Om bilderböcker

Jag växte upp i kvällningen. Den blå timmen, som de säger i Frankrike. Vad ska man rita för bilder till det här nu då? Egentligen skulle jag vilja ha slutbilden från Sent i november när Toft står och väntar på familjen, för den är nästan som en målning av Caspar David Friedrich. Jansson verkar tycka om just den sortens bilder med människor som står med ryggen mot en och tittar mot havet och horisonten.

För att föra bort mina tankar från den ruinens brant jag nu gränslar ska jag försöka ta tag i det här med barnboken. Så kan jag få det sagt någon gång. Min ekonomiska siuation hade jag tänkt lösa genom att låna pluringar av bekanta tills dess att jag går runt. Jag har läst i boken om Trustorhärvan att det är så man bygger upp sin förmögenhet.

Men så, till barnböckernas förlovade land. En idyllisk plats där blomstrande bersåer skötta av Madickens tjänstefolk och gärdsgårdar byggda (här faller bilden lite på att jag faktiskt inte vet om man bygger en gärdsgård, heter det att man sätter den? Jag tror aldrig att någon av mina vistelser på landet har innefattat någon resning av en gärsgård, jag får googla någon gång) av drängen Alfred. Där lyser i vilket fall solen från en klarblå himmel och vi som inte längre är barn står lite lojt ointresserade inför detta rike, där brottsligheten är kvar på mysterie-nivå och där fördomar aldrig visar sig stämma. I barnbokslandet slutar det alltid lyckligt och som Anna-Clara Tidholm säger (enligt Tidholm bygger man gärdsgårdar och det är Emils pappa som gjort det, inte Alfred).

Men nog skymmer det även i barnbokslandet. Speciellt bilderboken har en förmåga att vara mycket vemodig. Jag tror det beror på samspelet mellan bild och text samt att böckerna kan vara ganska korta och direkta.



En av min barndoms kanske roligaste bilderböcker var Ulf Nilssons stora bok om Lillasyster Kanin (ibland undrar jag hur stor del av min barndom som målades av Eva Eriksson). Det var väl ingen extravagant melankolisk skapelse kanske. Men den hade, som jag vill minnas, en fin balans mellan allvar och flams. Det var en farlig värld de levde i lillasystern och storebrodern, och deras föräldrar var ohjälpligt saknade eftersom de var ute och jagade morötter. Om aftonen måste de skynda sig in eftersom de blev jagade av vildsinta rävar. Kanske hade rävarna rullskridskor, minns inte så noga och i grytet var väggarna fulla av porträtt av gamla kaniner ur släkten. Det var liksom en stämning av skymning över hela boken.

Apropå skymning fanns ett barnprogram som gick ut på att Nils Eklund läste bilderböcker och visade bilderna ur dem Skymningssagor hette programmet och hade ett bedårande intro. Annars vill jag inte prata så mycket om barnprogram eftersom jag tycker det luktar lite instängt med barnprogramsnostalgi faktiskt. Att vissa program var bra hindrar inte min insikt om att det gick mycket skräp också. Förmodligen är programmen ändå bättre nuförtiden.

Men i vilket fall, skymningen. Där satt Barbro Lindgrens lille gubbe och väntade på sin vän hunden, och farbrornallen bar sin gamla grammofon. Men jag ska inte bli långvarig om Lindgren. Hon känns inte som någon man skulle behöva tipsa om. Som en ordentlig klippa på ett stormigt hav finns hon ju där. Det mesta jag ville säga säger hon ändå bra själv i den här intervjun.

Jag går vidare. Det jag ville säga är i vilket fall att jag tror att 80-talets barnboksutveckling slog igenom ett nytt slags allvar. Döden kommer dessutom med i bilden, som något att fejsa. En bok jag och min storebror inte gillade så mycket var Tidholms Resan till Ugri La Brek där döden spelade stor roll. Till och med Pettson som liksom är glad och färggrann handlar om en ensam gubbe i skogen som bara umgås med sin katt, när man tänker på det. Visserligen har han vänner när det väl kniper (Pettson får julbesök) men då handlar ju ändå hela boken om den stora våndan inför en utebliven jul.

Nu kan jag inte barnbokshistorien. Det blir ju väldigt svårt att ha någon egentlig översyn över den eftersom man vanligtvis tar in den medan man är så liten att man inte bryr sig särdeles om hur barnboken utvecklats. Men jag har läst en kurs i barnkultur så det får väl vara nog. Den huvudsakliga utvecklingen under 1900-talet är barnperspektivet. Man börjar tala mer med barnen än till dem i böckerna. Det går från Pelle Snygg via Ture Sventon, Lennart Hellsing osv.

Det har öppnats upp för fler ämnen som barn förstår på ett språk som barn förstår.Och det är där jag tror att dunklet tränger in.

Ty barndomen är bara lycklig som minne eller generalisering. jag har en på det stora hela lycklig barndom. Som någorlunda vuxen kanjag lugnt säga att jag aldrig blev slagen eller antastad, att båda mina föräldrar var närvarande och att min far aldrig i sitt liv var en sträng lutheransk präst vars kärlek var stark och kärv, Alexander. Hör du vad jag säger Alexander? Ändå är det svårt att uppskatta de ofantliga mängder av gråt jag grinade. Jag grät och grät och har alltid varit lite blödig på något vis.
Det råkar bli så att när jag tänker mig Barbro Lindgren framstår hon nästan kroppslös. Här med en liten nimbus, framför en randig tapet.

Även de välartade barnen måste få vara något mer än typ flickorna och pojkarna som hjälper farbror Sventon, eller hänger med Pippi, eller reser till Narnia. Dåliga föredömen förresten de där lite äldre barnböckerna. Det är ju de vanartiga barnen som man minns och tycker om. Vilket intryck satte typ Anne i femböckerna egentligen? Då var nog till och med hunden en rundare karaktär.

Kanske har utvecklingen vandrat vidare ochnu även börjat släppa in natten. DN skrev för inte allt för länge sedan en artikel om Danmarks "nya bilderböcker som handlar om mord, aborter och slavar". Jag känner mig för övrigt märkligt träffad av boken om August där, Idiot.

Nu tittar artikelförfattarna längtansfullt mot Danmark och i en tidigare länk talades det om det blomstrande läget i Norge. Så verkar det vara ganska ofta. Vi sneglar på hur häftiga de är i våra grannländer. Själv har jag ingen koll. Men jag tror man kan säga att vi närmat oss den danska utvecklingen. Det har de senaste tio åren kommit väldigt fina böcker som behandlar döden t.ex.

Själv lånade jag alldeles nyligen boken Månen blev rädd. Jag hade bläddrat i den i bokhandeln och tyckt den varit fin. Och jag måste säga att Tiberg och Höglund har gjort ett riktigt praktverk. Den handlar just om en (vår) måne som blir rädd och tappar lusten för allting. Inte heller kan han gråta. Till sist tar han sig till några sargade stjärnor som lär honom det och när boken slutar lyser han visserligen igen men är både glad och ledsen. Jag tycker även Gå inte fel kamel verkar vara en alldeles föredömlig bok.

Så det ser ljust fast mörkt ut för barnboken tycker jag. Det händer saker i utvecklingen och jag tror det är spännande.