Modershemmet

Min mor har just flyttat in i ett litet hus.

Jag vågar ha en bild på det och utelämna min moder totalt åt främlingar eftersom det ser ut som vilket hus som helst. Med viss säkerhet kan man kanske placera det till norra Uppland eller längre upp i landet. Även om man vet typ varifrån jag kommer, kommun och sådär så ser otalet små hus ut sådär. Låt mig konstatera att det är ett hus av mycket ordinärt snitt. Men snyggt ändå. Insidan var fabulös med den gamla tapeter och gardiner som ännu hängde kvar. Nu är det här inte ett hemma-hos-reportage. Speciellt inte som jag inte tänkte be om lov om att få skriva om byggnaden.

Sen är det så att om man söker på mitt och min moders efternamn får man nio träffar. En är till en skola och resten är uppdelade på fyra hushåll. Så det är inte så svårt faktiskt. Mödernet hade till och med börjat få post på sin nya adress innan hon adressändrade. Posten är lite läskig. De vet sånt där och man begriper inte riktigt hur. Så är det på landet.

Det finns inget hönshus till så han som bodde där innan hette nog inte gubben Pettson. Men det var en gubbe och det är lite därför jag berättar det. I 1900-talets första hälft (kanske 37 eller 40-tal tror jag) var gubben strax över 32 år gammal. Då byggde han huset själv. Som jag förstod det var det också framför allt själv han gjorde det. Förmodligen fick han väl en del hjälp. Men lejonparten ville han ändå göra. När han senare flyttade hela huset för att få utsikt gjorde han det helt utan hjälp från andra. Remarkabelt om jag får säga det själv. Varken jag eller modern förstod hur det kunde ha gått till i praktiken.

Där bodde han hela sitt liv, i det lilla huset som han byggt. Och det var ett fint hus så det får man förstå. Det var fyllt av en massa små kyffen och förvaringsutrymmen. När han blev för gammal för att kunna bo där i praktiken fick han lov att skaffa sig en lägenhet i city. Saknaden blev dock för stor och han fick lov att flytta ut igen. På så vis bodde han där fram till sin död, då han var några år över 90. Huset hade inte blivit städat på år och dar när min mor köpte det eftersom gubben blivit nästan blind på äldre dagar.

Själv tänker jag på mig själv som Karl Gerhard sjunger en Wandermensch. Det är något jag mött i flera skrifter från tider då sådant som folkkynne ännu var PK. Svensken sägs vara
Bland annat såg jag det som en delförklaring till det stora antalet emigranter till USA i en gammal rapport.

(Stickspår: Egentligen var det en på många vis rimlig rapport som Mellansvenska Handelskammaren tagit fram till en större utredning som någon statlig myndighet gjorde någon gång under den sista vågen av emigration till staterna, före kvinnorna fick rösträtt. Om man bortser från det som rörde stärkande av moralen och sånt så kom de väl fram till att fattigdom, kvinnoförtryck och religiös intolerans inte var de bästa medlen för att hålla medborgarna hemma.)

I alla fall har jag därför lite svårt att tänka mig hur någon flyttar in i ett hus i skogen och bor där resten av livet, 60 år. Visst fanns det en annan tid då vi knappt bytte socken. Men jag tänker att det var en annan tid redan på 40-talet. Samtidigt är det väl ungefär samma. Städerna är likadana, människorna lär inte heller förvåna särdeles mycket. Man får hoppas att han hade en katt i alla fall. I garaget satt bilder av kungabarnen.

Jag ska försöka rita en bild av modern min också. Måste bara starta om datorn för att få photoshop att fungera. Lite känsligt kanske. Jag kommer ju få henne att se ut som en gumma i en Elsa Beskow-bok. Men flyttar man ut i skogen, ensam med sin katt och sina hundar tycker jag på något vis man får skylla sig själv. Rätt vad det är kommer hon börja gå i långklänning och svamphatt.