Protest
muttrar jag och köper skogaholmslimpa. Surdegsbröd är inte längre den hetaste av trender. SR:s Meny funderar om det går vidare med korvstoppning och Stil funderar om inte trenden att cykla kan vara som en motsvarighet till surdegarna. Man får hålla hårt i sina nöjen innan de blivit till en ”livsstil”. Livsstil är något av en fulkultur som finns i urbana miljöer. Kanske var det annorlunda. Det är möjligt att antroposoferna på 80-talet kallade det en livsstil. Jag kan inte ordets historia.
Livsstil har blivit som en legitim väg till fundamentalism. Under 2000-talet har veganerna blivit allt mer helylle. Ofta snälla personer som har ett svårt men spännande val bakom sig. Bilden är kanske inte längre den av rabiata djurrättsförespråkare som ägnar all sin fritid åt att släppa loss smådjur ur småburar. En sak som tycks alstra sällan skådad vrede i breda folklager. Häcklare och hånare, allmoge och vänner av ordning ville alla sticka kniven i dessa fiender. Men nu är tiden en annan. Det är så många andra som valt att äta suspekta dieter av oetiska skäl, av livsstilsanledningar. Vi mår i själva verket bäst om vi slutar äta vad vi tycker om. Det som är äckligt är förmodligen det nyttigast för oss. Fienden är där inte någon skrupulös pälsfarmare utan Livsmedelsverket. Denna förhatliga myndighet som tror på tallriksmodellen.
Det är förmodligen nyttigast för oss att träna med blöta strumpor, för det är ju mycket jobbigare. Kan bli en del av en nyttighetslivsstil.
Mac är inte ett företag utan en livsstil. Får en att vilja ha en griffeltavla.
Protest muttrar jag, och delar upp tallriken i trekanter med potatis, grönsaker och protein. Suddar ut något jag just skrivit, med hartassen.
Det finns en risk som ung människa att bli med i trender. Trender går som influensaepidemier utan vaccin. Multiresistenta farsoter smyger sig in överallt.
När man är äldre utvecklar man någon slags immunitet. Man går mer oförändrad genom tiden. Min mor kan baka surdegsbröd i rustika lerkärl utan att någon börjar tänka på hipsters. Tanter i skogen kan inte bli hipsters, knappast gubbar heller. Och det är en stor fördel för dem. Bravo! Det farliga för oss unga är självmedvetenheten. Ty självmedvetenheten är en farsot som dödar fjärilar i magen. Idag hade Aftonbladet en metod för att få bort pirr i benen på löpet. Om man sen bara fick en metod att släcka sina drömmar och förhoppningar så kanske man blir en riktig vuxen en vacker dag. But I digress.
Livsstil är sällan ett politiskt ställningstagande. Ibland har det med etik att göra, ibland med hälsa, ibland med stil. Men det är något man gör mycket för sig själv. Med loj tolerans köper man sin KRAV-lax och försöker undvika att döma de som köper den sista torsken, inte bara i butiken utan en stor del av havet.
Frågan är bara vad de söker. Det är beundransvärt att välja ett liv som är miljövänligt och hållbart i längden. Men hållbarhet innebär ju att vara långsiktig. Att nervöst flacka mellan trenderna är bara ett sätt att köa till kommersialismens marknadsfält. Skillnaden är kanske mest att stekarna vill åka berg-och-dalbana medan andra vill åka flumride (avdelningen långsökta liknelser). Den grupp som lever miljövänligast lär ju ändå vara de fattigaste, som inte har råd med utlandsresor och onödiga excesser. Långsiktigheten är den naturens vän som har så svårt att bli en trend.
Själv är jag inget föredöme på något vis. Kulorna rullar in och ut och jag är på alla vis en del av grottekvarnen som snabbt maler sönder allas vår gemensamma moder. Men då jag reser kollektivt utan att flyga så särdeles ofta, inte äter kött, sopsorterar och saknar husdjur så håller mitt ekologiska tassavtryck ändå formen. Jag har till och med en miljömobil, vars skal är tillverkat av petflaskor. Så jag har möjlighet att inta en moralisk höjdpunkt (moral highground). Dock tycker jag inte om att förhäva mig eller tro att jag är något särskilt.
Oviljan att delta i trender blir ju i själva verket också det ett sätt att leva. Jag minns hur jag nästan slutade använda min nyinförskaffade kavaj i besvikelsen när jag började gymnasiet och insåg att det den hösten var lite ballt med kavaj. Även det blir ju ett sätt att låta andra styra vilka plagg man har på sig. När det blir värsta grejen att plocka lingon och skriva dikter, ska man behöva sluta med det också? Eller tro på sig själv så mycket att man tror att just det förhållande mandrom har till lingon och poesi är så särpräglat att det ändå inte kommer bli en fluga.
Hos Polisen är herrmodet ändå att vara grov och snaggad, vilket jag, i all min yvighet, knappast lever upp till.
På Ring P1 säger en äldre kvinna att man ska tvätta händerna så lång tid som det tar att sjunga Blinka lilla stjärna. En lång tid om man tar med både ”fjärran lockar” och omkvädet av första biten. Kanske kan vara något för SoFo.
Protest, säger jag och väntar med att publicera texten. För om jag gjorde det samma dag som de sa det där på radion kanske jag skulle vara med i sista skriket på något vis. Det var ju det jag ville undvika.
