Det grå ligger som ett filter över tillvaron och gör att söndagen blir allt mer söndag i sin stämning. Regnet är milt men konstant. Man känner nästan inte dropparna, ändå blir man blöt. Fåglarna blir så påtagliga i det här vädret. Inte bara de som bryter upp och flyger mot orter utan även de som är kvar. Det här är tiden på året då de svarta kajorna flyger lågt över Stora torget och rör sig som stora stim vid domkyrkan, såväl som utanför mitt fönster. Det är majestätiskt på något vis, där "majestätiskt" används i sin mest ödesmättade betydelse. På husen på andra sidan innegården som ligger utanför fönstret ruvar helt andra fåglar i regnet.
Björken har bara enstaka gula löv. Vart och ett som nu faller kan man se nästan som en individ. Den kraften, som sitter i det löv som klarar sig in i november, vad är den värd? Trädet lär knappast ha någon nytta av de gulnade stackarna. Se där en ovärdig liknelse för livets slutskede. Nu flög ett löv sin väg, för sig själv, i den lilla brisen. Jag förmänskligar björken och undrar om den saknar sina löv. Det gör den säkert. Aldrig kommer de igen, det kommer bara nya löv som man inte förstår lika väl. Kanske nickar då en gråsparv till lövet som flyger förbi på sin sista väg.
"Utanför mitt fönster gick människorna hem
och jag, jag hade jobb och jag var en av dem igen"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar