Schlieffenplanen anno 2011, tidigt skede

Lilla Edets kommun är inne i en expansiv fas med byggnation av fyrfältsväg och dubbelspårig järnväg mellan Göteborg och Trollhättan. Förutsättningarna för en positiv befolkningsutveckling ökar betydligt under kommande år. När tåget står klart i dec 2012 tar du dig mellan Göteborg och Lödöse på 22 minuter, detta befäster Lilla Edets kommun som en attraktiv pendlingskommun i Göteborgsregionen.

Till nyår

Ellen Key säger det bättre än jag kan. Men så kan man ju inte resonera, så jag säger väl så väl jag kan. Eller det gör jag inte egentligen. Jag säger det så väl jag kan, om jag kastar ihop texten hastigt och utan eftertanke.


Min pelargon lider något alldeles förfärligt. Den senaste bussresan jag tagit med stackaren på tog nästan knäcken på den sista lilla gnuttan liv som ännu bor i dess spröda grenverk. Nu har den tappat sina blad och förlorat påtagliga mängder jord. Den klarar säkert krisen, men om en blomma kan vandra i dödsskuggans dal gör den förmodligen det nu. I antropomorfismens namn måste jag säga att det är en modig liten krake. Den möter som alla vi andra det nya året med döden i hälarna.

Få högtider är så förskräckligt sanna som nyåret. Midsommar är förstås värre. Den bygger ju på någonting faktiskt omkring oss nyår är bara en mänsklig konstruktion, bra för att någonstans ska vi ju byta år också. Vi firar att ännu ett år läggs till den förflutna högen och att ännu ett varv i den brådstörtande dansen ska ta sin början. Dödens hjul tar ännu en tur, lidandet, misären och sorgen fortsätter, såsom det alltid gjort.

Återigen är jag utan hem i världen. Jag är även utan mening i tillvaron. Det matchar varandra, ungefär såsom ens mössa och vantar borde göra. Min mössa har jag glömt på bussen. Men vantar har jag nya, och dyra med för den delen. Skinnhandskar som jag hoppas ska kunna värma mig en lång tid, tills jag tappar även dem. Jag tappar bort saker, småsaker som jag inte behöver men som det känns dumt att bli av med. Gåvor, tankar och känslor. Och när sedan folk frågar vart de tagit vägen får jag ljuga och säga att de är hemma i en byrålåda.

Fast egentligen har jag ingen byrålåda, knappt ens ett hem. I Kicki från Duvemåla sjunger Kicki att hemma är:

"En plats där jag får vara stilla, där ingen tränger sig inpå"

Kanske kommer vi en gång till en sådan plats. Ett hem där våra andens djur får andas ut, dessa utmärglade kreatur. De får sätta sig ned och dricka ur en källa som inte bara är förbittrad av galla och smuts. Men det här är förstås bara ord. En metaforisk bild som nog inte betyder något särdeles. Hey! Fånga dagen! Sadla hästen, tuta i trumpeten, uppvigla hunden, full ritt i jakt på dagen! Nu har vi den snart! Fram med nät och snaror!

Jag tänkte undvika att tala om snö. Liksom andra har jag skottat och tittat på granarna. Liksom andra har jag skådat ut över nejderna och tänkt att varthän man än ser breder vyerna ut sig som insmickrande julkort. Mörkret är digert och oändligt djupt. Man kan titta rakt in i det utan att se igenom. Natten är stor, lång. Kanske finns det en gryning en gång, så mycket vet inte jag. Kanske finns det en plats där vi får lugn och ro. En tid när människor lever som människor. Kanske kommer ett år då vi får sitta ner och tala om det som är viktigt, med folk som lyssnar och förstår. Än är gryningen långt borta. Jag tänker som Ferlin:

De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar.

Vid mina fötter sover ett par hundar. Utomhus strövar en katt runt. Vi släppte ut den för trekvart sedan. Men när min bror oroligt tittade efter den ville lille Attila i alla fall inte in. Bror min, den ena, tittar på Kunskapskanalen, mor har gått på dans. Det är stilla och lugnt i det lilla huset, ute i en skog som på det stora hela är mig främmande. Den ena hunden har nu vaknat till och knuffar mig på armen med nosen för att jag ska klappa den.

Men, sopa bort min sura min. Sudda. Mitt löfte för 2011 blir nog att få antalet slavar ner under 12 miljoner igen. Framför allt tänkte jag slå mot sexhandeln. Håller verkligen tummarna för det här.

Låt oss se fram emot tiden! Snart kommer våren, o den grönskande våren. Min vår, din vår, alla vackra flickors vår! Jag är inte den som möter tiden med ängslan och ständig oro! Verkligen inte! Som ett lyckligt slut vill jag citera en text av Fröding:

En nyårslåt

En var har sin sorg
och jag har min sorg,
och varje år har sin ynkedom,
Av mask, som frätte,
och regn, som vätte,
och sol, som stack, blev vår lada tom.
Men var ej ledsen, min flicka lilla,
det skall väl en gång bli väl igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Och gården brände
och lyckan rände
till skogs och där har hon glömt sig kvar.
Och nöd är bitter
och ingen gitter
att hjälpa stackarn som inget har.
Men strunt i svälten, min flicka lilla,
vi få väl börja på nytt igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Teddybjörnen

Istället för att prata om den annalkande högtiden (If I could work my will, [...] every idiot who goes about with 'Merry Christmas' on his lips, should be boiled with his own pudding, and buried with a stake of holly through his heart. He should!") och min stress inför denna tänkte jag lägga upp en bild. Andra saker jag inte tänker mer än nämna är huvudvärk, det kyliga draget från fönstret eller att jag återigen kastats ut i arbetslöshetens mörker. Det svåraste med det senare är att jag återigen måste söka förklä mina äkta känslor i mask. Visa livsledan som nyfikenhet, uppgivenheten som anspråkslöshet och oron som ligger bakom mina beslut måste jag klä i rationella argument.

Bilden blir egentligen väl liten. Den är mycket större i original. Men huvudlinjerna går nog fram ändå. Det är en illustrering av Stefan Sundström – Teddybjörnen som jag brukar stampa runt på rummet till och sjunga med i för att avreagera mig. Jag tror man ska kunna klicka på bilden och få fram en större version, där en liten järv i ena trädet syns.

Den arbetande människan

En rapport från min lilla kugge i det stora hjulet

Nu när mitt kneg ser ut att sjunga på sista versen, i alla fall för den här gången, ska jag väl ändå ta mig i kragen och berätta vad det går ut på. Jag arbetar som assistent vid landsarkivet i Härnösand. Ack, vart har mina helger tagit vägen? Ack, får jag dem någonsin åter?

Varje omvälvning i livet möter jag med oro. Tur då att det finns alkohol. Ömt min butelj, som ett dibarn jag suger. I måndags var jag på en arbetsintervju i Eskilstuna. Ett främmande jobb, en främmande stad, säkert tusen möjligheter som störtar fram i rasande hastighet längsmed livets räls. Det är för övrigt rysligt dumt att oroa sig som jag gör, men så är jag inte mer än människa heller. Varde min dumhet mig förlåten. Mea culpa.

Så istället för att göra det jag ska håller jag på att omvärdera livet en smula. Det är ofta lättare. Men tillbaka till mitt jobb. Jag arbetar med handlingar som rör fastigheter. Då fastigheter byter ägare, intecknas eller något, säg en väg eller en kraftledning, dras över tomten, då sparar de illvilliga myndigheterna ett papper om detta. Det är för att myndigheterna vill ha det som det var i 1984, det muntra 80-talet då offentliga sektorn växte sig fed och bred.

Dessvärre används inte dessa akter enbart för att katalogisera individernas integritet, utan även för myndigheters, företags och privatpersoners nytta. Vilsna själar som vill veta vad de ska betala i skatt vänder sig för att få en köpesumma som de kan räkna på. Andra vill veta när eller under vilka former någonting skedde. Således väller det in ärenden till oss. Horder av människor skriker efter att vi ska plocka fram dessa handlingar, som gör sig så bra i våra rullbara hyllor djupt nere under jorden.

Men eftersom vi är en tjänstvillig del av myndigheten Riksarkivet gör vi det så gärna. Det är första steget i min arbetsprocess. Därefter skannar jag det, så vi slipper bli av med våra surt förvärvade servitut och lagfarter. Förutsatt att jag nu inte skannat fel, vilket hände en gång idag, skickar man sedan iväg filerna. Det är tredje steget i processen. Då skickar jag, som den statligt anställde tjänare jag är, oftast med mejl iväg kopiorna i pdf-filer. Förhoppningsvis komemr då filerna fram till någon som blir nöjd och sedan betalar för att ha fått så fina kopior. Fyra kronor styck kostar dem, per blad alltså. Det är ganska mycket pengar för en kopia, men ganska lite för arbetsinsatsen som ligger bakom.

Har man otur hör sedan den gode beställaren av sig och tycker att något blivit fel. Ibland har det också det, då får jag rätta till felet och ursäkta så mycket. Mea maxima culpa. Men ofta är det någon annans fel och då ursäktar jag mig inte så mycket. För någon stolthet har jag ändå kvar.

Innan jag nu gör mitt viktiga och försöker komma på vilka mina referenser ska vara till ett arbete jag sökt, ska jag skriva ett mejl. Sen ska jag kolla om det inte finns några roliga jobb ute som registrator. Jag tror jag vill vara registrator. Jag ska nog skriva en dikt också. Och se om inte brefvännen Bells uppdaterat sin julkalender än.

Någon har förresten ringt mig från ett okänt nummer. Återigen oro.

Visorna, Adolphson och vintern

Innan jag gör Dan till viljes och beskriva kneget måste jag spinna vidare på det här med visorna. Jag håller nämligen på att leta efter ett rimligt prisläge för Olle-Adolphson-boxen Tystnaden smyger som en katt. Olle Adolphson äger jag en aktning för som få andra. Alltid lika korrekt, lika tjusig, på alla bilder (fattas bara, med en sån pappa, förresten). Hittar jag en tolkning av en låt är som han gjort är det sällan som det inte är den bästa av tolkningar. Gäller så väl Taube som Bellman och Ferlin. (Det börjar bli en väl personupptagen blogg det här, men det har väl såporna lärt oss att om man inte har ett eget liv får man leva det genom andras)

Tage Danielsson lär 1968 ha sagt:
"Trubadurernas trubadur, gitarristernas gitarrist, textförfattarnas textförfattare, kompositörernas kompositör, visans vänners visans vän - Edvin Adolphsons Olle!"

