Ingenting särskilt

Jag undrar om jag lever i någon slags frivillig exil.
Exil från vadå, kan man då fråga sig. Från det gamla, svarar jag då snabbt och snärtigt.
Jag går långt. Minst en timme om dagen. Egentligen skulle jag behöva en ljudspelare om en kamera, så det vore säkert lämpligt med en smartphone. Men jag tänker att det är bättre att ha dem separat. Jag är lite rädd att bli snärjd av tekniken. Jag vill ha ett välkomnande men fritt förhållande till den. I grund och botten vill jag ändå hitta den där någonting-att-äta-någonting-att-dricka-nivån.

Teknik håller ändå så dåligt. Jag är mest intresserad av information som kan hålla i 100 år eller mer.

Kanske är det något invant jag gått i exil från. Eller så bara Uppsala. Studentstaden har en förmåga att krångla till allt. Som om ett filter av besvärlighet vände och vred på hela tillvaron. Jag tror jag skyller det på Swedenborg.

Jag försökte teckna utsikten från fönstret i lunchrummet. Men jag fick inte till det. Det ska vara hus där och sådär. Kanske borde ha en kamera ändå. Det är fint med kameror. Jag skulle ha velat vara bra på att ta bilder. Folk som är bra på att fota får så vackra liv. Det vi ser på bilden är alltså ett par berg som är blå, och en väg som slingrar sig mycket slingrande uppför det ena. En liten fjärd av Bottenhavet som är nästan svart. En mörkblå, skymmande himmel, blåvita snötäkter och ett par som tittar på. Solen har sjunkit bakom bergen. Inga hus. Inte heller kan man se den kalla havsvinden som driver in. Den finns där, syns bara inte.

Vägen tar dessutom slut mitt i bilden. Det är snön och de osynliga husen som skymmer.