtvis frikyrkliga föreningar, men harmlösa, snälla. Dit dras societetsdamerna som flugor till skit. Aldrig förr har jag väl sett en sådan hord av medelklasskvinnor, i övre medelåldern. Det var hundratals av dem! När de kom gående i grupp, förbi i korridoren, var de så lika så om de hade sprungit runt i en ring hade man aldrig märkt att det var samma som kom flera gånger. Deras hårdaste debatt handlade om babypaketen, som de brukar sticka. Centralstyrelsen ville avskaffa dem, för att de inte längre fyller något behov. Ingen tar emot dem, så de paketen blir en stor administrativ börda.

Ungdomsförbundet är visserligen mer mångsidigt. Där finns det till och med riktiga invandrare (på riktigt alltså, inte bara adopterade!) och en inte helt oansenlig del män. Fast männen är i klar minoritet. Det verkar inte riktigt vara deras/våran grej det där med att hjälpa andra. Sen tror jag faktiskt inte det var någon same eller rom där. Dock, det finns en ambition att nå ut till kidsen i hooden, inte för att hjälpa dem utan för att få dem att hjälpa andra som behöver än mer hjälp (nu antyder jag ju att kidsen i hooden faktiskt behöver hjälp, men det gör vi väl alla ibland).

Däremot är något slående. Det är hur homogena vi är när det kommer till utbildning och klass. Det hela förefaller nästan komiskt. Där finns en närmast skriande frånvaro av allt vad arbetare heter (överklassen lyser väl också med sin frånvaro antar jag). Den stora majoriteten läser finare utbildningar på olika universitet, andra går på gymnasiet och är så flagrant duktiga i pluggämnena att det ska mycket till för att de inte ska gå vidare till universitetsvärlden senare. Jag blev nästan lite rädd, trots att jag visste att det skulle se ut såhär. Nog hade det räckt om det var så det såg ut, men det är mer specifikt än så. För bland universitetsstudenterna är det också blott en liten skärva som engagerar sig i RKUF. Närmare bestämt är det vissa jurister, ekonomer och folk som läser pol.mag-programet (dvs. samhällsvetare utan klar riktning i livet). Uppsala stod nästan för mångfald eftersom vi skickade med en humanist (jag) och en sjuksköterska.