Ett kanske lite olyckligt citat, då OA lär ha känt ett främlingskap med de han betraktade som trubadurer. Det var 60- och 70-talets vissångare som var trubadurer, de som nödtvunget skulle vara politiska och alkoholiserade, och som gick upp på scen i allt mer udda utstyrslar. Det var väl inte så mycket att han tyckte illa om protesterna i sig. Det var väl snarare så att han ansåg de vara ytliga och egentligen inte befrämjande för saken de förde fram.

Utanför blåser kalla vindar från Bottenhavet. Vintern tog hårt på Adolphson, han lär ha sagt sig fördärvas utav den. Många av hans finare visor handlar om just det. Egenligen var det nog det jag ville komma till. Vintern fungerar både som en bild av det förskräckliga och det förskräckliga i praktiken. När hans visor är lyckliga är det nästan alltid sommar eller vår, som i Grön kväll i Margretelund, En glad calypso om våren, Sign: Karlsson Evig vår eller Nu är det gott att leva (Nu är det gott att leva, på en sommardag. Här står Adam och Eva, här står du och jag). Råd till dej - och mej har i sin helhet sommarens antågande som en del av kärleken. Vintern har varit allt för lång. Sommaren å sin sida går alltför fort, heter det i Slabang.

Däremot om det är något gräsligt i görningen hamnar vi snabbt i årets andra halva. Världen som var min berättas att det är en dag vid kallt vitt vinterregn som paret kommer skiljas åt. Då allt du gett mig blir ett lån. I Trubbel är det sommar men inne i trädgården på Bastugatan är det höst.

I Aria beskrivs alltings tvetydighet bland annat genom att det i vintern finns ett blont ärr och att det i sommaren går en snövind kvar.

Men tydligast blir det ändå i den storslagna År, som präglas av antipatin mot sommaren. Hösten går väl an, träden lär oss att vissna glada. Hösten vilar och tiger, men sen kommer vintern och hämtar oss.

och vintern sitt mörker sänker
och vintern vill krossa dig i sin famn
och du slåss i mörkret i nöd och skam,
och lögn, och rykten och ränker
så tänker du bara att tiden går
och håller jag ut tills det blir vår
så kanske att nånting händer
så slåss du för livet i vinterns hus

Utanför fönstret blåser vinden upp snörök, svarta granar slokar och vajar lätt. Enskilda lampor lyser, men i desto flera är det mörkt. Det är bitande kallt, vintern har belägrat Härnösand. Adolphson är död, han var inte så gammal. Men det kanske är bäst att vänta till våren med att sakna honom. I mörkrets natt hjälper oss ingen visa.

Och för mitt eget höga nöjes skull, en teckning av Adolphson.

Och visan som jag skrev blev meningslös och dum

Jag skriver för lite. Ska försöka bättra mig om jag ids.
Problemet är att det är en sån pärs att gå hem bara. Jag är som en urkramad trasa och har bara några timmar på mig att göra allt det roliga jag föresatt mig. Arbetet i sig är inte alls så krävande som den odyssé jag varje dag företar mig för i vind och bitande kyla ta mig över stan.

Apropå Odysseus har jag två sår i hälarna (vi är tillbaka i Illiaden nu) som jag fått av mina skor. De har börjat läka och gör inte ont att gå med längre. Men ibland kommer jag åt något och känner av en väldig smärta. Men så är det också ett av mina största problem för tillfället, vilket säger mer om hur små mina problem är.

Det kommer en Billquist-box. Det är ju fantastiskt!

Annars spenderar jag tiden med att skriva små lappar som jag sprider över golvet och att lyssna på visor. Och med visor menar jag då inte så mycket moderna herrar med gitarrer (även om sådant förekommer) utan mer sånt här:



Text av Charlotta Berger, musik av hennes make.

Men därinne, sorgsna minne,
stormens hand en ros bröt av,
än på strand vi finne
kors på Idas grav.


Visan som genre är en av mina större musikintressen, tillsammans med schlagern. Det är inte bara för att visan som få andra musikaliska alster kan försätta mig i djupa stadier av vemod. För det kan den, bortanför de vackra sommarvisorna reser sig ännu korset på Idas grav, där hörs ekot av Elvira Madigans dödsskott.



Nu kanske ni säger att Elvira Madigan är en visa och inte ett skillingtryck, men jag räknar nog skillingtrycken till visorna. Det är Saxon (1859) skrivit den, ni vet han med Såningsmannen. Det är han som Ernst Rolf sjunger om i Det kommer, det kommer. Han var en ganska fascinerande människa, nykterist, vegetarian, djurvän, hembygdsälskare pacifist och emot rökning. Såningsmannen var en veckotidning som han skapade som skulle verka på ett annat plan än de vanliga nyhetstidningarna (när Gösta Ekman är centerextremist i en Hasse&Tage-revy berättar han att hans CPBH(r) har tidningen Såningsmannen naturfront, jfr. FiB kulturfront). Han ville inte vara politisk utan gå in för att fostra bättre människor. Därför sökte han skriva folkligt, på ett sätt som engagerade bönderna och industriarbetarna. Det var i Såningsmannen som många av arbetareförfattarna fick sina första litterära framgångar. Jag får nog lov att läsa en bok om honom. Det slår mig att han nog är den man minst av allt skulle förvänta sig stå upp och strida särdeles vilt, så blid och fredsfull som han verkar. Samtidigt tycks han ha varit så kompromisslös att han ständigt var i blåsväder.

Så tänker jag mig Saxon och Madigan på ett ungefär. Det blev lite hastigt, så Madigan ser väl inte direkt tidstypisk ut, dessutom blev hennes ögon väl sneda. Men det får duga.

Men jag tänkte ju skriva något om visorna, var det.

Visorna bär på ett berättande arv. Till skillnad från modern popmusik är det inte alls lika givet att man skriver om sig själv, sin värld och det man upplever. Istället är man en del av Bellmans rus, Dan Anderssons-drömmar, Cornelis kvinnoaffärer och Taubes sjömanssvärmerier. På det viset är visan en genre som åldras väldigt väl. Den handlar mycket om att ta upp det gamla, damma av och ge ny form. Man tolkar och tar intryck, placerar sig själv någonstans däri.

Genremässigt bygger också musiken på att vara enkel. Det ska gå att ta upp och sjunga vidare, det ska gå att ta visan på en ensam gitarr och sjunga med sprucken stämma. Det ska inte behövas en blåssektion eller en kunnig altsopran. En del av det lockande är nog språket. Inte just att det är på svenska. Nej, att musiken arbetar med språket som uttryckssätt, så att säga. Jag högaktar de som arbetar med sitt språk, som slipar det för att kunna uttrycka sig så träffande, rakt, vackert eller vad de nu är ute efter, som möjligt.

Kanske är det mitt romerska arv.
Likt Plutarchos är jag fascinerad av talekonsten. Jag snärjs av de vackra orden och låter mig ledas bort, förvillad, förlorad, förledd, av de långa och slingrande meningarna. Ta bara en sån visa som Leanders Sång om syrsor (hon var en viskonstens valkyria). Eller som i förra veckan då jag hörde Saga Sjöberg sjunga Den vilda dansen, en sång om hur livet är en virvlande, yr och manisk dans som vi aldrig kommer ifrån. Kontentan var just det, vi får aldrig vila ut. En på alla vis bra visa, snygg text och en passande melodi.

Ingen dansar väl på rosor
sånt är bara nötta glosor
nej man nöter sina hosor
blott i grus och makadam

Såna textrader sätter sig direkt. Dessutom fick jag lov att slå upp när hon sjöng att "Här går kotiljongen fram", för jag visste inte riktigt vad kotiljongen var. Nu ska jag använda kotiljong både till höger och vänster, eftersom det är ett fint ord och jag tycker om att lära mig nya ord.

I somras var jag på ett par visfestivaler. Inte den i Västervik, för jag tyckte att artisterna var väl svaga, men på Mosebacke och i Köping var jag. Förtrollande kvällar. Även om jag är lite kluven till utvecklingen med trubadurer och singer-songwriters står det ändå för det fina i språksträvandena. Visst var inte allt bra, och många strävar väl inte så mycket med sina verbala verktyg, ens där (varken, hosor, glosor, kotiljonger eller makadam nämndes, möjligtvis en ros eller två). Men hos många fanns det ändå där, niten.

Ingenting särskilt

Jag undrar om jag lever i någon slags frivillig exil.
Exil från vadå, kan man då fråga sig. Från det gamla, svarar jag då snabbt och snärtigt.
Jag går långt. Minst en timme om dagen. Egentligen skulle jag behöva en ljudspelare om en kamera, så det vore säkert lämpligt med en smartphone. Men jag tänker att det är bättre att ha dem separat. Jag är lite rädd att bli snärjd av tekniken. Jag vill ha ett välkomnande men fritt förhållande till den. I grund och botten vill jag ändå hitta den där någonting-att-äta-någonting-att-dricka-nivån.

Teknik håller ändå så dåligt. Jag är mest intresserad av information som kan hålla i 100 år eller mer.

Kanske är det något invant jag gått i exil från. Eller så bara Uppsala. Studentstaden har en förmåga att krångla till allt. Som om ett filter av besvärlighet vände och vred på hela tillvaron. Jag tror jag skyller det på Swedenborg.

Jag försökte teckna utsikten från fönstret i lunchrummet. Men jag fick inte till det. Det ska vara hus där och sådär. Kanske borde ha en kamera ändå. Det är fint med kameror. Jag skulle ha velat vara bra på att ta bilder. Folk som är bra på att fota får så vackra liv. Det vi ser på bilden är alltså ett par berg som är blå, och en väg som slingrar sig mycket slingrande uppför det ena. En liten fjärd av Bottenhavet som är nästan svart. En mörkblå, skymmande himmel, blåvita snötäkter och ett par som tittar på. Solen har sjunkit bakom bergen. Inga hus. Inte heller kan man se den kalla havsvinden som driver in. Den finns där, syns bara inte.

