Prolog till Melankoliska barnböcker

Har inte riktigt uppdaterat som jag borde den här veckan. Eller borde och borde, känner inte direkt något ansvar gentemot er, bästa av läsekretsar. Men man vill ju ha lite rörelse. Anledningen till mitt oskrivande är tre: valresultatet har rubbat mina cirklar, jag har förvärvsarbetat i Stockholm och dessutom skriver jag på en längre grej. Något om det melankoliska i barnlitteraturen. Som en pendang av något slag till Kalle Linds bok om proggiga barnböcker. Men jag kan börja lite redan nu.

Att ge några generella riktlinjer vad gäller konstnärer och vemod är svårt. Vemod och konst är något helt personligt. Frågar man mig måste jag säga att det inte finns något genuint konstverk som inte innehåller stråk av vemod. Framför allt på det musikaliska området är isen tunn att gå på. Människor har så egna och personliga upplevelser av den musik de gillar. För någon kanske en fantasi av Telemann är höjden av vfemod medan någon annan finner vemodet i Iron Maidens Fear of the Dark eller Thomas Andersson Wijs Sanningen om dig. Ingenting är rätt eller fel.

Likadant med litteraturen. Alla de stora, från Dante, via Shakespear, Tolstoj och Goethe till Herta Myller är stora i vemodet. Man kan inte mäta känslors styrka. För var och en är just dennes känslor de mest äkta.

Vad gäller poesi vill jag dock sticka ut hakan. För inte kan det finnas någon lyriker med ett så utpräglat vemodigt sinne som Bisamråttan i Barbro Lindgrens vemodstrilogi. Hur förfinad är inte dennes känsla? Ta bara hans kärnfulla:

STILLA KLAGAR DEN LILLA RÅTTAN

eller för den skull

SAKTA KLÄMTAR DEN LILLA KLOCK...