Visorna, Adolphson och vintern

Innan jag gör Dan till viljes och beskriva kneget måste jag spinna vidare på det här med visorna. Jag håller nämligen på att leta efter ett rimligt prisläge för Olle-Adolphson-boxen Tystnaden smyger som en katt. Olle Adolphson äger jag en aktning för som få andra. Alltid lika korrekt, lika tjusig, på alla bilder (fattas bara, med en sån pappa, förresten). Hittar jag en tolkning av en låt är som han gjort är det sällan som det inte är den bästa av tolkningar. Gäller så väl Taube som Bellman och Ferlin. (Det börjar bli en väl personupptagen blogg det här, men det har väl såporna lärt oss att om man inte har ett eget liv får man leva det genom andras)

Tage Danielsson lär 1968 ha sagt:
"Trubadurernas trubadur, gitarristernas gitarrist, textförfattarnas textförfattare, kompositörernas kompositör, visans vänners visans vän - Edvin Adolphsons Olle!"

Ett kanske lite olyckligt citat, då OA lär ha känt ett främlingskap med de han betraktade som trubadurer. Det var 60- och 70-talets vissångare som var trubadurer, de som nödtvunget skulle vara politiska och alkoholiserade, och som gick upp på scen i allt mer udda utstyrslar. Det var väl inte så mycket att han tyckte illa om protesterna i sig. Det var väl snarare så att han ansåg de vara ytliga och egentligen inte befrämjande för saken de förde fram.

Utanför blåser kalla vindar från Bottenhavet. Vintern tog hårt på Adolphson, han lär ha sagt sig fördärvas utav den. Många av hans finare visor handlar om just det. Egenligen var det nog det jag ville komma till. Vintern fungerar både som en bild av det förskräckliga och det förskräckliga i praktiken. När hans visor är lyckliga är det nästan alltid sommar eller vår, som i Grön kväll i Margretelund, En glad calypso om våren, Sign: Karlsson Evig vår eller Nu är det gott att leva (Nu är det gott att leva, på en sommardag. Här står Adam och Eva, här står du och jag). Råd till dej - och mej har i sin helhet sommarens antågande som en del av kärleken. Vintern har varit allt för lång. Sommaren å sin sida går alltför fort, heter det i Slabang.

Däremot om det är något gräsligt i görningen hamnar vi snabbt i årets andra halva. Världen som var min berättas att det är en dag vid kallt vitt vinterregn som paret kommer skiljas åt. Då allt du gett mig blir ett lån. I Trubbel är det sommar men inne i trädgården på Bastugatan är det höst.

I Aria beskrivs alltings tvetydighet bland annat genom att det i vintern finns ett blont ärr och att det i sommaren går en snövind kvar.

Men tydligast blir det ändå i den storslagna År, som präglas av antipatin mot sommaren. Hösten går väl an, träden lär oss att vissna glada. Hösten vilar och tiger, men sen kommer vintern och hämtar oss.

och vintern sitt mörker sänker
och vintern vill krossa dig i sin famn
och du slåss i mörkret i nöd och skam,
och lögn, och rykten och ränker
så tänker du bara att tiden går
och håller jag ut tills det blir vår
så kanske att nånting händer
så slåss du för livet i vinterns hus

Utanför fönstret blåser vinden upp snörök, svarta granar slokar och vajar lätt. Enskilda lampor lyser, men i desto flera är det mörkt. Det är bitande kallt, vintern har belägrat Härnösand. Adolphson är död, han var inte så gammal. Men det kanske är bäst att vänta till våren med att sakna honom. I mörkrets natt hjälper oss ingen visa.

Och för mitt eget höga nöjes skull, en teckning av Adolphson.

Och visan som jag skrev blev meningslös och dum

Jag skriver för lite. Ska försöka bättra mig om jag ids.
Problemet är att det är en sån pärs att gå hem bara. Jag är som en urkramad trasa och har bara några timmar på mig att göra allt det roliga jag föresatt mig. Arbetet i sig är inte alls så krävande som den odyssé jag varje dag företar mig för i vind och bitande kyla ta mig över stan.

Apropå Odysseus har jag två sår i hälarna (vi är tillbaka i Illiaden nu) som jag fått av mina skor. De har börjat läka och gör inte ont att gå med längre. Men ibland kommer jag åt något och känner av en väldig smärta. Men så är det också ett av mina största problem för tillfället, vilket säger mer om hur små mina problem är.

Det kommer en Billquist-box. Det är ju fantastiskt!

Annars spenderar jag tiden med att skriva små lappar som jag sprider över golvet och att lyssna på visor. Och med visor menar jag då inte så mycket moderna herrar med gitarrer (även om sådant förekommer) utan mer sånt här:



Text av Charlotta Berger, musik av hennes make.

Men därinne, sorgsna minne,
stormens hand en ros bröt av,
än på strand vi finne
kors på Idas grav.


Visan som genre är en av mina större musikintressen, tillsammans med schlagern. Det är inte bara för att visan som få andra musikaliska alster kan försätta mig i djupa stadier av vemod. För det kan den, bortanför de vackra sommarvisorna reser sig ännu korset på Idas grav, där hörs ekot av Elvira Madigans dödsskott.



Nu kanske ni säger att Elvira Madigan är en visa och inte ett skillingtryck, men jag räknar nog skillingtrycken till visorna. Det är Saxon (1859) skrivit den, ni vet han med Såningsmannen. Det är han som Ernst Rolf sjunger om i Det kommer, det kommer. Han var en ganska fascinerande människa, nykterist, vegetarian, djurvän, hembygdsälskare pacifist och emot rökning. Såningsmannen var en veckotidning som han skapade som skulle verka på ett annat plan än de vanliga nyhetstidningarna (när Gösta Ekman är centerextremist i en Hasse&Tage-revy berättar han att hans CPBH(r) har tidningen Såningsmannen naturfront, jfr. FiB kulturfront). Han ville inte vara politisk utan gå in för att fostra bättre människor. Därför sökte han skriva folkligt, på ett sätt som engagerade bönderna och industriarbetarna. Det var i Såningsmannen som många av arbetareförfattarna fick sina första litterära framgångar. Jag får nog lov att läsa en bok om honom. Det slår mig att han nog är den man minst av allt skulle förvänta sig stå upp och strida särdeles vilt, så blid och fredsfull som han verkar. Samtidigt tycks han ha varit så kompromisslös att han ständigt var i blåsväder.

Så tänker jag mig Saxon och Madigan på ett ungefär. Det blev lite hastigt, så Madigan ser väl inte direkt tidstypisk ut, dessutom blev hennes ögon väl sneda. Men det får duga.

Men jag tänkte ju skriva något om visorna, var det.

Visorna bär på ett berättande arv. Till skillnad från modern popmusik är det inte alls lika givet att man skriver om sig själv, sin värld och det man upplever. Istället är man en del av Bellmans rus, Dan Anderssons-drömmar, Cornelis kvinnoaffärer och Taubes sjömanssvärmerier. På det viset är visan en genre som åldras väldigt väl. Den handlar mycket om att ta upp det gamla, damma av och ge ny form. Man tolkar och tar intryck, placerar sig själv någonstans däri.

Genremässigt bygger också musiken på att vara enkel. Det ska gå att ta upp och sjunga vidare, det ska gå att ta visan på en ensam gitarr och sjunga med sprucken stämma. Det ska inte behövas en blåssektion eller en kunnig altsopran. En del av det lockande är nog språket. Inte just att det är på svenska. Nej, att musiken arbetar med språket som uttryckssätt, så att säga. Jag högaktar de som arbetar med sitt språk, som slipar det för att kunna uttrycka sig så träffande, rakt, vackert eller vad de nu är ute efter, som möjligt.

Kanske är det mitt romerska arv.
Likt Plutarchos är jag fascinerad av talekonsten. Jag snärjs av de vackra orden och låter mig ledas bort, förvillad, förlorad, förledd, av de långa och slingrande meningarna. Ta bara en sån visa som Leanders Sång om syrsor (hon var en viskonstens valkyria). Eller som i förra veckan då jag hörde Saga Sjöberg sjunga Den vilda dansen, en sång om hur livet är en virvlande, yr och manisk dans som vi aldrig kommer ifrån. Kontentan var just det, vi får aldrig vila ut. En på alla vis bra visa, snygg text och en passande melodi.

Ingen dansar väl på rosor
sånt är bara nötta glosor
nej man nöter sina hosor
blott i grus och makadam

Såna textrader sätter sig direkt. Dessutom fick jag lov att slå upp när hon sjöng att "Här går kotiljongen fram", för jag visste inte riktigt vad kotiljongen var. Nu ska jag använda kotiljong både till höger och vänster, eftersom det är ett fint ord och jag tycker om att lära mig nya ord.

I somras var jag på ett par visfestivaler. Inte den i Västervik, för jag tyckte att artisterna var väl svaga, men på Mosebacke och i Köping var jag. Förtrollande kvällar. Även om jag är lite kluven till utvecklingen med trubadurer och singer-songwriters står det ändå för det fina i språksträvandena. Visst var inte allt bra, och många strävar väl inte så mycket med sina verbala verktyg, ens där (varken, hosor, glosor, kotiljonger eller makadam nämndes, möjligtvis en ros eller två). Men hos många fanns det ändå där, niten.

Ingenting särskilt

Jag undrar om jag lever i någon slags frivillig exil.
Exil från vadå, kan man då fråga sig. Från det gamla, svarar jag då snabbt och snärtigt.
Jag går långt. Minst en timme om dagen. Egentligen skulle jag behöva en ljudspelare om en kamera, så det vore säkert lämpligt med en smartphone. Men jag tänker att det är bättre att ha dem separat. Jag är lite rädd att bli snärjd av tekniken. Jag vill ha ett välkomnande men fritt förhållande till den. I grund och botten vill jag ändå hitta den där någonting-att-äta-någonting-att-dricka-nivån.

Teknik håller ändå så dåligt. Jag är mest intresserad av information som kan hålla i 100 år eller mer.

Kanske är det något invant jag gått i exil från. Eller så bara Uppsala. Studentstaden har en förmåga att krångla till allt. Som om ett filter av besvärlighet vände och vred på hela tillvaron. Jag tror jag skyller det på Swedenborg.

Jag försökte teckna utsikten från fönstret i lunchrummet. Men jag fick inte till det. Det ska vara hus där och sådär. Kanske borde ha en kamera ändå. Det är fint med kameror. Jag skulle ha velat vara bra på att ta bilder. Folk som är bra på att fota får så vackra liv. Det vi ser på bilden är alltså ett par berg som är blå, och en väg som slingrar sig mycket slingrande uppför det ena. En liten fjärd av Bottenhavet som är nästan svart. En mörkblå, skymmande himmel, blåvita snötäkter och ett par som tittar på. Solen har sjunkit bakom bergen. Inga hus. Inte heller kan man se den kalla havsvinden som driver in. Den finns där, syns bara inte.

Vägen tar dessutom slut mitt i bilden. Det är snön och de osynliga husen som skymmer.

Att leva och dö som Ernst Rolf

Ernst Rolf har blivit fet och tappat röst och tänder.
I honom finns det inte längre nån choklad

som mäster Gerhard sjöng.
Men det var på 20-talet. Mycken tid har flutit under broarna sen dess.
Rolf dog mycket tidigare än Gerhard, men idag är de i stort sett lika döda.

Men minnena lever. Och minnet av den ene är förgyllt i kanten av antinazism och espiri, medan den andre har ett minne som i någon mån fått ett löjets skimmer. Det är ganska svårt att tycka riktigt mycket om Ernst Rolf. Man gör det lätt med en slags självironi. Hans humor, om hur gummor blir allt mer manhaftiga och om hur Selma Lagerlöf blir kär i olika skriftställar, har gått ur tiden. Jag ska inte hävda att Karl Gerhard är hot stuff heller, kanske. Men han har sin trogna skara som står vid hans sida. Han har många hundra tusen fler träffar på internet än stackars Rolf. Det är lätt att le åt honom, på ett inte helt inkännande och sympatiskt vis. Det är ju sant, det som Kalle Lind skriver. Myggans bok om Ernst Rolf är också just rolig. Han var ganska excentrisk, som ett stort barn. Men samtidigt var han en skicklig revymakare. En av de bästa. Han kunde trollbinda sin publik och hade ett sinne för evergreens som väl bara överträffas av Kai Gullmar och Jules Sylvain.


Nu ser han ut som Jokern dessutom. Stackars Rolf.

Själv har jag många gånger skämtat om det lite ironiska i att han sjunger att det blir bättre och bättre dag för dag och sedan går ett så snöpligt slut till mötes. Sex år innan börskraschen som han själv ju drabbades så hårt av. Man får ändå betänka att det här var hans storhetstid. Det var nu succéerna radades på varandra och humöret var obeskrivligt högt. Han lär ha haft två hyschare anställda vid sina revyer som gick mellan borden för att tysta publikens skratt och prat så att det inte drog ut för mycket på tiden. Jag skrev, annorstädes om Rolfs självmord tidigare och citerar mig:

"Man kan nog fråga sig huruvida Rolf egentligen ville dränka sig den där dagen vid Möja på Lidingön. Han var ju dessvärre lika slösaktig med kärlek som med pengar och hade just julen 32 en kris med Tutta Rolf som ville skilja sig. Det finns de som antyder att Ernst nog ville skrämma Tutta för att få henne att stanna kvar hos honom.

Det finns en historia om hans självmord nämligen. Han lär ha satt sin mycket stora hund [grand danoisen Hejsan] att vakta på stranden. Det var liksom den siste trofaste vännen han tyckte sig ha, som aldrig svek. Tänk bilden bara, Ernst Rolf går ensam ut på isen och kvar sitter hunden för sig själv på stranden och tittar ut mot honom. Men när Rolf försökte ta sig upp igen blev detta ett problem. För han kunde inte och hunden som vaktade trofast såg till att ingen slapp förbi. Så fast han ropade på hjälp dröjde det ett bra tag innan han kom upp ur vattnet."

Jag tror Myggan dessutom spekulerar i huruvida det kan ha varit en bidragande orsak till hans död att han inte fick torra kläder under hela resan till sjukhuset, när de slutligen fått upp honom. Ett rätt markant misstag av polisen kan tyckas. Rolf brukade ganska ofta hota om att ta livet av sig när livet blev för orättvist. Melodramatiskt och lustigt, återigen.

Men jag vill uppvärdera Ernst Rolf ändå, betrakta honom för den talang han var. Han var ändå nyskapande och käck. Borde inte det räcka? Han förstod tidigt filmmediets förtjänster och försökte få pengar ur det. Han spelade in stumfilmer och tänkte att hans låtar skulle spelas på grammofon till filmerna. Dessvärre blev det sällan så (eftersom det blev dyrare för biograferna på det viset) istället sjöng pianisterna sångerna själva och då tjänade Rolf ändå inte sina pengar.



I någon mån är han ändå ett rocköde. Han levde på vågens tipp, alltid med avgrunden på ena sidan och branten på den andra.

Dessutom handlar inte Bättre och bättre dag för dag om att världen faktiskt blir sådan. Låten erkänner världens problematik. Saken är bara den att det är med suggestion som Rolf ser lösningen. Vi ska intala oss att allting bara blir bättre. Lite på samma vis som moderna livskonsulter resonerar. Det är Emile Coué vars teorier det bygger på. Denne nämner också Rolf i sången.

Allt är ändå bara uppbyggt av perspektiv. Kanske är det inte ironiskt hur han som sjöng om de ljusnande tiderna och om att ta livet med glädje dog i ett melodramatiskt självmordsförsök som slog fel. Man behöver inte se honom som ett stort barn, lika gärna kan han vara en rockstjärna. Han brände sitt ljus i bägge ändar och kastades allt djupare i sin förtvivlan, i ett liv som inte gick ihop och där branterna växte allt vidare och djupare. Och vi vaknade upp i ett 30-tal som var lite kallare än tidigare, vattnet och kölden tog glädjens förkämpen.

Jag fick en vinylskiva med Ernst Rolf i födelsedagspresent. Den var fin. Vännen E säger att det ändå känns mer öppet med Rolfs mer konfrontativa könskrigsrretorik än att som nuförtiden bara bli arg så fort någon vill yppa åsikter om våra olika positioner i samhället. Även om mycket av Rolfs komik är väldigt föråldrat så skrattade han åt det han såg som elände, vilket jag tycker är värt sin tribut.

Alltid lika välklädd, nonchalant med fickorna i byxorna som han sedan tar upp för att visa att gamle kungen var lång. Vilka r, vilken diktion, det är ljuvligt. Två dagar innan han dog.

I en annan stad nu

Jag lever i en annan stad nu. En stad som i grund och botten är mig främmande. Jag känner inte dess gator, inga minnen knyter dem till mig, inga människor jag känner igen går på dem. Ibland sitter jag på kaféer för mig själv, dricker kaffe och läser Thomas Mann. Om dagarna plockar jag fram akter åt folk, skannar och ska väl skicka iväg dem när jag väl lärt mig det. Jag gör många fel, men lär mig lite mer steg för steg. Sen går jag hem genom den mörknande staden. Min kollega sa att hon bara äter och går och lägger sig när hon kommer hem. Hon bor lite utanför stan, vid en hållplats där busschaffisen inte ser en och nästan inte stannar.

Jag bor i en diakoni, ett fönster med Jesus är det första som möter mig när jag går ut. Hade jag en kamera skulle jag nog ta ett kort och visa. Borde ha en kamera. Här uppe mörknar det tidigt. Det är mörkt vid sju när jag går till jobbet, mörkt vid halv fem när jag går hem. Bottenhavet ligger mörkt och invid Härnön är det fruset. Jag fäller upp kragen och knyter halsduken hårdare runt halsen.

Från havet blåser en gråkall vind.