Vägen tar dessutom slut mitt i bilden. Det är snön och de osynliga husen som skymmer.

Att leva och dö som Ernst Rolf

Ernst Rolf har blivit fet och tappat röst och tänder.
I honom finns det inte längre nån choklad

som mäster Gerhard sjöng.
Men det var på 20-talet. Mycken tid har flutit under broarna sen dess.
Rolf dog mycket tidigare än Gerhard, men idag är de i stort sett lika döda.

Men minnena lever. Och minnet av den ene är förgyllt i kanten av antinazism och espiri, medan den andre har ett minne som i någon mån fått ett löjets skimmer. Det är ganska svårt att tycka riktigt mycket om Ernst Rolf. Man gör det lätt med en slags självironi. Hans humor, om hur gummor blir allt mer manhaftiga och om hur Selma Lagerlöf blir kär i olika skriftställar, har gått ur tiden. Jag ska inte hävda att Karl Gerhard är hot stuff heller, kanske. Men han har sin trogna skara som står vid hans sida. Han har många hundra tusen fler träffar på internet än stackars Rolf. Det är lätt att le åt honom, på ett inte helt inkännande och sympatiskt vis. Det är ju sant, det som Kalle Lind skriver. Myggans bok om Ernst Rolf är också just rolig. Han var ganska excentrisk, som ett stort barn. Men samtidigt var han en skicklig revymakare. En av de bästa. Han kunde trollbinda sin publik och hade ett sinne för evergreens som väl bara överträffas av Kai Gullmar och Jules Sylvain.


Nu ser han ut som Jokern dessutom. Stackars Rolf.

Själv har jag många gånger skämtat om det lite ironiska i att han sjunger att det blir bättre och bättre dag för dag och sedan går ett så snöpligt slut till mötes. Sex år innan börskraschen som han själv ju drabbades så hårt av. Man får ändå betänka att det här var hans storhetstid. Det var nu succéerna radades på varandra och humöret var obeskrivligt högt. Han lär ha haft två hyschare anställda vid sina revyer som gick mellan borden för att tysta publikens skratt och prat så att det inte drog ut för mycket på tiden. Jag skrev, annorstädes om Rolfs självmord tidigare och citerar mig:

"Man kan nog fråga sig huruvida Rolf egentligen ville dränka sig den där dagen vid Möja på Lidingön. Han var ju dessvärre lika slösaktig med kärlek som med pengar och hade just julen 32 en kris med Tutta Rolf som ville skilja sig. Det finns de som antyder att Ernst nog ville skrämma Tutta för att få henne att stanna kvar hos honom.

Det finns en historia om hans självmord nämligen. Han lär ha satt sin mycket stora hund [grand danoisen Hejsan] att vakta på stranden. Det var liksom den siste trofaste vännen han tyckte sig ha, som aldrig svek. Tänk bilden bara, Ernst Rolf går ensam ut på isen och kvar sitter hunden för sig själv på stranden och tittar ut mot honom. Men när Rolf försökte ta sig upp igen blev detta ett problem. För han kunde inte och hunden som vaktade trofast såg till att ingen slapp förbi. Så fast han ropade på hjälp dröjde det ett bra tag innan han kom upp ur vattnet."

Jag tror Myggan dessutom spekulerar i huruvida det kan ha varit en bidragande orsak till hans död att han inte fick torra kläder under hela resan till sjukhuset, när de slutligen fått upp honom. Ett rätt markant misstag av polisen kan tyckas. Rolf brukade ganska ofta hota om att ta livet av sig när livet blev för orättvist. Melodramatiskt och lustigt, återigen.

Men jag vill uppvärdera Ernst Rolf ändå, betrakta honom för den talang han var. Han var ändå nyskapande och käck. Borde inte det räcka? Han förstod tidigt filmmediets förtjänster och försökte få pengar ur det. Han spelade in stumfilmer och tänkte att hans låtar skulle spelas på grammofon till filmerna. Dessvärre blev det sällan så (eftersom det blev dyrare för biograferna på det viset) istället sjöng pianisterna sångerna själva och då tjänade Rolf ändå inte sina pengar.



I någon mån är han ändå ett rocköde. Han levde på vågens tipp, alltid med avgrunden på ena sidan och branten på den andra.

Dessutom handlar inte Bättre och bättre dag för dag om att världen faktiskt blir sådan. Låten erkänner världens problematik. Saken är bara den att det är med suggestion som Rolf ser lösningen. Vi ska intala oss att allting bara blir bättre. Lite på samma vis som moderna livskonsulter resonerar. Det är Emile Coué vars teorier det bygger på. Denne nämner också Rolf i sången.

Allt är ändå bara uppbyggt av perspektiv. Kanske är det inte ironiskt hur han som sjöng om de ljusnande tiderna och om att ta livet med glädje dog i ett melodramatiskt självmordsförsök som slog fel. Man behöver inte se honom som ett stort barn, lika gärna kan han vara en rockstjärna. Han brände sitt ljus i bägge ändar och kastades allt djupare i sin förtvivlan, i ett liv som inte gick ihop och där branterna växte allt vidare och djupare. Och vi vaknade upp i ett 30-tal som var lite kallare än tidigare, vattnet och kölden tog glädjens förkämpen.

Jag fick en vinylskiva med Ernst Rolf i födelsedagspresent. Den var fin. Vännen E säger att det ändå känns mer öppet med Rolfs mer konfrontativa könskrigsrretorik än att som nuförtiden bara bli arg så fort någon vill yppa åsikter om våra olika positioner i samhället. Även om mycket av Rolfs komik är väldigt föråldrat så skrattade han åt det han såg som elände, vilket jag tycker är värt sin tribut.

Alltid lika välklädd, nonchalant med fickorna i byxorna som han sedan tar upp för att visa att gamle kungen var lång. Vilka r, vilken diktion, det är ljuvligt. Två dagar innan han dog.

I en annan stad nu

Jag lever i en annan stad nu. En stad som i grund och botten är mig främmande. Jag känner inte dess gator, inga minnen knyter dem till mig, inga människor jag känner igen går på dem. Ibland sitter jag på kaféer för mig själv, dricker kaffe och läser Thomas Mann. Om dagarna plockar jag fram akter åt folk, skannar och ska väl skicka iväg dem när jag väl lärt mig det. Jag gör många fel, men lär mig lite mer steg för steg. Sen går jag hem genom den mörknande staden. Min kollega sa att hon bara äter och går och lägger sig när hon kommer hem. Hon bor lite utanför stan, vid en hållplats där busschaffisen inte ser en och nästan inte stannar.

Jag bor i en diakoni, ett fönster med Jesus är det första som möter mig när jag går ut. Hade jag en kamera skulle jag nog ta ett kort och visa. Borde ha en kamera. Här uppe mörknar det tidigt. Det är mörkt vid sju när jag går till jobbet, mörkt vid halv fem när jag går hem. Bottenhavet ligger mörkt och invid Härnön är det fruset. Jag fäller upp kragen och knyter halsduken hårdare runt halsen.

Från havet blåser en gråkall vind.

Då tänker jag på Thomas Midgley

Det har varit en onådens vecka.
Jag ska flytta en tid till Härnösand och måste därför försöka ställa i ordning mitt rum så att det blir lätt att flytta ut ur om jag skulle välja att säga upp rummet. Dessutom måste jag försöka hitta någonstans att bo, vilket inte visat sig vara det lättaste. Det har varit stört omöjligt att uppätthålla en stämning av lätt sorg och saknad. Istället har det varit kraftig ängslan och stress. Ett byte jag inte alls är särdeles nöjd med. Min senaste chans är att bo hos en diakoni.

Det värsta med att ha bekymmer är att om man pratar med folk om det kommer det komma de som säger att det ordnar sig säkert. Något som jag tycker är ett gravt oförstående och lögnaktigt påstående. Saker fixar sig inte bara. Det kommer inte en dag då vi kommer ut på andra sidan och löser oss från våra bekymmer och besvär. Vi får kämpa på med våra vardagliga liv så gott vi kan. Sen dör vi och då spelar det med ens ofta ganska liten roll vilka problem i livet som löste sig och vilka som inte gjorde det. Att det kommer ordna sig betyder oftast bara att man troligen inte kommer kola av just det klammer man för tillfället sitter i.

Det är mycket sällan vi egentligen får chansen att ge upp och gå vidare, konstatera att det misslyckades och att vi väljer en annan väg istället. Även om vi så vore lyckade uppfinnare, entreprenörer och ingenjörer, i ett, skulle saker och ting ordna sig. Thomas Midgley Jr. var allt detta. På många sätt kan man nog kalla honom en stor skapare, en innovatör. Som jag förstått det hela var han även något utav en filantrop som försökte lösa problem som verkliga människor hade i sin verkliga vardag. Han åtnjöt titlar och förärades medaljer för sitt genius. Vi har all anledning att tro att han var en lycklig man.

Ja, om det inte vore för det där med hans första större upptäckt. Midgley arbetade för att åtgärda problemen med förbränningsmotorerna i bilar och sådant. Han försökte förhindra att bränslet antändes för tidigt så att motorn knackade. Efter att ha studerat och forskat på det upptäckte han tetraetylbly. Det vi än idag känner som det kanske främsta medlet mot att motorn knackar. Han kom också på en metod för att utvinna brom ur havsvatten. Men det här med bly i bensinen. Hur genialt det än verkade visade det sig vara problematiskt. Inte bara för att utsläppen är miljöfarliga, oerhört miljöfarliga. Utsläppen gick dessvärre även hårt åt arbetarna på GM:s fabrik, där Midgley arbetade. Många dog och andra drevs till vansinne i de blytunga bensinångorna. Det var även Midgley som kom på att använda freon som kylbärare i kylskåp. Han var helt enkelt inte någon större miljöhjälte. Och det var inte ens meningen. Fast att freon var så farligt för ozonlagret fick han förstås aldrig veta.

