Då tänker jag på Thomas Midgley

Det har varit en onådens vecka.
Jag ska flytta en tid till Härnösand och måste därför försöka ställa i ordning mitt rum så att det blir lätt att flytta ut ur om jag skulle välja att säga upp rummet. Dessutom måste jag försöka hitta någonstans att bo, vilket inte visat sig vara det lättaste. Det har varit stört omöjligt att uppätthålla en stämning av lätt sorg och saknad. Istället har det varit kraftig ängslan och stress. Ett byte jag inte alls är särdeles nöjd med. Min senaste chans är att bo hos en diakoni.

Det värsta med att ha bekymmer är att om man pratar med folk om det kommer det komma de som säger att det ordnar sig säkert. Något som jag tycker är ett gravt oförstående och lögnaktigt påstående. Saker fixar sig inte bara. Det kommer inte en dag då vi kommer ut på andra sidan och löser oss från våra bekymmer och besvär. Vi får kämpa på med våra vardagliga liv så gott vi kan. Sen dör vi och då spelar det med ens ofta ganska liten roll vilka problem i livet som löste sig och vilka som inte gjorde det. Att det kommer ordna sig betyder oftast bara att man troligen inte kommer kola av just det klammer man för tillfället sitter i.

Det är mycket sällan vi egentligen får chansen att ge upp och gå vidare, konstatera att det misslyckades och att vi väljer en annan väg istället. Även om vi så vore lyckade uppfinnare, entreprenörer och ingenjörer, i ett, skulle saker och ting ordna sig. Thomas Midgley Jr. var allt detta. På många sätt kan man nog kalla honom en stor skapare, en innovatör. Som jag förstått det hela var han även något utav en filantrop som försökte lösa problem som verkliga människor hade i sin verkliga vardag. Han åtnjöt titlar och förärades medaljer för sitt genius. Vi har all anledning att tro att han var en lycklig man.

Ja, om det inte vore för det där med hans första större upptäckt. Midgley arbetade för att åtgärda problemen med förbränningsmotorerna i bilar och sådant. Han försökte förhindra att bränslet antändes för tidigt så att motorn knackade. Efter att ha studerat och forskat på det upptäckte han tetraetylbly. Det vi än idag känner som det kanske främsta medlet mot att motorn knackar. Han kom också på en metod för att utvinna brom ur havsvatten. Men det här med bly i bensinen. Hur genialt det än verkade visade det sig vara problematiskt. Inte bara för att utsläppen är miljöfarliga, oerhört miljöfarliga. Utsläppen gick dessvärre även hårt åt arbetarna på GM:s fabrik, där Midgley arbetade. Många dog och andra drevs till vansinne i de blytunga bensinångorna. Det var även Midgley som kom på att använda freon som kylbärare i kylskåp. Han var helt enkelt inte någon större miljöhjälte. Och det var inte ens meningen. Fast att freon var så farligt för ozonlagret fick han förstås aldrig veta.

För på 40-talet drabbades han av polio. Kroppen försvagades och förlamades allt mer. Den stackars Midgley kunde knappt ta sig ur sängen. Men eftersom han var en praktisk man konstruerade han en lyftande sele som hjälpte honom upp ur sängen just. In i det sista var han en praktisk man, och lyftanorningen fungerade förmodligen ypperligt. Fram till det att han i november 1944 råkade ut för en olycka i selen och ströps utav den.

Så när det känns som att det är svårt och olyckligt, tänker jag att det kanske är bäst så. Om man lyckas i det man gör kanske man i slutänden bara orsakar död och förintelse och stryper sig i sin egen uppfinning. Det var vackert tänkt men faktiskt blev det skräp, som Åke Ohberg sjöng 1936.