Om vådan i att sova gemensamt

I helgen har jag varit uppe i Hälsingland för att framför allt hjälpa mödernet att flytta. Hon har köpt sig en liten och mycket pittoresk stuga som jag kanske berättar om lite senare i veckan. I vilket fall var det väldigt fint och hade jag haft en kamera (min är sorgligt sönder) hade jag kunnat fota det. Fina gamla tapeter och storblommiga gardiner. Min mor hotade med att tapetsera om, men jag tror inte hon är den som har som mest bråttom inför slika uppgifter.

I vilket fall var jag även på 25-årsfest. Även det var ute i skogen, i en nedlagd gammal skollokal. Där hyrde den jubilerande vännen Anna sig ett bo tillsammans med sin hälsingegårdsrestaurerande respektive. Festen var som en glad operett, där var dans, vin, mat, lek och glädje. Men jag ska inte uppehålla mig vid det, kalas blir ändå aldrig lika roliga när man återberättar dem. Vill man läsa om flådiga fester känns det som att man inte söker sig hit ändå.

Jag är inte helt säker på att jag berättar det här som en lättsam episod eller som ett sätt att bearbeta mina känslor av skuld och skam. Det här är ändå det rum i universum där jag kan måla upp mina nojor till grälla figurer med skräckinjagande tänder. Det kan också vara ett skabröst sätt att narcissistiskt fläka ur mig allt för personliga saker. Episoden gäller nämligen ett så delikat ämne som sömnen.

Saken var den att eftersom vi festade långt ute i skogen var möjligheterna att ta sig hem begränsade och sovplats rekommenderades (jag blev faktiskt erbjuden skjuts hem vid ettiden: mea culpa). Lite besvärligt tycker jag det är att sova med andra. Inte övermäktigt, men lite. Det ligger liksom i konceptet att någon kommer snarka och störas. Då kommer andra att vakna och bli störda utan att den som orsakar det hela kan rå för det. Som att vara sinnessjuk och mörda folk fast lite mildare. Själv vet man ju bara om att andra snarkar, om ens det.

Nu trampar jag vatten här. I vilket fall låg undertecknad i sin sovsäck mellan vännen F och E på ett par madrasser på golvet.

Yrvaken och berusad vaknade jag någon gång mitt i natten slagen av ängslan över att jag skulle tränga ut mina kamrater på madrassändarna. Men ack, bedömde jag då inte i nattens skumrask helt fel. Istället för att flytta närmre E som låg i den bortre änden av en vidsträckt madrass flyttade jag närmre F som de facto hade mycket mindre plats. Därpå somnade jag utan vidare betänkligheter.

Både E och F är i själva verket ståtligare än vad bilden kan återge. Själv måste jag banne mig säga att jag var rätt söt som bältdjur. Klen tröst.

Som jag förstått händelseförloppet låg då F på högkant bortvänd och då han åter vände sig till ryggläge krympte platsen ändå mer. Nu låg våra sovsäckar således så nära varandra att det skulle räcka med att vi vände på oss för att det skulle kännas som att vi burdust inskränkte den andres lebensraum. Vilket också inträffade minst två gånger då den stackars F fann sig brutalt väckt av den oanande förövaren, som var jag, då jag vände mig om (det kan också vara så att jag rullar runt som ett vårrusigt bältdjur när jag sover, en lustig men oerhört pinig tanke - jag föredrar min teori här)

Senare på natten vaknade jag dock igen, insåg mitt misstag och närmade mig diskret den vidsträckta madrassareal jag lämnat till vänster om mig. Den Hyde som är mitt sovande alterego fick då ta till andra medel för att störa mina medmänniskor och F fick förhoppningsvis sova ett par timmar.

För att ändå få det här till något lite käckt och sedelärande på sluttampen tänkte jag ha en sensmoral. Vad kan jag lära av detta lilla uppträde (eller ja, något uppträde var det kanske inte)? Vad jag inte lärt mig är att det bästa är att hitta någonstans att sova för sig själv så man slipper störa de oskyldiga. Vis av erfarenhet måste jag ju säga att det sällan fungerar så. Dessutom tenderar folk inte vara helt pigga på att vissa skuffas undan. Kanske är sensmoralen att den som försöker göra rätt ofta bara gör det värre. Jag misstänker att det är den här sortens tänkande som leder till vägen som går mot de knepiga asociala gubbarnas land. Då är det i vilket fall gott att ha en moder som bor i ett litet hus i skogen.