För på 40-talet drabbades han av polio. Kroppen försvagades och förlamades allt mer. Den stackars Midgley kunde knappt ta sig ur sängen. Men eftersom han var en praktisk man konstruerade han en lyftande sele som hjälpte honom upp ur sängen just. In i det sista var han en praktisk man, och lyftanorningen fungerade förmodligen ypperligt. Fram till det att han i november 1944 råkade ut för en olycka i selen och ströps utav den.

Så när det känns som att det är svårt och olyckligt, tänker jag att det kanske är bäst så. Om man lyckas i det man gör kanske man i slutänden bara orsakar död och förintelse och stryper sig i sin egen uppfinning. Det var vackert tänkt men faktiskt blev det skräp, som Åke Ohberg sjöng 1936.

Episod i skumrasket

Vid halv sex, lördagen 30 oktober 2010 smög sig en mystisk individ mot Engelska parken. Han hade redan en gång passerat och då, till sin besvikelse, konstaterat att universitetets dörrar var låsta. Nu, efter att ha lämnat tillbaka några böcker på Carolina rediviva, gjorde han ett nytt försök.

Det skymde; molnen färgade himlen i mönster av mörkblå nyanser. I en ICA-kasse av tyg bar den mystiske en bunt böcker. En mild vind blåste och enstaka kajor avtecknade sig mot himlavalvet.

Den här gången hade han mer tur. Just som han var på väg tillbaka höll en kvinna på att gå ut. Han hastade något på stegen för att möta henne i dörren. Mitt i dörröppningen stannade kvinnan upp.

"Har du kort?", frågade hon och synade den mystiske.
"Nej", svarade denne sanningsenligt.
"Pratar du svenska?", frågade kvinnan, som uppenbarligen inte hört med vilket klart klingande riksmål den mystiske svarat henne.
"Ja, det gör jag"
"Studerar du?"
"Ja, men jag läser på dagarna då jag inte behöver något kort", den här gången avvek dock den mystiske från sanningen.
"Ska du lämna tillbaka böcker?"
Den mystiske nickade. Kvinnan synade honom återigen och sade till sist:
"Jag har aldrig sett dig"
Därpå lät hon den mystiske komma in i universitetsbyggnaden. Där tömde han sin kasse varsamt. Men inte lämnade han tillbaka några böcker till biblioteket inte.

I trapphuset på väg mot sitt rum såg han en portfölj stå utan ägare.

Mysteriet och mörknaden tätnar.

Att flytta

eller Drömmen om en chiffonjé


Jag håller på att packa ned mina pinaler i lådor för att göra mitt liv mer medtagbart. Saken är den att jag fått ett vikariat i Härnösand. Så jag letar ett boende där istället. Nu kan jag inte säga upp mitt rum förrän årsskiftet, då mitt vikariat ändå tar slut. Så vad jag ska ta mig till egentligen vet jag väl inte riktigt. Det går så länge som det går, och sen går det inte alls, som Rolf sjöng.

I grund och botten är det således någonting mycket positivt. Fast hur mycket jag än packar ner i lådor tycks det finnas minst lika mycket till. Jag slänger kopiösa mängder av saker som jag nog borde ha rensat ut för länge sedan. Ändå tar det aldrig slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Där något försvinner tycks det ligga ett helt lager av damm. Förstår inte riktigt varifrån allt kommer. Så länge sedan jag städade är det inte. Dammet yr och jag nyser. Dammet och lyften, fixandet som inte tar slut. Arbetet tröttar ut mig.

När jag flyttade in för tre och ett halvt år sedan var rummet nyrenoverat. Det var nästan alldeles vitt. Med åren som gått har den vita färgen blivit allt mer solkig. Här och där finns fläckar som sticker i ögonen.
Jag förmodar att det hade kunnat se bättre ut om jag varit varligare.
Jag förmodar att rum blir slitna om man lever i dem.
I vilket fall har jag haft sönder en IKEA-stol som jag förmodligen får pröjsa för. Men det gör inte så mycket. Det är inte konsekvenserna som spökar utan att vara en orsak till förfallet. De som flyttar in efter mig kommer inte bo i ett lika vitt rum som jag gjorde.

Att flytta är kluvet. Å ena sidan borde man göra det ibland, bryta ny mark och se andra vidder. Nu vet jag ju inte om jag verkligen ska flytta till Härnösand någon längre tid. Efter årsskiftet är allt i ett becksvart mörker. Samtidigt är det något fint i att inte flytta. Jag tycker om möbler. Det vore fint att ha ett hem där jag tänker att jag ska bo så länge att det är värt att skaffa en chiffonjé. Något som lär dröja ett tag.

Vantparaden 2

Utanför mitt fönster

Det grå ligger som ett filter över tillvaron och gör att söndagen blir allt mer söndag i sin stämning. Regnet är milt men konstant. Man känner nästan inte dropparna, ändå blir man blöt. Fåglarna blir så påtagliga i det här vädret. Inte bara de som bryter upp och flyger mot orter utan även de som är kvar. Det här är tiden på året då de svarta kajorna flyger lågt över Stora torget och rör sig som stora stim vid domkyrkan, såväl som utanför mitt fönster. Det är majestätiskt på något vis, där "majestätiskt" används i sin mest ödesmättade betydelse. På husen på andra sidan innegården som ligger utanför fönstret ruvar helt andra fåglar i regnet.

Björken har bara enstaka gula löv. Vart och ett som nu faller kan man se nästan som en individ. Den kraften, som sitter i det löv som klarar sig in i november, vad är den värd? Trädet lär knappast ha någon nytta av de gulnade stackarna. Se där en ovärdig liknelse för livets slutskede. Nu flög ett löv sin väg, för sig själv, i den lilla brisen. Jag förmänskligar björken och undrar om den saknar sina löv. Det gör den säkert. Aldrig kommer de igen, det kommer bara nya löv som man inte förstår lika väl. Kanske nickar då en gråsparv till lövet som flyger förbi på sin sista väg.

"Utanför mitt fönster gick människorna hem
och jag, jag hade jobb och jag var en av dem igen"

Jag tänker på Ulla Billquist

Snart har alla löv fallit av från björken här utanför. Få hänger fortfarande kvar och skälver i vinden. Vad har de för det? Trots all denna sin överlevnadskraft kommer snart vintern och hämtar dem. Jag tänker på Ulla Billquist. I min ena bokhylla har jag en vinylskiva från Sonoras röda serie med Billquists största hits. Räkna de lyckliga stunderna blott står med rosa bokstäver. Det är käraste vännen E som givit mig till den. På framsidan är Billquists anlete, med skarpt målade ögonbryn och oändligt gnistrande ögon. Jag försöker förstå hennes öde, varför det blev som det blev. Jag skrev ett långt stycke om 40-talets populärkultur och hur den verkar ha haft en förmåga att stänga in sina artister i fasta mallar. Det blev för utdraget och luddigt, så jag tar inte med det. I vilket fall blir det så märkliga kontraster. Artister som sjunger "låt ej sorg och bekymmer få trycka er, bara ta några blommor och smycka er" begår självmord. Ernst Rolf, det kanske tydligaste exemplet, får jag lov att återkomma till. Två dagar innan hon stänger in sig i sitt kök och vrider på gasspisen sjunger hon in en svensk version av Chickery chick. Det känns bara konstigt. http://open.spotify.com/track/3wFVXuUFxaFOe5xEFuzGIp

Hon föddes som Schönström 1907 i Eslöv som yngst i en barnaskara om fyra. Fadern, som varit militär och arbetat vid Generalstaben, avled i unga år. Han var inte mer än 35 då han med hjärnhinneinflamation färdades mot de sälla jaktmarkerna. Modern Gerda fick som änka ta hand om alla de små. Då var Ulla sex månader gammal. Efter att ha flyttat, via Värnamo, till Örebro startade Gerda ett kafé, och senare även rumsuthyrning, som hon försörjde sig på. Det hela är viktigt eftersom det låg i närheten av ett regemente, vilket innebar att soldaterna flockades dit för att dricka kaffe och äta bullar, som soldater plägar. Ulla kom under dessa år på 10-talet inte bara i kontakt med militärvärlden utan också musik, berättelser och en stimmig levnadsglädje.

När Ulla var 18 år kom hon i kontakt med ett skådespelande sällskap som bodde i de uthyrda rummen och då kanske framför allt med Fritiof Billquist. Han reste med Karin Swanströms teatersällskap. Genom honom kom Ulla allt mer in i teaterns värld, de blev vänner och mer än så. Hon engagerades vid teatern och de spelade tillsammans i Helsingborg och Ulla fick till och med genom Fritiofs försorg sjunga en del i radion. Annars spelade hon framför allt talroller. 1926 gifte de tu sig och Ulla blev Billquist. Året därpå fick de dottern Åsa.

Just hennes karriär ska jag inte uppehålla mig så mycket vid. Det finns att googla reda på ändå. I början av 30-talet fick hon chansen till sina första skivinspelningar. Visserligen floppade hon till att börja med, men under åren fram till kriget steg ändå hennes stjärna. Hon fick arbeta hos Ernst Rolf. Man kan höra det på hennes uttal i sången att hon varit hos Rolf. Hans garde fick just den oerhört tydliga diktionen, han lär ha varit mycket noga med just den och själv hade han en av sina starka sidor just där. Själv verkar dock Billquist ha tyckt mer om att uppträda i radio och inte behöva agera ut allt för mycket. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska närma mig henne i skriften. Tankarna ger mig ingen kronologi. Under krigsåren blev hon som vi vet den som gav röst och ton åt kriget. Under dessa år var hon kanske Sveriges främsta schlagersångerska.

"en öppen och chosefri sångerska, som förenade ett parant utseende med en ovanligt vacker stämma och hög musikalisk kultur" säger Sixten Ahrenberg på baksidan av min skiva.

