Min sorgfullhet började i slutet av september när jag läste den här artikeln om världens floder och sjöar. De mår dåligt. Sämst mår de där vi bor, vilket ändå känns bra. Det är alltid jobbigare när vi drabbar oskyldiga. Som hästar med skygglapparna på skenar vi runt runt på travbanan utan att märka att vi inte kommer någonstans. Vi investerar enorma summor i att sätta plåster på kräftsåren och fan vet vad. Utvecklingen vi hejar på i de fattiga länderna kommer bara göra det värre. Det hela gör mig lite uppgiven.
Jag tycker det är svårare att se vad som borde bli och vara nuförtiden. Vindkraften, bara en sån sak, var helt klart på min sida när jag var ung. "Vad ska in? Sol och vind!" Numer är det alls inte lika säkert. I Hudiksvall lär Mp gå till borgarna för att SAP och V inte gillar vindkraft. Min mor har en polare som är lite ville-bli-antroposof och som nu drar sin lans emot vindkraften (efter att ha förlorat den bittra striden om kärnkraften), jag som trodde vindkraften var ett kärleksbarn. Men icke. De stora rotorbladen lurar till sig insekter som i sin tur lurar till sig fåglar och fladdermöss. "Försiktiga beräkningar antyder att miljontals fåglar varje år dödas av vindkraften runt om i världen." Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg. Dessutom stör buller och bång. Många samer har slagits för att slippa vindkraften i närheten av sina samebyar. Exempelvis har Glötesvålens sameby tagit det hela till domstol i hopp om att slippa bli störda i sin rennäring. Samerna förlorade förstås. Det är ju det brukar betraktas som comme il faut. Varför ska det vara så svårt att gå fram utan att trampa andra på fötterna?
(Den missunnsamma sidan av mig har alltid uppskattat idén att bygga vindkraftverken där folk vill ha sina strandnära tomter.)
Det är för klimatet, och då får annat stå åt sidan. När jag ändå är inne på klimatet noterar jag att en teori om hur man skulle kunna begränsa växthuseffekten misslyckats fullständigt. Hoppen slocknar.
En teori om hur man skulle kunna bromsa koldioxidutsläppens effekter på klimatet har varit att man skulle kunna öka mängden växtplankton. Dessa encelliga organismer binder nämligen koldioxid när de dör. Genom att sprida järnpartiklar i haven skulle man stimulera tillväxten av växtplankton. Ett amerikanskt-kanadensiskt forskningsteam har nu visat att det är ett fåfängt hopp.
Jag läste i SVD att i Pakistan har den egentliga katastrofen bara börjat. Det komemr förmodligen bli om inte värre så en lång, lång väg innan det blir bättre. Vattnet var förödande, nu kvarstår förödelsen. Vad ska man ta sig till? Jag ger bort pengar, men det hjälper ju inte. Jag kan inte läsa den här sortens artiklar utan att bli alldeles tårögd. Vilken tur då att jag bara är ett klick ifrån ett roligare och lönsammare sparande!
Den är grym världen vår, och vi är grymma vi med.
Det är ungefär här som någon utbrister att ingen blir lyckligare av att vi tar på oss världens lidanden. Att det hjälper föga och att det viktiga är vad vi egentligen gör. Det är sant, men lika föga hjälper det att glädjas, och medkänsla känns ändå mer sympatiskt från min horisont. Det är en fälla där jag är fångad. För samtidigt som jag känner mig oändligt svag och otillräcklig, samtidigt som jag inte gör allt jag borde och samtidigt som jag känner en sådan leda inför hela situationen. Allt detta lidande, hur ska livet kunna tillfredsställa sinnenas behov när allt det bjuder på är detta?
När jag läser dina funderingar över miljön känner jag igen mig själv från när jag var i din ålder.Det är som att slåss mot väderkvarnar.Nånstans måste man lägga sig på en lite lägre nivå,så att man överlever.
SvaraRaderaNär det gäller vindkraften så tror jag att den är bra,men ingen lösning.Lösningen på våra problem är lika enkel som smärtsam.Vi kan inte ha välfärd och bra miljö.Ökad tillväxt är babels torn.Det kommer att rasa.Skulle nån politiker säga sanningen så blev den aldrig omvald.Istället försöker man lura oss att skrota tusentals gamla bilar som går bra och istället köpa nya som är bättre för miljön.Det går åt mycket mer energi att skrota gamla bilar och bygga nya än att hålla liv i dom vi har.Sen har man byrokratiskt sett till att det inte går att bygga om gamla bilar till miljöbilar.Praktiskt är det enkelt.Men det blir ingen tillväxt då.Sen ökar flygets miljöpåverkan enormt.Det är för billigt att flyga.Min medicin är 1.Sluta flyg
2.Cykla,spring,gå istället för buss och bil när det är möjligt.3.Småskalighet.Odla själv,handla nästgårds,sluta köp produkter som färdats 100 mil och mer.4.Återanvand allt istället för att kasta och köpa nytt.5.Sänk värmen,spar på ström,klä dig tjockt om du fryser.
Men så länge folk tycker det är ok att renovera ett fullt fungerande badrum för 200 000 kr bara för att ha den senaste jacuzzin och dom coolaste spotarna då har mänskligheten lååångt kvar.
Men Dan, en sak jag tänkt på. Är det inte trist att miljöproblemet ska lösas genom dessa personliga handlingar? Det ger rimligen en segregation mellan dem som kan vara miljömedvetna och de som inte kan det. Jag måste tex. flyga regelbundet, och mina föräldrar behöver köra bil varje dag pga. sin firma, jag är fattig student och kan inte köpa organisk mat hela tiden (gör det snarare alldeles för ofta). Det är svårt att implementera kollektiv etik av detta slag annat än som skuld och splittring. Och folk tänker att (rättvisemärkt) konsumtion = räddar världen, vilket är så himla konstigt.
SvaraRaderaDärmed inte sagt att man inte ska göra allt detta, många bäckar små osv., men den riktiga lösningen borde ligga i statlig inskränkning av saker och ting, som du också pratar om. Ja, inte vet jag. Vet nån egentligen.
Med risk för att August tycker att jag tar över hans blogg.Så vill jag ändå svara ninaemilia.Jag tror inte heller att vi löser miljöproblemen med personliga handlingar.Men vi kanske får bättre samvete och sover bättre om natten.Handla och agera så du mår bra.Det är huvudsaken.
SvaraRaderaIngen fara! Jag har sjunkit tillbaka ned i min 20-40-talsdvala där livet var soligt och idylliskt, där inga miljökatastrofer hägrade och nazisterna var det enda man behövde oroa sig för. Då kunde man bara ljuga för sig och sen var allt okay igen. Strålande tider, härliga tider!
SvaraRaderaJag tror på vad ni säger båda två. Det som behövs är reella kollektiva lösningar. Men samtidigt måste man komma undan känslan av att vara en i rövargänget. Då är det bra att veta att man i alla fall försökt göra sitt bästa.