Men hur ska man kunna förstå Billquists död?
Det känns väl lite sensationslystet att spekulera. Samtidigt ger dess hela mysterie mig ingen ro. Det var förstås en mycket vid skillnad mellan individen och artisten Ulla Billquist. Privat ska hon ha varit skojfrisk, ödmjuk och lite reserverad. Tydligen var hon inte sensationslysten eller mån om att göra karriär. Samtidigt fyllde krigsslutet henne med en personlig oro. Hennes satsningar på att övergå till att bli en mer seriös vis- och schlagersångerska, accepterad i de högklassiga salongerna mottogs vänligt, men inte översvallande. Vad gör man om man varit soldaternas sångerska då soldaterna vänder hem.

Hon verkar inte varit helt lätt att leva med och verkar inte fallit för helt rätt sorts killar. Men det känns som en ganska vanlig brist hos någon. För att citera http://home.swipnet.se/audiolabstockholm/ullasidan.htm

"Det kan tänkas att Ulla, med den känsliga och konstnärliga själ hon hade, och med de ouppnåeliga krav hon ställde på sig som artist, också utan avsikt ställde stora krav på äktenskapet. Den tillvaro som Ulla hade som artist, med ständiga turnéer, är också mycket slitsamt för den äktenskapliga lyckan. Trots alla framgångar levde hon i en ständig känsla av otillräcklighet. De som lärde känna henne privat berättar om henne som en rätt glad och enkel tjej. Å andra sidan var det rätt få som fick den chansen eftersom hon hade ett Garbo-aktigt behov av att få vara ifred. Men så hände det, som en blixt från klar himmel, en månad innan Ulla skulle fylla 39 tog hon sitt liv en solig lördag förmiddag den sjätte juli 1946. På fredagskvällen hade hon ätit middag tillsammans med systern Margareta och hennes man Thor Modéen. De hade tyckt att det hade varit en trevlig kväll, och Ulla hade själv skojat på hennes mer anspråkslösa sätt med den lite bullrigare Thor. Ulla hade även pratat i telefon på kvällen med dottern, som då befann sig på Ullas brors sommarställe. Ulla hade dessutom nämnt för dem att hon nästa morgon skulle resa till Värmland, och uppträda i folkparken i Karlstad. Det är således helt klart att hon avsåg att genomföra resan till Karlstad, och allt var förberett för hennes resa dit. Ute på hallbordet i lägenheten på Nybrogatan 77 låg tågbiljetten i beredskap, resväskan var färdigpackad, hennes resdräkt var framtagen. Fem minuter till, och hon hade varit på väg i den förbeställda droskan till Centralen. Men något fick henne att i sista stund ändra sig; att ta sömntabletter, vrida på gasen, stänga alla fönster [...] Det fanns inget avskedsbrev från Ulla - inte ens en liten lapp med en kort anteckning. Det har omvittnats att Ulla hade kommit hem tidigt på lördagsmorgonen till sin bostad. Utanför porten hade hon setts av en taxichaufför, storgråtande. Vad hade hänt henne? En annan omständighet var att huvuddörren till lägenheten var låst, men den separata köksdörren var olåst när polisen på måndagseftermiddagen den 8 juli skulle ta sig in i lägenheten. Varför var den olåst?"

Dottern Åsa, 19 år, var vid tillfället hemma hos Ullas syster och Thor Modéen (de kilade nämligen stadigt). Hur ska man förstå Billquists självmord? Det känns mer äkta på sättet att det är gjort så hastigt. Ett sammanbrott och så står man inte ut längre. Nåja, inte finns det några osanna självmord. Men det känns mer som beräknat då man börjar skriva brev och hålla på. Ulla lämnade oss i ovisshet. Jag kokar en andra kanna te på samma blad. Det blir svagt, nästan bara som varmvatten med en förnimmelse av te. De känsligaste konstnärshjärtan tycks brista så hårt att det gör ont i mig, som aldrig ens varit nära att träffa dem.

Eftersom hon dog 1946 är hennes verk för övrigt tillgänglig på http://www.archive.org/details/UllaBillquist-01-25

Är det klockorna som mist sin klang av gråten i världen

Min sorgfullhet började i slutet av september när jag läste den här artikeln om världens floder och sjöar. De mår dåligt. Sämst mår de där vi bor, vilket ändå känns bra. Det är alltid jobbigare när vi drabbar oskyldiga. Som hästar med skygglapparna på skenar vi runt runt på travbanan utan att märka att vi inte kommer någonstans. Vi investerar enorma summor i att sätta plåster på kräftsåren och fan vet vad. Utvecklingen vi hejar på i de fattiga länderna kommer bara göra det värre. Det hela gör mig lite uppgiven.

Jag tycker det är svårare att se vad som borde bli och vara nuförtiden. Vindkraften, bara en sån sak, var helt klart på min sida när jag var ung. "Vad ska in? Sol och vind!" Numer är det alls inte lika säkert. I Hudiksvall lär Mp gå till borgarna för att SAP och V inte gillar vindkraft. Min mor har en polare som är lite ville-bli-antroposof och som nu drar sin lans emot vindkraften (efter att ha förlorat den bittra striden om kärnkraften), jag som trodde vindkraften var ett kärleksbarn. Men icke. De stora rotorbladen lurar till sig insekter som i sin tur lurar till sig fåglar och fladdermöss. "Försiktiga beräkningar antyder att miljontals fåglar varje år dödas av vindkraften runt om i världen." Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg. Dessutom stör buller och bång. Många samer har slagits för att slippa vindkraften i närheten av sina samebyar. Exempelvis har Glötesvålens sameby tagit det hela till domstol i hopp om att slippa bli störda i sin rennäring. Samerna förlorade förstås. Det är ju det brukar betraktas som comme il faut. Varför ska det vara så svårt att gå fram utan att trampa andra på fötterna?

(Den missunnsamma sidan av mig har alltid uppskattat idén att bygga vindkraftverken där folk vill ha sina strandnära tomter.)

Det är för klimatet, och då får annat stå åt sidan. När jag ändå är inne på klimatet noterar jag att en teori om hur man skulle kunna begränsa växthuseffekten misslyckats fullständigt. Hoppen slocknar.

En teori om hur man skulle kunna bromsa koldioxidutsläppens effekter på klimatet har varit att man skulle kunna öka mängden växtplankton. Dessa encelliga organismer binder nämligen koldioxid när de dör. Genom att sprida järnpartiklar i haven skulle man stimulera tillväxten av växtplankton. Ett amerikanskt-kanadensiskt forskningsteam har nu visat att det är ett fåfängt hopp.

Jag läste i SVD att i Pakistan har den egentliga katastrofen bara börjat. Det komemr förmodligen bli om inte värre så en lång, lång väg innan det blir bättre. Vattnet var förödande, nu kvarstår förödelsen. Vad ska man ta sig till? Jag ger bort pengar, men det hjälper ju inte. Jag kan inte läsa den här sortens artiklar utan att bli alldeles tårögd. Vilken tur då att jag bara är ett klick ifrån ett roligare och lönsammare sparande!
Den är grym världen vår, och vi är grymma vi med.

Det är ungefär här som någon utbrister att ingen blir lyckligare av att vi tar på oss världens lidanden. Att det hjälper föga och att det viktiga är vad vi egentligen gör. Det är sant, men lika föga hjälper det att glädjas, och medkänsla känns ändå mer sympatiskt från min horisont. Det är en fälla där jag är fångad. För samtidigt som jag känner mig oändligt svag och otillräcklig, samtidigt som jag inte gör allt jag borde och samtidigt som jag känner en sådan leda inför hela situationen. Allt detta lidande, hur ska livet kunna tillfredsställa sinnenas behov när allt det bjuder på är detta?

Om världens utveckling

Den senaste veckan har jag känt ett rejält obehag inför världens tillstånd (först tänkte jag skriva status, förbannade facebooksvenska). Nu vet jag att det är fel. För jag har ju sett typ Gapminders grafer och hört Rosling prata, flera gånger. Men ändå. Enligt FN har antalet länder som räknas som lågt utvecklade minskat från 44 st 1990 till 26 st 2008. Jag har väl lite bra koll på världens utveckling tror jag. Fullt normalbra i alla fall. Jag är ganska dålig på geografi. Sedan vännen I började läsa på Orientalism-programmet har jag fått googla reda på lite mer. Nu vet jag att arabiska främst pratas i Nordafrika, att persiska inte alls talas så värst mycket i Tadzjikistan och Turkmenistan, att man i Pakistan talar något som heter Urdu. Men på det stora hela är jag rätt dålig på geografi. Däremot vet jag att världen inte är tudelad längre utan är ett gytter av nyanser, och sedan vissa delar av Afrika i en obegriplig knipa. Det är runt Viktoriasjön där med Darfur och sådant.

Så vi har goda skäl att tro på framtidens utvecklingsmöjligheter. Ändå har jag varit nedstämd i en vecka.

I förrgår var jag i Örebro, på Fair trade forum, och representerade Rena kläder. Det är ett nätverk som samlar typ fackförbund och vissa ungdomsorganisationer och som arbetar för att upplysa om omständigheterna i klädindustrin och ge tips på vad man kan göra för att förändra.

Jag och min kollega för dagen, N, höll föredrag om hur klädindustrin ser ut.
Just kläder är en semikomplicerad fråga när det kommer till fairtrade. Det är både en påtagligt svårare sak än låt säga kakao och kaffe. Samtidigt erbjuder det inte riktigt samma problembild som hemelektronik exempelvis. Svårigheterna ligger dels i att processen utförs i så många steg, skilda från varandra. Då Sverige industrialiserades och välfärdssamhället byggdes upp var klädindustrin en viktig app (#nysvenska). Framför allt är det väl Borås vi förknippar med detta. Denna enorma postordermarknad som det väl var frågan om. När tiden gick och bolagen växte sig större förändrades dock bilden.

Sverige blev ett land med kapitalintensiv arbetsmarknad. Många av de arbeten som krävde många och billiga knegare försvann ut mot fattigare delar av världen. Konkurrensen hårdnade allt mer till en strid på kniven om marknadsandelar. För att göra tillverkningen mer dynamisk (från företagsledningens perspektiv) slopade H&M och de andra produktionen från sin egen verksamhet. Istället började de köpa in vad de ville ha utav underleverantörer, som i sin tur gjorde detsamma. För att då slippa dras med stora lager, som förr, började man arbeta allt mer med snabba beställningar över korta perioder. Man började byta kollektioner fortare och band sig inte till längre affärer. Därför kunde man också byta underleverantör kvickt om någon annan visade sig kunna göra affären billigare och mer kvalitativt.

Det här skapar problem hos producentländerna. Nu, precis som för oss, är textilindustrierna en del av ländernas utveckling. Det är inte de problematiska områdena i Afrika som har dem. Det är växande ekonomier, främst i Sydostasien, Kambodja, Thailand, Kina osv. Men det finns en mycket skev maktfördelning som är något av ett krux. Då företagen strävar efter billiga produkter pressas producenterna. Deras överlevnad hänger på att få dessa beställningar. Knegarna, som tenderar att vara väldigt behövande, får då en mycket svag ställning, vilket leder till långa arbetsdagar, låga löner och sexuella trakasserier bland annat. Eftersom arbetarna inte har möjlighet att organisera sig så har de heller ingenstans att gå med sina bekymmer. I det arbetar Rena kläder för att uppmärksamma situationen och få folk att fråga mer om var kläderna de köper kommer ifrån och under vilka omständigheter de tillverkats. Vi försöker samarbeta med fackliga organisationer i producentländerna och föra vidare vilka önskemål de har där nere.

Nuförtiden har de stora företagen uppförandekoder, så kallade CSR, med sina principer, där de skriver in sånt som mänskliga rättigheter och ILO-konventioner. Dessa är dock problematiska. Dels därför att de är pålagda ovanifrån. Det är inte arbetarna på verkstadsgolvet som fått önska sig utan företagsledningen. Dessutom är det oftast inte fristående organ som kontrollerar utan företagen själva och det finns väl egentligen inga konsekvenser ifall de råkar bryta mot koden. Så det är ord på ett papper, en möjlighet till greenwashing inom företaget.

Sålunda talte jag och N.
Efteråt kom en skånsk karl fram och tyckte att vi visade ett tankefel.

Nu har jag med tiden blivit ganska engagerad i någon slags fairtrade-rörelse. Samtidigt är jag inte alls den riddare i skinande rustning som drar till Jerusalem för dess sak. Man träffar många på mässor o.d. som ser det som en lösning. Vi handlar under schysta villkor och fattigare länder kan dra sig ur nöden på egen hand, med hjälp av handel. En sorts socialliberal utopi. Det innebär både marknaden som lösning och ett åsidosättande av marknadens grundläggande mekanismer (tillgång och efterfrågan) Jag tror jag ser det som en slags p2p-metod. Alltså att den visserligen rimligare handeln är något mellan individer, men inte någon landhöjning. Det åsidosätter inte behovet av politiska lösningar. Som bäst kan det bara lyfta folk ur den mest grundläggande misären. Men dessvärre är det och tycks förbli en försvinnande liten del av vår handel, en försumbarhet när det kommer till världshandeln. Det är lätt som en sommarfjäril i jämförelse med den miljard som svälter. För individerna som får det bättre är förändringen däremot högst märkbar. Egentligen gillar jag ju fairtrade och det här säger jag bara för att distansera mig från alla dessa välmenande filantroper som ser lösningen i "snälla" företag och moraliserande livstilism.

Nu blev det långt. Jag får fortsätta om vad som nedstämt mig.

Modershemmet

Min mor har just flyttat in i ett litet hus.

Jag vågar ha en bild på det och utelämna min moder totalt åt främlingar eftersom det ser ut som vilket hus som helst. Med viss säkerhet kan man kanske placera det till norra Uppland eller längre upp i landet. Även om man vet typ varifrån jag kommer, kommun och sådär så ser otalet små hus ut sådär. Låt mig konstatera att det är ett hus av mycket ordinärt snitt. Men snyggt ändå. Insidan var fabulös med den gamla tapeter och gardiner som ännu hängde kvar. Nu är det här inte ett hemma-hos-reportage. Speciellt inte som jag inte tänkte be om lov om att få skriva om byggnaden.

Sen är det så att om man söker på mitt och min moders efternamn får man nio träffar. En är till en skola och resten är uppdelade på fyra hushåll. Så det är inte så svårt faktiskt. Mödernet hade till och med börjat få post på sin nya adress innan hon adressändrade. Posten är lite läskig. De vet sånt där och man begriper inte riktigt hur. Så är det på landet.

Det finns inget hönshus till så han som bodde där innan hette nog inte gubben Pettson. Men det var en gubbe och det är lite därför jag berättar det. I 1900-talets första hälft (kanske 37 eller 40-tal tror jag) var gubben strax över 32 år gammal. Då byggde han huset själv. Som jag förstod det var det också framför allt själv han gjorde det. Förmodligen fick han väl en del hjälp. Men lejonparten ville han ändå göra. När han senare flyttade hela huset för att få utsikt gjorde han det helt utan hjälp från andra. Remarkabelt om jag får säga det själv. Varken jag eller modern förstod hur det kunde ha gått till i praktiken.

Där bodde han hela sitt liv, i det lilla huset som han byggt. Och det var ett fint hus så det får man förstå. Det var fyllt av en massa små kyffen och förvaringsutrymmen. När han blev för gammal för att kunna bo där i praktiken fick han lov att skaffa sig en lägenhet i city. Saknaden blev dock för stor och han fick lov att flytta ut igen. På så vis bodde han där fram till sin död, då han var några år över 90. Huset hade inte blivit städat på år och dar när min mor köpte det eftersom gubben blivit nästan blind på äldre dagar.

Själv tänker jag på mig själv som Karl Gerhard sjunger en Wandermensch. Det är något jag mött i flera skrifter från tider då sådant som folkkynne ännu var PK. Svensken sägs vara
Bland annat såg jag det som en delförklaring till det stora antalet emigranter till USA i en gammal rapport.

(Stickspår: Egentligen var det en på många vis rimlig rapport som Mellansvenska Handelskammaren tagit fram till en större utredning som någon statlig myndighet gjorde någon gång under den sista vågen av emigration till staterna, före kvinnorna fick rösträtt. Om man bortser från det som rörde stärkande av moralen och sånt så kom de väl fram till att fattigdom, kvinnoförtryck och religiös intolerans inte var de bästa medlen för att hålla medborgarna hemma.)

I alla fall har jag därför lite svårt att tänka mig hur någon flyttar in i ett hus i skogen och bor där resten av livet, 60 år. Visst fanns det en annan tid då vi knappt bytte socken. Men jag tänker att det var en annan tid redan på 40-talet. Samtidigt är det väl ungefär samma. Städerna är likadana, människorna lär inte heller förvåna särdeles mycket. Man får hoppas att han hade en katt i alla fall. I garaget satt bilder av kungabarnen.

Jag ska försöka rita en bild av modern min också. Måste bara starta om datorn för att få photoshop att fungera. Lite känsligt kanske. Jag kommer ju få henne att se ut som en gumma i en Elsa Beskow-bok. Men flyttar man ut i skogen, ensam med sin katt och sina hundar tycker jag på något vis man får skylla sig själv. Rätt vad det är kommer hon börja gå i långklänning och svamphatt.

Vantparaden del 1

I våras då jag började mitt sökande efter vemod kom jag på en grej. I vemodssången av Anders & Putte sjunger de om "en vante som har tappat sin hand". Så då ägnade jag några dagar åt att gå ut och leta vantar tappade i snår och buskar. Här är den första fotosessionen. Kanske ett konstverk, kanske bara en omtanke. Ett klädstreck i Engelska parken:

Om vådan i att sova gemensamt

I helgen har jag varit uppe i Hälsingland för att framför allt hjälpa mödernet att flytta. Hon har köpt sig en liten och mycket pittoresk stuga som jag kanske berättar om lite senare i veckan. I vilket fall var det väldigt fint och hade jag haft en kamera (min är sorgligt sönder) hade jag kunnat fota det. Fina gamla tapeter och storblommiga gardiner. Min mor hotade med att tapetsera om, men jag tror inte hon är den som har som mest bråttom inför slika uppgifter.

I vilket fall var jag även på 25-årsfest. Även det var ute i skogen, i en nedlagd gammal skollokal. Där hyrde den jubilerande vännen Anna sig ett bo tillsammans med sin hälsingegårdsrestaurerande respektive. Festen var som en glad operett, där var dans, vin, mat, lek och glädje. Men jag ska inte uppehålla mig vid det, kalas blir ändå aldrig lika roliga när man återberättar dem. Vill man läsa om flådiga fester känns det som att man inte söker sig hit ändå.

Jag är inte helt säker på att jag berättar det här som en lättsam episod eller som ett sätt att bearbeta mina känslor av skuld och skam. Det här är ändå det rum i universum där jag kan måla upp mina nojor till grälla figurer med skräckinjagande tänder. Det kan också vara ett skabröst sätt att narcissistiskt fläka ur mig allt för personliga saker. Episoden gäller nämligen ett så delikat ämne som sömnen.

Saken var den att eftersom vi festade långt ute i skogen var möjligheterna att ta sig hem begränsade och sovplats rekommenderades (jag blev faktiskt erbjuden skjuts hem vid ettiden: mea culpa). Lite besvärligt tycker jag det är att sova med andra. Inte övermäktigt, men lite. Det ligger liksom i konceptet att någon kommer snarka och störas. Då kommer andra att vakna och bli störda utan att den som orsakar det hela kan rå för det. Som att vara sinnessjuk och mörda folk fast lite mildare. Själv vet man ju bara om att andra snarkar, om ens det.

Nu trampar jag vatten här. I vilket fall låg undertecknad i sin sovsäck mellan vännen F och E på ett par madrasser på golvet.

Yrvaken och berusad vaknade jag någon gång mitt i natten slagen av ängslan över att jag skulle tränga ut mina kamrater på madrassändarna. Men ack, bedömde jag då inte i nattens skumrask helt fel. Istället för att flytta närmre E som låg i den bortre änden av en vidsträckt madrass flyttade jag närmre F som de facto hade mycket mindre plats. Därpå somnade jag utan vidare betänkligheter.

Både E och F är i själva verket ståtligare än vad bilden kan återge. Själv måste jag banne mig säga att jag var rätt söt som bältdjur. Klen tröst.

Som jag förstått händelseförloppet låg då F på högkant bortvänd och då han åter vände sig till ryggläge krympte platsen ändå mer. Nu låg våra sovsäckar således så nära varandra att det skulle räcka med att vi vände på oss för att det skulle kännas som att vi burdust inskränkte den andres lebensraum. Vilket också inträffade minst två gånger då den stackars F fann sig brutalt väckt av den oanande förövaren, som var jag, då jag vände mig om (det kan också vara så att jag rullar runt som ett vårrusigt bältdjur när jag sover, en lustig men oerhört pinig tanke - jag föredrar min teori här)

Senare på natten vaknade jag dock igen, insåg mitt misstag och närmade mig diskret den vidsträckta madrassareal jag lämnat till vänster om mig. Den Hyde som är mitt sovande alterego fick då ta till andra medel för att störa mina medmänniskor och F fick förhoppningsvis sova ett par timmar.

För att ändå få det här till något lite käckt och sedelärande på sluttampen tänkte jag ha en sensmoral. Vad kan jag lära av detta lilla uppträde (eller ja, något uppträde var det kanske inte)? Vad jag inte lärt mig är att det bästa är att hitta någonstans att sova för sig själv så man slipper störa de oskyldiga. Vis av erfarenhet måste jag ju säga att det sällan fungerar så. Dessutom tenderar folk inte vara helt pigga på att vissa skuffas undan. Kanske är sensmoralen att den som försöker göra rätt ofta bara gör det värre. Jag misstänker att det är den här sortens tänkande som leder till vägen som går mot de knepiga asociala gubbarnas land. Då är det i vilket fall gott att ha en moder som bor i ett litet hus i skogen.

Om bilderböcker

Jag växte upp i kvällningen. Den blå timmen, som de säger i Frankrike. Vad ska man rita för bilder till det här nu då? Egentligen skulle jag vilja ha slutbilden från Sent i november när Toft står och väntar på familjen, för den är nästan som en målning av Caspar David Friedrich. Jansson verkar tycka om just den sortens bilder med människor som står med ryggen mot en och tittar mot havet och horisonten.

För att föra bort mina tankar från den ruinens brant jag nu gränslar ska jag försöka ta tag i det här med barnboken. Så kan jag få det sagt någon gång. Min ekonomiska siuation hade jag tänkt lösa genom att låna pluringar av bekanta tills dess att jag går runt. Jag har läst i boken om Trustorhärvan att det är så man bygger upp sin förmögenhet.

Men så, till barnböckernas förlovade land. En idyllisk plats där blomstrande bersåer skötta av Madickens tjänstefolk och gärdsgårdar byggda (här faller bilden lite på att jag faktiskt inte vet om man bygger en gärdsgård, heter det att man sätter den? Jag tror aldrig att någon av mina vistelser på landet har innefattat någon resning av en gärsgård, jag får googla någon gång) av drängen Alfred. Där lyser i vilket fall solen från en klarblå himmel och vi som inte längre är barn står lite lojt ointresserade inför detta rike, där brottsligheten är kvar på mysterie-nivå och där fördomar aldrig visar sig stämma. I barnbokslandet slutar det alltid lyckligt och som Anna-Clara Tidholm säger (enligt Tidholm bygger man gärdsgårdar och det är Emils pappa som gjort det, inte Alfred).

Men nog skymmer det även i barnbokslandet. Speciellt bilderboken har en förmåga att vara mycket vemodig. Jag tror det beror på samspelet mellan bild och text samt att böckerna kan vara ganska korta och direkta.



En av min barndoms kanske roligaste bilderböcker var Ulf Nilssons stora bok om Lillasyster Kanin (ibland undrar jag hur stor del av min barndom som målades av Eva Eriksson). Det var väl ingen extravagant melankolisk skapelse kanske. Men den hade, som jag vill minnas, en fin balans mellan allvar och flams. Det var en farlig värld de levde i lillasystern och storebrodern, och deras föräldrar var ohjälpligt saknade eftersom de var ute och jagade morötter. Om aftonen måste de skynda sig in eftersom de blev jagade av vildsinta rävar. Kanske hade rävarna rullskridskor, minns inte så noga och i grytet var väggarna fulla av porträtt av gamla kaniner ur släkten. Det var liksom en stämning av skymning över hela boken.

Apropå skymning fanns ett barnprogram som gick ut på att Nils Eklund läste bilderböcker och visade bilderna ur dem Skymningssagor hette programmet och hade ett bedårande intro. Annars vill jag inte prata så mycket om barnprogram eftersom jag tycker det luktar lite instängt med barnprogramsnostalgi faktiskt. Att vissa program var bra hindrar inte min insikt om att det gick mycket skräp också. Förmodligen är programmen ändå bättre nuförtiden.

Men i vilket fall, skymningen. Där satt Barbro Lindgrens lille gubbe och väntade på sin vän hunden, och farbrornallen bar sin gamla grammofon. Men jag ska inte bli långvarig om Lindgren. Hon känns inte som någon man skulle behöva tipsa om. Som en ordentlig klippa på ett stormigt hav finns hon ju där. Det mesta jag ville säga säger hon ändå bra själv i den här intervjun.

Jag går vidare. Det jag ville säga är i vilket fall att jag tror att 80-talets barnboksutveckling slog igenom ett nytt slags allvar. Döden kommer dessutom med i bilden, som något att fejsa. En bok jag och min storebror inte gillade så mycket var Tidholms Resan till Ugri La Brek där döden spelade stor roll. Till och med Pettson som liksom är glad och färggrann handlar om en ensam gubbe i skogen som bara umgås med sin katt, när man tänker på det. Visserligen har han vänner när det väl kniper (Pettson får julbesök) men då handlar ju ändå hela boken om den stora våndan inför en utebliven jul.

Nu kan jag inte barnbokshistorien. Det blir ju väldigt svårt att ha någon egentlig översyn över den eftersom man vanligtvis tar in den medan man är så liten att man inte bryr sig särdeles om hur barnboken utvecklats. Men jag har läst en kurs i barnkultur så det får väl vara nog. Den huvudsakliga utvecklingen under 1900-talet är barnperspektivet. Man börjar tala mer med barnen än till dem i böckerna. Det går från Pelle Snygg via Ture Sventon, Lennart Hellsing osv.

Det har öppnats upp för fler ämnen som barn förstår på ett språk som barn förstår.Och det är där jag tror att dunklet tränger in.

Ty barndomen är bara lycklig som minne eller generalisering. jag har en på det stora hela lycklig barndom. Som någorlunda vuxen kanjag lugnt säga att jag aldrig blev slagen eller antastad, att båda mina föräldrar var närvarande och att min far aldrig i sitt liv var en sträng lutheransk präst vars kärlek var stark och kärv, Alexander. Hör du vad jag säger Alexander? Ändå är det svårt att uppskatta de ofantliga mängder av gråt jag grinade. Jag grät och grät och har alltid varit lite blödig på något vis.
Det råkar bli så att när jag tänker mig Barbro Lindgren framstår hon nästan kroppslös. Här med en liten nimbus, framför en randig tapet.

Även de välartade barnen måste få vara något mer än typ flickorna och pojkarna som hjälper farbror Sventon, eller hänger med Pippi, eller reser till Narnia. Dåliga föredömen förresten de där lite äldre barnböckerna. Det är ju de vanartiga barnen som man minns och tycker om. Vilket intryck satte typ Anne i femböckerna egentligen? Då var nog till och med hunden en rundare karaktär.

Kanske har utvecklingen vandrat vidare ochnu även börjat släppa in natten. DN skrev för inte allt för länge sedan en artikel om Danmarks "nya bilderböcker som handlar om mord, aborter och slavar". Jag känner mig för övrigt märkligt träffad av boken om August där, Idiot.

Nu tittar artikelförfattarna längtansfullt mot Danmark och i en tidigare länk talades det om det blomstrande läget i Norge. Så verkar det vara ganska ofta. Vi sneglar på hur häftiga de är i våra grannländer. Själv har jag ingen koll. Men jag tror man kan säga att vi närmat oss den danska utvecklingen. Det har de senaste tio åren kommit väldigt fina böcker som behandlar döden t.ex.

Själv lånade jag alldeles nyligen boken Månen blev rädd. Jag hade bläddrat i den i bokhandeln och tyckt den varit fin. Och jag måste säga att Tiberg och Höglund har gjort ett riktigt praktverk. Den handlar just om en (vår) måne som blir rädd och tappar lusten för allting. Inte heller kan han gråta. Till sist tar han sig till några sargade stjärnor som lär honom det och när boken slutar lyser han visserligen igen men är både glad och ledsen. Jag tycker även Gå inte fel kamel verkar vara en alldeles föredömlig bok.

Så det ser ljust fast mörkt ut för barnboken tycker jag. Det händer saker i utvecklingen och jag tror det är spännande.

Prolog till Melankoliska barnböcker

Har inte riktigt uppdaterat som jag borde den här veckan. Eller borde och borde, känner inte direkt något ansvar gentemot er, bästa av läsekretsar. Men man vill ju ha lite rörelse. Anledningen till mitt oskrivande är tre: valresultatet har rubbat mina cirklar, jag har förvärvsarbetat i Stockholm och dessutom skriver jag på en längre grej. Något om det melankoliska i barnlitteraturen. Som en pendang av något slag till Kalle Linds bok om proggiga barnböcker. Men jag kan börja lite redan nu.

Att ge några generella riktlinjer vad gäller konstnärer och vemod är svårt. Vemod och konst är något helt personligt. Frågar man mig måste jag säga att det inte finns något genuint konstverk som inte innehåller stråk av vemod. Framför allt på det musikaliska området är isen tunn att gå på. Människor har så egna och personliga upplevelser av den musik de gillar. För någon kanske en fantasi av Telemann är höjden av vfemod medan någon annan finner vemodet i Iron Maidens Fear of the Dark eller Thomas Andersson Wijs Sanningen om dig. Ingenting är rätt eller fel.

Likadant med litteraturen. Alla de stora, från Dante, via Shakespear, Tolstoj och Goethe till Herta Myller är stora i vemodet. Man kan inte mäta känslors styrka. För var och en är just dennes känslor de mest äkta.

Vad gäller poesi vill jag dock sticka ut hakan. För inte kan det finnas någon lyriker med ett så utpräglat vemodigt sinne som Bisamråttan i Barbro Lindgrens vemodstrilogi. Hur förfinad är inte dennes känsla? Ta bara hans kärnfulla:

STILLA KLAGAR DEN LILLA RÅTTAN

eller för den skull

SAKTA KLÄMTAR DEN LILLA KLOCK...

Min vän trädet är dött

Hösten sprider sin kyla över golvet. Jag borde stänga fönstret, men jag intalar mig att det är friskt. Min pelargon blommar nu. Utanför fönstret börjar björken allt mer övergå i gult. Hösten är den vackraste årstiden i mina delar av den gamla lärdomsstaden. Det har att göra med löven. Här är fullt av lövträd som lovar att vintern är på väg för att hämta oss.

Jag tänker på sångerskan Alexandra. Hur kan det komma sig att så många av min musiksmaks kvinnliga vokalister dör unga? Kanske är det bara som jag får intrycket av eftersom det är ovanligare att dö ung och därför tänker man mer om någon gör det än om den dör ålderstigen. Jag får göra en sammanställning där jag ser hur många de är egentligen. Låtom oss börja med Alexandra eftersom jag tror hon är en av de mer okända här i Sverige. Dessutom är hennes liv lite som en förvrängd saga.

Wikipedia-artikeln säger nog det mesta jag vet egentligen. En gång i ett land långt borta (Litauen, 1942) föddes Doris Treitz. Familjen, som var tyskar, fick under andra världskriget fly undan det agg som krigslyckan lämnade kvar då den vände. Undan för Röda arméns framfart tog de sig till vad som blev Västtyskland. Där levde de i en sådan fattigdom, ack ja. Modern var dock uppmuntrande och i sin skolgång i Kiel mötte Doris Treitz många andra som spelade och sjöng, och en längtan inför att stå på scen väcktes inom henne själv. Som 20-åring var hon senare med och tävlade om att bli fröken Tyskland.

(Lite lustigt förresten, skulle översätta några rader från tyska genom Google translate:
1962 nahm sie an der Miss-Germany-Wahl teil und belegte den neunten Platz.
blev då
I 1962 hon deltog i Miss USA-valet och slutade på nionde plats.
Miss-Germany-Wahl blev Miss USA-valet)

När i vilket fall Doris Treitz var tonåring fick föräldrarna lov att hyra ut ett rum i lägenheten för att klara hyran. Märkligt är att här har hennes far fallit ur bilden. Han var med i början, han var den som ordnade en lägenhet redan innan de flydde, och han tyckte nog dottern skulle skaffa sig ett skrivbordsyrke istället för att bli något konstnärligt. Men sedan är han inte med mer. Det är modern som får gå runt och förgäves försöka få hushållskassan att gå ihop. Kan föräldrarna ha skilt sig? För familjen flyttade ändå från Kiel till fattigkvarteren i Hamburgs Rothenburgsort. Tyska Wikipedia ger svar. Modern skiljer sig och flyttar med Doris och systern Melitta. Doris ströjobbar som piga och sekreterare och får råd att köpa sin första gitarr.

En ryss vid namn Nefedov flyttade in till dem. Han var på väg till Amerika och mellanlandade i Tyskland för att ordna upp sin situation. Och se, Doris blev kär, och han i henne. Kärleken blommade raskt och häftigt och Doris blev med barn. Rollen som kulturarbetare tycktes bli allt mer avlägsen och drömmen falnade med ett barn på halsen. Nefedov och Doris separerade och han for vidare till staterna. Med slit och möda tog hon ändå examen på konstskola och började arbeta vid teatern, hon försörjde nu både sitt barn och sin moder. Istället för Doris Treitz tar hon nu namnet Alexandra, efter sonen Alexander. Det lät liksom fräckare, en artist skulle inte heta Doris Treitz. Hon tog sånglektioner och blev till sist upptäckt av skivproducenten Fred Weyrich. Året är nu 1965, hon är 23 år gammal. Drömmen klarnar åter och närmar sig hennes utsträckta händer.

Weyrich är nu en duktig producent som vet vad han letar efter och vad han egentligen funnit i Alexandras djupa röst och band till östblocket. Vilken framtoning hon skulle ha var därför given. Hon fick melankoliska sånger med klara influenser från den ryska vistraditionen. Hennes fält var det ryskinspirerade, det var där Weyrich skulle sälja in sin nya stjärna. Hon lanserades därför också i öst och blev en av de första som turnerade runt i hela Tyskland och Sovjet tror jag.

Själv var hon nog inte alldeles nöjd med att ha blivit inplacerad i en genre på detta vis. Hon ville vara mer än bara en slaviskinspirerad popsångerska. Det sägs att den enda gången hon sjöng sin näst första hit Sehnsucht, das Lied der Taiga (Längtan, Taigans sång), dvs. i studion, hatade hon den så mycket att hon grät.

Så för att ta sig ut ur de marknadsmässiga ramar hon fått reste hon utomlands. Hon kunde flera språk, i alla fall engelska och franska, så hon odlade kontakter och sjöng in en del franska chansoner. Hon samarbetade med Salvatore Adamo, Gilbert Bécaud och Yves Montand och reste till Brasilien för att arbeta med Antonio Carlos Jobim och på så vis bredda sitt konstnärskap.


Styrkt av sina resor återvände hon till Tyskland. Nu skulle hon kunna bygga sin artistiska karriär vidare åt nya höjder och håll som hon själv valde. Hon skulle inte behöva foga sig till enbart vad andra sade åt henne. Samtidigt hade hon arbetat hårt och var utmattad. Efter att 31 juli 1969 ha varit i Hamburg och förhandlat med sitt skivbolag skulle hon få en välbehövd semester. Därför tog hon, hennes moder och son bilen ut på väg till orten Sylt. Det var Alexandras första bil, en Mercedes-Benz 220 SE Coupé.

Alexandra var inte någon van förare således. Två gånger på vägen stannade hon dessutom vid olika bensinstationer för att hon tyckte motorn gick dåligt. Stationerna provade byta ut olika saker, bland annat tändspolen. Framåt klockan tre på riksväg 149 närmade de sig den svåra korsningen med väg 203. En farlig plats med dålig sikt och många olyckor. Vid stoppskylten stannade in Alexandra utan körde rakt ut i korsningen och rammades från höger av en framrusande lastbil. Alexandras lilla bil kastades ur vägen och skadades svårt. Alexandra dog på direkten, hennes mor dog senare på sjukhuset och sonen klarade sig med lindriga skador.

Ingen vet riktigt vad som gick så snett. Bromsarna tycks ha strejkat. Omfattande teorier om sabotage finns. Bland annat en teori om att Alexandra skulle haft en kärleksaffär med en förmodad Fransk-amerikansk agent, vilket Stasi tydligen kände till. 3000 människor närvarade då hon begrovs.



Det här är nog min favorit bland Alexandras sånger. Kom 1968 och handlar just om trädet som dött. I gryningens rodnad högg de ned det för att göra plats åt nya hus av glas och betong. Trädet var hennes bästa vän och hennes band med barndomen. Vem ska nu ge henne skydd och ro? Men kanske sker ett mirakel. Kanske har de en rabatt framför huset och kanske kommer där trädet åter gro. Fast då kommer det vara så litet och skört och det kommer ta många, många år innan det åter vuxit till sig. Och då kommer det nog inte vara detsamma längre.

Så även om det sker ett under blir det nog sig inte riktigt likt.
Det ligger en dyster nimbus över Alexandras minne. Hon kämpade så hårt för sin sak, för att få stå på scenen och göra sin grej. Så ensam stred hon för sig själv, sin mor och sin son. De klarade sig igenom fattigdomen och fann drömmen kvar, att stå på scenen. Där uppe var hon i sitt sanna element. Men hon blev inklistrad i en mall. Hon skulle vara mystisk, med sina bruna ögon och rysk, hon skulle vara den som tog hand om de tyskslaviska marknadsandelarna. Beskuren av vad som ansågs som önskvärt. Hon slogs och stred ändå mer. Sliit och slääp. Hon kämpade för att få vara sig där uppe på scenen. Det såg ut att lyckas, hon skulle få chansen. Och sen dog hon.

Vi jobbar så hårt för våra drömmar, vi gör vårt bästa, gång på gång, immer wieder, bakslag för bakslag. Sen dör vi.



(Ännu märkligare grej på Google translate. Skulle kolla vad vorentscheidung kan betyda och kopierade in:
Alexandra sollte an der deutschen Vorentscheidung zum Grand Prix de la Chanson neben Siw Malmkvist, Peggy March und Rex Gildo mit drei Beitragstiteln auftreten. Aufgrund gesundheitlicher Probleme rieten ihr die behandelnden Ärzte von diesem Vorhaben ab. Die Lieder sind bis heute nicht bekannt.

Med lite möda skulle jag själv översätta det till:
Alexandra var i den tyska finalen för Grand Prix de la Chanson, vid sidan av Siw Malmkvist, Peggy March och Rex Gildo, med tre bidragstitlar. På grund av hälsoproblem avrådde henne de behandlande läkarna detta förehavande/projekt. Visorna är än idag okända.

Google translate tycker att det står:
Alexandra sker vid den tyska finalen för Grand Prix de la Chanson bredvid Muriel Day, Peggy Lee och Rex Gildo med tre översyn titlar. På grund av hälsoproblem, rådde läkarna henne på detta projekt. Låtarna är fortfarande inte kända.

Själva översättningen är väl inte så speciell. Visst har den sina brister, men det får man räkna med. Men vad händer egentligen med de deltagande? Hur blir Siw Malmkvist och Peggy March egentligen Muriel Day och Peggy Lee. Hur kan det gå till?)